måndag 31 mars 2008

Cosmetics by Bruno

Tillsammans med några leverantörer så håller Bruno redaktionen på och sammansätter ett litet himbo kit till dem av er som är intresserade.

Då efterfrågan på några mindre tillgängliga produkter tycks finns så har vi med ljus och lyckta funnit 2 produkter som du helt enkelt måste ha.

Den enda delen av kitet kommer att bestå av Megagrip liquid chalk som får konkurrerande produkter på marknaden att framstå som en dålig cocktail mixad av Chrille P på en parkbänk i Sundbyberg.

Den andra är ClimbOn Bar som har alla mineraler och fuktegenskaper som finns tillgängliga på den ekologiska markanden. Ryktas att det är grundat på något gammalt recept som användes för att balsamera gamla egyptiska faraon. Dina fingrar kommer att må bättre än någonsin.

Finns mer att läsa på ClimbOn samt Megagrip

Vänligen svara på enkäten så tar vi in ett last så snart som möjligt till förmånligaste pris.

fredag 28 mars 2008

Sittstarter

Det verkar vara få saker som får i gång diskussionerna som småsaker. För en utomstående skulle debatten vara fullkomligt obegriplig, för de invigda handlar det om liv och död. Är det inte bruket av krita som får folk att vilja ta livet av varandra så kan fem centimeter puda vid en sittstart få blodet att rusa. Fem centimeter! Jag ska försöka förklara det här för några kollegor under lunchen och se om jag kan vinna någon förståelse för debatten hos vanliga dödliga. Och när man tänker efter lite så undrar man varför det oreras så friskt över en massa skitproblem. Om svårigheten på ett problem påverkas av hur hårt det är att lätta från backen är det sällan särskilt fint, jag skulle kunna sträcka mig så långt att till och med slänga in prefixet "skit" för att fånga den sanna karaktären. Det enda värde jag kan se med problemet Stålmannen 7b, som är sittstart till en ganska fin 6c+, är 800 mustiga och härliga poäng. Det har blivit mycket antipati på senaste tiden så vi gör helt enkelt en liten topplista på donts år 2008:

1. Traverser
Redan avhandlat men vi kan ju kontemplera Andréns och Bosmas chef d'oeuvre Bagghawaghita en liten stund. Smaka på det här: "Starta på jugge på kanten (kan använda tummen), VH på "toppiga" listen. Hokka med v.fot runt det bortre hörnet och få på så sätt en horisontell startposition. Hoppa upp med h.fot på det lilla fotsteget nedanför händerna. Skicka upp till den bra sidgreppssprickan upp till vänster. Gå runt kanten till starten på "Boulder für alle" utan att använda toppen."

2. Mantlingar.
Inget kan förstöra ett fint problem lika mycket som en grisig urtoppning.

3. Skitnödiga sittstarter

---

Då och då dyker det upp mail från folk som vill att vi ska skriva om saker och ting. För någon timme sedan dök ett hett skvaller topic upp som kommentar till denna nyhet:

"Pascal Pene (french translator for the yearbook) reports something we missed: David Graham is currently in Font and he just made the first repeat of Antoine Vandeputte's Kheops sitstart (8C). We haven't heard of any comment from him concerning the grade."

Egentligen är ju detta något som inte har någon plats på bloggen men då mailet som sådant var rätt kul, extremt spekulativt och långsökt gör vi ett undantag. För att skydda våra uppgiftslämnare fingerar vi namnen.

"Kolla – Graham var i Font, alltså läär det ju va han du såg på Carrefouren Berit. Och då såg du alltså säkert också Matt Wilders tjej, och då är det alltså sant att de strular! Bruno kan inte ni skvallra om detta, snälla!?"

Vi noterar också att frågan om problemet håller graden är en av de vanligast frågorna efter att man gjort ett hårt problem. Nyheten ovan består dels av prestationen och dels av frånvaron av gradkommentar. Vi är knappast i position att slänga några stenar i denna fråga så vi nöjer oss med att notera fenomenet.
Glöm inte att ta en koll på den sympatiske Lebretons blog eller på Wagners bilder.

