Burgare

Det finns ett fenomen som jag inte riktigt vet vad det kallas. Associativa förmågar kanske kan vi kan kalla det här. För att ni ska få en uppfattning om vad jag försöker syfta på ska jag berätta en liten annekdot som Olof ibland kommer dragandes med från sin barndom.

När man är uppvuxen på landet har man ganska fria tyglar från sina föräldrar och lekarna urartar kanske lite oftare än de gjorde för oss inne i stan. Det var valborgstider och brasa skulle tändas på kvällen. Olof och hans kompisar var otåliga och bestämde sig för kolla om det var nogon fjutt i fjolårets förtorkade gräs som det varma vårvädret hade blottat. Och satan vilken fjutt det var, det brann alldeles utmärkt; till en början till pojkarnas glada tillrop men elden tilltog ganska snabbt och några började bli lite oroliga.

- Hörni, ni tror inte att det kan vara lite farligt? frågade någon oroligt.
- Det är lugnt grabbar! Min pappa är brandman, svarade en annan.

Pojkarna godtog givetvis svaret. Här hade att göra med en snubbe som helt klart kan sina grejer - killens farsa var ju brandman. Fem minuter senare brann det i granplantagen intill ängen. 30 minuter senare var platagen försvunnen.

Bara så ni vet, min mamma är läkare och jag känner ett gång sådana också. Har ni några krämpor vet ni vem ni ska fråga.

---

Vad blir det till middag i kväll? Jag vet vad som kommer ligga på Brunos tallrik i kväll:



"From bottom to top: brioche sandwich roll, slice of vidalia onion, roast sweet red peppers, tomato slices, burger stuffed with 2 fresh oysters and blue cheese, cheddar cheese, double smoked bacon, topped with Thai red pepper garlic sauce."

Men vi ska inte avsluta det här inlägget förrän vi har fått en dos klättring från nostalgiarkivet:



Johan Gyllensvärd klättrar Gränslandet. Man blir glad varje gång man ser det här klippet.