IP Logger

Hej

I vår strävan att hålla en vänlig ton i kommentarerna med minimala anonyma inlägg av dålig karaktär, så grävde jag lite i CSO påsen.

Då det tillhör allmän etik inom IT Sec världen så är ni numera informerade om att edera IP adresser loggas.

Mao. Vi vet var du bor.

Hej hej.

Vi behöver er hjälp

Vi gör en Cramby och efterfrågar er hjälp, då vi varit usla på att skriva under hösten.

Det har sina anledningar. Bare with us.

Vad vill ni att vi ska skriva om? Vad vill ni läsa?

Gott slut.

Stockholms fajnest

I lördags när jag var ute på några skamfyllda julärenden tog jag tillfället i akt och slank förbi Vitabergsparken för att kolla in läget. Det har ju hänt en del sen jag och Sydde hade vägarna förbi sist. För att vara urban – jag undrar om inte grottan är har ett eget gatunummer – så är miljön riktigt idyllsk. Inramningen består av ett par röda träruckel från andra sidan förra seklet och vita pulkabackar. Visst känner man föräldrarnas undrande och oroade blickar när jag pulsar av den plogade gångvägen för att pulsa bort och ta och känna på greppen i grottan.

– Ungar, håll er borta från den där mannen!



Eftersom stenarten i vita bergen är av amfibolitisk kvartsit rinner det gärna länge och mycket efter nederbörd. Men inte den här gången . Allt som behöver göras är att bränna rimfrosten av de sista greppen. Hade det inte varit för snöandet och blåsten så tror jag nog att det hade blivit vinterdebut för min del. Andra har inte riktigt slutat åka ut.*

Sen sist har en sittstart till Tradtomte satts upp av Per och Peter och de har även lagt till ett nytt problem som går i grottans högerkant. Båda nyheterna ser intresanta ut och något att bita i för Woijchesc, Steklund mfl


Båda fotona från Per N och Peter L.


*Det ska tydligen uttalas med Received Pronunciation

Don't eat yellow snow!

Då var det dags att runda av detta år och sätta sig vid matbordet för att götta till sig ordentligt.

Det har varit ett spännande år på många fronter. Vi får hoppas att 2011 blir desto trevligare och produktivare.



God jul vänner.

BO, 50, BB, ?? = Cup

Hej allesammans

Istället för att svälja rakblad och skriva på andra forum så tycker jag att vi kan lyfta denna "debatt" till en mindre censurerad och mer lyhörd arena.

He who's name is not to be spoken skriver; "Den stora skillnaden är dock att dagens cuptävlingar är så elitistiska så det är enbart eliten som kan flytta sig mellan greppen."

Rätta mig om jag har fel nu, men är inte hela poängen med en elitsatsning just det att man vill ta fram the best of the best, för att sedan skeppa iväg dem i färgmatchande kläder till jordens alla hörn för att låta dem stångas med de andra tjurarna.

Klart som fan att det ska vara hårt på en SM klassad tävling.

Under mina verksamma år inom BlocStar så arrangerades det x antal tävlingar i olika format, klubb, cup, SM, NM, utomhus?!? Mertalet med stöd från TK. Oavsett format så attraheras det samma folk.

Det är folk som äter, sover och skiter klättring, 24/7, 365 dagar om året.

Samtliga deltagare på dessa tillställningar vet vad som krävs för att man ska hamna på pallplatsen. Vad som dock behövs är något uttalat från SKF om vad som sker just ifall att man når hela vägen fram.

Vi blickar till väst och sneglar på britternas metod.
Nationals 2 månader före WC. If you make the cut, you're in. Groovy.

Visserligen ligger vi en timme före britterna, men våra kalendrar är helt ur synk. Vi skyller på vädret.

Format form-schmat.

Regelverket från ICC är tydligt. Vi måste följa den. Hur ska vi annars välja ut just ett alternativ till Ferdinand? Som skulle skapa rubrikerna "Nytt svenskt fiasko!" på någon världskänd portal för svensk klättring.

- Tack för ditt stöd, mamma tyckte iallafall att jag var duktig.

Målet med en elitsatsningen har klargjorts.

Tyvärr så har SKF outsourcat arrangerandet av ICC godkända tävlingarna till just klubbarna.
SKF måste själva tillsätta individer som anordnar dessa tävlingar, EJ outsourca dem till klubbarna.

Varför? De blir för många tävlingar.

Denna höst har varit den mest tävlingsfyllda höst på år. Deltagandet? Standigt sjunkande. Oavsett format, lokal, storleken på efterfesten, etc. Vi är mätta.

Ska man sätta igång och ge Cup status till ett urval av lokala tävlingar så bör man tänka till ordentligt. Idén är dock bra. Men, det är SKF som måste göra jobbet. Inte klubbarna!

