Digressioner

Allt jag kan tänka på är mat. I huvudet flimrar uppslag efter uppslag förbi men när jag sätter mig ner för att få ner alla tankar är det enda som dyker upp den högrev som förvandlades till ett mjällt litet stycke häromkvällen. Högreven hade allt: finmaskig fettstruktur, en djupt djurisk eftersmak och, framförallt, en gudomlig textur. Muskelfibrer, bindväv, senor och fett i ljuv förening. Den är borta nu men vi hade två fina stunder ihop. I vilket fall gissar jag att erat intresse för diverse köttbitar är högst begränsat så vi lämnar styckets vidare öden i fred. Frågan om dieter var uppe och vi vill bara dementera eventuella LCHF-rykten. Är det något vi jobbat med är det HCHF. Knappast något som givit några större avtryck så vi lär fortsätta på det vinnande spåret ännu en stund. Liksom, vem kan leva utan fettkokt plugg?*

Tillbaka till tråkigare ämnen som till exempel klättring. Stockholm har länge varit klättergymmens gudabenådade hemvist. Det har faktiskt varit svårt att önska sig så värst mycket mer än vad som har funnits här. Visst har man kunnat ha små synpunkter på det ena eller andra men på det stora hela så har det mest varit försumbara krusningar på förnöjsamhetens sköna bölja. Om man för en stund lyfter blicken från magens nav kan man lugnt konstatera att stockholmaren har mycket att vara tacksam över. Och så händer det här förlåt, det här och det här.

Det är som att punda i guds paradis. Det är fusk! Och på det, som guldflarnet på körsbäret på grädden på moset så kommer Karbin att bygga en övervåning. Men hey! Visst gör de väl så för att kompensera sin brist på klätterområden. Liten schnabel stor bil brukar det heta. Världens sämsta bouldring och med ett Göteborg och Bohuslän som kastar en evig skugga rätt över hela landet. Klart att gymmen blir stora och vice versa hålls klättergymmen på andra sidan landet i schack av granitmassiven runt omkring. Apropå listan på 8a.nu är det mest skandalösa att Nåsten inte kom sist. Vilket naturligtvis är en indikation på den listans värde.

Tillbaka till våra krusningar. Vår girighet är naturligtvis starkare än vår förnöjsamhet. Man kan ju inte bara nöja sig med det man har eller får, eller hur? Samhälle bygger ju på vårat ha-begär så vilken rätt har vi att undanta oss från det? Vi listar:

• Mattor som går sönder och mattor som är hårda. Inte bra. Det blir skador på fotleder och knän. Både Karbin och K2 verkar ha anlitat HGB (rätta mig om jag har fel) och efter vad man har hört är det en leverantör som inte är helt lätt att hantera btb så att säga. Hasse klev igenom på Karbin och på K2 skapade de hårda mattorna ett gäng skador redan första dan. Förhoppningsvis blir vi av med detta problem i takt med att mattorna mjuknar.

• Nya problem. K2 har ca en biljon kvadratmeter bouldring. Strålande! Karbin har fått eld i baken och det är en sann nyproblemsfiesta varje gång vi kommer dit. Tack Steffo och ledbyggarna för ert fina arbete. Samtidigt ställer vi oss frågan med vad som har hänt med problemproduktionen på verket? Visst, det är inte som på Fabben, men i ett Stockholmsperspektiv har det varit extremt trögt den sista tiden. Även KV borde känna att det nya etablissemanget flåsar i nacken. Vi ser fram emot en uppryckning på den fronten.

• Vi älskar plyfa. Vi har aldrig riktigt blivit vän med färdiga friktionsväggar. Oavsett hur noggrann man är med tårna så äter det randgummi och nöter av kanten på nolltid. Och så kan man stå överallt, nästan. Men för tusan, man kan ju inte få allt, och det finns säkert de som gillar det.

Vi avrundar med lite musik. I helgen kunde vi läsa att en brittisk begravningsbyrå listat de tio mest populära musikvalen på brittiska begravningar. Rätt trist lista. Men det är nere på Quirky choices - a selection som det börjar bli intressant. Vad sägs om ett sista farväl till det här, men framförallt blir man ju lite nyfiken på vad som föranledde det här valet. Man blir ju lite inspirerad så vi avsluta med ett hommage till denna humormästare. Så dåligt att det blir till bra underhållning.