Hello everybody!
It’s me again!
Your all time favorite philosopher. Today we’re going to talk about stupid people
Some people are just stupid. Born that way. There is absolutely nothing they can do about it. Most of these people you encounter in day to day business. The guy behind the cash register who can't work out the change even though the screen tells him exactly what to give you back. The man who blocks you off in traffic, then looks at you like you're the villain when you sarcastically applaud him.
Those kind of stupid people you get used to dealing with.
Then there are other stupid people. They are stupid but think they're smart. And even though they do possess a some sort of intelligence the more they open their mouths the more stupid you realize they are. These kind of people, if they got an electric choc every time they went to take a bite of a delicious treat, would never learn that eating that thing equals pain.
And sadly many of these kind of stupid people is found in positions of relative power. I mean, how many politicians are there? Whatever country you're in you know of one, two or twenty or all of them are stupid. Anders Björk, Yvonne Ruwaida, Dan Quayle… Give me strength!
Then we have the worst of them all. These kind of people that would go out into the woods of the Moral High Grounds and discover tons of boulders for the bouldering mankind stealing the limelight from those poor honest blokes repeating them. They are the worst of them all. If these driving forces and pioneers of bouldering just could stop with whatever they’re doing, we the true, simple and honest people could build our own true real castle
Morons, everywhere you go, there are morons, half-wits, idiots and numbskulls. As it is, most of us just say “Oh, that man is so stupid. Give me one more beer”. It's the best way to deal with them because you can't change them. Engage in politics? No thank you. Then you would have to actually listen and deal with them every day and then it would be mass-murder time... I'm not stupid enough to spend the rest of my pitful days in prison for killing stupid people.
And that's about that. It's a glorious sunny day here in Nobholm, I'm going to try and enjoy some of it. Time for a beer!
Brunosh Spinoza
Visar inlägg med etikett Skräp. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Skräp. Visa alla inlägg
torsdag 3 juni 2010
måndag 10 maj 2010
måndagar...
... brukar innebära ångest, kaffe, avstämningar, mer kaffe, ett och annat argt mail, mer ångest, ni fattar...
Vi hjälper er att stilla ångesten eller framkallar mer om ni nu är handikappade efter någon fyllehelg ute i Östersjön.
Elixirfilm på Skandia ikväll.
Till dem av er som inte kommer att sitta front row med en toarulle och dregla över Honnald så bjuder vi på detta.
Vi hjälper er att stilla ångesten eller framkallar mer om ni nu är handikappade efter någon fyllehelg ute i Östersjön.
Elixirfilm på Skandia ikväll.
Till dem av er som inte kommer att sitta front row med en toarulle och dregla över Honnald så bjuder vi på detta.
torsdag 21 januari 2010
Digressioner
Allt jag kan tänka på är mat. I huvudet flimrar uppslag efter uppslag förbi men när jag sätter mig ner för att få ner alla tankar är det enda som dyker upp den högrev som förvandlades till ett mjällt litet stycke häromkvällen. Högreven hade allt: finmaskig fettstruktur, en djupt djurisk eftersmak och, framförallt, en gudomlig textur. Muskelfibrer, bindväv, senor och fett i ljuv förening. Den är borta nu men vi hade två fina stunder ihop. I vilket fall gissar jag att erat intresse för diverse köttbitar är högst begränsat så vi lämnar styckets vidare öden i fred. Frågan om dieter var uppe och vi vill bara dementera eventuella LCHF-rykten. Är det något vi jobbat med är det HCHF. Knappast något som givit några större avtryck så vi lär fortsätta på det vinnande spåret ännu en stund. Liksom, vem kan leva utan fettkokt plugg?*
Tillbaka till tråkigare ämnen som till exempel klättring. Stockholm har länge varit klättergymmens gudabenådade hemvist. Det har faktiskt varit svårt att önska sig så värst mycket mer än vad som har funnits här. Visst har man kunnat ha små synpunkter på det ena eller andra men på det stora hela så har det mest varit försumbara krusningar på förnöjsamhetens sköna bölja. Om man för en stund lyfter blicken från magens nav kan man lugnt konstatera att stockholmaren har mycket att vara tacksam över. Och så händer dethär förlåt, det här och det här.
Det är som att punda i guds paradis. Det är fusk! Och på det, som guldflarnet på körsbäret på grädden på moset så kommer Karbin att bygga en övervåning. Men hey! Visst gör de väl så för att kompensera sin brist på klätterområden. Liten schnabel stor bil brukar det heta. Världens sämsta bouldring och med ett Göteborg och Bohuslän som kastar en evig skugga rätt över hela landet. Klart att gymmen blir stora och vice versa hålls klättergymmen på andra sidan landet i schack av granitmassiven runt omkring. Apropå listan på 8a.nu är det mest skandalösa att Nåsten inte kom sist. Vilket naturligtvis är en indikation på den listans värde.
Tillbaka till våra krusningar. Vår girighet är naturligtvis starkare än vår förnöjsamhet. Man kan ju inte bara nöja sig med det man har eller får, eller hur? Samhälle bygger ju på vårat ha-begär så vilken rätt har vi att undanta oss från det? Vi listar:
Vi avrundar med lite musik. I helgen kunde vi läsa att en brittisk begravningsbyrå listat de tio mest populära musikvalen på brittiska begravningar. Rätt trist lista. Men det är nere på Quirky choices - a selection som det börjar bli intressant. Vad sägs om ett sista farväl till det här, men framförallt blir man ju lite nyfiken på vad som föranledde det här valet. Man blir ju lite inspirerad så vi avsluta med ett hommage till denna humormästare. Så dåligt att det blir till bra underhållning.
Tillbaka till tråkigare ämnen som till exempel klättring. Stockholm har länge varit klättergymmens gudabenådade hemvist. Det har faktiskt varit svårt att önska sig så värst mycket mer än vad som har funnits här. Visst har man kunnat ha små synpunkter på det ena eller andra men på det stora hela så har det mest varit försumbara krusningar på förnöjsamhetens sköna bölja. Om man för en stund lyfter blicken från magens nav kan man lugnt konstatera att stockholmaren har mycket att vara tacksam över. Och så händer det
Det är som att punda i guds paradis. Det är fusk! Och på det, som guldflarnet på körsbäret på grädden på moset så kommer Karbin att bygga en övervåning. Men hey! Visst gör de väl så för att kompensera sin brist på klätterområden. Liten schnabel stor bil brukar det heta. Världens sämsta bouldring och med ett Göteborg och Bohuslän som kastar en evig skugga rätt över hela landet. Klart att gymmen blir stora och vice versa hålls klättergymmen på andra sidan landet i schack av granitmassiven runt omkring. Apropå listan på 8a.nu är det mest skandalösa att Nåsten inte kom sist. Vilket naturligtvis är en indikation på den listans värde.
Tillbaka till våra krusningar. Vår girighet är naturligtvis starkare än vår förnöjsamhet. Man kan ju inte bara nöja sig med det man har eller får, eller hur? Samhälle bygger ju på vårat ha-begär så vilken rätt har vi att undanta oss från det? Vi listar:
- Mattor som går sönder och mattor som är hårda. Inte bra. Det blir skador på fotleder och knän. Både Karbin och K2 verkar ha anlitat HGB (rätta mig om jag har fel) och efter vad man har hört är det en leverantör som inte är helt lätt att hantera btb så att säga. Hasse klev igenom på Karbin och på K2 skapade de hårda mattorna ett gäng skador redan första dan. Förhoppningsvis blir vi av med detta problem i takt med att mattorna mjuknar.
- Nya problem. K2 har ca en biljon kvadratmeter bouldring. Strålande! Karbin har fått eld i baken och det är en sann nyproblemsfiesta varje gång vi kommer dit. Tack Steffo och ledbyggarna för ert fina arbete. Samtidigt ställer vi oss frågan med vad som har hänt med problemproduktionen på verket? Visst, det är inte som på Fabben, men i ett Stockholmsperspektiv har det varit extremt trögt den sista tiden. Även KV borde känna att det nya etablissemanget flåsar i nacken. Vi ser fram emot en uppryckning på den fronten.
- Vi älskar plyfa. Vi har aldrig riktigt blivit vän med färdiga friktionsväggar. Oavsett hur noggrann man är med tårna så äter det randgummi och nöter av kanten på nolltid. Och så kan man stå överallt, nästan. Men för tusan, man kan ju inte få allt, och det finns säkert de som gillar det.
Vi avrundar med lite musik. I helgen kunde vi läsa att en brittisk begravningsbyrå listat de tio mest populära musikvalen på brittiska begravningar. Rätt trist lista. Men det är nere på Quirky choices - a selection som det börjar bli intressant. Vad sägs om ett sista farväl till det här, men framförallt blir man ju lite nyfiken på vad som föranledde det här valet. Man blir ju lite inspirerad så vi avsluta med ett hommage till denna humormästare. Så dåligt att det blir till bra underhållning.
onsdag 26 augusti 2009
Taco
Kommer ni ihåg löpsedlarna från 2004? Det var i september under bokmässan som vi möttes av löpsedlar om Kicki Danielssons falukorvsberoende. Bakom löpsedlarna dolde sig rubriken ”Kicki om sin fetma: Jag tröståt falukorv”. Tillbaka i tvåtusennio (2009) inser vi att det fortfarande finns människor som äter tacos. Vi skulle kunna anpassa föregående rubrik efter avslöjanden om att en mycket närstående anonym person öppet gått ut med: ”Jag älskar tacos […] hemmagjorda är mums”. Resultatet, om man jobbar med kvalificerade journalistiska metoder, blir då ”Rikfred om sin fetma: Jag tröstäter tacos i smyg”
Detta får oss helt och hållet osökt att komma in på ämnet taco-buffé. Jens på 8a.nu ondgör sig över alla smårunkare där ute som inte gör något annat än att leta fel och kritisera (who?).
”Jag tror faktiskt inte att dessa personer har ett "ärligt uppsåt". Det är bara personer i vårt samhälle med största hobby att hitta fel och kritisera andra.
Det har ju tex även riktats kritik mot att det ska vara Taco-buffe på NM”
Men man kan ju helt förstå kritiken mot en Taco-buffé. Taco har inte varit halal sedan 70-talet. Frågan är ens om det varit det någon gång. Kanske fick det en liten upprättelse på den tiden Fredsgatan 12 inte hette F12. Melker Andersson har ju en väldokumenterad svaghet för texmex-avantgardism och ryktades länge vara den ende person i Sverige med ett eget tacojärn. Så sent som 2006 åt vi laxtacos i microformat på Restaurangen. Något av en postironisk upplevelse – så länge ironi är med i leken går det mesta an. Tacojärnet putsväck sedan namnbytet och till hemmabords är det numer också no no. Det var ok ett tag i smyg men sen Taco-Anders syntes våffla i sig en taco-pizza på pizzeria Veneria i Borås är det slut också med det smusslandet. Om man till nöds måste tillfredställa sitt behov av spiskummin, glutamat och sekunda chilipulver finns det alltid Burritos och Fajitas att trösta sig med.
