måndag 10 mars 2008

Peak

Rapporteringen härifrån Peak hade jag tänkt mig skulle innehålla en hel del andra saker än vad som kommer att nämnas här. Helt ärligt så vet jag knappt vart jag ska börja. Till att börja med så är landskapet här ute så vackert att en naturälskare som Voltaire att bli grön av avund. C’est magnific!

Första dagen så sprang man mer eller mindre runt och klättrade på alla uppenbara linjer som fanns inom ens räckvidd; ”Chrille, fatta vilket stick!”

Fenomenet ”stick” är något som Mr Holmlund aldrig har brytt sig om förut, men efter en och annan livig diskussion så erkände han att det faktiskt är väldigt bra förhållanden.

Enligt medierna så har det inte varit så här fint väder på ett par decennier. Call for celabration? Nej, efter 4 dagar så kommer självklart den värsta stormen på lika lång tid. Lika bra det, vi behöver vila, ordentligt för den delen.

Vi backar tiden till avresan i torsdags som bjöd på en del överraskningar; dagens första skratt bjuder Christer på när han passerar metal detektorerna. I princip allt började pipa när han gick igenom första gången.

Det hela slutade med att han erbjöd sig att ta av sig alla kläder till en och annans förtjusning. När han väl fått med sig allt, så kommer en dam förbi;
”vi hade hoppats på att du faktiskt skulle ta av dig kläderna”. No comment.

Väl inne på Arlanda så dyker en sömndrunken Jon upp - ”men hej Jon, vart fan e du på väg?”
- Ah, tjena tjena. Eh, jag drar till Albaracin ett par dagar.

När vi tre väl satt oss ner för en kaffe så hör Christer att det sista ropet för vårt flyg meddelas. Satt vi på rätt sida av terminalen? Näh.

Efter diverse rekommendationer så söker vi oss mot Hathersage efter att vi landat i Manchester. Hatherage ligger benäget i hjärtat av Peak. Inne i byn så finns butiken Outside, som är Englands bästa klätterbutik. Christer hittade äntligen sina RedChili Mesaqulito som Mankan vägrat förse honom med. Dagarna summeras på fiket ovanför butiken. Varför saknades det ett sånt här fik i Stockholm?

Första dagen lyckades vi hinna ut till Burbage south då det ligger precis bakom vårt boende på klassiska Fox House. Längst med väggpartiet så finns pärlorna, men precis som det skrivs i föraren så är det väldigt bökigt att hitta dessa linjer som går bland lederna.

Vi påbörjar vår acklimatisering bland blocken mitt i dalgången. Låt förnedringen börja!
Efter 30 minuter så känner man sig precis som den hög med fårskit som ligger precis överallt. Vi börjar snabbt citera några svorord som Assar förgyllt våra liv med.
Då det blåste lika mycket som en konsert med Miles Davis så sökte vi oss vidare till Guplets Wall som ligger i lä vid västerliga vindar.

En mindre vägg med ett par höga linjer och en slabvägg som används som måltavla av armén under andra världskriget. Ser helt sjukt ut.
Guplet’s on Toast SS fick sig en omgång, kändes bra vidrigt när man toppade ut den och får sig en smäll av vindarna som nästan skickade ner en igen.


Andra dagen spenderades på Stanage Plantation där mallet var att göra mertalet av linjerna på Pebble blocket, home of Deliverance. Vi får sällskap av 2 locals som snabbt börjar ställa frågor om Kjugekull. Brister snabbt i skratt när de säger att gritstone är hårt mot fingrarna. ”Boys, you have no idea what’s waiting for you in Kjuge”

På tal om gritstone så är det inte lika grovt som man hade väntat sig. För att citera Christer; ”det är som en hälsokur för fingrarna”. Det har en betydligt mindre slipande effekt på fingrarna än vad sandstenen i Bleau har.

Till Christers förvåning så släpper Deliverance upp mig efter en stund; ”När lärde du dig att stå på fötterna?” Bra fråga. Än har jag inte varit på en linje som kräver något annat än bra fotpress. Kanske dags att kolla på Steklunds rekommenderade ticklist så får man mata griserna lite.

Helt ärligt så finns det så mycket annat här ute att klättra på som bidrar till en större hel upplevelse än högre poäng. I Stanage så finns det en och annan fin highball som kräver mer psyke än styrka. Detta får oss att söka oss längre in i dalen främst efter Crescent Arete och Not to be taken away. Den sist nämnda linjen undvek vi då landning inte såg något inbjudande ut. Tror att den senaste tidens bildvisning om benbrott från Jon skrämt upp en lite. Det i kombination med vetskapet att Påhlman flög av toppen på hans resa gör att man drar sig vidare dock inte utan att blicka tillbaka med en stark undran i kroppen. Skulle det gå?

Efter ett par försök på The Storm så rör vi oss vidare då vädret försämrats markant. Då mina kartläsningsegenskaper inte har fått några vidare recensioner så försöker Christer att styra oss mot Burbage West där det skall vara torrt, men lyckas guida oss till Higgar Tor. Nästan rätt. Här finns det 2 problem som skall vara värda ett par försök, Piss och Shit. Dessa ord beskriver området i sig. Moving on...