Nu ska bara Någon vända sig Någonstans för att prata om Något. Blir som vanligt Ingenting. På sin höjd ett historiskt claim to fame inlägg som serveras tillsammans med rakblad.

Remember kids. Slice upwards.

EDIT: Problemet med att låta gymtävlingarna bli sverigecuper är ju att i alla fall stockholmsgymen helt uppenbart vill köra sina tävlingar på fredagar.

Något som är en ganska så värdelös dag om man ska ge folk som inte är heltidsklättrare chansen att delta. Anledningen till att de kör på fredagar antar vi att det är en kassako på en i normala fall lugn kväll. Vem brukar hänga på gym en fredagkväll?

Vi gissar på att gymen i stan inte är så intresserade av att flytta över det till en lördag eller söndag som normalt sett redan har ganska bra omsättning.

Stockholms boulderförare

Då var det bekräftat.

Igår gick det som kommer att bli den första volymen i Stockholms boulderförare till tryck.

Som tidigare nämnt så kommer det att omfatta Ågesta området som Team Bloxc varit väldigt aktiva i tillsammans med Ulf Gustavsson som själv borstat fram flera sektorer.

TBS fick vara med och granska föraren.

Kan säga så här. Det ser riktigt snyggt ut. Näst efter Sennelöv så sitter nog Chrille på Sveriges största förarbibliotek som används som referensmaterial.

Men det finns egentligen bara one true topo att använda som referens. Vilken är er favorit?

och så lite kultur

Det gamla parisgänget med Jibé och Menestrelbröderna i spetsen utvecklade klättringen i Buoux under tidigt 80-tal. Den kanske mest talangfulle av de tre, Antoine, hade en lite annorlunda hållning till klättringen. Enligt ryktet lär det också ha varit Antoine som varit gladast i dalen när det gällde röka. Huruvida det har något med saken att göra ska vi inte spekulera för Antoine var och är en överjävligt vass klättrare även i dagens mått. 1986 gjorde han movet som fick en hel klättervärld att göra i brallan och som det fortfarande refereras till. Året dessförinnan hade han varit över i England och solat den tidens hårdaste led och enligt sägnen gjort tre nutgrabs och fyra euroblows varav hälften av dem på kruxet till engelsmännens stora förtret. Som en parantes kan tilläggas att det gjorde ett så stort intryck på en engelsk yngling vid namn Ben Moon att han åkte ner och friade den tidens hårdaste projekt och döpte dem till Maginot line och Agincourt - dock utan euroblows. Sen hände det något med Antoine. Jibé och Marc fortsatte att senda hårt men inte Antoine. Tillsammans med klätterhunken Patrick Berhault och lite annat löst folk (här börjar mina kunskaper att tunnas ut som ni kanske märker) började Antoine spränga gränser. Fransmännen har alltid älskat den gracila och smidiga klättringen och steget över till dans var inte långt.

Tack Jerk för tipset.

Vårt behov av höst

Och så dog den riktiga utomhussäsongen. Någon kom och slet tallriken ifrån oss mitt under middan och lämnades oss med en molande känsla i magtrakten. Är det så här det kommer vara nu? Räknar på fingrarna: november, december, januari och februari… mars och kanske april. Ja, i april måste det gå. Det är oktober man lever och tränar för hördes det från Kalmar och visst så är det. Här romantiserar vi oktober med sina gynnsamma temperaturer, skiftande löv och skrumpnande rönnbär. Tio månader väntan. Vinterklättring har en viss tjusning men det är ett jävla meck runt det där och kanske borde man fråga sig om det är värt insatsen. Även om minusfricken inte är något att skriva hem om, så får lungorna en välförtjänt andningspaus efter allt slaveri i de dammgruvor som våra gym förvandlats till. Ingen vinterdebut än; först måste missnöjet ältas några varv innan det blir handling av det hela. Bra locus för vinteraktiviteter: Vitabergsparken, Bergparksblocket, NKB2 och Ängbyplan bland annat. Hör av er om ni vill ut!


Jänkare alltså #1: Vad är det med jänkare och sittstarter? Amerikansk sittstart = i bästa fall sitta på foten i andra fall sitta hukat. Vi såg det i Rocklands och nu i Schweiz.

Jänkare alltså #2: Ja det går faktiskt att klättra efter trettio. Chuck upptäcker livet.

Quelle belle surprise!

Foto: Jonas Paulsson

Ett riktigt stort grattis till Katrin och Jocke! Katrin, du skulle ju inte ens vara med. Och Jocke, äntligen höll du ihop det.

Några noteringar från tävlingen.