Detta får oss helt och hållet osökt att komma in på ämnet taco-buffé. Jens på 8a.nu ondgör sig över alla smårunkare där ute som inte gör något annat än att leta fel och kritisera (who?).
”Jag tror faktiskt inte att dessa personer har ett "ärligt uppsåt". Det är bara personer i vårt samhälle med största hobby att hitta fel och kritisera andra.
Det har ju tex även riktats kritik mot att det ska vara Taco-buffe på NM”
Men man kan ju helt förstå kritiken mot en Taco-buffé. Taco har inte varit halal sedan 70-talet. Frågan är ens om det varit det någon gång. Kanske fick det en liten upprättelse på den tiden Fredsgatan 12 inte hette F12. Melker Andersson har ju en väldokumenterad svaghet för texmex-avantgardism och ryktades länge vara den ende person i Sverige med ett eget tacojärn. Så sent som 2006 åt vi laxtacos i microformat på Restaurangen. Något av en postironisk upplevelse – så länge ironi är med i leken går det mesta an. Tacojärnet putsväck sedan namnbytet och till hemmabords är det numer också no no. Det var ok ett tag i smyg men sen Taco-Anders syntes våffla i sig en taco-pizza på pizzeria Veneria i Borås är det slut också med det smusslandet. Om man till nöds måste tillfredställa sitt behov av spiskummin, glutamat och sekunda chilipulver finns det alltid Burritos och Fajitas att trösta sig med.
Imperial gold på KC
Har du skills i grafisk formgivning? Behövs inte ens det. Överträffa bara detta exempel på gudabenådad formgivning och du belönas rikligt*:
*Om du inte har riktigt mad skills då kanske du förväntar dig en annan nivå.
*Om du inte har riktigt mad skills då kanske du förväntar dig en annan nivå.
fredag 21 augusti 2009
I fokus
Mansfester
Igår kväll var det ganska glest på verket. Helkväll på Flaten till tonen av en nytrimmad DT. Sydde gjorde Baretta, Stark-Erik Sumitomo och Peter Columbo. Flamman svor mest. Vi noterar att Peter modigt sätter 8a på Columbo. Big up! Nu var det några år sedan sist vi gick den men att sätta den som 7c tja… the finest fiction sen Tjock-Steffes Dieter.
----
Klätterverket inbjuder till någon form av heldag i samband med premiären av The Sends den femte september. Det blir workshop med Björn Bergman samt något ytterligare evenemang innan det är dags för filmvisning. Mer info om detta senare. Efter diverse dubbelbokningar fick premiären flyttas till SF-biografen som ligger vägg i vägg. Så förutsatt att filmen är bra så kan filmvisningen bli en rakt igenom trevlig upplevelse. Enligt ryktet lär Shawns tips till blivande filmmakare vara att inte göra film i Sverige. Vi gissar på att det inte handlar om revirpinkande utan snarare att den svenska marknaden är för liten och att svensk sten icke göre sig på film.
-----
Denna mansfest följs av ytterligare en. En helkväll med Sharma. Fantasieggande eller hur? Vi tänker oss en vända på söder innan taxin går till Berns eller Riche och har man tur kanske det också vankas lite nacht spiel allt medan Said spelar olika instrument. Så kul kanske vi inte ska ha. Chris visar bilder, Said intervjuar och sen spelar Said olika instrument. Och sen blir det utlottning av prylar och sen blir det konfetti samt åter en liten titt på The Sends. 160 eller 200 kronor kostar kalaset.
En del gillar att gå på såna här jippon. Andra inte.
tisdag 18 augusti 2009
Förra veckan...
…funderade vi på rekord av olika slag:
Bild: Jens Larssen
På tal om MU's. Får se hur länge det dröjer innan någon klättrare lyckas med följande cirkuskonster.
- Vi satt i ett kontor och avundades Strömberg som var ute och hängde över en skimrande fjärd.
- När Bruno var 18 år klättrade han inte Dure Limite i Ceuse (han klättrade Gilette i Åland). Den leden fanns inte då. Frågan är ens om korallrevet som sedemera skulle bilda tiaran ovanför Gap överhuvudtaget var skapat på den tiden. Lill-Erik har klättrat Dure Limite. Imponerande!
- Vi tittade på klätterdomens hemsida och funderade över deras självbetitlade Sveriges största klätterhall och brantaste vägg. Undrar hur brant fjällrävenväggen är om man räknar från grottan? Undrar hur brant taket är på missionskyrkan i Uppsala? I Nevada finns världens största upplysta B. Alltid kan man vara bäst på något. Bara man vänder och vrider tillräckligt länge så hittar man till slut rätt synvinkel.
- Kanske inte rekord man måste ändå beundra landslagets engagemang som ägnar sextio restimmar för ett par dagars tävlande på den tibetanska högplatån. Skönt att det satsas ordentligt.
- Att Simon Brismo visar god form och gör 100 MU på 17 minuter. Undrar hur många WODs, Burpees och Tabator han skulle klara på den tiden? Varför börjar alla trevliga människor i Stockholm med detta avancerade penismäteri? Nu finns de också på twitter. Just när man inte trodde det kunde bli värre. Kan ingen bygga en sida åt dem där de kan registrera sina prestationer så att de lättare kan jämföra med varandra.
Bild: Jens LarssenPå tal om MU's. Får se hur länge det dröjer innan någon klättrare lyckas med följande cirkuskonster.
fredag 14 augusti 2009
Om jänkare
Säg amerikansk boulderfilm och det pluppar strax upp ett långt vibrerande ”Dude” i skallen. Kanske är det också följt av några ”Come on!”, ”Thats it!””You can do it!”, ”You look solid!”* och framförallt ett helt gäng ”Yeah!”. Krydda det hela med ett par highfives fist bumps så prickar vi av stora delar av fördomsfloran. Och det är ju inte fördomar heller. Ungefär precis sådär låter det när man träffar på ett gäng dudes och i den afrikanska vildmarken. Trevliga är de också – i alla fall några. Quel choc! Men upptäckten att de bortom jargongen kan vara sympatiska är långt ifrån lika chockerande som när det plötsligt slinker ur ett ”Yeeaah! Thats it! You got it now!” ur din mun.
Sweet holy mother of the sacred heart of the crucified Jesus, what am I saying?
Men vad gör man när en jänkare klättrar egentligen? Håller käft? Kör på svenska eller hemfaller åt det internationella ”Allé!”? Nix pix, man gör som man har lärt sig på film. Och jävlar vad befriande det känns. Ali, Bosma och Bruno i kör: That’s it Jamie! You can do it! Come on! Ooooooh yeaaaaaah!
Varför Bruno inte bumpar.
Apropå film var Chuck med assistent (han hette egentligen Nelson men jag tror aldrig Chuck refererade honom som något annat än ”my assistant") på plats för tredje gången. Efter två mindre lyckade försök kanske Chuck får till det? Specimen och Pure hamnar inte i topp bland bästa klätterfilmer trots att förutsättningarna varit grymma. Fantastiska problem på vacker sten och slående vacker omgivning borde vara öppet mål för en filmare. Kanske finns här en liten förklaring – för mycket fokus på något annat än klättringen även när det klättras. Bilderna är bitvis vackra men det blir aldrig riktigt engagerande ur ett klätterperspektiv. Låt oss hoppas att Nelson kanske har lite mer fingertoppskänsla när det kommer till klätterfilmsskapandet och kanske lite inflytande också för delen.
*Betyder egentligen ”You look crap!”. Hör du det kan du lika gärna kliva av för du har inte en chans på det problemet.
Sweet holy mother of the sacred heart of the crucified Jesus, what am I saying?
Men vad gör man när en jänkare klättrar egentligen? Håller käft? Kör på svenska eller hemfaller åt det internationella ”Allé!”? Nix pix, man gör som man har lärt sig på film. Och jävlar vad befriande det känns. Ali, Bosma och Bruno i kör: That’s it Jamie! You can do it! Come on! Ooooooh yeaaaaaah!
Varför Bruno inte bumpar.Apropå film var Chuck med assistent (han hette egentligen Nelson men jag tror aldrig Chuck refererade honom som något annat än ”my assistant") på plats för tredje gången. Efter två mindre lyckade försök kanske Chuck får till det? Specimen och Pure hamnar inte i topp bland bästa klätterfilmer trots att förutsättningarna varit grymma. Fantastiska problem på vacker sten och slående vacker omgivning borde vara öppet mål för en filmare. Kanske finns här en liten förklaring – för mycket fokus på något annat än klättringen även när det klättras. Bilderna är bitvis vackra men det blir aldrig riktigt engagerande ur ett klätterperspektiv. Låt oss hoppas att Nelson kanske har lite mer fingertoppskänsla när det kommer till klätterfilmsskapandet och kanske lite inflytande också för delen.
*Betyder egentligen ”You look crap!”. Hör du det kan du lika gärna kliva av för du har inte en chans på det problemet.
torsdag 18 juni 2009
Midsommar
Låt se här nu.
Daniel har blivit uttagen till landslaget. Geir har gått 8b i Östnora. Inte mycket som händer i klättersverige just nu utöver rätt självklara saker. Att Daniel och Geir lyfter klättersverige med sina prestationer är vi många som väntat på. Nu är det bara att vänta på den övriga horden. En vacker dag så kommer dessa VC och 8b prestationer att bli vardagsmat i Sverige. Tills dess så kan vi övriga bara sitta och kolla på, samt fråga oss själva varför vi inte släppt sargen och kommit in i matchen.
I nuläget packas väskor och sista minuten samtal jagar bilplats till Bohus där mertalet av hungrig tomtar bestämt sig för att närvara under semesterns inledande veckor. Lofoten och Tromsö verkar bli nästa anhalt för den mer rutinerande skaran. De större nyheterna vi väntar på lär komma från Grönland.
Redaktionen då? Bruno är M.I.A. i nuläget, yours truly tar en lång och välbehövd vila från klättringen, och kommer göra allt i sin makt för att trotsa Darwins lag med den obligatoriska JD flaskan i handen. En urspårad resa till de värmlänska skogarna för att jaga en inoljad spädgris hade suttit bra, men så pass aktiv orkar jag inte vara.
När jag tänker efter så passar det nog bättre med en kaffekopp i handen och någon trevlig blaska som sällskap i hammocken. Lämnar de brightare aktiviterna till folk som sköter sånt bäst för denna vecka. Sen blir det stängt på redaktionen, fram till vecka 30. Möjligen kommer Robo få gästspela lite med och lägga in uppdateringar från SA.
Trevlig midsommar.
