En sen kväll på Diset - ett kort samtal med Per Norgren

Det är måndagen den nionde mars. Vintern visar att den ännu inte är beredd att ge upp sitt grepp över staden. Hela dagen har snön yrt på Stockholms gator och de enda som gläds över detta är nog den takskottande delen av klätterpopulationen som annars har haft en mager vinter. Liksom alla andra har jag överraskats av kylan och står, allt för snålt klädd, utanför tunnelbanan i Örnsberg och huttrar i väntan på att Per ska dyka upp.

Fem minuter försenad till vår träff dyker Per upp och vi glider in på den närbelägna restaurangen Diset, Örnsbergs pärla. Stämning är redan hög trots att klockan knappt har passerat fem. Karaokemaskinen går på högvarv och något par har redan svängt loss i en svettig bugg. Jag och Per slår oss ner lite avsides för att undvika det värsta larmet. Ganska snart inser vi att bordsservering knappast kan komma på fråga. Vi rasslar över till baren och frågar efter en meny. ”Meny?” säger bartender och tittar frågande på oss. ”Det finns grillbiff med pompa och bea och nån jävla pasta med stekt kyckling.” Vi nöjer oss med varsin öl och en jäger.

Per skapade stor uppståndelse i klättersverige när han gjorde sittstarten till Houdini 8b, en grad han aldrig hade gjort tidigare. Detta ledde till en inflammerad diskussion på klättersiten 8a.nu där grundaren Jens Larssen ifrågasatte huruvida det var möjligt att göra så snabba framsteg som Per gjorde. Per valde att tiga.

- Jag kan ärligt säga att diskussionerna inte påverkade mig nämnvärt. Som Erik Massih skrev så är jag nöjd med min prestation dvs. bestigningen av linjen, sen hur andra värderar och jämför detta är upp till var och en. Ibland kan jag tycka att det skulle vara enklare att inte ha ett scorecard på 8a.nu, men eftersom det är så roligt att kunna hålla sig uppdaterad på vad andra klättrar så får man väl bjuda tillbaka. Sen att diskussioner på internet tenderar bli lite mer extrema än irl är något man får leva med. I detta fall upplevde jag ändå att de flesta var positiva och gratulerade, något som helt klart väger upp.

Istället har han flera gånger under det senaste året visat att den där vårdagen på Långholmen inte var någon engångsföreteelse. Nu senast, förra söndagen lyckades han knyta ihop The Queen Mother. I dag är ingen längre förvånad – det är få som inte har hört talas om Per och Peter Lindmarks exceptionella arbetsmoral. Ett jävla tålamod helt enkel. Många har nog intrycket att de sätter sig under en sten i en skog och inte går därifrån innan stenen tröttnat och givit upp.

- Antal dagar under bitchblocket är för många för att avslöjas. Men jag kan erkänna att jag gjort sprickan nio gånger under en och samma dag. Jag önskar att jag hade en mirakelmetod på hur man ska angripa projekt, men jag antar att det är just tidsaspekten som varit avgörande för oss. Man får väl se det positiva dvs. att man blir lite extra nöjd när man lagt ner mycket tid och energi och till slut lyckas. Å andra sidan känns det viktigt att variera mellan att tidsmässigt ha korta och långvariga projekt. Till exempel är ett av mina bästa klätterminnen en snabb send på brunoblocket i Magic Woods med hejande vänner.

Per forcerar det första kruxet på The Queen Mother. Slap that fat bitch-sprickan bjuder på tekniskt intrikata taksekvenser.

Enligt obekräftade rykten hade Per gjort Slap that fat bitch-traversen sjuttio gånger redan under hösten. Många av oss avundas och inspireras medan andra menar att det ligger på gränsen till vansinne. Men hösten handlade inte bara om att komma upp på The Queen Mother.

- Efter Schweiz har vi klättrat del hel del på Brudberget, men vi har även lagt många dagar på Långholmen samt en del nya bra ställen runt Stockholm. Dessvärre har det inte gett lön för mödan. Man får hoppas att detta tar en ur den svackan.

En orsak till uppståndelsen kring Houdini i våras var att Per var ganska färsk på planen. 2004 började han klättra och det gick bra ganska omgående. Första sommaren gjorde han sin första 6c och redan året efter gick han Orgasme Cosmique vid La Mare à Piat i Fontainebleau. Det kan låta lite i en värld där folk sportar 8a redan efter något år men det är inte långt efter.