---

Till slut lite riktig klättring. Petterson är ute på en riktig spree där han dammsuger Stockholm på problem. Bara de senaste dagarna har VDP och Verve skickats liksom Hamlins takprojekt utanför Södertälje. Taket tickar in som 7b stå och 7b+ assis.
Gänget som drog till Font visade att vinterns inomhusträning givit resultat med ett par fina 7c tickar. Sydde passade dessutom på att göra L'Ange Naïf x2 eftersom Kalmar-Mange hade varit ofin nog att toucha honom första gången. Också Jenny visade framtassarna med Bien Zen 7a+ och Lapin ou Canard 7a.

onsdag 26 mars 2008

That's a nice purse...

... what's in it?

Brodersiten ClimbingPics frågade häromdagen vad folket hade för tycke om ClimbOn burken. Personligen så har jag kört med den sen en tid tillbaka efter diverse rekommendationer från folk i utlandet. Synd att ingen har tagit hem den till Sverige ännu, trots att det finns en mindre efterfrågan. Sätter en peng på att den som tar hem ett lager till Sverige kommer att kunna sälja dem som glass i solsken.

Men det finns mer gott i påsen som hör till basic grejerna för oss som vågar erkänna en viss metrosexuell ådra.
Och nej, man behöver inte uppsöka någon RFSL konsult för att ifrågasätta sin läggning för att man vårdar sina fingrar och händer. More skin, more climbing.
Moving on to the one and only EA krämen. Ni som testat den, vet hur jävla bra den är. Enough said.
Tejp är en evig fråga om vilken som är bäst. Själv tycker jag att den tejp som finns tillgänglig på franska apoktek är överlägset bäst. Strapal. Finns på ett och annat välsorterat ställe hemma i Sverige.
Eftersom Johnson & Johnson har bestämt sig för att sluta med tejp så finns det inte mycket på marknaden som håller sig på plats såvida man inte köper en sprayburk med tejpprep som finns tillgänglig på diverse sportkedjor.
Fint sandpapper för att putsa ner valkar och annat irriterande skräp som lätt utvecklas till ett jack eller en flapper är ett måste i kitet, tillsammans med en flappersax så är man home free.
Annat kul i kitet att föredra är desinfektionsmedel, gummibollar, snoddar och andra leksaker som kan hittas på Lovestore.
Vad har Du i ditt kit?

tisdag 25 mars 2008

Påsk

Det var minst sagt en ovanlig påsk. För första gången på länge blev det ingen klättring för min del på långfredagen och de gånger man väl kom ut så förfrös man både den ena och den andra extremiteten. Vi bjöds på klassiskt vinterväder som inte riktigt kunde bestämma sig om solen skulle vara framme eller om snön skulle vräka ner. Nu är det tisdag igen och dagarna kommer alldeles snart att falla tillbaka den gamla vanliga lunken; fem dagar på två dagar av.

Steklund har varit i sitt essé och pillat upp en hel hög med obskyra problem i Uppsala. Mest uppseendeväckande är nog nyturen på väggen till vänster om Tottes Hund i Fiby. Det sägs att både Flodin och Smith varit där och nypt förgäves på detta surkrimpsmonster.

Annars hände inte så värst mycket upphetsande i Stockholm även om vi då och då begav oss ut för att förfrysa tår och fingrar. Påsk vill inte och då blev det inte heller.

Vi gör en liten tillbakablick och kollar in Sydde när han gör Borderline assis. Det är Mattes och mobilkamera som står för underhållningen.


Visst såg det lätt ut?

Apropå Sydde så får vi inte glömma att han, Assar och Kalmar-Mange lyckades göra L'Ange naïf i eländesvädret som också drabbade Font. Bara det faktum att de klättrade i 95.2 säger en hel del om förhållandena.

torsdag 20 mars 2008

The Easter Bunny Hates You

Då påskharen inte verkar vara någon trevlig typ så önskar vi på redaktionen en Glad Påsk utan haren.

Lycka till med vad ni än tänkt skicka i helgen.

tisdag 18 mars 2008

Walker

Walker är inte bara en vass klättrare, han kan också klippa film och skriva blog. En liten film från helgen ligger uppe på denna länk.