Daniel har blivit uttagen till landslaget. Geir har gått 8b i Östnora. Inte mycket som händer i klättersverige just nu utöver rätt självklara saker. Att Daniel och Geir lyfter klättersverige med sina prestationer är vi många som väntat på. Nu är det bara att vänta på den övriga horden. En vacker dag så kommer dessa VC och 8b prestationer att bli vardagsmat i Sverige. Tills dess så kan vi övriga bara sitta och kolla på, samt fråga oss själva varför vi inte släppt sargen och kommit in i matchen.
I nuläget packas väskor och sista minuten samtal jagar bilplats till Bohus där mertalet av hungrig tomtar bestämt sig för att närvara under semesterns inledande veckor. Lofoten och Tromsö verkar bli nästa anhalt för den mer rutinerande skaran. De större nyheterna vi väntar på lär komma från Grönland.
Redaktionen då? Bruno är M.I.A. i nuläget, yours truly tar en lång och välbehövd vila från klättringen, och kommer göra allt i sin makt för att trotsa Darwins lag med den obligatoriska JD flaskan i handen. En urspårad resa till de värmlänska skogarna för att jaga en inoljad spädgris hade suttit bra, men så pass aktiv orkar jag inte vara.
När jag tänker efter så passar det nog bättre med en kaffekopp i handen och någon trevlig blaska som sällskap i hammocken. Lämnar de brightare aktiviterna till folk som sköter sånt bäst för denna vecka. Sen blir det stängt på redaktionen, fram till vecka 30. Möjligen kommer Robo få gästspela lite med och lägga in uppdateringar från SA.
Trevlig midsommar.
måndag 25 maj 2009
Liggsår
Jag har fått mitt första liggsår. Check.
Säkerligen inte det sista heller. Ett prematurt steg - en teleskopblick mot det som väntar. Det kommer att bli en lång men inte ömsesidigt kärleksfull bekantskap. Plastflärpen som doktorn ordinerade har tagit ut sin tull. I snart två månader har den suttit runt roten på lillen. Den syrefattiga omfamningen blev till slut huden övermäktig. Vad kan man säga? Jag kände det på mig. Jag förtjänade väl det också på något sätt - på ett eller annat har man ändå gjort sig förtjänt av det mesta som kommer i ens väg. Mumma luktar det också, lite som julimorgons skål med väna små nyplockade skogsmultron… placerad i sommartorpets septitank. Men jag tror banne mig att jag snart ska kunna begrava flärpen inom kort. Fingret har återfått rörligheten och smärtan är borta. Jag har försökt mig på lite utomhusbouldring och det har varit kraftigt nedslående. I går tog gjorde jag slag i saken, tog mig i kragen, släckte bongen, klippte mig och drog i väg till KV. Det var kul, mer än så nästan, och fingret höll men det är fortfarande en lång bit kvar innan fingret är så pass återställt att jag kan ta i på riktigt. Och på fredag är det BO igen. Kanske dags att ta upp ledbyggnationskreerandet igen. Se där! En handfull rader om en tjänstemans lillfinger. Varsågoda!
Vi kanske har varit lite oföretagsamma eller snarare kräsmagade när det kommer till inspirationen på sistone. Lite vinglande och obeslutsamma dessutom. Bannersiten brukar vara en rik och outsinlig källa till inspiration men det känns ju aningen uttjatat och banalt vid det här laget. Men det betyder inte att vi inte kommer suga i oss de fetaste maskarna. De dinglar frestande där ute.
Kanske kommer allt igång på lite bredare front så fort Kraufen och jag kommer igång med klättringen ordentligt igen. Ali har ju fullt upp på annat håll. Ska se om vi inte kan få honom att sluta squata på gymet och lura ut honom på lite mer klätterrelaterade aktiviteter istället. Kanske inte så dumt heller med tanke på SA som är i snabbt antågande.
Säkerligen inte det sista heller. Ett prematurt steg - en teleskopblick mot det som väntar. Det kommer att bli en lång men inte ömsesidigt kärleksfull bekantskap. Plastflärpen som doktorn ordinerade har tagit ut sin tull. I snart två månader har den suttit runt roten på lillen. Den syrefattiga omfamningen blev till slut huden övermäktig. Vad kan man säga? Jag kände det på mig. Jag förtjänade väl det också på något sätt - på ett eller annat har man ändå gjort sig förtjänt av det mesta som kommer i ens väg. Mumma luktar det också, lite som julimorgons skål med väna små nyplockade skogsmultron… placerad i sommartorpets septitank. Men jag tror banne mig att jag snart ska kunna begrava flärpen inom kort. Fingret har återfått rörligheten och smärtan är borta. Jag har försökt mig på lite utomhusbouldring och det har varit kraftigt nedslående. I går tog gjorde jag slag i saken, tog mig i kragen, släckte bongen, klippte mig och drog i väg till KV. Det var kul, mer än så nästan, och fingret höll men det är fortfarande en lång bit kvar innan fingret är så pass återställt att jag kan ta i på riktigt. Och på fredag är det BO igen. Kanske dags att ta upp ledbyggnationskreerandet igen. Se där! En handfull rader om en tjänstemans lillfinger. Varsågoda!
Vi kanske har varit lite oföretagsamma eller snarare kräsmagade när det kommer till inspirationen på sistone. Lite vinglande och obeslutsamma dessutom. Bannersiten brukar vara en rik och outsinlig källa till inspiration men det känns ju aningen uttjatat och banalt vid det här laget. Men det betyder inte att vi inte kommer suga i oss de fetaste maskarna. De dinglar frestande där ute.
Kanske kommer allt igång på lite bredare front så fort Kraufen och jag kommer igång med klättringen ordentligt igen. Ali har ju fullt upp på annat håll. Ska se om vi inte kan få honom att sluta squata på gymet och lura ut honom på lite mer klätterrelaterade aktiviteter istället. Kanske inte så dumt heller med tanke på SA som är i snabbt antågande.
torsdag 14 maj 2009
Whatever!
Vart ska man egentligen börja? 12 stegsprogrammet för Anonyma forumpostare tycks ha gett resultat. Men häromdagen fick jag mitt första återfall. Som tur är så finns det knappt några bevis kvar för mitt utbrott då jag upptäckte att chefredaktören fick ta emot obefogad kritik som egentligen skulle ha varit riktad mot mig. Some people just can’t handle the truth.
Nog om det. Efter att ha kontemplerat Arno Inglers filosofi så känns hela utbrottet som en vattenpärla på en gås. Vi på redaktionen kommer fortsätta att bedriva revolver journalism i Strindbergs anda i bästa mån.
Igår kväll stod Orhem på schemat. Sydde dök upp lite senare, vilket även ett mertal andra gjorde.
Att Sydde är i bra form är ingen underdrift. Det visade han tydligt igår. Linkan och andra Mosjö locals bör få sina projekt gjorda i dagarna eller gå emot strömmen och låsa sina projekt innan han kommer upp i helgen. Alternativt sträcka fram dunken till honom. Så sköter han resten själv.
Orhem tycks intresset börja växa mer för. Med all rätt oxå. Det är bra. Samt så finns det en hel del kvar i skogarna att utveckla.
Bara på tid att de gamla rävarna dokumenterar sina gamla testpieces. Annars blir det som vanligt. Någon kommer, retroborstar, toppar ur, och claimar en nytur när det egentligen är något som funnits i minst 10 år.
En av dessa gamla linjer fick sig ett ordentligt sändartåg igår. Paladinos gamla La Fissure de la Forest, som Andreas fint gör här.
Ett misslyckat flashförsök resulterade med mina underarmar ser ut att tillhöra emobarn efter att jag kanat ner för slabben. Den vänstra varianten är snäppet hårdare.
Ett praktexempel på sämre dokumentation. Vilken variant gjordes först? Kan graden verkligen stämma eller har jag klättrat fel linje?
Att jag i skrivande stund avskyr dålig dokumentation är en klar arbetsskada när man har x serverparker att underhålla. Att påbörja en boulderinventering är inget jag tänker ta mig på.
Därför bör alla som känner till något hjälpa SF killarna och fylla på ”inventeringslistan” annars kommer vi alla att stå i skogen och begå spekulationsklättring. Något som vi klara oss utan, bl.a.
Låt oss nu hålla händerna tillsammans och rädda världen från dåliga förare. Sjung med nu.
Nog om det. Efter att ha kontemplerat Arno Inglers filosofi så känns hela utbrottet som en vattenpärla på en gås. Vi på redaktionen kommer fortsätta att bedriva revolver journalism i Strindbergs anda i bästa mån.
Igår kväll stod Orhem på schemat. Sydde dök upp lite senare, vilket även ett mertal andra gjorde.
Att Sydde är i bra form är ingen underdrift. Det visade han tydligt igår. Linkan och andra Mosjö locals bör få sina projekt gjorda i dagarna eller gå emot strömmen och låsa sina projekt innan han kommer upp i helgen. Alternativt sträcka fram dunken till honom. Så sköter han resten själv.
Orhem tycks intresset börja växa mer för. Med all rätt oxå. Det är bra. Samt så finns det en hel del kvar i skogarna att utveckla.
Bara på tid att de gamla rävarna dokumenterar sina gamla testpieces. Annars blir det som vanligt. Någon kommer, retroborstar, toppar ur, och claimar en nytur när det egentligen är något som funnits i minst 10 år.
En av dessa gamla linjer fick sig ett ordentligt sändartåg igår. Paladinos gamla La Fissure de la Forest, som Andreas fint gör här.
Ett misslyckat flashförsök resulterade med mina underarmar ser ut att tillhöra emobarn efter att jag kanat ner för slabben. Den vänstra varianten är snäppet hårdare.
Ett praktexempel på sämre dokumentation. Vilken variant gjordes först? Kan graden verkligen stämma eller har jag klättrat fel linje?
Att jag i skrivande stund avskyr dålig dokumentation är en klar arbetsskada när man har x serverparker att underhålla. Att påbörja en boulderinventering är inget jag tänker ta mig på.
Därför bör alla som känner till något hjälpa SF killarna och fylla på ”inventeringslistan” annars kommer vi alla att stå i skogen och begå spekulationsklättring. Något som vi klara oss utan, bl.a.
Låt oss nu hålla händerna tillsammans och rädda världen från dåliga förare. Sjung med nu.
onsdag 13 maj 2009
Ångest och dynga
Det ryktas att Linus uppe i Umeå har FA-ångest. Sittstarten till Return to sender i Mosjön är fortfarande ogjord och Linus vill väldigt gärna vara först upp. Men nu till helgen kommer det upp folk till Mosjön och då kanske någon annan hinner före. Jobbigt, i synnerhet som det finns notoriska FA-hetsare i sällskapet. Det är avtändande för klätterglädjen med den hets som uppstår när det gäller oklättrade problem oavsett hur fina eller fula de är. Ofta brukar det börja i en lugn och sansad stämning men i takt med att problemet löses brukar folk hamna i den berömda tunneln där allt är svart förutom FA som i rask takt närmar sig. Någonstans däremellan brukar jag sjappa någonannanstans.
