Måldriven?

Efter gårdagens träningsvända så avslutade några locals kvällen men ett par (läs 6) kalla Landet i slentrian maner. Nyfiken som jag är så gillar jag att tjuvlyssna på andra människor samtal. Inte så mycket till tjuvlyssningen egentligen när de faktiskt sitter bredvid en, men, ja, ni fattar.

Donna 1 > Donna 2: jag ska börja träna!

D2 > D1: Shit, då måste jag också börja.

AK > D2: Ursäkta att jag stör, men varför måste du börja? Får du dåligt samvete för att din vän tränar?

D2 > AK: Egentligen gör jag redan det. Men jag hinner inte. Måste styra upp mitt liv först.

Quoi?

Det där med tid och prioriteringar är en helt annan bok som några redan blivit rika på att skriva, så jag tänker inte ens försöka.

Men varför tränar vi? Vad driver oss till att fortsätta med det?

Vi klättrare har ju det lätt. Vi tar oss från A > B. Funkar inte det så försöker vi lite till. Om inte det funkar så börjar vi leta genvägar i form av… träning?

Jamey Jasta vrålade nyligen alla sina anledningar till varför han ansträngar sig hårdare i Hatebreed's Facing What Consumes You. Något som mina kollegor fullständigt sket i och bad mig sätta på hörlurarna. Men det fick mig att börja tänka efter.

Utvecklingen i byn är väldigt spännande att följa. De yngre piskar oss 30 något redan under uppvärmningen, och vi harklar diverse hypokondriska ursäkter till varför vi just idag precis som igår inte är i form. Men ändå står vi där med samma mål i sikte.

Vad driver dig?

"Until it bleeds" får en ny mening. Måldriven?