On the road again... with Påhlman.
Efter mycket om och men så kom vi iväg. Eller nja, pricka rusningstrafiken och knuffade fram bilen till Södertälje.
Ett kort stop vid Statoil Järla för det obligatoriska köpet av 2 paket Maryland cookies och en massa snus så var vi i rullningen mot Kjuge.
I bilen så sitter John och trixar med att få in något mystisk i spelaren.
”Vad är detta?”
- Ronny och Ragge – Let’s Pök
”Åh herre jävlar” - Det blir en lång fucking resa.
Jo då, 90-talets pinsammaste duo dunkar igång och John sjunger med tillsammans med vår liffare som vi plockade upp. Christian, en trevlig prick, som jag helt 100 trodde skulle hoppa av i farten längst med E4:an efter ett par mil med mig och John.
Men han höll ihop. Blev jag som total tiltade till och från.
Några mil senare så prickar vi MacDonky Ljungby. Påhlman måste ha vaknat på morgonen och fått tanken; ”idag ska jag testa Alis tålamod”
Den längsta beställningen genom tiderna – to go!
Väl på vägen så upptäcker det söta livet att han saknar sin MacFlurry och MacFeast Dressing.
”Ali, fixa numret till Ljungby!
- Nej
”Hep, då fixar jag det själv”
”Tja, jag var inne hos er och beställde lite mat, nu sitter jag här i bilen på väg mot Skåne utan min dressing och glas, hur gör vi nu?”
- Ehhh?!, svarar någon stackars helgjobbare som redan står och hjälper de 50 personerna som står i kö.
Efter lite om och men så har nu John en meny att plocka upp i Ljungby om han nu har vägarna förbi där.
Väl framme i Skåne möter vi upp Peter och Kerstin samt den övriga delen av familjen Bosma.
Kjugekull hade jag inga större förväntningar på ticmässigt, orkar inte komma med dåliga bortförklaringar nu, men det var ju skönt att göra Ferdinand och miserabelt ge sig på Adamantium strax innan det börjar hagla.
Fuck this, vi drar till Västervik.
Väl i bilen så klappar man händer i ett smärre glädjefnatt, skivan som gud glömde kan man äntligen få ur spelaren. Aset satt ju fast förut.
No more Ronny unds Ragge. Trodde jag.
“Ali, en sista gång, kom igen nu – Ronny! Vakna! Kan ju inte ligga här och slipa”
För dem av er som lyssnade och tittade på denna form av mongo tv back in the days vet säkert hur resten går. Tycker enbart att det låter som en svensk form av Tenesious D.
Sätter hellre på mig en orange overall och bokar första flyget till Guantanamo. Enkel väg. Än att lyssna något mer på rörmockarsprickornas gyllene år.
Efter mycket om och men så kom vi iväg. Eller nja, pricka rusningstrafiken och knuffade fram bilen till Södertälje.
Ett kort stop vid Statoil Järla för det obligatoriska köpet av 2 paket Maryland cookies och en massa snus så var vi i rullningen mot Kjuge.
I bilen så sitter John och trixar med att få in något mystisk i spelaren.
”Vad är detta?”
- Ronny och Ragge – Let’s Pök
”Åh herre jävlar” - Det blir en lång fucking resa.
Jo då, 90-talets pinsammaste duo dunkar igång och John sjunger med tillsammans med vår liffare som vi plockade upp. Christian, en trevlig prick, som jag helt 100 trodde skulle hoppa av i farten längst med E4:an efter ett par mil med mig och John.
Men han höll ihop. Blev jag som total tiltade till och från.
Några mil senare så prickar vi MacDonky Ljungby. Påhlman måste ha vaknat på morgonen och fått tanken; ”idag ska jag testa Alis tålamod”
Den längsta beställningen genom tiderna – to go!
Väl på vägen så upptäcker det söta livet att han saknar sin MacFlurry och MacFeast Dressing.
”Ali, fixa numret till Ljungby!
- Nej
”Hep, då fixar jag det själv”
”Tja, jag var inne hos er och beställde lite mat, nu sitter jag här i bilen på väg mot Skåne utan min dressing och glas, hur gör vi nu?”
- Ehhh?!, svarar någon stackars helgjobbare som redan står och hjälper de 50 personerna som står i kö.
Efter lite om och men så har nu John en meny att plocka upp i Ljungby om han nu har vägarna förbi där.
Väl framme i Skåne möter vi upp Peter och Kerstin samt den övriga delen av familjen Bosma.
Kjugekull hade jag inga större förväntningar på ticmässigt, orkar inte komma med dåliga bortförklaringar nu, men det var ju skönt att göra Ferdinand och miserabelt ge sig på Adamantium strax innan det börjar hagla.
Fuck this, vi drar till Västervik.
Väl i bilen så klappar man händer i ett smärre glädjefnatt, skivan som gud glömde kan man äntligen få ur spelaren. Aset satt ju fast förut.
No more Ronny unds Ragge. Trodde jag.
“Ali, en sista gång, kom igen nu – Ronny! Vakna! Kan ju inte ligga här och slipa”
För dem av er som lyssnade och tittade på denna form av mongo tv back in the days vet säkert hur resten går. Tycker enbart att det låter som en svensk form av Tenesious D.
Sätter hellre på mig en orange overall och bokar första flyget till Guantanamo. Enkel väg. Än att lyssna något mer på rörmockarsprickornas gyllene år.
Väl i Västervik så firar vi Southbeath som fyllt 20-11 på Harrys förnäma resturang, och gaggar om diverse projekt som ska sändas i sommar. Listan blev lång...
Som alla övriga medborgare i Sverige så kunde vi glädjas åt snön som fallit på kvällen.
Besöket till VO stenarna blev kort. Men nu hittar vi dit nästa gång iallafall, kanske.
På parkeringen innan avfärden mot 08 så får Jenny ett samtal av Anja som berättar att hon skickat Prophesy 7C+ några dagar innan i just V-vik.
Till sist så skulle jag vilja gratulera Magnus och Helena som i dagarna fick en liten flicka, ännu namnlös. Storyn bakom detta lilla mirakel är priceless.
I somras så stals deras bil på en roadtrip, i bilen så fanns såna där babyfree piller. 9 månader senare sitter de där med en väldigt söt parvel.
1 kommentar:
Ni två är klättervärldens svar på det berömda raggarparet.
Skicka en kommentar