Obligatoriska skydd för Linus i helgen. Glöm för allt i världen inte suspen.
Det var kul att vi fick uppmärksamhet på dottersiten i går. Det är bra för våra besökssiffror, vilket i sin tur gör våra affärspartners glada och i slutändan Bruno och Die Krautmachine äckligt rika. Av ryktesspridaren Jon Smedsaas bidde det dock bara en tumme, knappt det ens. Ryktesspridaren får man nog söka efter på hemmaplan och ze Kraufman var ju teoretikern bakom dottersitens avskaffande. Självklart har vi gjort oss skyldiga till ett och annat felsteg men vi lär oss hela tiden och en sak vi lärt oss är att man gör säkrast i att kasta skiten i medvind eller i vart fall sprida den jämnt för bästa grogrund.
Obligatoriska skydd för Linus i helgen. Glöm för allt i världen inte suspen.Det var kul att vi fick uppmärksamhet på dottersiten i går. Det är bra för våra besökssiffror, vilket i sin tur gör våra affärspartners glada och i slutändan Bruno och Die Krautmachine äckligt rika. Av ryktesspridaren Jon Smedsaas bidde det dock bara en tumme, knappt det ens. Ryktesspridaren får man nog söka efter på hemmaplan och ze Kraufman var ju teoretikern bakom dottersitens avskaffande. Självklart har vi gjort oss skyldiga till ett och annat felsteg men vi lär oss hela tiden och en sak vi lärt oss är att man gör säkrast i att kasta skiten i medvind eller i vart fall sprida den jämnt för bästa grogrund.
fredag 24 april 2009
Letters from Spinoza
Hello everybody!
It’s me again! Your all-time favorite climbing philosopher. I’ve been thinking a lot lately. Oh yes, I have. This week about the hard and difficult matter of grading. It is a tricky one but this time I’ve come up with an astonishing finding. Well, yes it’s true. The outcome is really outstanding: Grading is truly and utterly sick. Listen to this!
There are mainly two ways to grade a climb.
1. Facts
2. Feelings
After some hard and long thinkenings I realized that facts are superior than feelings. In fact, feelings are just silly – it’s just feelings! Compared to hard facts feelings are nothing. It’s so stupid. There are actually people using their feelings while grading!
You know those people who walk around the place with their bluetooth headseats? And, you know the way you look at them and think “twat”? Well “Feelers” is the climbing worlds equivalent of those people. Someone forged by the unholy union between Phil Collins and Genisis, squeezed into the world through the septic bottoms of Satan himself. A “Feeler” out-twats a billion wearers of bluetooth headsets. You see? This is why feeling is wrong while grading a climb. You shall just use facts.
That’s the kind of analogy that I know keeps you coming back for more, readers. I know you like it. I know I do, too. Next week I’ll present some astonishing news about my fantastic click-rate and other incredible world-records. That’s the kind of news that I know keeps you coming back for more.
Yours truly,
Bruno Spinoza
It’s me again! Your all-time favorite climbing philosopher. I’ve been thinking a lot lately. Oh yes, I have. This week about the hard and difficult matter of grading. It is a tricky one but this time I’ve come up with an astonishing finding. Well, yes it’s true. The outcome is really outstanding: Grading is truly and utterly sick. Listen to this!
There are mainly two ways to grade a climb.
1. Facts
2. Feelings
After some hard and long thinkenings I realized that facts are superior than feelings. In fact, feelings are just silly – it’s just feelings! Compared to hard facts feelings are nothing. It’s so stupid. There are actually people using their feelings while grading!
You know those people who walk around the place with their bluetooth headseats? And, you know the way you look at them and think “twat”? Well “Feelers” is the climbing worlds equivalent of those people. Someone forged by the unholy union between Phil Collins and Genisis, squeezed into the world through the septic bottoms of Satan himself. A “Feeler” out-twats a billion wearers of bluetooth headsets. You see? This is why feeling is wrong while grading a climb. You shall just use facts.
That’s the kind of analogy that I know keeps you coming back for more, readers. I know you like it. I know I do, too. Next week I’ll present some astonishing news about my fantastic click-rate and other incredible world-records. That’s the kind of news that I know keeps you coming back for more.
Yours truly,
Bruno Spinoza
fredag 20 mars 2009
Mera om små hundar
...den andra grupperingen är den så kallade tradtaxen som truligt rultar omkring på sina krumma små ben så fort det drar ihop sig till förbunds- eller föreningsmöten. Förbundsmöten är näst efter den årliga Black Diamond-katalogens ankomst den lyckligaste dagen i taxens liv.
Taxen gillar revir. De ska allra helst markeras. Bultfria berg kallas det bland annat. På detta sätt får de vara i fred på alla av de finaste klipporna i den västra delen av landet; de mindre fina kan motvilligt delas med andra. För att hålla klipporna bultfria bildar taxarna pyttesmå celler av medborgargarden som de kallar för Bergvärdar. Bergvärden gillar inte dansken och tysken. Hade inte dessa funnits så hade alla accessproblem i hela världen varit lösta, I Sverige har vi den fina allemansrätten resonerar värden men den smörrebrödssnaskande dansken förmår inte följa reglerna. Så är alla danskar, det ligger i deras nationalkaraktär att vara för många och lite för skräpiga. Inte förstår de sig på den fina svenska kulturen heller. Men norrmännenoch engelsmännen är okej, de har egna berg så de förstår att ta till vara på klipporna. De har klättrat här länge. Det är tradition. Tradition är fint.
Som ni säkert redan har gissat räcker inte detta för taxen. Det ska regleras också. Hur gör man det på bästa sätt? Jo, man har ett fantastiskt dokument som kallas tyrolerdeklarationen. Den är sanningen. Och med sanningen till hjälp kan man skriva en Nationell bultpolicy. Under förespegling om att det är ett laglöst land och att bultarna skjuts både till höger och vänster har taxarna samlats i det ena taxkonventet efter det andra och bjudit in berömda taxligheter från världens alla hörn för att bekräfta det som Gud redan instiftade genom att sända dem tyrolerdeklarationen. Till slut enades taxarna om den absolut enastående meningen "Borrbultar får endast placeras där naturliga säkringsmöjligheter saknas." Inte ens Hesse hade kunnat koka ihop en klarare mening med sin klingande schwabiska. OM det skulle råda någon som helst osäkerhet ska man naturligtvis rådfråga sanningen; i sanningen står som bekant allt. Men ibland är sanningen inte heller tillräcklig då sneglar man på BMC. BMC är profeten. BMC har skägg. Genom skägget tolkas sanningens yttersta mening. Naturligtvis ogillas kättarprofeten FFME.
Nu har vi fått det att låta som att taxar är en enad kår. Så är icke fallet. De har flockar. Vi fick på omvägar höra följande meningsutbyte:
- Ska ni också till Grönland i sommar?
- Du, du ska veta att jag köpte biljett långt innan du ens börjat fundera på att åka dit
Grönland? Det låste jag redan i somras. Ibland är inte ens en minikontinent stor nog för två taxar.
Här delar taxen vissa likheter med sportmopsen: Projekten ska låsas. När ett projekt väl är låst har man rätt att stänga ute varenda jävel som vill komma och stjäla ens rättmättigt stulna egendom. Om projektet någon gång avslutas, vilket sällan händer, erhålls så kallat förstebestigarveto. Förstebestigarens vilja är genom Gud upphöjd till lag och övertrumfas enbart av sanningen eller skägget. På just den här punkten är taxen extremt konservativ på ett sätt som får Benedictus XVI att framstå som Gottfrid Svartholm. Här handlar det om att bevara historiska värden oavsett vad de består av. Förstebestigaren är oinskränkbar. För en medlem av den icke-klättrande populationen kan detta smått säregna förhållande vara svårt att förstå.
Men till syvende och sist handlar allt om racket och mithrilbyxan. Racket är de ceremoniella verktyg som taxen dammar av för att kunna göra sin årliga vallfärd västerut. Racket kostar. Varje liten stålgrej kostar flera hundra och man behöver ha massor med olika grejer och minst tre av varje för att kunna få kalla det ett rack. Kalla det överkonsumtion; taxen hävdar tradition. Det är också en anledning att hålla extra hårt på reviren. Hur vore det om folk utan ordentliga rack plötsligt kunde få tillgång till bergen - det går ju inte för sig. Allra skojigast tycker taxen att det är när han lägger upp alla sina metallpinaler i storleksordning på en äng framför ett berg och låter sig fotograferas. Då är han stolt. Så mycket grejer jag har! Det är viktiga grejer att klättra med, inte för vem som helst.
Kanske är taxen som alla andra på mer än ett sätt. Taxen har liksom du och jag en tendens att ta sig själv på alldeles för stort allvar. Säg inte den människa som ruvar på en motsättning. Så också taxen. I varje tax finns det en liten mops som vill ut och skriker "Lyssna på mig! Bejaka mig! Hör mina önskningars talan!"
Och se, taxen gillar att åka utomlands. Minst en gång om året reser taxen till Thailand, Kalymnos och Costa Blanca och liksom bara lämnar vardagen bakom sig. "Här kan jag vara fri!" utbrister taxen och klipper den första bulten.
Taxen gillar revir. De ska allra helst markeras. Bultfria berg kallas det bland annat. På detta sätt får de vara i fred på alla av de finaste klipporna i den västra delen av landet; de mindre fina kan motvilligt delas med andra. För att hålla klipporna bultfria bildar taxarna pyttesmå celler av medborgargarden som de kallar för Bergvärdar. Bergvärden gillar inte dansken och tysken. Hade inte dessa funnits så hade alla accessproblem i hela världen varit lösta, I Sverige har vi den fina allemansrätten resonerar värden men den smörrebrödssnaskande dansken förmår inte följa reglerna. Så är alla danskar, det ligger i deras nationalkaraktär att vara för många och lite för skräpiga. Inte förstår de sig på den fina svenska kulturen heller. Men norrmännenoch engelsmännen är okej, de har egna berg så de förstår att ta till vara på klipporna. De har klättrat här länge. Det är tradition. Tradition är fint.