När damerna började toppa ur framåt nattkvisten visade sig Karbin vara en fantastisk tävlingsarena. Inte direkt optimal ur ett publiklogistiskt men jäklar vilket tryck det blev. Folkmassan gick mot slutet in i ett djuriskt extatiskt tillstånd och man kände sig som Marlow vid den övre stationen. Strålande!

Det är jämnt i herrarnas topp. Wojciech gödslade som vanligt med överkapacitet. Högström valde att hoppa över jugget på det andra problemet och Mr 100 procent såg för en gångs skull mänsklig ut i sin klättring.

Jonas Paulsson har satt ihop ett fantastiskt bildgalleri. Titta igenom det. Har ni redan gjort det så är det värt att göra igen. Flera klassiker.

Foto: Jonas Paulsson

Grymt bra jobbat av Karbins klätterklubb och av Karbin. Jag tror aldrig jag sett gubbarna slita så hårt. Tack! Och till sist ett stort tack till Steklund för gedigen klätterbanebyggnation. Tack!

Att någon försöker solka ner arrangemanget på grund av sin relation till mig är nog att beteckna som helgens enda egentliga misslyckande.

Hobo

Potentiell finalkandidat visar framfötterna. Vems är skorna?


Apropå något annat bidrar de beryktade initialerna HH med ett versfragment:

...så han ropte då han störtar neder

ifrån bergets högst belägna topp

Uti dalen ligga blott hans kläder

och så hans rysligt sönderslagna kropp...

Inför SM

Det börjar dra ihop sig inför SM. Om ni undrar varför vi spammar på om SM beror det på att jag och Steklund stakar banorna. Sett till deltagarantalet är det bäst att vi gör riktigt bra ifrån oss. Den utlovade gubbfajten ser ut att halta lite eftersom Crell fegat ut kanske drar sig ur i den tuffa klassen 30 plus och norrlänningarna fallit ur på grund av oklara omständigheter. Men med startande som Björn Pohl, Stefan Pettersson, Olof Eriksson, Ry och Henrik Sennelöv (samt troligtvis Raz och Fredrik A) innebär det att bjuckas på både ögongodis, rent visuellt, och en och annan utmanare till Danne, Woijcheck, Geir, Robban, Böna, Högström mfl.

Utgången på damsidan känns spontant som lite klarare. Det verkar komma någon juniortävling emellan för Matilda. Också här saknar vi ett par namn som möjligtvis kommer att komplettera startlistan på lördag.

1. Daniela Ebler Solna KK
2. Minna Almqvist Stockholms KK
3. Hanna Carlsson Stockholms KK
4. Amanda Berghel Stockholms KK
5. Mira Tunek Karbin KK
6. Jessica Nyberg Karbin KK
7. Isabell Fredriksson Karbin KK
8. Stella Malmgren Karbin KK
9. Ingela Juthberg Stockholms KK
10. Kinna Nilsson Visby KK
11. Jenny Förander Göteborgs KK
12. Anja Hodann Kalmar KK

1. Michael Skagvik Karbin KK
2. Love Kempe Karbin KK
3. Tommy Miroglio Karbin KK
4. Torbjörn Olsson Solna KK
5. Robert Rundin Solna KK
6. Olof Eriksson Stockholms KK
7. Magnus Slånvall Solna KK
8. Filip Hofmann Solna KK
9. Alex Hermansson Solna KK
10. Arvid Ångström Stockholms KK
11. Kenneth Ångström Karbin KK
12. Erik Carlsson Norrköpings KK
13. Björn Pohl Solna KK
14. Jonas Nyström Solna KK
15. Andreas Dahlgren Karbin KK
16. Christopher Flodin Karbin KK
17. Andreas Almqvist Stockholms KK
18. Daniel Andersson Stockholms KK
19. Axel Hultqvist Kvibergs KK
20. Daniel Engström Karbin KK
21. Björn Strömberg Göteborgs KK
22. Oliver Bond Karbin KK
23. Felix Thyrén Karbin KK
24. Mikael Allansson Karbin KK
25. Hung Pham Solna KK
26. Thang Pham Solna KK
27. Per Holm Stockholms KK
28. Ry Morisson Solna KK
29. Henrik Sennerlöv Göteborg KK
30. Geir Söderin Östersunds KK
31. Daniel J:son Lind Stockholms KK
32. Stefan Pettersson ? KK
33. Hannes Platon Karbin KK

*suck

A stone cold monday

Evenemangen står som spön i backen denna höst. För att inte bli helt mätt på klättring (och människor) innan inomhussäsongen på allvar sparkar igång så måste man ju vara lite selektiv med vilka tillställningar som bevärdigas med ens närvaro. Just nu är det så tjockt i kalendern att gymmen har börjat ta veckodagarna i anspråk för evenemangen. Knappast lämpligt för oss som ligger i hård periodiseringsträning – just på onsdag råkar det vara 1500 moves på KVs uppvärmningsvägg som gäller. Såg den som låter ett sånt köttben komma undan?
Hursom…