Per gick länge under beteckningen ”Den andre Per”. Genom invecklade svågerförhållanden hade Per kommit i kontakt med den på den tiden betydligt mer illustre Per Holm. Tillsammans tillbringade de den heta sommaren 2007 ner i Magic Woods och det var där som en lite bredare krets fick upp ögonen för Per Holms svåger. ”Vem i helvete är den där långa killen med det rufsiga håret som kommer från ingenstans och river av Du Côté de Seshuan?” undrade någon i den stora svenskkolonin som låg och kippade efter luft på stranden nedanför Grit de Luxe under de heta middagstimmarna. En annan ryckte på axlarna och frågan flöt dåsigt bort i den dallrande värmen.

Under den följande hösten och vintern skedde det stora lyftet Någonstans här teamade Per också upp med den före detta styrkelyftaren Peter Lindmark. Peter hade tillsammans med sin bror Per haft en enastående vårsäsong i Schweiz. Per och Peter betade sig metodiskt igenom den ena klassikern efter den andra ute på Brudberget. Slap that fat bitch, Freak Gasoline accident och Code Red för att nämna några. Sen smällde det till. I april och maj gjorde gick de som bekant två av Stockholms hårdaste problem, sittstarten till Houdini och Enigma.

Sommaren 2008. Lockarna har fallit. Per skickar Voigas.

Per och Peter hade blivit varandras katalysatorer. Den enes framsteg drev hela tiden på den andre utan att för den delen ha en destruktiv inverkan på deras relation. Att Peter ännu inte har kommit upp för The Queen Mother beror mer på vädermässiga omständigheter än oförmågor. Och Brudberget lockar fortfarande, trots den gedigna ticklistan därifrån.

– Tidigare när någon av oss gjort ett problem har det bara sporrat den andra istället för att skapa en obalans. Min gissning är att så även blir fallet denna gång och att Peter gör den på nästa försök. Men skulle det kräva fler resor till Brudberget så är det ingen katastrof, vi har runt tio projekt till där att försöka göra.

I Stockholm finns det tre problem som är graderade till 8b: Houdini assis, The Queen Mother och en låg start till Enigma. Ska man kategorisera problem är Enigma ett brutalt powerproblem med avig dynamik, Houdini assis är en riktig bad ass till linje med tunga kylskåpsflytt och en något mer uthållighetskrävande karaktär medan The Queen Mother är en sammanlänkning av två i sig fina problem, vilket ger en touch av miniled.

– Jag kan bara hålla med dig angående beskrivnigarna av problemen, som jag tycker är klassboulders. Av Houdini Assis och The Queen Mother känns den förra som en mer värdefull skalp för mig, just med din beskrivning som motivering. Däremot har det krävts mycket mer för att göra The Queen Mother och jag skulle ha klart svårast för att repetera denna.


Enduranceproblem brukar ju sällan vara en renodlad bouldrares starka sida. Men nu är det kapitlet avslutat. Bara för att de hårdaste problemen i Stockholm är avklarade betyder det inte att det saknas projekt och planer framöver.

– Det finns en hel del bra saker kvar i Stockholm som jag vill göra. Det som lockar extra mycket är att toppa ur den sista ogjorda areten på Långholmen (dock jävligt läskigt), Supercool och vattenpolerade väggen på Brudberget samt en del brutala projekt på nya områden.

Utomsocknes är det nog Dreamline i Rosendal som står överst på listan. Det vore även roligt att få se vad Västervik och Göteborg har att erbjuda. Jag har inte klättrat på något av dessa ställen (ja vet, får skämmas för det). En trip till Mosjön lockar också, mest för att få se bröderna Lindmark klättra tillsammans. Bröderna Lindmark klättrar alltid med en enorm glädje och energi, vilket smittar av sig.

Utomrikes finns det för mycket för att det ska få plats här. Men en roadtrip till hösten är planerad och delmålen är än så länge, Schweiz, Fontainebleau och Albarracin. Men det blir nog även en hel del annat.

Som du märker finns det många och stora planer och 'vill göra'-listan, som snart är uppe på tresiffrigt, fylls på snabbare än den betas av.
Man får bara hoppas att man kan summera 2009 med nöjd min.

Långtidsprojektet på Långholmen. Areten går under arbetsnamnet Gravediggerz och har varit föremål för en längre belägring utan att ge med sig. Ingen har ännu gjort det respektingivande slutet.

Att året har börjat bra är en mild underdrift. Stämningen på Diset har under tiden vi suttit där vridits upp ytterligare ett snäpp. Det är kö till Jack Vegas-maskinerna och några verkar vara i luven på varandra om vems tur det är att spela. Vid bordet intill försöker en herre sätta sig på en stol men missar sitt mål och faller dråpligt till marken. En diskplockare är snabbt framme hjälper honom upp och tar hand om hans medtagna systempåse med bira. Det är dags att gå.