Som ni säkert redan har gissat räcker inte detta för taxen. Det ska regleras också. Hur gör man det på bästa sätt? Jo, man har ett fantastiskt dokument som kallas tyrolerdeklarationen. Den är sanningen. Och med sanningen till hjälp kan man skriva en Nationell bultpolicy. Under förespegling om att det är ett laglöst land och att bultarna skjuts både till höger och vänster har taxarna samlats i det ena taxkonventet efter det andra och bjudit in berömda taxligheter från världens alla hörn för att bekräfta det som Gud redan instiftade genom att sända dem tyrolerdeklarationen. Till slut enades taxarna om den absolut enastående meningen "Borrbultar får endast placeras där naturliga säkringsmöjligheter saknas." Inte ens Hesse hade kunnat koka ihop en klarare mening med sin klingande schwabiska. OM det skulle råda någon som helst osäkerhet ska man naturligtvis rådfråga sanningen; i sanningen står som bekant allt. Men ibland är sanningen inte heller tillräcklig då sneglar man på BMC. BMC är profeten. BMC har skägg. Genom skägget tolkas sanningens yttersta mening. Naturligtvis ogillas kättarprofeten FFME.
Nu har vi fått det att låta som att taxar är en enad kår. Så är icke fallet. De har flockar. Vi fick på omvägar höra följande meningsutbyte:
- Ska ni också till Grönland i sommar?
- Du, du ska veta att jag köpte biljett långt innan du ens börjat fundera på att åka dit
Grönland? Det låste jag redan i somras. Ibland är inte ens en minikontinent stor nog för två taxar.
Här delar taxen vissa likheter med sportmopsen: Projekten ska låsas. När ett projekt väl är låst har man rätt att stänga ute varenda jävel som vill komma och stjäla ens rättmättigt stulna egendom. Om projektet någon gång avslutas, vilket sällan händer, erhålls så kallat förstebestigarveto. Förstebestigarens vilja är genom Gud upphöjd till lag och övertrumfas enbart av sanningen eller skägget. På just den här punkten är taxen extremt konservativ på ett sätt som får Benedictus XVI att framstå som Gottfrid Svartholm. Här handlar det om att bevara historiska värden oavsett vad de består av. Förstebestigaren är oinskränkbar. För en medlem av den icke-klättrande populationen kan detta smått säregna förhållande vara svårt att förstå.
Men till syvende och sist handlar allt om racket och mithrilbyxan. Racket är de ceremoniella verktyg som taxen dammar av för att kunna göra sin årliga vallfärd västerut. Racket kostar. Varje liten stålgrej kostar flera hundra och man behöver ha massor med olika grejer och minst tre av varje för att kunna få kalla det ett rack. Kalla det överkonsumtion; taxen hävdar tradition. Det är också en anledning att hålla extra hårt på reviren. Hur vore det om folk utan ordentliga rack plötsligt kunde få tillgång till bergen - det går ju inte för sig. Allra skojigast tycker taxen att det är när han lägger upp alla sina metallpinaler i storleksordning på en äng framför ett berg och låter sig fotograferas. Då är han stolt. Så mycket grejer jag har! Det är viktiga grejer att klättra med, inte för vem som helst.
Kanske är taxen som alla andra på mer än ett sätt. Taxen har liksom du och jag en tendens att ta sig själv på alldeles för stort allvar. Säg inte den människa som ruvar på en motsättning. Så också taxen. I varje tax finns det en liten mops som vill ut och skriker "Lyssna på mig! Bejaka mig! Hör mina önskningars talan!"
Och se, taxen gillar att åka utomlands. Minst en gång om året reser taxen till Thailand, Kalymnos och Costa Blanca och liksom bara lämnar vardagen bakom sig. "Här kan jag vara fri!" utbrister taxen och klipper den första bulten.
fredag 20 februari 2009
Fredagsmys
Sen en vecka tillbaka har jag producerat tillräckligt med snor för att lösa delar av världens matförsörjningsproblem. Tyvärr är världen ännu inte riktigt mogen för denna revolutionerade näringsrika och läckra produkt så vi får kanske dras med hungerproblem ett tag till. Dessutom har jag själv inga avsikter att säkerställa produktionens kontinuitet. Möjligtvis kan man lösa det genom centralt belägna depåer dit allehanda filantroper kan bege sig och deponera sin last, lite som UFF-boxarna fast lite mer urk så att säga.
Innan vi avslutar den här väggen och jag beger mig med Chubby Hubbie och hans KC-pack till den magiska skogen har vi några ämnen som vi ska bena ur.
Först och främst är det enkäten och som ni har förstått är det ju inte vilken stad som är bäst att klättra i vi mäter utan, i vanlig ordning, något annat underliggande. Vi kunde tidigare konstatera att vi hade femton läsare som bouldrat 8a eller hårdare. Vi har alltså att göra med en bunt lögnare. Lögnare kanske var att ta i, låt oss kalla dem "Drömmare" istället. Samma 15 personer tror säkert att det är bättre att bo i Stockholm. Här talar vi inte om lögn och dröm utan om ett litet mörkt trångt hål fyllt av självförnekelse och destruktivitet samt små dvärgar som karvar hälsenorna med en rostig skalpell. Nästan 50 procent sitter i det hålet. Göteborg har bättre klättring än Stockholm. Inomhusscenen har dessutom spottat ur sig klätteress och boulderfantomer så som Sennelöv, Belhaj, Högström, Idegren och Susena - inte heller på den här punkten går det att invända. Vi har också några bokstavstrogna som förefaller lite stötta.
Här är den ultimata oinskränkbara listan över Sveriges bästa klätterstäder:
1. Umeå
Umeå = iksu + i20-stenen, som Hasse så träffande formulerar det. Om det finns en ekvation som fångar klättringens innersta väsen så är det denna. Till och med Wiklund hade varit stolt över detta uttryck
2. Gävle
"Hur många fler städer kan stoltsera med ett inomhusgym, där man har egen nyckel och kan träna vilken tid på dygnet som helst för 900kr/år". Hur invänder man mot detta? Just det, det går inte. Och som ni kanske noterat har vi genom hela TBSs existens love-bombat stenblocken i Gästrikland.
3. Göteborg
Se ovan.
inte ens nära: Stockholm.
Inga invändningar mottages. Vi är foten som trampar i ditt ansikte. I evighet. Grattis Umeå, fan vad bra ni har det just nu!
---
Antitävlingslobbyn är visst i farten på dottersiten . Antitävlingslobbyn? Ni kanske har hört om den förut men bara viftat bort det som en dåres vansinniga fantasier. Men visst finns de - på riktigt. Ett hemligt nätverk med blodiga intitationsceremonier och där träffarna allt som oftast går ut på att venetianskt maskerade knulla i grupp med syfte att motverka tävlingsklättringen i Sverige (och lite för att Stormogulen tycker att det är upphetsande). De är stora och de är mäktiga och därför kommer Mats Es jeremiad "Kom igen klättersverige - ta lite ansvar... " att falla lika platt och krossas mot marken som en övermogen apelsin i Salamanca.
Men det var ju faktiskt så att vi fick tillfälle till en miniintervju med ett regelbundet återkommande inslag på den svenska klätterscenen om varför han valde att inte delta. Kortfattat blev svaret att det inte var motiverande att åka så långt för en dags klättring. Samtidigt var SM i Halmstad inte så lockande eftersom det sträckte sig över två dagar. Somliga blir aldrig nöjda, eller hur?
Thats it. Nu drar jag till Font.
Innan vi avslutar den här väggen och jag beger mig med Chubby Hubbie och hans KC-pack till den magiska skogen har vi några ämnen som vi ska bena ur.
Först och främst är det enkäten och som ni har förstått är det ju inte vilken stad som är bäst att klättra i vi mäter utan, i vanlig ordning, något annat underliggande. Vi kunde tidigare konstatera att vi hade femton läsare som bouldrat 8a eller hårdare. Vi har alltså att göra med en bunt lögnare. Lögnare kanske var att ta i, låt oss kalla dem "Drömmare" istället. Samma 15 personer tror säkert att det är bättre att bo i Stockholm. Här talar vi inte om lögn och dröm utan om ett litet mörkt trångt hål fyllt av självförnekelse och destruktivitet samt små dvärgar som karvar hälsenorna med en rostig skalpell. Nästan 50 procent sitter i det hålet. Göteborg har bättre klättring än Stockholm. Inomhusscenen har dessutom spottat ur sig klätteress och boulderfantomer så som Sennelöv, Belhaj, Högström, Idegren och Susena - inte heller på den här punkten går det att invända. Vi har också några bokstavstrogna som förefaller lite stötta.
Här är den ultimata oinskränkbara listan över Sveriges bästa klätterstäder:
1. Umeå
Umeå = iksu + i20-stenen, som Hasse så träffande formulerar det. Om det finns en ekvation som fångar klättringens innersta väsen så är det denna. Till och med Wiklund hade varit stolt över detta uttryck
2. Gävle
"Hur många fler städer kan stoltsera med ett inomhusgym, där man har egen nyckel och kan träna vilken tid på dygnet som helst för 900kr/år". Hur invänder man mot detta? Just det, det går inte. Och som ni kanske noterat har vi genom hela TBSs existens love-bombat stenblocken i Gästrikland.
3. Göteborg
Se ovan.
inte ens nära: Stockholm.
Inga invändningar mottages. Vi är foten som trampar i ditt ansikte. I evighet. Grattis Umeå, fan vad bra ni har det just nu!
---
Antitävlingslobbyn är visst i farten på dottersiten . Antitävlingslobbyn? Ni kanske har hört om den förut men bara viftat bort det som en dåres vansinniga fantasier. Men visst finns de - på riktigt. Ett hemligt nätverk med blodiga intitationsceremonier och där träffarna allt som oftast går ut på att venetianskt maskerade knulla i grupp med syfte att motverka tävlingsklättringen i Sverige (och lite för att Stormogulen tycker att det är upphetsande). De är stora och de är mäktiga och därför kommer Mats Es jeremiad "Kom igen klättersverige - ta lite ansvar... " att falla lika platt och krossas mot marken som en övermogen apelsin i Salamanca.
Men det var ju faktiskt så att vi fick tillfälle till en miniintervju med ett regelbundet återkommande inslag på den svenska klätterscenen om varför han valde att inte delta. Kortfattat blev svaret att det inte var motiverande att åka så långt för en dags klättring. Samtidigt var SM i Halmstad inte så lockande eftersom det sträckte sig över två dagar. Somliga blir aldrig nöjda, eller hur?
Thats it. Nu drar jag till Font.
tisdag 8 januari 2008
Listan 2008
Då blev det dags att publicera listan för ord som vi helst vill slippa höra / läsa under 2008.
#10 Soft – Som tidigare skrivit, våga nedgradera istället. Sluta jaga poäng.
#9 Kötta – det börjar bli lite tröttsamt. Finns andra ord att använda när du peppar någon.
#8 Störta – det gör ont. Nollvision 2008.
#7 Gradteori – vi lovar att erkänna denna teori när den blir accepterad av något högre akademiskt institut.
#6 ;-) – ett sant bevis på att alltför många timmar har spenderats framför exempelvis Lunarstorm chatten - ROFLAARP*
#5 Världsrekord – jo men visst, då ser vi fram emot att läsa det i Guiness book of records nästa upplaga.
