Verdon

Trots att vi mest sysslar med bouldring nuförtiden finns det ändå tillfällen när vi blir lite nostalgiska drömmer oss tillbaka till den tid när vi var unga och relativt gröna och utforskade klättringens fantastiska värld. Den här bilden på Martina Cufar som ligger på 8a.nu ger mig ungefär samma känsla. Någon gång kanske jag återvänder.


Foto: Förmodligen Laurent Triay

The New KV Pinchboard

Fick ett mms igår av Trevor på Verket som inte tycks sitta still i upprustningen av sitt bygge.
Snabbt kom minnena tillbaka till tiden då jag och Brizzo hade battle på Karbin om vem som kunde gör flest moves på pinchcampusen. Tror vi kom lika med 5 eller 6 moves.

Det intressanta i detta var utvecklingen av min pinchförmåga. När det hela började kunde jag inte ens hålla i skiten, ännu mindre lätta från marken. Som vanligt kände man sig svag och dålig.

På den tiden så var det väldigt mycket snack om korta, mellan och långsiktiga mål. Tyvärr så hamnar oftast graderna i fokuset. Allt kändes helt plötsligt väldigt monotont. Motivationsbristen närmar sig med storsteg när man nöter på samma saker, i hopp om att lyckas med ett av målen.
Men visst skulle det gå att variera sig lite...

”Ali, du behöver inte träna mer, du behöver bara klättra mer, etc etc”. Fine, jag köpte argumentena som kom som en oönskad förkylning. Men det fanns självklart en poäng i kontentan ”träna mindre, klättra mer”.

Dock så anser jag att varierande träning/klättring kan var en motivationshöjare. Man ger sig i kast på något nytt. Utvecklar en styrka eller teknik som senare kan appliceras på en linje med en viss karaktär.

Som i sin tur kan delas upp i korta, mellan och långsiktiga mål. Ingen hemlighet att jag tidigare snöat in på grippers och pockets. För Tompa och grabbarna på ClimbingPics kan jag avslöja att min RB på 210 sitter snart.

Utvecklingen av pinchstyrkan visade sig komma väldigt snabbt. Fick detta förklarat av någon av de många läkarstuderande som huserade på Karbin en gång i tiden. Något om fler och större musklegrupper som inte tenderar att leda till ledskador som vid exempelvis crimpar, vid extensivt tränande.

En positiv effekt av pinchträningen var att sloperstyrkan även förbättrades utan skadeframkallande dead hangs.

Säg som krabban. I pinch!

Sharmalized

Sprang häromdagen på en vän på stan som lika glatt som vanligt tog sin tid att prata med en mitt under efter-jobbet-ruset. Helt plötsligt kommer frågan; vad är det jag hör, har du gått och blivit tradtomte?

Suck. Ordet som placerades på top 10 listan över ord som man helst skulle vilja slippa höra under 2008. Olyckligt nog så är den alltför indoktrinerad i communityn för att den ska försvinna.

Tradtomte? Jag? Hur fan gick det till?

Senast det gick något klätterrelaterat rykte om mig så hade jag gått och blivit skadebenägen highball klättrare. Ryktet dog nog samtidigt som mitt klippkort på SÖS gick ut. Även om det låg någon form av sanning i det.

Nu ställs jag inför en konfrontation som jag inte kan smita ifrån. ”Och?” – känns som ett lagom trevligt svar att väsa mellan tänderna.

Jo vännen, det stämmer att jag inte enbart sitter under en skitig sten i någon Stockholmsförort, i jakten på det ultimata movet. Inget illa om Högdalen för att nämna en skitig förort, men ibland så vill man känna lite mer luft under fötterna.

Framförallt mer klättring. Principen är den samma. Man tar sig från A till B. Enkelt. Skillnaderna är dock många. Allt behöver dock inte tilltala oss alla. Men handen på hjärtat, pizza som pizza.

Man skulle givitvis kunna Sharmalisera över den plötsliga övergången till traditionell klättring, när man varit insnöad i boulders som om man varit med en lavinolycka. Möjligen är det ytterligare ett steg i jakten på den eviga frågan; vad är klättring för mig?

Att enbart kunna säga boulders känns väldigt fattigt när det finns så mycket annat som får pulsen att öka. Nästan så att man vågar använda sig av det gamla juppie uttrycket; den som har flest sakerna när denne dör – vinner.

Byt ut ordet saker mot erfarenheter så har vi kommit en bit på vägen i den eviga jakten.

Gradhysteri?

I ett gammalt inlägg skrev vi att graderingen i Knutstorp var extremt ojämn. Det hårdaste problemet jag var på var en Marty mat... 7b+ vilken jag upplevde som många gånger barskare än något av de högre graderade problemen på Kristibrudblocket. Huruvida man ska gradera ner Kristibrudblocket eller gradera upp resten av skogen är en smaksak.