Fontalgi

Väderleken verkar spela alla klättertörstande Kjugeresenärer ett spratt. Vi får verkligen hoppas att det vädret styr upp sig själv och visar lite bättre humör under påsken än vad prognosmakarna säger.

Det är inte bara Kjuge som kommer att invaderas av klättrare. En hel hord bestående av klättrare från hela landet har redan begivit sig till Font. Om man får tro nybroiterna i exil så är vädret där nere ungefär lika spännande som här.

Vi som inte är där får trösta oss med några klipp på klassiska problem från tuben:


Man kan fråga sig varför alla har börjat hoppstarta Carnage. Grundregel: etablera först, klättra sen. Första movet går att stata om man har nyp nog, vilket iofs inte verkar saknas på filmen.



Alla har sina drömlinjer som man hoppas på att få göra någon gång i livet. För min del så tillhör Karma topp-två tillsammans med Partage.



Fourmis Rouge, en av få highballs som jag verkligen är sugen på. Lite traddig i början med spricka och repklättermoves men allt är förlåtet till det fenomenala slutet. I den gamla fontguiden står det: "You got time to read a novel while falling of the crux"

måndag 17 mars 2008

Stockholms J-P Bouvier

När jag stod framför Steklunds senaste traverskreation, Facelift i Åkers, insåg jag att det är orättvisst att lägga all traversmobbing på honom. När det kommer till kritan finns det redan en okrönt traverskung i Stockholm och det är Crell, Stocholms svar på J-P Bouvier. Med problem som Shizzle Whizzle och Drop Zone (där man tom klättrar nedåt) får man vara beredd på att smaka på piskan? Eller hur?

På tal om Drop Zone lyckades Chistopher Aspberg repetera den häromdagen, vilket troligtvis är den andra repetitionen av problemet. Cruxet är som bekant att droppa ner en dryg meter och etablera sig på ett inte allför bra grepp. Samma dag lyckades han också göra Loupen. Inte illa!

---

En helg med två ansikten. På lördagen fick man för en hel vecka på sofflocket. Kroppen hade fullständigt degat ihop och blodkärlen var helt cloggade av fettklumpar från pizzaosten och grillchipsen. Vi mötte upp med Matte och Emil ute i Åkers. Veckans regn hade sagt sitt och lämnat i princip varenda linje oklätterbar. Då Matte är ihärdig som en norrlänning är inte blöta grepp något problem, efter några minuter var Steklunds "omöjliga" projekt torrt. Problemet börjar på samma ställe som Bleau Vibrations viker direkt ut till höger. Matte hade redan tidigare i veckan varit ute och Sydde, som på något sätt har muterat i samband med sina handleds- och armbågsskador (välkommen till ålderdomen?) såg lika fräsch ut som en maxdopad Mühlegg på en tremilare (fast utan snorstalaktiter). Ja, Sydde imponerade stort men var lite väl nonchalant till en början. Två gånger kom han upp till den avslutande 6a-dynon, i princip en ren formalitet, och brände det. Till slut fick han ändå till det och Åkers blev en test-piece rikare med Border Line assis 7c+.

Åkers är ett guldområde om du vill ha brant klättring i intervallet 6c till 7c+. Bra stenkvalitet och, med något undantag, bra landningar bidrar också till helheten. Som grädde på moset kommer också världens mysigaste sjö med klipphällar som nästan, bara nästan, får en att längta efter korvgrillning och sena sommarkvällar. I och för sig så räcker det med att slänga ett öga på snöslasket där ute för att längta efter sena varma sommarkvällar.

Söndagen var mindre kärv; solen tittade fram och problemen släppte äntligen till även om det uppstod vissa transportkomplikationer. Vi inledde på Specialized på Bergparksblocket. Efter att ha hört Syddes sågning av problemet dagen innan var väl inte förväntningarna de högsta. Men, den berömda bitterkrimpen var inte så värst bitter och problemet var överaskande fint. En given destination om man är ute efter ett fint problem i 7c-registret. Både jag och Walker, som för första gången upptäckte den fina stockholmsbouldringen, gjorde den snabbt och Anja var millimeter från att göra det samma.