På onsdag är det i alla fall evenemang på K2. Lite av ett tupperware- eller dildoparty fast med klätterprylar skulle man kunna säga. Det bjuds på mat och dryck (italiensk buffé och en komplett nittiotalsvertikal Redigaffi) och ett överflöd med La Sportiva-prylar samt någon form av plojtävling. Björn-Paul*, inte bara känd bloggar från nöjes- och klättervärlden utan även KC:s Eventkordinator, lovar ett överflöd av prylar. Faktum är att det verkar vara så mycket så mycket att de är oroliga att de inte ska av med allt.

Och vilka är ni? Ni är väl inte dom som är dom som bangar lite gratis? (Vad gör ni annars här….)

Inte nog på det. På fredag är det 50-fresh igen och nästa vecka är det SM...


*Björn, tacka KC-kidsen för den.


Beware of the climbing police.

Chironico-10

Det har varit lite fram och tillbaka de senaste veckorna. Fyra dagar i Chironico med konstant väderångest, stressklättring och sendarrus. Två klätterbara dagar blev det i alla fall. Frågan är om det är en fix stor nog att kirra vintern. En måltid avslutad halvvägs in i ammisen, inte ok. Tur att vädret lovar runt inför helgen.

Vännerna som är kvar där nere är starka:

SM 2010 20/11

Det ryktas om en het gubbfajt, så kallad match i matchen. Frågan är om gubbarna räcker till mot ungdomen som seriöst har börjat ta över de senaste åren.

Med Steffos ord:

"I stora drag planeras en kliniskt korrekt genomförd tävling med mycket hjärta, många deltagare och ett jämlikt perspektiv på dam/herr klasserna. Dvs att det ex. inte är självklart att herrfinalen avslutar det hela.

Vet på förhand att det är många utöver den absoluta eliten som planerar att delta, det är skitkul!
Med proffsigt kvalupplägg är ett högt deltagarantal inget problem och det är ju alltid roligt om det skräller till inför finalen.

Efter tävlingen är det förstås fest med mat och dryck."

Som ni kanske noterat kommer undertecknad att bygga tillsammans med en av de främsta problemkreationskreatörerna, nämligen Steklund. Det kommer att bli ett jäkla slit men också riktigt kul. Målsättningen är som vanligt att alla problem ska få minst en topp.

Tvekar du på att ställa upp? Åter Steffo:

"Om man besitter en normal nivå av sjukdomsinsikt och endast misstänker sig inte vara kvalificerad är man kvalificerad för att utmana sig själv med ett deltagande.
Dvs- mao, go for it!"

Gammalt från Oppala

Vi börjar veckan med att städa upp lite från förra helgen. Cosmo hade som bekant en riktigt fin dag i Oppala och toppade ur både det ena och det andra. Oppala är bra destination från Stockholm och nog borde området frekventeras lite mer av folk från när och fjärran. Steklunds kommande förare lär kanske råda bot på den saken.



För alla armhålefetischister kan vi idag bjuda på en riktig goding. Filmen från NM har äntligen lagts ut. Frybergervibbar på detta.



Allt fotat av Steklund.

Slakthelg

Bilen har gått norrut osedvanligt många gånger under hösten och helgens resa ville inte göra några undantag. Wojciech och Mr Andersson gjorde sällskap upp för att ta hand om grisslakten ute på Näset. Lite rekning och klättring blev det också. Först stannade vi till på ett mysigt och oväntat mansmöte i Oppala - göteborgare, stockholmare, dalmasar och gävleiter om vartannat. Sen lite Ljusne, Olberget och avrundning med Bollnäs Bolognese och Chabanon. Söndagen bjöd på klassproblem i olbergstrakten:

Ett problem
En skön rund arete att jobba på

Fint fysiskt sva med osvaig klättring

Grandiosa moves

Burrito på svenska

Potential

Potential



På förekommen anledning: Nej, vi har inte blivit en bildblog. Men som JohanBa säger så är mobilbilder den nya polaroiden.

Jobbskolk

Ett axplock av bilder från gårdagen:







Foto: Steklund.

NM

Vi sticker ut hakan och gratulerar skrällarna Daniel och Matilda. Magnus Midtbö är på pappret kanske favorit men Daniel har sett ovanligt fin ut på klätterväggarna de senaste dagarna. Och för tusan, vi måste ju hålla på hemmasonen. Matilda är också lite av en dark horse men hon har liksom Daniel sett stark ut under försöken.
Matilda och Daniel alltså... men vi ska inte underskatta Wojcech som får tävla på hemmabanor.