#4 Modig – Se nedan
#3 Ödmjuk – läs ovan
#2 Sensationell – Se nedan
#1 Lifestyle – need I say more? Alla lika – alla olika
* ROFLAARP: Rolling On Floor Looking At Assorted Rodent Pornography
Vi börjar oroa oss över den kvällstidningsmentalitet som råder på dottersiten. Vi förväntas uppskatta skithusjournalistik vars enda syfte är att skapa missriktad polemik. Vi förväntas gilla rubriker som "Nicole nedgraderingschockad!", "Här hånas Nicole!" och "Nicole skymfad av amerikansk barnrumpa!". Det är genant att läsarna behandlas som efterblivna babianer. Det är pinsamt. Vi är skymfade. Vi är hånade.
"The world ranking leader, Paul Robinson has repeated Terremer and suggests downgrading to 8C of the Fred Nicole test-piece. Hard facts for Nicole as four out of his five 8C's have been downgraded by American youngsters. "
"Hard facts for Nicole". Vem tror att Nicole bryr sig? Climbing publicerar en helt annan historia. De har definitivt lärt sig att välja sina ord: "Nicole suggested Terremer might be V16, and Robinson doesn't seem inclined to downgrade."
Här har vi allt i ett nötskal:
"A First ascent gets fame and glory when he/shesuggests a high grade. The same person take a risk if they put a hard grade as it can be down graded. What comes around goes around. Fred Nicole is a legend and a icon and one of the reason for this is the grades he suggested for his FA. If he would have chosen one grade lower for all his FA he would not have been as famous. There are many 8B's that have never been repeated that should beupgraded giving fame and glory to climbers who today are anonymous!"
För det första tas det för givet att Fred enbart övergraderar sina problem för att få fame and glory. Ingen tanke på att Fred kanske helt uppriktigt trodde att han var rätt ute när han satte graden. Det är både modigt och ödmjukt med tanke på vad man uppenbarligen riskerar att utsättas för. Det är modigt och ödmjukt att inte sätta en lägre grad för att inte sandbagga. Oavsett graden, är problemen av sådan klass och svårighet att förstebestigaren helt naturligt uppmärksammas.
För det andra finns det problem som inte repeteras för att de generellt suger, har vassa grepp eller är extremt specifika för att nämna några exempel. Naturligtvis blir det inte särskilt många passager på ett sådant problem. Men då det inte får några registrerade repetitioner i 8a.nus databas tolkas det då som hårt för sin grad och att förstebestigaren fått för lite ära och berömmelse för sin prestation. Något som omedelbart borde åtgärdas. Ge oss änglatrumpeter och himlatromboner!
Vad vi önskar oss allra mest i år är att få höra frasen: "Hard facts Fred. What comes around goes around, gloryhunter!".
#10 Soft – Som tidigare skrivit, våga nedgradera istället. Sluta jaga poäng.
#9 Kötta – det börjar bli lite tröttsamt. Finns andra ord att använda när du peppar någon.
#8 Störta – det gör ont. Nollvision 2008.
#7 Gradteori – vi lovar att erkänna denna teori när den blir accepterad av något högre akademiskt institut.
#6 ;-) – ett sant bevis på att alltför många timmar har spenderats framför exempelvis Lunarstorm chatten - ROFLAARP*
#5 Världsrekord – jo men visst, då ser vi fram emot att läsa det i Guiness book of records nästa upplaga.
#4 Modig – Se nedan
#3 Ödmjuk – läs ovan
#2 Sensationell – Se nedan
#1 Lifestyle – need I say more? Alla lika – alla olika
* ROFLAARP: Rolling On Floor Looking At Assorted Rodent Pornography
Vi börjar oroa oss över den kvällstidningsmentalitet som råder på dottersiten. Vi förväntas uppskatta skithusjournalistik vars enda syfte är att skapa missriktad polemik. Vi förväntas gilla rubriker som "Nicole nedgraderingschockad!", "Här hånas Nicole!" och "Nicole skymfad av amerikansk barnrumpa!". Det är genant att läsarna behandlas som efterblivna babianer. Det är pinsamt. Vi är skymfade. Vi är hånade.
"The world ranking leader, Paul Robinson has repeated Terremer and suggests downgrading to 8C of the Fred Nicole test-piece. Hard facts for Nicole as four out of his five 8C's have been downgraded by American youngsters. "
"Hard facts for Nicole". Vem tror att Nicole bryr sig? Climbing publicerar en helt annan historia. De har definitivt lärt sig att välja sina ord: "Nicole suggested Terremer might be V16, and Robinson doesn't seem inclined to downgrade."
Här har vi allt i ett nötskal:
"A First ascent gets fame and glory when he/shesuggests a high grade. The same person take a risk if they put a hard grade as it can be down graded. What comes around goes around. Fred Nicole is a legend and a icon and one of the reason for this is the grades he suggested for his FA. If he would have chosen one grade lower for all his FA he would not have been as famous. There are many 8B's that have never been repeated that should beupgraded giving fame and glory to climbers who today are anonymous!"
För det första tas det för givet att Fred enbart övergraderar sina problem för att få fame and glory. Ingen tanke på att Fred kanske helt uppriktigt trodde att han var rätt ute när han satte graden. Det är både modigt och ödmjukt med tanke på vad man uppenbarligen riskerar att utsättas för. Det är modigt och ödmjukt att inte sätta en lägre grad för att inte sandbagga. Oavsett graden, är problemen av sådan klass och svårighet att förstebestigaren helt naturligt uppmärksammas.
För det andra finns det problem som inte repeteras för att de generellt suger, har vassa grepp eller är extremt specifika för att nämna några exempel. Naturligtvis blir det inte särskilt många passager på ett sådant problem. Men då det inte får några registrerade repetitioner i 8a.nus databas tolkas det då som hårt för sin grad och att förstebestigaren fått för lite ära och berömmelse för sin prestation. Något som omedelbart borde åtgärdas. Ge oss änglatrumpeter och himlatromboner!
Vad vi önskar oss allra mest i år är att få höra frasen: "Hard facts Fred. What comes around goes around, gloryhunter!".
måndag 25 juni 2007
Ännu en vecka.
Malin Holmberg är inne i ett grymt stim men ligger tydligen och tänjer på gränserna. Det delas ut kort av alla valörer. Tråkigt. Vi anser att en godkänd bestigning, oavsett stil, är att klättra leden från början till slut utan att falla och att marken en lika god vilohylla som någon annan på leden. Lifestyle! Peace out!
Innan vi riktigt lämnar den myllrande 8a.nu-stacken för den här gången vill vi tacka Johan Svensson för hans uppriktighet när han blottlägger svenskarnas sanna natur och förundras över frassarna " ...as a Swede it’s interesting to see how broad the interest for climbing is in France. It’s not just about grades and sending hard, but more about coming together, having a good time and climb a lot.". Ja, så är det. Vi upphör aldrig att förvånas över fransmännens inställning; de verkar ha så kul och trevligt när de klättrar.
För övrigt anser vi att lederna i Thaurac bör uppgraderas.
---
BS kom för någon vecka sedan och vi är alldeles förstummade. För en gång skull är innehållet på det stora hela ganska bra och intressant. Tidningen innehåller oförskämt mycket bouldering och bilder på söta killar och tjejer som utövar detta. Big Up! Visst, det finns en del som man förundras över. Som till exempel Rafael Jensens bidrag. Den mannen upphör aldrig att förvåna. En helsida där han sida för sida går igenom något brittiskt klättermagazin. Ironi på högsta nivå. Vi undrar också varför vi skulle vilja trekka; oavsett hur jäkla erfaren trekkare man än måste vara för att klara av promenadstigen. Big Down!
---
Ali var på Karbin igår och missade The Pålman och Chrille som hittat ett nytt område i Ågesta med lite coola problem. Chrille har hittat ett nytt slabprojekt, förmodligen 7C+/8A. Duelväggen. John skickade någon ny 7A igår i samma område.
Vi hoppas att de med coola menar så här:
och inte sån här tåspetspillande nurejevklättring:
Innan vi riktigt lämnar den myllrande 8a.nu-stacken för den här gången vill vi tacka Johan Svensson för hans uppriktighet när han blottlägger svenskarnas sanna natur och förundras över frassarna " ...as a Swede it’s interesting to see how broad the interest for climbing is in France. It’s not just about grades and sending hard, but more about coming together, having a good time and climb a lot.". Ja, så är det. Vi upphör aldrig att förvånas över fransmännens inställning; de verkar ha så kul och trevligt när de klättrar.
För övrigt anser vi att lederna i Thaurac bör uppgraderas.
---
BS kom för någon vecka sedan och vi är alldeles förstummade. För en gång skull är innehållet på det stora hela ganska bra och intressant. Tidningen innehåller oförskämt mycket bouldering och bilder på söta killar och tjejer som utövar detta. Big Up! Visst, det finns en del som man förundras över. Som till exempel Rafael Jensens bidrag. Den mannen upphör aldrig att förvåna. En helsida där han sida för sida går igenom något brittiskt klättermagazin. Ironi på högsta nivå. Vi undrar också varför vi skulle vilja trekka; oavsett hur jäkla erfaren trekkare man än måste vara för att klara av promenadstigen. Big Down!
---
Ali var på Karbin igår och missade The Pålman och Chrille som hittat ett nytt område i Ågesta med lite coola problem. Chrille har hittat ett nytt slabprojekt, förmodligen 7C+/8A. Duelväggen. John skickade någon ny 7A igår i samma område.
Vi hoppas att de med coola menar så här:
och inte sån här tåspetspillande nurejevklättring:
måndag 11 juni 2007
Västervik
Då var det dags att bege sig iväg igen.
När de övriga klättrare sitter och kollar på film om bla Västervik så beger sig Team Bruno ner till Västervik för att stilla vårt klättersug.
När de övriga klättrare sitter och kollar på film om bla Västervik så beger sig Team Bruno ner till Västervik för att stilla vårt klättersug.
I bilen så sitter John bakom ratten och gnäller som vanligt över hur uselt folk kör på vägarna, bakom mig sitter en mustachprydd DJ Günther wannabe även kallad för Jon som febril försöker att trycka in sina fötter i öronen på mig. Stefan Eklund är hemkommen från England, sitter och drömmer om Rocklands som han ska bege sig till om en dryg vecka.
Då John äntligen erkänt att det är något fel på hans CD spelare så har vi tyvärr inte vår vanliga Let’s pök soundtrack med oss, så vi gör vårt bästa med att föra så mycket oväsen som möjligt när vi rullar fram mot Småland. Då Ali tydligen lider av mundiarre idag så är vi snabba med att slå på det numera vanliga Ali-filtret.
Väl framme i V-vik så påbörjas den vanliga; Vart fan ska vi nu då?-diskussionen
- Höger?