Vidare mot Brudis med Martin och Viktor (kända från Verket) i Martins polares lånebil. Vid Fredells börjar motorn tjuta som stucken gris och det börjar osa katt i bilen. "Vad i helvete!". Ett snabbt pitstop vid macken och konstaterade att det ser väl ok ut. Startade bilen igen och vi rullade ut på motorvägen. I samma ögonblick som Martin konstaterade att det gick ganska bra ändå började diverse varningssignaler att lysa och tjuta. Ok, kylarvätskan verkar inte vara i sin ordning. Pitstop igen.

"Hmm, den där behållaren ser tom ut. Måste vara slut på kylarvätska."

Fixar ny kylarvätska och fortsätter. Funkar naturligtvis inte, motorn blir bara varmare och varmare. Nytt pitstop i Brunn, där dessutom batteriet lägger av. Ok, fram med manualen. Då inser vi:

1. Vi har fyllt fyllt kylarvätska i spolarvätskan. Doh!
2. Drivremmen till generatorn är av. "Bara att bärga", var beskedet från macken. Doh!

Anja blev vår räddande ängel och så att vi till slut efter tre timmar kom fram till Brudis. Tack! Äntligen framme förstod jag hur jag skulle använda högerfoten på The Slap Story och plötsligt var jag uppe. Tyvärr hade de andra inte riktigt samma lycka. Walker gjorde ett par riktig bra försök men var tyvärr tvungen att dra tillbaka till Gbg med oförrättat ärende.

---

Den här veckan kommer vi äntligen att göra den efterlängtade recensionen av airpudan och så kanske det blir en och annan rad om Albarracin.

Vill tillbaka...

Precis innan flyget lyfter hem mot Stockholm så bestämmer sig den engelska dietén för att göra sitt slutgiltiga uppror i magen.
- Chrille, jag behöver bryta väder
- Du tror du har problem, jag behöver gräva i brallen och korrigera mitt packet.
- Ok, du vinner, undrar om det har hänt något hemma i Sverige?
- Säkert, jag undrar hur det gick i schlagern.

Efter en snabb granskning av diverse forumtrådar och bloggar samt en alltför pratglad kollega så sluts mina ögon snabbt med en dröm att få åka tillbaka till Peak så snabbt som möjligt, men ett komplett tradrack och de tjockaste paddorna som finns på marknaden.

Klättersverige påminner mig just nu om kvällstidningarnas bevakning av schlageromgångarna med tillhörande pajkastningar.

Tidigare i veckan efter att ha suttit inspärrad på ett hotellrum pga extremt oväder så hann kroppen få vila sig ordentligt. Dock ej fingrarna, ett elakt jack i vänster pekfinger tvingade mig att sänka ambitionerna till flashgraden då hud var det sista jag kunde slösa på.

De senaste dagarna har spenderats på klassiska högbollar till Chrilles missnöje; ”för att vara en person som oroar sig för parkeringsböter förstår jag inte varför du klättrar så många highballs överhuvudtaget”

Dessa ord ekar än i dag i huvudet när jag tänker på landningen under Technical Master areten i Millstone. Efter en av de finaste klätterdagarna på hela resan så åkte vi till Millstone för att just kolla på denna klassiska arete.

Millstone i sig har inte mycket bouldring att erbjuda. Även om ett par sidor i guideboken tillägnats detta område. Hit ska du ta med dig tradracket, och ett par stora om du ska ge dig på monsterareten Masters Edge som Wolfgang Gullish pajade ryggen på. Svenske Rikard Ekehed demonstrerar vad som krävs på denna mentala testpiece på filmen Hard Grit om du inte sett den ännu.

Precis som mycket annat väggbouldrande i Peak så är det lite olika vart man slutar. I topon står det typ följande om ett av linjerna i Millstone; ”climb up the wall, if you don’t know where to jump down, you’re too stupid to be bouldering”.

