Christer Holmlund

I en ny artikelserie så kommer vi att försöka leta rätt på individer som inte är allt för folkskygga och orkar sitta still en stund innan hungern slår till. Vi riktar om vår blick bort från områdena och diverse projekt, och ställer in siktet på personerna som bidragit till att vi samtliga har något att klättra på.

Denna intervju skulle ha ägt rum för länge sedan, men möjligheterna att slutföra denna uppgift har ständigt försetts med käppar i hjulet. Men när jag nu befinner på resande fot med huvudpersonen i nedanstående intervju så blir det betydligt enklare än styra upp något på hemmaplan.

Första personen som vi sätter i den elektriska stolen är ingen mindre än Christer Holmlund. Christer har jag personligen kommit att lära känna sedan tiden då Kolartorp fortfarande kallades för Slab World, och inte riktigt hunnit komma på kartan utöver en och annan rad på gamla jug.

Lika vänlig då som han är nu så erbjuder han alltid en guidning till sina senaste fyndområde. Jag tog aldrig erbjudande att få mig en tur i skogen då. Allt löste sig på egen hand när Kolartorp tråden på jug fylldes med 20+ sidor om utvecklingen.

Detta resulterade i att Magnus Linderholm startade Bloxc.com för att dokumentera utvecklingen av området efter att pubertala konsekvensbefriade ungar fått Jug admin att total tilta.

Med åren så har jag kommit att lära känna Team Bloxc väl, som består av Christer Holmlund, Magnus Linderholm och John Påhlman. Dessa har på egen hand stått för den främsta utvecklingen av området.

Precis som många andra så började Christer sin klätterbana i Häggsta kring -92 efter att en polare släpat ut honom. Efter ett par år med stilje så hamnade han i Charmonix -96 och tog sig en promenad uppför Mont Blanc. När han väl kom hem så var han fast i kärleken.

Från att ha varit i väg i Charmonix och skådat ljuset så hamnar du i Orhem och kollar på parkingensväggen, sköna kontraster?

Det var av en ren slump att jag hamnade där, jag skulle egentligen kolla lederna vid Ekstubbeberget, men jag gick vilse, och helt plösligt så stod jag vid parkeringesväggen

Efter att ha köpt en orienteringskarta över Orhem så förstod Christer att det fortfarande fanns väldigt mycket kvar där att utveckla. Område fick sina första spadtag av Mikael Meyer, som sedan Christer och Jimmy Paladino var aktiva i.

Ett par år senare så befinner han sig tillbaka på kartbutiken vid Kungsgatan, där han letar bland kartorna med så många linjer som möjligt. Detta leder till att han helt plöstligt står med en karta över Ågesta, idag känt som Hundklubbsområdet.

Efter att ha breddat synen i området, och gjort det som var möjligt tillsammans med gänget som var aktiva där så ledde stegen tillbaka till kartbutiken. Varpå Kolartorp blir aktuellt.

En bidragade faktor till att Kolartorp blev populärt går nog lite i hand med att boulder hypen precis slog till. Klättergymmen började rikta sin fokus bort från ledklättingen och började bygga propra boulders, istället för att behålla den systemväggsstruktur som fanns tillgänglig.

Ok, än idag så finns det väldigt många blockklättrare som ännu inte tagit sig till Kolartorp, vad rekommenderar kocken?

I 5-registret så skulle jag säga Solsländan, samt Jungfrufärden eftersom att det är den första linjen som gjordes vid Stora väggen. Bland sexorna så är det Scaramanga och Hajen som gäller, även om jag inte gjort den sistnämnda. 7:or så är Moma väldigt populär, personligen så tycker jag att linjen John är en av de finaste linjerna som finns i skogen.

Men hur är det med ditt hjärtebarn Chilly Mazarin?

Helt klart. Det är en sann testpiece för de crimpstarka. Tycker det är lite tråkigt att det inte är så många som försöker den.

Helt seriöst, du hade lite mer 400 press på den utspritt över 2 år, vad var det som drev dig?

Det var någon som sa att den inte gick att göra, och då gav jag mig fan på att bevisa denne fel.

Det har tidigare nämnts att en boulderförare över Stockholm är aktuell, har du lust att utveckla det lite, varför behövs det en förare?

Det hela började med att vi, Påhlman och jag fick en fix ide på fyllan. Han behöver jämt hålla på med något för han kan inte sitta still, och jag tycker helt enkelt att det är på tiden att det kommer en över Stockholm. Mindre orter än Stockholm har ju tom förare. Främsta anledningen till att det behövs är ju för att områden tenderar till att glömmas bort, och då växer de igen. Sen så är det ju kul med själva dokumenteringen av områdena, alla klassiska linjer, historiebeskrivningarna etc.

Tanken är ju att så många som möjligt ska kunna bidra till föraren. Mikael Meyer och Jimmy Paladino samt alla andra gamla rävar som varit framme.

Det finns en hemsida som är på gång där man skall kunna lägga in sina bidrag, där vi kommer att ha fortlöpande information om utvecklingen av föraren. Tills dess så är det bloxc.com som gäller. Tanken är att vi ska försöka hinna sätta upp 100 nya linjer innan den går till tryck.
100 linjer? Finns det något kvar att utveckla i Stockholm?

Ja, det finns hur mycket som helst. Ågesta kommer att bli bättre än Kolartorp, finns mycket som inte nämnts. John satte nyligen upp 2 stycken 7C aretér. Finns för alla klätterstilar.

Mao så är det inte bara vertikala, och positiva linjer som finns i skogen, finns även något för plastkramarna som ligger och trycker på gymmen?