- Vänster!
- Över bron!
- Vilken fucking jävla bro!
- Kan någon ringa Chris eller LeStef?
”Näh, nu är det jag som kör”
- Höger?
- Vänster!
- Över bron!
- Vilken fucking jävla bro!
- Kan någon ringa Chris eller LeStef?
”Näh, nu är det jag som kör”
Betongsuggor saknar betydelse när en besluten och närmast mordisk Påhlman sitter bakom ratten. Trafficviolation count => 15
”Kan du svänga höger här John?”
- Käften Ali!
Efter den sedervanliga ”sight seeing” så hittar vi fram till modreatbandynklubben där två väldigt röda LeStef och Chris står och ser lite frågande ut;
”Vad var det som dröjde?”
- Ali.
Med oss på banan så har vi Fredrik Dahl som är en de få klättrare i Västervik som är utvecklar områdena i omnejden tillsammans med Rasmussen.
Det är varmt, väldigt varmt. Fredrik tar med oss till en badklippa där ”du är blek som en ???” skämten dra igång.
”Kan du svänga höger här John?”
- Käften Ali!
Efter den sedervanliga ”sight seeing” så hittar vi fram till modreatbandynklubben där två väldigt röda LeStef och Chris står och ser lite frågande ut;
”Vad var det som dröjde?”
- Ali.
Med oss på banan så har vi Fredrik Dahl som är en de få klättrare i Västervik som är utvecklar områdena i omnejden tillsammans med Rasmussen.
Det är varmt, väldigt varmt. Fredrik tar med oss till en badklippa där ”du är blek som en ???” skämten dra igång.
Vidare drar vi oss mot Fruberget där det blir dags att ”get serious”.
Första problemet blev highboll problemet Fat Cat som har ett unikt tekniskt crux med en snygg korsning in i ett slopig spricka.
Trots att linjen ligger i skuggen så glider Ali, John och Fredrik ur sprickan hela tiden.
”Äh va fan, dags att använda sig av längden lite”
Så till slut lyckades han få till den med lite nervösa mantlingmoves.
Under tiden så har Jon och Steklund varit och gjort Heat och SuperHeat, som låg och stekte i solen.
Señor Bruno flashade Heat och KraufMachine flashade Superheat.
Påhlman fick sätta sina nya Evolv skor till testet och se hur det där med hälhookar funkade nu igen, fin tick, men med tåhook istället.
Borat fick sig ett par repetitioner, flash av Jon, RP av Chris. Såg ut som att Stefan E skulle göra den ett tag, men tyvärr så började hans finger grina lite, så han bestämde sig för att ta en timeout.
Första problemet blev highboll problemet Fat Cat som har ett unikt tekniskt crux med en snygg korsning in i ett slopig spricka.
Trots att linjen ligger i skuggen så glider Ali, John och Fredrik ur sprickan hela tiden.
”Äh va fan, dags att använda sig av längden lite”
Så till slut lyckades han få till den med lite nervösa mantlingmoves.
Under tiden så har Jon och Steklund varit och gjort Heat och SuperHeat, som låg och stekte i solen.
Señor Bruno flashade Heat och KraufMachine flashade Superheat.
Påhlman fick sätta sina nya Evolv skor till testet och se hur det där med hälhookar funkade nu igen, fin tick, men med tåhook istället.
Borat fick sig ett par repetitioner, flash av Jon, RP av Chris. Såg ut som att Stefan E skulle göra den ett tag, men tyvärr så började hans finger grina lite, så han bestämde sig för att ta en timeout.
Vidare i samma område så finns Caveman som märkligt nog är den enda linjen som är gjorde i en jävligt schysst grotta. Idiotiskt hård för sin grad. Hettan hade slagit hårt på oss. John pressade och pressade, men kraften hade svettats ur sedan länge. Ali hängde upp sig på en sekvens som tvingade honom att ta i med 6 packet så att det svartnade och tröttnade därför på aset. Eller så kan det ha något med de ”uppiggande” ölen han hällt i sig hela dagen.
Under tiden så gjorde Jon Fysiologi SS. Sloprana på Fysiologi var extremt smöriga i den extremt fuktiga tropiska hettan.
Om ni undrar varför vi inte nämnt något om LeStef och Chris, så beror det på att de inte klättrade något. De har typ gjort allt tidigare. Samt så tyckte de att det var mycket roligare att stå och svinga kottar, japp, ni läste rätt, de ska skola om och börja med *host, golf istället.
Rasmussens testpiece Soulfly blev orörd, Jon var den ende som orkar bry sig om att ta på sig skorna när vi väl kom fram till den. Men paddorna veks snabbt ihop igen efter några euroblows.
”Äh, vi drar och badar istället”
Tillbaka till badet med en obligatorisk fästingkontroll. Synen av 6 halvnakna män som står och kollar på varandras kroppsdelar måste ha varit glädjande för de förbipasserande. Ali hade som vanligt missuppfattat det där med nakenbad eller ej.
Om ni undrar varför vi inte nämnt något om LeStef och Chris, så beror det på att de inte klättrade något. De har typ gjort allt tidigare. Samt så tyckte de att det var mycket roligare att stå och svinga kottar, japp, ni läste rätt, de ska skola om och börja med *host, golf istället.
Rasmussens testpiece Soulfly blev orörd, Jon var den ende som orkar bry sig om att ta på sig skorna när vi väl kom fram till den. Men paddorna veks snabbt ihop igen efter några euroblows.
”Äh, vi drar och badar istället”
Tillbaka till badet med en obligatorisk fästingkontroll. Synen av 6 halvnakna män som står och kollar på varandras kroppsdelar måste ha varit glädjande för de förbipasserande. Ali hade som vanligt missuppfattat det där med nakenbad eller ej.
Let’s hit the town.
Vi mötte upp Nybros finest, Peter Magnusson och Fredrik Nilsson, och släpade med dem till vad som skulle bli en fin avrundning på en mycket trevlig dag.
Västerviks nattliv har inte så mycket att erbjuda. Det finns ett fåtal uteställen, och folk rör sig från det första, sen till det andra och avslutar sen utgången med en kortis på Stadshotellet, och därefter en pizza på Diana.
Men det hindrar inte oss från att göra ett försök till att liva upp stämningen.
Tydligen så sken Stockholms skylten rätt uppenbart så det var ju klart att alla locals skulle ha vassa armbågar.
LeStef > Fredrik : jag har aldrig fått så mycket armbågar ute.
Fredrik > LeStef : hade inte jag känt dig så hade jag knuffat till dig oxå.
Mongon.
Morgon därefter så var folk helt utslagna, ordet bakfull är en underdrift.
Tydligen tar golf hårt på krafterna, så Team Bruno drog iväg till ett nytt badställe och lämnade de mindre kördugliga kvar i deras van.
Efter ha fått en mumlade vägbeskrivning av Chris så drar vi till Marsstrand, som ligger i krokarna av Gamleby. ”Ali kommer att kanna igen det när ni är i narheten”.
Visst, det kan ju vara bra om han är vaken oxå.
- AAALLLIIII!!!
- VA? , ta vänster här, bra, vi är framme, jag somnar om nu.
En snabb titt på Roots vid ena väggen sen en längre jag-tror-den-är-där-borta promenad till Prophecy.
Funkar skitbra att varma upp genom att vifta bort bromsar som har så h ä r brett mellan ögonen.
Det var verkligen för varmt för att orkar göra något bra press på den, Jon kom upp till sista movet där han långsamt smörade av den hala areten alldeles på sista movet. Inte ett spår av krita på händerna; desto blötare handslag.
Steklund och John bidrog med dagens roligaste insats.
Strax till vänster om Prophecy så går det en schysst linje som killarna mycket nog gjorde ren och borstade på lite krita på alla grepp. Minst 15 minuter.
”Skitsnyggt, nu kör vi”
Oh hej. Det kan vara en fördel att lyckas etablera på linjen om man ska ha ork att göra den.
”Äh, vi åker och badar”
När vi väl badat klart i Tindered så dyker de andra 2 upp. Vi kan bara konstatera att det är en utomordenlig prestation att tillbringa en hel dag vid en container i Västerviks hamn. Kort konstaterande av en lyckad helg så åker vi hem och prickar Stockholm lagom till att se luftballongerna krasha spritt över huvudstaden.
tisdag 5 juni 2007
Konsten att bygga en pyramid.
Sponsbloggar är för det mesta riktigt boring, det har Jonas W redan varit inne på. Mest är det en pliktskyldig redogörelse för att tillfredställa sponsorerna. Det är lite i stilen "Tjena, vi är ett par grymma snubbar som ska åka till Amerika. Kan vi inte få lite schyssta grejer så skriver vi en blogg?" Sen när man väl är på plats upptäcker man att det finns ganska så mycket annat som är mycket skojigare än att skriva fylliga och intressanta texter. Vi förstår dom; bloggar skriver man när det inte finns mycket annat vettigt att göra. Som vanligt finns det gyllene undantag. Bosma har alltid varit mån om att dela med sig. Big ups! Bosma levererar och tar sig tid att brodera ut. Det gillar vi. Ibland går det lite snabbt i skrivandet och en del lustiga fel slinker med men det kan man ju verkligen inte hålla emot någon och det gör dessutom det hela lite mer intressant för läsaren. Den 13/2 har vi en riktig sköning i från hans tid i Spanien. Killen är fortfarande stark, om inte starkare än någonsin med tanke på hans sista besök i Svarttjärn.
Vi tror att vi har genomskådat Syddes långsiktiga taktik. I den gamla träningsklassikern Performance Rock Climbing av Goddard och Neumann talas det om att man skall bygga pyramider om man vill nå nya, högre och ännu bättre grader (Tillsammans med One move too many har man i princip ett komplett träningsbibliotek om man nu inte håller på med avarter som att skjuta elektriska pilar genom armarna). Sydde det senaste året rivit av inte mindre än 10 stycken default 900-problem. Inte illa. Bli inte förvånade om Sydde rippar nio stycken 950 poängare det kommande året. Som ni nu säkert anar håller Sydde på att bygga en gedigen bas för en enorm pyramid. Är ni normalt excelkunniga räknar ni lätt ut att det hela skall krönas med med en 9a+ år 2016. Kanske världsrekord för en 40-åring. Vem vet vad som hinner hända till dess? Klätterförmågan har utvecklats enormt de senaste åren. När jag började klättra var leder som Bronx och Super-Plafond hetaste hett. Nu är dessa två bara fjärtiga uppvärmningsturer för dagens barnfreak. 2016 lär en femåring flasha Akira om utveckling håller i sig och karbinkidsen kommer att klättra i åttor runt mig när jag gör försök nr 10032 på Moonlander assis. Einar Landmark visade dock att också de lite äldre klättrarna också utvecklas när han för några veckor sedan gjorde 8b+.