På TM så befann jag mig just i en såndant tankestadie. ’Juggen eller slopern?’
- Kan du inte kolla hur listen är där uppe, ropar Chrille på mitt flashförsök.
Vips så försvinner allt, inklusive paddornas placering, jag flyger 6 meter ner i stenhavet och stirrar en förvånad Chrille i ansiktet. ”Va fan hände med spotten?!”
- Mäh, därifrån kan du inte flyga.

Rätt ner på bar mark med tonvis lös sten. Utan att pricka en enda. Att jag inte stukade eller i värsta fall bröt något undrar jag ännu. Gjorde dock fördjävligt ont att gå dagen efter.

tisdag 11 mars 2008

Bastard!

Jag har upptäckt att jag nog uppskattar mantlingar lika mycket som t*******r. Ett superfint problem kan förstöras av en riktigt grisig urtoppning. Visst, en del gillar det och det är en del av klättringen så vi tvingas in i detta bukowskimoment (även om man gillar det i litterär form vill man helst slippa det ute på stenarna). Vi tar en titt på hur det kan se ut:



Inte så smickrande. Tyvärr är problem som slutar mitt på en vägg lika sexiga som avbrutna samlag. Be en bön till sin gud att det finns vettiga grepp på slutet så att du slipper rövjucka dig upp till toppen. I Albarracin visade Carlos prov på oanade mellangärdesrörelser, förhoppningsvis har någon av dem fastnat på film.



I onsdags var vi ute vid Ängbyplan och jag fick överaskande ihop ståstarten på Vulgarväggen. Ett knallhårt startmove men man är inte hemma bara för att man klarat första movet. Branta och känsliga flytt med en respektingivande urtoppning väntar den som tar sig förbi starten. Graden? Snäppet hårdare än VDP och Moonlander. Namn: Bastard!.

I fredags och lördags klättrade jag lite i Albarracin. Mer om detta senare när jag får lite bilder

---

Bultkommittén har fått nytt liv och verkar vara aktivare än någonsin. Kul! Vi överaskas dock lite av några av de nya namnen och funderar på om det inte handlar om en subversiv verksamhet som i slutändan ska leda till ett fullständigt övertagande. Bli inte förvånade om namn som Houlding, Macleod och Ekehed inom kort kommer att figurera i bultkommittén.

måndag 10 mars 2008

Peak

Rapporteringen härifrån Peak hade jag tänkt mig skulle innehålla en hel del andra saker än vad som kommer att nämnas här. Helt ärligt så vet jag knappt vart jag ska börja. Till att börja med så är landskapet här ute så vackert att en naturälskare som Voltaire att bli grön av avund. C’est magnific!

Första dagen så sprang man mer eller mindre runt och klättrade på alla uppenbara linjer som fanns inom ens räckvidd; ”Chrille, fatta vilket stick!”

Fenomenet ”stick” är något som Mr Holmlund aldrig har brytt sig om förut, men efter en och annan livig diskussion så erkände han att det faktiskt är väldigt bra förhållanden.

Enligt medierna så har det inte varit så här fint väder på ett par decennier. Call for celabration? Nej, efter 4 dagar så kommer självklart den värsta stormen på lika lång tid. Lika bra det, vi behöver vila, ordentligt för den delen.

Vi backar tiden till avresan i torsdags som bjöd på en del överraskningar; dagens första skratt bjuder Christer på när han passerar metal detektorerna. I princip allt började pipa när han gick igenom första gången.

Det hela slutade med att han erbjöd sig att ta av sig alla kläder till en och annans förtjusning. När han väl fått med sig allt, så kommer en dam förbi;
”vi hade hoppats på att du faktiskt skulle ta av dig kläderna”. No comment.

Väl inne på Arlanda så dyker en sömndrunken Jon upp - ”men hej Jon, vart fan e du på väg?”
- Ah, tjena tjena. Eh, jag drar till Albaracin ett par dagar.

När vi tre väl satt oss ner för en kaffe så hör Christer att det sista ropet för vårt flyg meddelas. Satt vi på rätt sida av terminalen? Näh.

