Mera om små hundar

...den andra grupperingen är den så kallade tradtaxen som truligt rultar omkring på sina krumma små ben så fort det drar ihop sig till förbunds- eller föreningsmöten. Förbundsmöten är näst efter den årliga Black Diamond-katalogens ankomst den lyckligaste dagen i taxens liv.

Taxen gillar revir. De ska allra helst markeras. Bultfria berg kallas det bland annat. På detta sätt får de vara i fred på alla av de finaste klipporna i den västra delen av landet; de mindre fina kan motvilligt delas med andra. För att hålla klipporna bultfria bildar taxarna pyttesmå celler av medborgargarden som de kallar för Bergvärdar. Bergvärden gillar inte dansken och tysken. Hade inte dessa funnits så hade alla accessproblem i hela världen varit lösta, I Sverige har vi den fina allemansrätten resonerar värden men den smörrebrödssnaskande dansken förmår inte följa reglerna. Så är alla danskar, det ligger i deras nationalkaraktär att vara för många och lite för skräpiga. Inte förstår de sig på den fina svenska kulturen heller. Men norrmännenoch engelsmännen är okej, de har egna berg så de förstår att ta till vara på klipporna. De har klättrat här länge. Det är tradition. Tradition är fint.

Som ni säkert redan har gissat räcker inte detta för taxen. Det ska regleras också. Hur gör man det på bästa sätt? Jo, man har ett fantastiskt dokument som kallas tyrolerdeklarationen. Den är sanningen. Och med sanningen till hjälp kan man skriva en Nationell bultpolicy. Under förespegling om att det är ett laglöst land och att bultarna skjuts både till höger och vänster har taxarna samlats i det ena taxkonventet efter det andra och bjudit in berömda taxligheter från världens alla hörn för att bekräfta det som Gud redan instiftade genom att sända dem tyrolerdeklarationen. Till slut enades taxarna om den absolut enastående meningen "Borrbultar får endast placeras där naturliga säkringsmöjligheter saknas." Inte ens Hesse hade kunnat koka ihop en klarare mening med sin klingande schwabiska. OM det skulle råda någon som helst osäkerhet ska man naturligtvis rådfråga sanningen; i sanningen står som bekant allt. Men ibland är sanningen inte heller tillräcklig då sneglar man på BMC. BMC är profeten. BMC har skägg. Genom skägget tolkas sanningens yttersta mening. Naturligtvis ogillas kättarprofeten FFME.

Nu har vi fått det att låta som att taxar är en enad kår. Så är icke fallet. De har flockar. Vi fick på omvägar höra följande meningsutbyte:

- Ska ni också till Grönland i sommar?

- Du, du ska veta att jag köpte biljett långt innan du ens börjat fundera på att åka dit

Grönland? Det låste jag redan i somras. Ibland är inte ens en minikontinent stor nog för två taxar.


Här delar taxen vissa likheter med sportmopsen: Projekten ska låsas. När ett projekt väl är låst har man rätt att stänga ute varenda jävel som vill komma och stjäla ens rättmättigt stulna egendom. Om projektet någon gång avslutas, vilket sällan händer, erhålls så kallat förstebestigarveto. Förstebestigarens vilja är genom Gud upphöjd till lag och övertrumfas enbart av sanningen eller skägget. På just den här punkten är taxen extremt konservativ på ett sätt som får Benedictus XVI att framstå som Gottfrid Svartholm. Här handlar det om att bevara historiska värden oavsett vad de består av. Förstebestigaren är oinskränkbar. För en medlem av den icke-klättrande populationen kan detta smått säregna förhållande vara svårt att förstå.

Men till syvende och sist handlar allt om racket och mithrilbyxan. Racket är de ceremoniella verktyg som taxen dammar av för att kunna göra sin årliga vallfärd västerut. Racket kostar. Varje liten stålgrej kostar flera hundra och man behöver ha massor med olika grejer och minst tre av varje för att kunna få kalla det ett rack. Kalla det överkonsumtion; taxen hävdar tradition. Det är också en anledning att hålla extra hårt på reviren. Hur vore det om folk utan ordentliga rack plötsligt kunde få tillgång till bergen - det går ju inte för sig. Allra skojigast tycker taxen att det är när han lägger upp alla sina metallpinaler i storleksordning på en äng framför ett berg och låter sig fotograferas. Då är han stolt. Så mycket grejer jag har! Det är viktiga grejer att klättra med, inte för vem som helst.

Kanske är taxen som alla andra på mer än ett sätt. Taxen har liksom du och jag en tendens att ta sig själv på alldeles för stort allvar. Säg inte den människa som ruvar på en motsättning. Så också taxen. I varje tax finns det en liten mops som vill ut och skriker "Lyssna på mig! Bejaka mig! Hör mina önskningars talan!"

Och se, taxen gillar att åka utomlands. Minst en gång om året reser taxen till Thailand, Kalymnos och Costa Blanca och liksom bara lämnar vardagen bakom sig. "Här kan jag vara fri!" utbrister taxen och klipper den första bulten.