Hälsingehelg

Det är lustigt. Vissa roas inte av att gå ut och leta efter block. Jag hör inte till dem, tvärtom. Ibland undrar jag om det inte förhåller sig som så att det faktiskt är mer upphetsande att hitta ett riktigt schysst block eller ett ordentligt boulderfält än att kommma upp för ett schysst problem.

Landslagskit

Edit: . Jag vill be om ursäkt för att ha skjutit budbäraren, Jens. Och också berömma honom för att ha hanterat det på ett bra sätt. För en gångs skull går jag emot mina principer och tar bort ett inlägg.*

Jag hade först inte tänkt skriva om frågan men eftersom jag visste att det skulle betalas för kläderna, troligtvis rabatterat, upplevde jag det som att det fanns luckor i den nyhet som Jens publicerade. De fragment av kunskap som vi tillhandahålls i nyheten täcker inte hela bilden. Jag gjorde en felaktig tolkning av orsaken och det vill jag be om ursäkt för.

*Meningen var inte att ta bort inlägget men i samband med att jag höll på att göra editeringen kraschade IE (ja ja jag vet). Är det någon som har den cachad någonstans skulle jag vara tacksam om ni skickade över den.

Och så ungdomen...

Det råder gubbkult borta på prost8a.nu. För balansens skull måste vi även lyfta fram ungdomar som glänser och dessutom kanske snegla lite på dagens starlets – morgondagens stjärnor.

Sydde – kommentar överflödig. I stort sett allt han rör vid blir till en imponerande send. En klättringens midas. Även kallad Gud av de riktigt initierade.

Steklund – Ett energipaket som förlöser mälardalens och Gästrike-Hälsinglands alla boulderområden. Nytt imponerande förarprojekt på g.

Said – har varit med hur länge som helst men är fortfarande typ 20.

Högström – dito.

Geir – onsightar grader som de flesta inte ens vågar drömma om att klättra.

Bruno – Möjligtvis lite väl till åren för att platsa men i Kina går han fortfarande som ”den evigt blommande blomman”. Numera stolt ägare till ett par tretorn scout.

Jocke – The Wojciech – En sann entertainer som tänker mer på publiken än på segern. En del säger att glaset är halvfullt, andra att det är halvtomt men för Wojciech är detta en icke-fråga. Inte ens ett tomt glas är ett tomt glas för vår käre vän.

Elina och Isabel – Scorecardsskolkande ungdomar. Kända från främst Karbin och KC men håller sig gärna under radarn.

Danny och Fabian (och Felix) – håller de sig bara undan der deporterungs polizei går de en lysande framtid till mötes. Men som sagt efter arresteringen i den schweiziska knivbutiken och polisstormningen av Flemingsbergsbouldern vill vi dock lägga in en brasklapp.

Daniela, Minna mfl – KC/2 sjuder av talang. Vi är där för sällan men vi förundras varje gång över hur mycket starka klättrare det finns.

Naturligtvis bara ett hastigt axplock.

Apropå Sydde så bjuder han på lite nostalgiklättring från Långholmen. Det börjar bli dags att åka ut repetera Houdini. Är södermalm det bästa området att bo på om man vill åt brant hardcore bouldring i urban miljö. Långholmen och Vitabergsparken: två högklassiga destinationer. Och skulle du tröttnat på paddan kan du trösta dig med repet borta vid Tusen och en natt eller nere vid Munchenbryggeriet.

Houdini from Jenny Bäckström on Vimeo.

Åloppe

Vi jobbar på med bildmaterialet. Steklunds bidrag:

Jocke på Syddiss

Jocke på Spicy meatball?



Den streckade linjen är fortfarande olöst. För den som är lagd åt hållet finn fem fel så finns det faktiskt minst fem saker som skiljer de två sista bilderna åt.

Om hösten

En vän beklagade sig över bloggens ojämna bildflöde. Vi klättrar, vi fotar och tömmer ut allt i hårddiskens svarta hål med en liten tanke om att en dag ta hand om det hela. Men oftast hinner tillfället stämma ur hjärnan och så blir det inget. Men inte idag! Vi hakar på trenden med mobilbilder - de är ju så bra! Och så har den riktiga kameran en oförklarlig repa på linsen. Men beggars can't be choosers n'est-ce pas?

Skarp och hård arete.