Kvällen spenderas på Little Johns Inn i Hathersage, där de har en famous mix grill tallrik som kan ge vilken Palmyras Kebab fantast en redig match. 1-0 till mig mot Christer som knappt fick i sig halva tallriken.

Efter proteintillskotten dagen innan så sökte vi oss till det korrekta Burbage West, där Christer skulle ge sig på West Side Story. Efter mycket filosoferande om vilken beta och start som gäller så börjar självklart vädret att försämras. Mer Assar citat.

Springer snabbt förbi Famous Grouse och gör ett par försök innan vädret helt förstört tillvaron, men då den översta slopern var helt dyngsur så lyckades jag inte få till mantlingen. Next time.

Trots duggregn så lyckades Breakfast bjuda på en flash, samt en vattenpöl på toppen. Skönt att alla pinch battles med Brissy på Karbin har gett lite resultat.

Burbage North var ännu torrt, kanske för att det blåste 20 m/s. Här var det lika jobbigt som i South att hitta de rekommenderade linjerna. Må ha varit att man kände sig lite obekvämd i blåsten och inte hade tålamod att söka efter linjerna.

Klassika 20 foot crack lockade min usla jamförmåga att få sig en omgång. Väl på väggen viner det till så att jag nästan flyger av väggen, och Christer skriker att jag måste ta mig upp för att paddan har flygit i väg. ”VA!?” Mycket riktigt så hade den flygit 10 meter.
Väl uppe så krävdes det knappt någon ansträngning att mantal, vinden bjöd på en ordentlig snålskjuts. Räknas det ticken då?

När jag insisterade på att få göra linjen en gång till så skakade Christer bara på huvudet; ”Du får klara dig själv, jag vågar inte kolla”
Hmmm.

Då det var helg så är det väldigt svårt att hitta boende ute på landet, då alla naturvänner söker sig hit ut. Därför chansar vi och tar till oss Påhlmans rekommendationer att söka oss till Chesterfield för lite action.

Kvällen börjar på baren S41 där vi snabbt får reda på att man ska hålla på Barnsley som mötte Chelsea då det räknades som lokala laget i krokarna. Vinsten mot Chelsea satte ribban för kvällen. Vidare fanns det bara ett ställe som gällde denna kväll. Escapade.

Vet inte om det var hit som Påhlman och Crell sökte sig när de spenderade £60 för en taxitur från Sheffield, men fy fan. Enbart detta ställe kräver en egen rapportering. Är ni någonsin i dessa krokar. Sök er hit en fredag eller lördag så kommer alla fördommar om det engelska folket att slås i spillror. Finns skäl att festsugna från 8 närliggande städer inklusive Sheffield söker sig hit. Detta ställe är ett måste, även om man kategorisera sig som en systematisk tickmaskin.

Dagen efter så var man minst sagt segstartad. Men det var värt det. För att kroppen ska hinna få sig lite vila så kör vi ner mot Roaches. Det hade räckt med att enbart vistas i detta område utan att ens klättra. Klart ett av de finaste områdena som finns i Peak. Man väntar sig nästan att ett gäng glada teletubbies skulle komma hoppandes i skogen.

Three pocket slab fick duga som uppvärming. Till Christers mindre förtjusning.
”Va fan stod du på?”

Området var tyvärr ännu lite blött efter nattens regn. I väntan på att det skulle torka så kollade jag på Steklunds rekommendationer, Thud och Mushin. Väggklättring, ehhh?
Slabben C3PO lockade Christer, och då det ligger beläget i solen så skulle det vara torrt. Det kunde man dock inte säga om marken runt omkring. Det finns anledningar till att föraren rekommenderar att man ska hålla sig till stigarna. Bogholes precis överallt. När somliga tom ger ifrån sig gurglande ljud (låter nästan som Feed me) så vänder man snabbt på klacken innan något odjur från Tolkiens fantasivärld hoppar upp.

Vi lyckas bägge finna den magiska fotplaceringen på C3PO och flyter mer eller mindre upp, varpå vi ser den annoserade stormen röra sig in mot landet.
”Packa ihop?”
- Jupp.

Väl tillbaka på The Fox House så njuter vi av en varsin Tiger Ale framför en varm skön brasa och bläddrar i våra nyinköpta Yorkshire förare. Oh yes, it’s the new one.

5 kommentarer:

Stefan sa...

Låter som om ni fått en rejäl dos av det typiskt skiftande engelska klimatet. Är även nöjd över att du verkar följa min rekommendationslista Ali. Keep it up.

Anonym sa...

Det går bra, kompis det går bra nu


/S


Junior, du är för ung!
N.P hur många kilo?

Anonym sa...

What? Kilo? Ung? NP? Hallå?
/Ali

kjell borrdell sa...

Det finns ett sånt fik på Banvaktsvägen ;)

Anonym sa...

Fy-fan! Här står man hel jävla snus torr i både ärslet och i munnen å har dötråkigt på jobbet! Jävla orättvist!
Bajs!

/Simon