Bouldering ethics 101

Tidigare i somras besöktes det mytomspunna Magic Woods. Efter ett par veckor av roadtrippan runtom i Schweiz så lyckades vi sammansluta oss med de övriga svenskarna som fanns på plats.

Första intrycket – fy fan! Precis som mycket annat som har besökts denna sommar så dyker den första frågan upp; hur kan jag ha missat att ta mig hit?

Andra frågan som jag inte var helt ensam om att ställa var i-landsproblem #137; var kan jag ladda min iPod? Två veckor utan avgrundsvrål och distade riff får mig vilket fall att ta i mindre.

Tur att Matthieu hade en gäng gamla Rancid kassetter i bilen. Annars hade man blivit kvar på Eiger och kramat sig varm med någon get för att ”infinna lugnet i tillvaron” som man ska göra när man är på semester enligt alla stressläkare som man samtalat med. New-age hippi bullshiters.

Väl på plats i MW så lyckas jag hitta Bosma och Team P&P som då skulle påbörja sitt projekterande av Riverbed, hur det gick för Lindmark vet vi redan.

Efter en ordentlig genomgång av alla must-does så rör vi oss mot sk Bruno blocket innan mörkrets infall. Mycket riktigt så började regnet falla precis när vi förstått hur Supernova skulle slappas. Nu börjar det roliga, eller snarare det mest irriterande som finns inom bouldering. Brist på etik.

Brunoblocket är sista anhalten innan campingen. Självklart passerar folk blocket för att eventuellt ta skydd under överhänget i hopp om att regnet ska passera. Samt ta ut det sista ur systemet innan de gastronomiska färdigheterna ska tillämpas på sitt stormkök och fylla buken med nya resurser.

Men behöver verkligen en kurrande mage innebära avsaknad på common sense? Eller saknas eftertänksamheten redan från början?
Låt mig beskriva vilket scenario jag och Bosma hamnade i.

Taggade som fan för att göra ett par ordentliga press på Supernova. Folkmassorna strömmar från skogen för att ta skydd under blocket. En del hejjar på medans andra gastar ur sig fulbeta på alla möjliga otolkningsbara brytningar. Shut the fuck up! Och mitt i allt dyker en åskrädd hund upp och parkerar sitt blöta arsla mitt på sittstarten – PÅ MIN PADDA!

Tydligen så hade ägarna mer humor än respekt när man bad dem ropa till sig hunden eller koppla henne någon annanstans; ”I can’t touch her because she is so wet”. Och?

En annan riktigt skön klassiker är när man väl har borstat problemet riktigt cleant så att man rent mentalt vet att ”nu kan jag inte skylla på borstningen” så kommer någon tomte där och kladdar ner allt på två röda; ”Iz it OK with you if I give Itz a go go?”

”You better brush the motherfucking line clean as fuck afterwards or I’ll kick your fucking head into the river” – dessa ord yttrades tyvärr aldrig. Trots att Ted Bundy snart skulle göra ett framträdande.

Det här med att stå i kö, och göra ett press för att sedan borsta upp linjen åt någon annan verkar inte fungera så bra i MW. Som tur är så börjar detta bli rätt indoktrinerat i Sverige. Även om det finns få undantag; ”jag ska bara känna lite” – NEJ, vänta din tur eller leta rätt på en annan linje att göra.

Att inte folket i MW kunde tyda på godkännande blickar och mordiska gjorde att vi kastande in handduken. Stenen skulle ändå finns kvar där dagen efter. “fuck it – nu drar vi och käkar”

”What? Are you leaving? Ok, I’ll get my own pad.” Strax efter att man packat ihop sina grejer så fanns det hur många paddor som helst på plats. Varför just då?

Paper Planes med M.I.A kändes som en bra låt att nynna på väg tillbaka till campingen. ”All I wanna do is bang bang bang bang and take your money”