Efter diverse rekommendationer så söker vi oss mot Hathersage efter att vi landat i Manchester. Hatherage ligger benäget i hjärtat av Peak. Inne i byn så finns butiken Outside, som är Englands bästa klätterbutik. Christer hittade äntligen sina RedChili Mesaqulito som Mankan vägrat förse honom med. Dagarna summeras på fiket ovanför butiken. Varför saknades det ett sånt här fik i Stockholm?

Första dagen lyckades vi hinna ut till Burbage south då det ligger precis bakom vårt boende på klassiska Fox House. Längst med väggpartiet så finns pärlorna, men precis som det skrivs i föraren så är det väldigt bökigt att hitta dessa linjer som går bland lederna.

Vi påbörjar vår acklimatisering bland blocken mitt i dalgången. Låt förnedringen börja!
Efter 30 minuter så känner man sig precis som den hög med fårskit som ligger precis överallt. Vi börjar snabbt citera några svorord som Assar förgyllt våra liv med.
Då det blåste lika mycket som en konsert med Miles Davis så sökte vi oss vidare till Guplets Wall som ligger i lä vid västerliga vindar.

En mindre vägg med ett par höga linjer och en slabvägg som används som måltavla av armén under andra världskriget. Ser helt sjukt ut.
Guplet’s on Toast SS fick sig en omgång, kändes bra vidrigt när man toppade ut den och får sig en smäll av vindarna som nästan skickade ner en igen.


Andra dagen spenderades på Stanage Plantation där mallet var att göra mertalet av linjerna på Pebble blocket, home of Deliverance. Vi får sällskap av 2 locals som snabbt börjar ställa frågor om Kjugekull. Brister snabbt i skratt när de säger att gritstone är hårt mot fingrarna. ”Boys, you have no idea what’s waiting for you in Kjuge”

På tal om gritstone så är det inte lika grovt som man hade väntat sig. För att citera Christer; ”det är som en hälsokur för fingrarna”. Det har en betydligt mindre slipande effekt på fingrarna än vad sandstenen i Bleau har.

Till Christers förvåning så släpper Deliverance upp mig efter en stund; ”När lärde du dig att stå på fötterna?” Bra fråga. Än har jag inte varit på en linje som kräver något annat än bra fotpress. Kanske dags att kolla på Steklunds rekommenderade ticklist så får man mata griserna lite.

Helt ärligt så finns det så mycket annat här ute att klättra på som bidrar till en större hel upplevelse än högre poäng. I Stanage så finns det en och annan fin highball som kräver mer psyke än styrka. Detta får oss att söka oss längre in i dalen främst efter Crescent Arete och Not to be taken away. Den sist nämnda linjen undvek vi då landning inte såg något inbjudande ut. Tror att den senaste tidens bildvisning om benbrott från Jon skrämt upp en lite. Det i kombination med vetskapet att Påhlman flög av toppen på hans resa gör att man drar sig vidare dock inte utan att blicka tillbaka med en stark undran i kroppen. Skulle det gå?

Efter ett par försök på The Storm så rör vi oss vidare då vädret försämrats markant. Då mina kartläsningsegenskaper inte har fått några vidare recensioner så försöker Christer att styra oss mot Burbage West där det skall vara torrt, men lyckas guida oss till Higgar Tor. Nästan rätt. Här finns det 2 problem som skall vara värda ett par försök, Piss och Shit. Dessa ord beskriver området i sig. Moving on...

Kvällen spenderas på Little Johns Inn i Hathersage, där de har en famous mix grill tallrik som kan ge vilken Palmyras Kebab fantast en redig match. 1-0 till mig mot Christer som knappt fick i sig halva tallriken.

Efter proteintillskotten dagen innan så sökte vi oss till det korrekta Burbage West, där Christer skulle ge sig på West Side Story. Efter mycket filosoferande om vilken beta och start som gäller så börjar självklart vädret att försämras. Mer Assar citat.

Springer snabbt förbi Famous Grouse och gör ett par försök innan vädret helt förstört tillvaron, men då den översta slopern var helt dyngsur så lyckades jag inte få till mantlingen. Next time.

Trots duggregn så lyckades Breakfast bjuda på en flash, samt en vattenpöl på toppen. Skönt att alla pinch battles med Brissy på Karbin har gett lite resultat.