Med metronomisk regelbundenhet har himlen öppnat sig den gångna veckan. Är det ett hinder för oss som anslutit oss till den positivistiska läran? Icke då! Nytt försök med Steklund efter tisdagens timslånga köande på essingeleden som slutade med regn. Alpin start från Årstaberg i lördags för att hinna till Åloppe innan helvetet titta in vid elvarycket och sen styra söderut mot BBB i Ågestahooden. Steklund, av alla människor stånkade något om att det var för tidigt (minns en hel del arla-arla sessioner i Rocklands). Ett sånt upplägg har bara ett tänkbart scenario. Rensning, borstning, betasökande, vittring och så givetvis regn. Inte lite, inte mycket, nej det regnade nåt så jävulskt som Sydde skulle sagt. Efter rapporter om att folk började troppa av från BBB blev det inne igen. Otroligt tråkigt att vädret blev skit. Jag hade sett fram emot BBB hela veckan.

Idag var det lite bättre, men inte mycket. Regnet avbröt som vanligt.

Steklund på Syddiss 7c

Fy Fan!

Rubriken säger allt.

Olust - Lust

Det största i helgen var den stora kartongen med landslagskläder som lustigt trillade in i våra liv. Får vi bara till en fotosession så ska vi ägna den några rader. Annars var det tävling på tävling (fredag och lördag) och evenemang på Verket. Lite komprometterande för helgplanerna men finns det klättertalang i familjen så står jag inte i vägen, inga tillfällen till lukrativa sidoinkomster får förspillas. Jag har trots allt omfamnat inomhusklättring å det varmaste efter sommaren. Stockholm inspirerar inte, för att parafrasera In the shadow of the circus*. Bara tanken på att åka ut och klättra har mötts av olust. Projektlistan reducerades bara med två snäpp under våren och sommarens overksamma veckor i Japan torpederade formen till pre-94 nivåer. Så kom helgen och får man tala om mentala paradigmskiften så är det nog ett bra tillfälle att göra så nu. Le Stef som möjligtvis har smittats lite av min blasémit vet hur man råder bot. Med kartstudier och ett par tretorn scout kommer man långt och sös börjar se lovande ut. Efter att ha kollat in Stefs problem åkte vi vidare till Grödinge kyrka. Även om Grödinge inte är guds gåva till den klättrande delen av mänskligheten var det ändå tillräckligt bra för att väcka klättersuget. Åk dit om du inte har varit där. Troligtvis adderade jag och Stekarn två nya problem i 7a+ -7b+ registret till området. På kvällen final och som vanligt är utslagsformatet ett vinnarkoncept ur publikens perspektiv. Anja såg väldigt stabil ut och vann framför Katrin som också såg ut att vara på gång. På herrsidan vann Ry strax före Wojciech, den senare bjöd dock på riktigt publikfrieri på sista problemet.

Men helgens höjdpunkt var ett besök till Team Boulder Uppsalas senaste fynd av stora, branta och begreppade block. Det här kommer att bli en bra höst, riktigt bra skulle jag tro.


*Förresten, när blev Frisco kid mainly eller poorly chipped?

Dolphin Free Tuna

Då och då dyker det upp linjer som man känt på, sett, möjligen endast hört talas om, som aldrig tycks vilja lämna en i fred. Fjolårets topprepsbestigning av ’Skepp å Hoj’ i Tunaberg var en av dessa linjer.

Kan bero på allt etiksnack till höger och vänster, men jag kände någonstans att jag ville inte sätta mitt namn på en linje som inte gjorts i bästa möjliga stil. En av anledningar till att den inte registrerat på SF.

Fram tills nu så att säga.

Martin J skickade en puck häromdagen och frågade om jag inte skulle med till Tunaberg. Ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till.

Denna satans linje har spökat i huvudet det senaste året. Säkringsplaceringar var ett frågetecken tidigare, sen blev det bara en fråga om vart det var bekvämt att falla ifrån utan att man skulle behöva skita knäck.

Efter lite hjärngymnastik på klippans övriga linjer så blev det till slut dags att gå på press.

Voila.

BBB4

Knappt hinner veckan ta slut innan de nästkommande redan är planerade. Vuxenpoäng?

Bloxcgänget har återigen, med ett uppehåll på en säsong, levererat ett nygammalt område med ett gäng nya problem. I samma goda anda som tidigare år så bjuder de på fest i samband med denna Boulder Bonanza.


Till dem av er inte varit med tidigare, så kan vi på redaktionen säga följande;
DYK UPP! Detta är inget man vill missa. Har du precis köpt dina nya skor och vill sätta dem på prov så är detta chansen. Padda behövs inte. Det kommer att finnas tillräckligt på plats förutsatt att alla gamla rävar ser till och dyker upp. Ni vet vilka ni är.

Till er som varit med tidigare säger vi detta;
JEANSEN PÅ ELDEN! Så fattar ni vart vi lägger ribban.

