Stockholmsföraren igen och lite andra totalt ointressanta saker som fortsätter uppta vår vardag

Vi hoppades verkligen på att det skulle bli en varm och skön indiansommar, eller åtminstone hyfsat stick för några sköna sendarsessions på Stockholms alla hotspots. Istället har vi fått en helt vanlig svensk sommar, någon grad kallare men annars känns det bekant: Sol, moln, regn, sol, moln, regn, regn, regn, uppehåll, sol, moln och så mera piss i ansiktet i all evig evinnerliget. Och är det stick så kan man vara säker på att man har något som hindrar en från att komma ut. Och visst ja, man är inte ens en riktig klättrare längre. Die Krautmachine försökte få några visa ord från en av de få kvarvarande klättervagabonderna och fick svaret:

"jag tänker inte bjuda ut mig till en massa fejk klättrare som bara sitter framför skärmen hela dagarna och bara läser och snackar "


Ja just det, det är precis er han pratar om... faller jag ska alla falla... Men, egentligen är det där bara en variant på en av de dummaste kommentarerna som man kan höra på ett klätterforum. I sin vanligaste form tar den detta uttryck: "Dra ut och klättra istället för att sitta framför datorn hela dagen."

Som om vi hade något val. Det har vi ju egentligen men vi har ju redan fattat våra beslut. Även om dessa bara gäller fram till nästa beslut är det ju inte så värst många post-30 som gör sig av med lägenheten, pissar på chefens kontor och drar ut på evig klätterturné. Eller, för att stjäla ett uttryck, lyssnar på fördärvelsetarmen och super upp besparingarna i en hotellfoajé på Tahiti. När vi var unga trodde nog flera här på ett evigt kringflackande, åtminstone såg man ingen horisont för det liv man förde, men vi märkte aldrig hur samhällets klibbiga nät långsamt snärjde oss. Och när man kl sju en måndagkväll står där med ett ansikte som ett okaklat badrum framför en korg med smutsig tvätt och undrar hur den där stinkande högen av förpliktelser och ansvar hamnade där, då går det upp ett ljus för oss och vi inser till slut att det här var det som vi omedvetet alltid strävat efter; att varje steg man tagit varit ett på vägen mot det oundvikliga. Då väljer man skärmen.

Men.

Det finns andra förhoppningar inför hösten.

Vi har tappat räkningen på antalet gånger som som den mytomspunna föraren har varit på gång. Nu verkar det som om den verkligen är det. Enligt obekräftade rykten har den faktiskt skeppats iväg till tryckeriet men pressarna havererade och försenade det hela. Ni hör ju själva hur troligt det där låter och vi räknar med ytterligare några månder av hopp och förtvivlan. Vem vet, lastbilen kan ju välta eller så kanske lagret brinner upp. Men stämmer det så betyder det att redaktörerna faktiskt varit snabbare än Musil och hans fortsättning på Mannen utan egenskaper (som aldrig kommer att avslutas, men de var nära att slå det ändå).