Där har vi just anledningen till att områden växer igen. Inomhusklättringen efterliknar inte den blockklättring som finns i tillgänglig i Stockholm. Det leder till att folk åker till ett område, inser att de suger, åker hem och bokar i bästa fall en resa till Albarracin eller Fontainebleau. Kollar man exempelvis på Antrebloc gymmet i Paris, som byggs det just Bleau liknande linjer. Skulle man göra så i Stockholm så skulle förmodligen det bidra till att en större andel människor tog sig ut.

Men för att svara på din fråga, så nej, det finns linjer i Ågesta som passar ett bredare målgrupp.

Nu är det inte helt obekant att du syns på något klättergym, något finns det väl ändå där för dig?

Inne funkar endast de gånger som väder eller tid inte erbjuder möjligheten att klättra ute. Men oftast så klättra jag kanske bara 5-6 linjer sen sitter jag bara och dricker kaffe och snackar skit med folk för att hänga med om vad folk har för sig. Helt ärligt så är styrketräning på ett skrotgym mer lockande än att klättra på ett plasthak, då får man i allafall en fullständig genomkörare av kroppen.

Visserligen så kommer jag nog att kanske klättra lite mer inomhus då jag vill känna mig starkare på de överhängande linjerna som finns tillgängliga i Stockholm. Men vi får se hur det blir med den saken, jag känner redan en markant ändring bara genom att jobba på överhängande linjer.

Vad är grejen då? Vad är det som lockar dig att fortsätta fixa så pass mycket ute som du ändå gör? Kort och konsist, hur fan pallar du?

Det har ändrats med åren, förut lockade det att utveckla ett helt område, känslan att göra en nytur är betydligt roligare än att repetera någon annans.Nu är siktet inställt på att hitta snygga linjer istället. Mer kvalite istället för kvantité. Helt ärligt så har jag borstat fram en hel del skit. För att citera Ludde Hagberg; ”det ser ut som att ni kört Operation Agent Orange med avlövningsmedlet”. Detta bara för att få en vägg snyggt borstat. Och då rensas en hel del skit fram.

Vad är det som gäller i Sverige, om du blickar bort från Stockholm?

Helt ärligt så har jag inte klättrat så mycket runtom i landet, men jag kan tänka mig att jag skulle tycka att Hönö har bäst bouldring i landet. Tyvärr så var inte vädret det bästa när jag besökte Kjugekull så jag hann inte få någon ordentlig uppfattning om det. Det ska dock besökas igen. Uppsala är verkligen bra också.

Vad saknas inom Stockholms klätterscen?

Framförallt så är det gemenskapen som saknas, folk hälsar knappt på varandra väl ute vid klipporna. Det är en sån tydlig segregering bland kretsarna. Det är jämt en massa snack om att viss information endast är tillgänglig för klubben för internbeundran. Det stämmer till viss del. Men folk verkar inte orka sluta upp med andra när det väl arrangeras större evenemang utomhus. Det är samma tappra skara som kommer.

Du som är ute och letar rätt på nya områden, vad har du för syn på Secret spots, är det inte lite beigt att hålla saker hemligt?

Ibland så väntar jag med att informera om att jag hittat en cool vägg med några linjer tills jag gjort det som passar mig. Finnas oftast några projekt kvar för dem som orkar ta sig ut. Det är en annan sak att ticka något och sen regga det på 8a.nu i just ’secret spot’. Det blir nästan lite töntigt att hålla på och jaga poäng när ingen vet vad man skickat.

Detta får en att tänka på det klassiska citatet; ”it’s not such a great thing being first, if nobody else is trying”

Nu finns det ju ändå en massa människor som inte använder sig av 8a.nu av diverse anledningar, men finns det någon klättrare i Sverige som du skulle vilja hålla koll på?

Christer Jansson helt klart. Sätter upp helt fantastiska linjer som få människor ens vet om. Säger vi så här, när man väl känner sig bekväm med klättringen i Kolartorp, så kan man börja kolla på vad han satt upp och försöka repetera dessa linjer.

Det bör nämnas att när Jansson gjorde FA:n på sprickan Janssons Frestelse så var han helt själv ute i skogen med 1 padda, slog in siffrorna 112 på mobilen och hade den tillgänglig utifall att något olyckligt skulle ske vid bestigningen.

Har du träffat någon som bidragit till din klätterstil?

Träffade Johnny Dawes när han höll föreläsningar i Stockholm, och fick möjligheten att klättra tillsammans med honom. Då beskrev han de 3 nivårerna av en bestigning;
Den första är när man väl visualiserat sig göra en linje, den andra är när man väl gjort den och står på toppen, och den tredje är när man repeterat linjen så pass många gånger att man gjort den helt perfekt.

Beskriv ett roligt ögonblick.

Vi var ett gäng i Fontan ett par år sen och jag traskade om i Bas Cuvier och sen hittade jag Forge linjen. Samtidigt som jag började packa upp mina grejer så ilsknade några italienare till som höll på med La Rhume Folie. Förstörde deras fokus eller något. Forge i sig var helt omöjlig tyckte jag när jag kände på den, Henrik Sennelöv var med också, men han stack och testade någon annan linje. När jag väl jobbat in den lite och närmade mig toppen så började det småregna lite. När jag befinner mig vid cruxmovet så märker jag helt plötsligt alla står och hejar på mig, inklusive de arga italiernarna. Fick en ordentlig boost av det och lyckades ta juggen på toppen. Väl på toppen så började det spöregna så jag hade inte haft något mer försök.

Ali Kraufvelin
Peak District, april 2008