Burbage North var ännu torrt, kanske för att det blåste 20 m/s. Här var det lika jobbigt som i South att hitta de rekommenderade linjerna. Må ha varit att man kände sig lite obekvämd i blåsten och inte hade tålamod att söka efter linjerna.

Klassika 20 foot crack lockade min usla jamförmåga att få sig en omgång. Väl på väggen viner det till så att jag nästan flyger av väggen, och Christer skriker att jag måste ta mig upp för att paddan har flygit i väg. ”VA!?” Mycket riktigt så hade den flygit 10 meter.
Väl uppe så krävdes det knappt någon ansträngning att mantal, vinden bjöd på en ordentlig snålskjuts. Räknas det ticken då?

När jag insisterade på att få göra linjen en gång till så skakade Christer bara på huvudet; ”Du får klara dig själv, jag vågar inte kolla”
Hmmm.

Då det var helg så är det väldigt svårt att hitta boende ute på landet, då alla naturvänner söker sig hit ut. Därför chansar vi och tar till oss Påhlmans rekommendationer att söka oss till Chesterfield för lite action.

Kvällen börjar på baren S41 där vi snabbt får reda på att man ska hålla på Barnsley som mötte Chelsea då det räknades som lokala laget i krokarna. Vinsten mot Chelsea satte ribban för kvällen. Vidare fanns det bara ett ställe som gällde denna kväll. Escapade.

Vet inte om det var hit som Påhlman och Crell sökte sig när de spenderade £60 för en taxitur från Sheffield, men fy fan. Enbart detta ställe kräver en egen rapportering. Är ni någonsin i dessa krokar. Sök er hit en fredag eller lördag så kommer alla fördommar om det engelska folket att slås i spillror. Finns skäl att festsugna från 8 närliggande städer inklusive Sheffield söker sig hit. Detta ställe är ett måste, även om man kategorisera sig som en systematisk tickmaskin.

Dagen efter så var man minst sagt segstartad. Men det var värt det. För att kroppen ska hinna få sig lite vila så kör vi ner mot Roaches. Det hade räckt med att enbart vistas i detta område utan att ens klättra. Klart ett av de finaste områdena som finns i Peak. Man väntar sig nästan att ett gäng glada teletubbies skulle komma hoppandes i skogen.

Three pocket slab fick duga som uppvärming. Till Christers mindre förtjusning.
”Va fan stod du på?”

Området var tyvärr ännu lite blött efter nattens regn. I väntan på att det skulle torka så kollade jag på Steklunds rekommendationer, Thud och Mushin. Väggklättring, ehhh?
Slabben C3PO lockade Christer, och då det ligger beläget i solen så skulle det vara torrt. Det kunde man dock inte säga om marken runt omkring. Det finns anledningar till att föraren rekommenderar att man ska hålla sig till stigarna. Bogholes precis överallt. När somliga tom ger ifrån sig gurglande ljud (låter nästan som Feed me) så vänder man snabbt på klacken innan något odjur från Tolkiens fantasivärld hoppar upp.

Vi lyckas bägge finna den magiska fotplaceringen på C3PO och flyter mer eller mindre upp, varpå vi ser den annoserade stormen röra sig in mot landet.
”Packa ihop?”
- Jupp.

Väl tillbaka på The Fox House så njuter vi av en varsin Tiger Ale framför en varm skön brasa och bläddrar i våra nyinköpta Yorkshire förare. Oh yes, it’s the new one.

onsdag 5 mars 2008

Bubbel boy

"PUCKO! Hoppas du har ont."

En del tycker visst att det dummaste man kan göra inför en klätterresa är att åka bräda och vi kan bara instämma. Enligt detta resonemang ska man, minst 3 månader innan en klätterresa, ställa in alla former av aktiviteter som innebär att man kan råka ut för någon form av skada med lång konvalescens. Man bör sålunda avhålla sig från alla typer av idrotter, alkohål, att vistas ute i trafiken och att vistas i kök och badrum. Parfymflaskor bör också undvikas med tanke på vad som hände Canizares inför VM06. Stanken kommer vara outhärdlig men man är garanterad att klättra, och det är ju huvudsaken, eller hur?