Försäsong

Anjas inlägg känns verkligen obekant. Jag har inget minne av att jag såg solen en endaste gång under vistelsen i Vingsand. Vad jag minns tydligast är lyckan av bli ägare till ett par tunga gröna tretorn scout. Nygummidoften kommer länge leva kvar. Det nappade bra också, så pass att regnmisären kändes lite bättre. Klättringen i Vingsand kan nog bli bra om någon ids bulta upp sportlederna. Bouldring? Då är nog Harbak mer intressant.

För övrigt tipsar Sydde om att Urban Dufva har smällt upp en knallhård kombo uppe i Niemisel. Grattis!

Snart är det äntligen säsong igen. Hur går det för er med försäsonsträningen?

"Drink, Gamble and Hump"

Visa ord från en vis människa. Sommaren tycks aldrig ta slut, åtminstone inte tills regnet kom. Så det finns annat man kan ägna sig åt när det inte "riktigt passar" vädermässigt, då blir MIV ett faktum.

Men tycker man att det räckte med Gotland, Båstad, Halmstad, Lidköping? så kan man alltid damma av gamla 90-tals plattor och långsamt försätta sig i nostalgiskt tillstånd. Att man lyssnar på "gammal" musik ska tydligen vara ett tecken på att man blir äldre. Eller så kan det bara vara så att musiken var bättre för. Ytterligare en åldersklyscha?

Beastmaker gänget har skrivit ihop en fin artikel om bra fingerträning. Som den lilla nörd jag är så gillar jag systematiskt träning med ordinerade progression scheman. Men sånt kan man inte hålla på med i all evighet påstår somliga.

Till er säger jag. Sitt i din sönderunkade soffa. Youtuba 'Fat kid epic failure' och ät dina jävla ostbågar.

Detta skulle lika väl kunna utspela sig precis vart som helst.

Grattis Christobal

Christobal aka Christer Holmlund.

Mycket finns det att säga om denna karl. Han är definitionen av en blockjägare, och vi är många i Stockholm som repeterat hans oräkneligt många linjer som han lyckats satt upp med åren.

Ikväll höjer vi glasen och skålar i din ära Chrille! Grattis på 40 årsdagen!

Dignitas

Nu är det sommar i stan och det är ganska lätt att förpassa klättringen till baksidan av den vänstra handen. De få som kämpar emot får det också ganska tufft. Att ha en halvdålig dag under bra säsong brukar sällan få särskilt stora konsekvenser. Lägger man däremot ihop en halvdålig dag med en tryckande varm kväll som följs av regn och på det en stor svärm av insekter som förpestar tillvaron nere vid klippfoten får vi en rejäl humörsläckare. Man känner sig kort och gott värdelös och funderar på att göra slag i saken och utnyttja rabattkupongerna till Dignitas som du fått av din svåger för att göra slut på det patetiska stycke människa som är du.

I tisdags valde jag ett pass på Karbin. I onsdags skickade jag ett kort mail för att höra hur det gått för de som letat sig ut:

”Det var misär.

Inte så mycket för regnet, även om det gjorde sitt till för att upplevelsen inte skulle bli toppen. Vi hade svårt att hitta dit – de har byggt motorväg som gör att beskrivningen i föraren, som vi inte hade med oss, inte kan följas. Vi valde fel led. Ful, tråkig, lös, blöt, hård. Ingen kom upp. När jag kom hem kunde jag konstatera att vi misslyckats på en 7c. Jag kom inte upp till ett ställe som enligt föraren gör den till en 7b. El Coral var namnet – första leden på franska väggen.

De andra var inte alls lika missnöjda med klättringen och Fritz var väl åtminstone halvnära att göra’n, och visst kanske lite av min negativa inställning beror på att jag helt enkelt var riktigt dålig. Kunde liksom inte ta i, kunde inte stå på fötterna, och var allmänt usel och var säker på att vi försökte klättra en 8a – minst. Men nästa besök tror jag ändå att jag byter taktik och hoppar ett steg till höger till en enligt föraren tre gradsteg hårdare led. Då går det nog bättre. ”

Inställt

MKK kommer med tråkiga nyheter.

Trots den kniviga planeringen mitt i sommaren så hade det nog kunnat bli en ganska hyfsad tävling om inte landslaget valt att satsa på för-VM. Som ni har förstått har vi snarare varit mer tveksamma inför landslagets prioritering snarare än SM:s kalenderplacering (även om vi misstänker att julitävlingar generellt har det tufft att locka deltagare). Hur har landslagsledningen motiverat detta?