Helgen bjöd för övrigt på ett dubbelbesök på Finnsvedsberget. Höjdpunkterna var väl egentligen årets första dopp på lördagen och Möllers grillbricka dagen efter. Ja, söndagen påminde, med sin långa skogsvandring och korvgrillning, om en riktig scouthajk. Finnsvedsberget känns som ett av de styvare cragen i Stockholm. Några av lederna borde kanske justeras upp ett snäpp. Baggen, Tintin och Kapten Haddock är knappast gratis. Tintin direkt är däremot en led som jag, tack vare min utomordentliga teknik (reach), har väldigt lätt för. För mig är orginalet faktiskt hårdare än direktvarianten. Efter att ha sett Anders L och Olof E hänga som fras på insteget till direktvarianten förstår jag att andra tycker annorlunda...
Det är inte bara Sydde som bygger pyramider. Steklund, som den senaste tiden varit ganska så ljusskygg, murar också han en gedigen 7c-bas. Men det är lite mer av ett fuskbygge eftersom han, till Dylans förtret, graderar ner 950 poängarna när han väl gör dom. Jag blir lite rörd; Steklund har lärt sig ett och annat från den ljuva Focksta- och Fibytiden där 7a+ var gränsen för det mänskliga kunnandet. Vi har dock genomgått ett smärre paradigmskifte men än idag kan man hitta spår av det förflutna.
Crell börjar komma i form igen efter den obehagliga operationen där läkarna svarvade bort en del av hans armbåge. I söndag flashade han Hamlins 7c på Järnastenen. Helt återställd och friskförklarad kommer han först att bli när han åter gör La balance utan det chippade greppet i bara sneakers (eller rullskridskor).
Ny svensk klätterfilm på gång. Fredrik Kilander har svängt ihop en 70 minuter lång rulle till facila 150 spänn. Han har skrapat i hop en mängd schyssta namn och det ska blir riktigt intressant att se om han lyckats skaka liv i genren repklätterfilmer.
Det börjar bli ont om Dylanbilder. Snart fyller vi på med lite nytt från Åland och annat smått och gott.
Vi tror att vi har genomskådat Syddes långsiktiga taktik. I den gamla träningsklassikern Performance Rock Climbing av Goddard och Neumann talas det om att man skall bygga pyramider om man vill nå nya, högre och ännu bättre grader (Tillsammans med One move too many har man i princip ett komplett träningsbibliotek om man nu inte håller på med avarter som att skjuta elektriska pilar genom armarna). Sydde det senaste året rivit av inte mindre än 10 stycken default 900-problem. Inte illa. Bli inte förvånade om Sydde rippar nio stycken 950 poängare det kommande året. Som ni nu säkert anar håller Sydde på att bygga en gedigen bas för en enorm pyramid. Är ni normalt excelkunniga räknar ni lätt ut att det hela skall krönas med med en 9a+ år 2016. Kanske världsrekord för en 40-åring. Vem vet vad som hinner hända till dess? Klätterförmågan har utvecklats enormt de senaste åren. När jag började klättra var leder som Bronx och Super-Plafond hetaste hett. Nu är dessa två bara fjärtiga uppvärmningsturer för dagens barnfreak. 2016 lär en femåring flasha Akira om utveckling håller i sig och karbinkidsen kommer att klättra i åttor runt mig när jag gör försök nr 10032 på Moonlander assis. Einar Landmark visade dock att också de lite äldre klättrarna också utvecklas när han för några veckor sedan gjorde 8b+.
Helgen bjöd för övrigt på ett dubbelbesök på Finnsvedsberget. Höjdpunkterna var väl egentligen årets första dopp på lördagen och Möllers grillbricka dagen efter. Ja, söndagen påminde, med sin långa skogsvandring och korvgrillning, om en riktig scouthajk. Finnsvedsberget känns som ett av de styvare cragen i Stockholm. Några av lederna borde kanske justeras upp ett snäpp. Baggen, Tintin och Kapten Haddock är knappast gratis. Tintin direkt är däremot en led som jag, tack vare min utomordentliga teknik (reach), har väldigt lätt för. För mig är orginalet faktiskt hårdare än direktvarianten. Efter att ha sett Anders L och Olof E hänga som fras på insteget till direktvarianten förstår jag att andra tycker annorlunda...
Det är inte bara Sydde som bygger pyramider. Steklund, som den senaste tiden varit ganska så ljusskygg, murar också han en gedigen 7c-bas. Men det är lite mer av ett fuskbygge eftersom han, till Dylans förtret, graderar ner 950 poängarna när han väl gör dom. Jag blir lite rörd; Steklund har lärt sig ett och annat från den ljuva Focksta- och Fibytiden där 7a+ var gränsen för det mänskliga kunnandet. Vi har dock genomgått ett smärre paradigmskifte men än idag kan man hitta spår av det förflutna.
Crell börjar komma i form igen efter den obehagliga operationen där läkarna svarvade bort en del av hans armbåge. I söndag flashade han Hamlins 7c på Järnastenen. Helt återställd och friskförklarad kommer han först att bli när han åter gör La balance utan det chippade greppet i bara sneakers (eller rullskridskor).
Ny svensk klätterfilm på gång. Fredrik Kilander har svängt ihop en 70 minuter lång rulle till facila 150 spänn. Han har skrapat i hop en mängd schyssta namn och det ska blir riktigt intressant att se om han lyckats skaka liv i genren repklätterfilmer.
Det börjar bli ont om Dylanbilder. Snart fyller vi på med lite nytt från Åland och annat smått och gott.
fredag 4 maj 2007
Botkyrkas fajnest kommer med sorgebesked
R.I.P. T.L.K. Fattades bara det. Man får väl byta grupptillhörighet nu när hip hop inte funkar längre...
8a.nu är en outsinlig källa till inspiration och vi tröttnar aldrig på att ösa därur. För några dagar sedan gjorde vi en snabbrecension av Solution.Idag snubblade vi över en recension av samma sko på 8a.nu. Solution har gjort ett djupt avtryck på författaren som kommer med ett ordentligt köpråd. Recensionen låter som de där bokrecensionerna ens klasskamrater kunde haspla ur sig på högstadiet när de ogenerat stod och läste direkt från baksidan av pocketboken. Man kan fråga sig om Johan Svensson faktiskt har skrivit den där recensionen själv eller om han bara har kört copy-paste från La Sportivas nyhetsbrev. Vi skulle faktiskt rodna om vi publicerade något i närheten av följande load of old bollocks:
"the best shoe on the market"
"possibility to resole more than twice"
"the shoe RETAIN its aggressive form"
"perfect fit independent of foot-shape"
Vi tror starkt på Solution på branta underlag, där tillhör skon de bästa, men när det kommer till vertikalt och sva är vi mer tveksamma. Troligtvis är ett par gamla hederliga lace-ups att föredra på dessa underlag. De övriga tre påstående lär knappast ha verifierats av recensenten. Har vi hört dem förr? Har de stämt förr? Bollocks.
---
Ganska lugn vecka annars. Bosma och Robin slog runt ordentligt i NY på väg till Kalifornien. Ryktet säger att "alla" ska till Svarttjärn i helgen, både lördag och söndag. Inte så konstigt med tanke på ryktena om att graderna reas ut. Det gäller att passa på nu innan de nya, bättre graderna börjar gälla. Få som levererar men som bekant behöver man inte leverera för att omnämnas. Mathilda har varit förbi på Örnberget och gjort några bra försök på I'll be back. Mest problem hade hon vid läppen där ett grepp har gått sönder. Resten borde ha varit en barnlek för henne. Flamman är ordentligt på gång och snöt Olof E och Gute-Anders på Sator. Intressant privat three-horse race på scorecardsrankingen. Jag sätter mina pengar på att åldermannen i sällskapet "äger" kidsen när året är slut. Trots att Olof bor i Uppsala har han en imponerande kapacitet och borde kunna knäcka ungdomarna på några få helgbesök. Flamman kommenterar dock detta med ett "ofta".
---
Vi gillar skarpt Pelle, Anders och Sampan i The Chrysler. De har dessutom varit med i otaliga ruinproduktioner. Nu dyker de upp i kommande Meatballsfilmen. Vi hoppas kunna medverka på en lite sneakpreview av filmen.
---
8a.nu är en outsinlig källa till inspiration och vi tröttnar aldrig på att ösa därur. För några dagar sedan gjorde vi en snabbrecension av Solution.Idag snubblade vi över en recension av samma sko på 8a.nu. Solution har gjort ett djupt avtryck på författaren som kommer med ett ordentligt köpråd. Recensionen låter som de där bokrecensionerna ens klasskamrater kunde haspla ur sig på högstadiet när de ogenerat stod och läste direkt från baksidan av pocketboken. Man kan fråga sig om Johan Svensson faktiskt har skrivit den där recensionen själv eller om han bara har kört copy-paste från La Sportivas nyhetsbrev. Vi skulle faktiskt rodna om vi publicerade något i närheten av följande load of old bollocks:
"the best shoe on the market"
"possibility to resole more than twice"
"the shoe RETAIN its aggressive form"
"perfect fit independent of foot-shape"
Vi tror starkt på Solution på branta underlag, där tillhör skon de bästa, men när det kommer till vertikalt och sva är vi mer tveksamma. Troligtvis är ett par gamla hederliga lace-ups att föredra på dessa underlag. De övriga tre påstående lär knappast ha verifierats av recensenten. Har vi hört dem förr? Har de stämt förr? Bollocks.
---
Ganska lugn vecka annars. Bosma och Robin slog runt ordentligt i NY på väg till Kalifornien. Ryktet säger att "alla" ska till Svarttjärn i helgen, både lördag och söndag. Inte så konstigt med tanke på ryktena om att graderna reas ut. Det gäller att passa på nu innan de nya, bättre graderna börjar gälla. Få som levererar men som bekant behöver man inte leverera för att omnämnas. Mathilda har varit förbi på Örnberget och gjort några bra försök på I'll be back. Mest problem hade hon vid läppen där ett grepp har gått sönder. Resten borde ha varit en barnlek för henne. Flamman är ordentligt på gång och snöt Olof E och Gute-Anders på Sator. Intressant privat three-horse race på scorecardsrankingen. Jag sätter mina pengar på att åldermannen i sällskapet "äger" kidsen när året är slut. Trots att Olof bor i Uppsala har han en imponerande kapacitet och borde kunna knäcka ungdomarna på några få helgbesök. Flamman kommenterar dock detta med ett "ofta".
---
Vi gillar skarpt Pelle, Anders och Sampan i The Chrysler. De har dessutom varit med i otaliga ruinproduktioner. Nu dyker de upp i kommande Meatballsfilmen. Vi hoppas kunna medverka på en lite sneakpreview av filmen.
---
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)