Om man får tro vissa bör man helt och hållet säga upp sitt liv, eller i alla fall sätta det på stand by, och tillbringa tiden innan en trip i en sådan här:



Nåja, vi lider med John när han sitter där hemma arbetsoförmögen med två lealösa lemmar hängandes utmed sidorna. Vi kan trösta honom med han inte är ensam, freak accidents väl inträffat förr. Bortsett från Pålmans nyckelben så kan jag komma på Patrik Olssons spräckta atlaskota, också det på bräda inför Font, och min egen knivattack på biceps. Halva biceps avskuren tre dagar innan avfärd till Sardinien:



Då redaktionen oväntat har drabbats av rikedom kommer vi de kommande dagarna att hålla stängt medan vi utforskar världen.

---

I Uppsala fortsätter pappabrigaden, i sällskap av övriga slackers, att göra livet surt för oss vanliga hederliga lönearbetare. Ekefalk passade på att sätta upp ett nytt lite hårdare problem som ser lite kul ut, Sulas Custom 7b+. Kanske något för Ali? Fockstascenen känns åter vital, några nya block med intressanta linjer har börjat dyka upp och några gamla grejer har med nya ögon åter blivit lovande.



---

Det är inte bara i Uppsala som slackerseliten har hängt, också Skevik har varit ett tillhåll för dagdrönare och nattsländor i dagarna två. Förhoppningsvis får vi höra något kul därifrån redan i kväll.

måndag 3 mars 2008

Where it all started...

Snart bär det av till landet där allt började, nämligen England. Mycket har man hört och sett om linjerna i Peak District. Strax efter att jag köpte mina första skor, tror det var ett par Boreal Laser, så satt jag hemma i soffan och kollade på Hard Grit, självklart med skorna på.
Efter att ha suttit där med munnen vidöppen så behövde jag kolla på filmen en gång till; ”shit, är det så här det går till?”

Med året så har man sett och varit lite varstans och begripit att det behöver faktiskt inte vara så blodigt som det såg ut att vara på filmen. Men visst fan lockar det att se skitnödig ut på en highball med en önskan att slippa benbrott.

Då ett flertal av ens vänner redan har besökt området så känns det som att det är dags att man själv hittar dit.

Efter att mer eller mindre ha blivit nedsupen av Chrille en kväll så vaknade jag morgonen därpå med ett mail i inkorgen med ett bekräftelsemail från SAS.
”Näh, va fan nu”. Note to self : No more drunk surfing

Då Chrille och John redan hade köpt sina biljetter så visste jag att jag skulle få trevligt sällskap, även om flashbacks från Bleau 06 resan snabbt kommer ikapp en.

Dagen började dock med ett tråkigt nyhetsavslöjande. Påhlman har brytit nyckelbenet under en snowboardtur. Läk ihop snabbt killen. Kanske får lägga highball planerna på is denna resa. Såvida man inte kan placera ett lämpligt fall på en ko.

Precis som de flesta resorna planeras så påbörjas en ticklista efter diverse rekommendationer. Då Steklund bott i Manchester och skrivit en del om ett och annat ”Ali problem” så känns det som att dessa ska få sig ett försök. Mao dynon och morpho problem. Dags att sätta vingspannet på 204 till test.

Lite kul är det hur listan ändras beroende på vem man frågar.
En del tycker att det ska klättras så mycket som möjligt under ens max, medans andra tycker att man ska sätta sig under det som ligger precis på ens max och slita sig blå till det blir dags att byta småbyxorna.
The Storm - ett absolut måste.

En given klassiker är Cresent Arete [5+] som måste göras. Samt så skall Deliverance få sig ett par försök. Mer än så vågar jag inte säga vad som skall försökas. Det kommer att bli en motivationsfråga samt hopp om att korsryggen inte kommer att gå sönder igen.

Något för Chrille utifall att Mankan kan sponsra honom med en ny padda.

Bilderna är hämtade från Dark Peak Images som har ett flertal gallerier med väldigt snygga bilder.