SM

Projekt retrochipping är definitivt ett seriöst förslag och vi får se var det tar vägen här under sommaren. Något säger oss att FA själv har lekt med den tanken. Litet lustigt att några föreställer sig att vi ska dra ut till klipporna för att banka lite hursomhelst på stenen. Någon måtta får det vara. Ska något göras så ska det vara både förankrat och sanktionerat. Men vem vet, ibland jobbar erosionen snabbt…

Över till andra artificiella saker: Tävlingsklättring. Vår inställning till tävlingar har vajat lite fram och tillbaka genom åren, beroende på humör och dagsform. Just nu lutar vi åt ett svagt pro varför vi nu listar några konstigheter med sommarens tävlingskalender.

SM på sommaren och mitt i semestern skapar inte några goda förutsättningar för någon större anstormning. För att ytterligare spä ut startfältet har landslagsledningen valt att prioritera ”För-VM” som äger rum samma helg. Vi lägger ingen värdering i detta (kanske en frågan för TK och landslaget att diskutera) utan konstaterar att det är ett symptom på hur det ser ut med tävlingsklättringen i Sverige. Vad vi har hört lär det dock dyka upp ett och annat starkt kort i Malmö trots kalender- och semesterkrocken. Och för tusan, åk dit! Även om ni möjligtvis inte får se våra fagra nunor så kan ni passa på att äta lite glass, titta på skejtarna och hänga lite med de sköna skåneklättrarna - För-Vm är ju ändå bara poänglöst. Åk på en världscup istället om det ska samlas erfarenhet.


Generellt är vi dock av åsikten att tävlingsklättring lämpar sig allra bäst från mitten av oktober till början av april. Optimalt borde Sverigecupen ligga under den här tidsperioden och SM någon gång i mars. Säsongens frukt är det som gäller och så kan landslaget med bihang åka runt på VC.

Vilket leder oss till lead SM i augusti. Vi har snuddat vid det förr men här har vi ett tidsschema som verkligen trycker in kniven i seniortävlandet och vrider om… med gusto. Att hela programmet bjuder på stor underhållning för oss som är lite så där allmänt blasé är en sak, att SM i lead för seniorer avgörs onsdag, torsdag och lördag är… konstigt, för att utrycka sig i milda termer, med tanke på hur mycket beundransvärd energi som verkar läggas ner på arrangemanget i övrigt.

Vem utanför Stockholm med heltidstjänst kommer att prioritera detta? Kanske snappa upp både ett och annat erfarenhetsberikande bland prostitutionen och narkotikahandeln på Formule1, som kan berika den fyra nätter långa vistelsen i Stockholm. Vilka 9/17 i Stockholm kommer att lägga sin tid på dessa? Svaret får vi kanske om vi studerar deltagarlistorna från de senaste leadtävlingarna. Bläddra bläddra bläddra… hm, senast i Stockholm var det extremt välbesökt: hela åtta seniorer. Det kanske är en lite väl tuff målsättning att leva upp till med rådande planering. Ett tips för alla juniorer är väl att passa på att stiga upp i seniorklassen, nu finns det verkligen utrymme att ta för sig.

Pust, det här var en harang värdig en annan sida på nätet...

Måldriven?

Efter gårdagens träningsvända så avslutade några locals kvällen men ett par (läs 6) kalla Landet i slentrian maner. Nyfiken som jag är så gillar jag att tjuvlyssna på andra människor samtal. Inte så mycket till tjuvlyssningen egentligen när de faktiskt sitter bredvid en, men, ja, ni fattar.

Donna 1 > Donna 2: jag ska börja träna!

D2 > D1: Shit, då måste jag också börja.

AK > D2: Ursäkta att jag stör, men varför måste du börja? Får du dåligt samvete för att din vän tränar?

D2 > AK: Egentligen gör jag redan det. Men jag hinner inte. Måste styra upp mitt liv först.

Quoi?

Det där med tid och prioriteringar är en helt annan bok som några redan blivit rika på att skriva, så jag tänker inte ens försöka.

Men varför tränar vi? Vad driver oss till att fortsätta med det?

Vi klättrare har ju det lätt. Vi tar oss från A > B. Funkar inte det så försöker vi lite till. Om inte det funkar så börjar vi leta genvägar i form av… träning?

Jamey Jasta vrålade nyligen alla sina anledningar till varför han ansträngar sig hårdare i Hatebreed's Facing What Consumes You. Något som mina kollegor fullständigt sket i och bad mig sätta på hörlurarna. Men det fick mig att börja tänka efter.

Utvecklingen i byn är väldigt spännande att följa. De yngre piskar oss 30 något redan under uppvärmningen, och vi harklar diverse hypokondriska ursäkter till varför vi just idag precis som igår inte är i form. Men ändå står vi där med samma mål i sikte.

Vad driver dig?

"Until it bleeds" får en ny mening. Måldriven?