Det renderade i vart fall i en direkt passning av Rasmussen. Säg den svensk som åkt till Font och löpt amok i graderna? Typ ingen, inte jag i alla fall. Och Font är tveklöst det område som har påverkat svensk gradering i störst utsträckning. Kjuge bär vittne om detta. Kjuge, Sveriges största och bästa område, har dessutom haft en ganska aktiv och stor population som successivt justerat graderna vilket, med några få undantag, givit en homogen gradering. Knutstorp är bra mycket färskare än Kjuge och graderna där har ännu inte riktigt satt sig. Inget konstigt med det. Tyvärr är BIMBO avsomnat på obestämd tid vilket naturligtvis fördröjer förloppet avsevärt.* Det viktiga med graderingen är att området blir homogent och inte att det blir identisk med graderingen i Magic Woods. Det kommer det aldrig att bli om man inte lyckas forsla blocken till varandra och jämföra sida vid sida.

Med tiden har jag lärt mig att det alltid är enklare att gradera ungefär en hel grad hårdare än din första impuls. För det första brukar det gå mycket snabbare att nedgradera än uppgradera. För det andra är det tveklöst så att en högre grad lockar till repetitioner; en soft 7b drar större massor än en benhård 7a. Har du nu klättrat ett fint problem kan det vara värt att lägga ut lockbeten för att få andra att göra detsamma. Som bonus, kan du med denna inställning vifta bort om några tycker att det var soft eftersom de själva indirekt bad om det.


*BIMBO är på gång på Sverigeföraren. Oavsett vilken form det tar är nästan det viktigaste att det kommer att finnas en bra och smidig kommentarsfunktion.

Ny MW-topo

Är Stefan Eklund det närmaste en renässansmänniska man kommer under det tredje årtusendet? Stenhård idrottsman, filmkonstkreatör, författare, redaktör, förläggare, entreprenör, shaolinmästare, tennistränare och geolog. Om någon någonsin varit uppe och tangerat på Leonardo da Vincis universialgenialitet så är det just Stekarn.

De flesta positiva till filmen men någon tyckte "sweat juic" vilket inte är så mysigt kanske. Mer av den varan finns, fast denna gång rikigt sweet sweet juice. Vi delade hus i Rocklands med två schweizare. En av dem skadade menisken på Armed Response redan tredje dagen av resan. Lite av en klassisk Per Holm-skada. Så det fick mest bli lätt i någon vecka innan han drog hem i förtid, vilket inte hindrade honom från att plättlätt klättra Ron-Ron framför ögonen på ett gäng svennebananas med hakorna i marken.

Franz skickar Pendragon. Foto Isabelle Aberegg.

Franz tipsade oss om att den tillgängliga föraren över Magic Wood var ganska värdelöst men att en ny var under produktion. Nu, lagom till att alla har kommit hem från de magiska skogarna, finns den nya topon tillgänglig för alla. Och som ni vet så är gratis riktigt söt söt jos. Ta en sväng runt på sidan så hittar ni lite annat smått och gott.

Hello Africa

Pålitlige Steklund gör det igen och levererar ett drygt 20 minuter långt arbetsmoralsförödande verk från Cederberg Mountains. Bra musik, bra klippning, fin klättring och, framför allt, inget skitsnack (se och lär Chuck). Allt filmat med en kamera stor nog att rymmas i ett 20-pack gula blend. Hur som helst, ge Steklund en stor kvast blommor, en halvpanna, en gainomax eller en stor kram nästa gång ni ser honom som tack för hans arbete.


Hello Africa from stefan eklund on Vimeo.

Länk finns här.

Klätterfilmfestival x-rated

Ett riktigt bra initiativ i höstrusket: http://crimper.se/ Crimper klätterfilmsfestival.

Vi ser verkligen fram emot detta barnförbjudna arrangemang. Kommer filmerna att vara så filthy att ungdomen måste skyddas? Om det bara rör sig om utskänkningsrättigheter borde det rimligtvis att gå att lösa.

OS vs RP

"Also, since i don't fuck with television, 8a provides my comedic entertainment. "

Matthew från staterna träffar rätt. Varje dag något nytt. Det är ju lite märkligt egentligen att en av de största klättersiterna skall skapa så mycket kontorvers och då tänker vi inte på att de har hjälpt till att tvätta prestationshymlandet ur klättersporten. Igår skrevs det en mycket märklig blog av David Fält, vilken följdes av en intressant kommentar från Jens.

- Min tanke med rankingen var från början att få bort redpoint-tanken som präglade klättringen i slutet av 90-talet.

Men varför?

Vi stämmer in i Bäckis lovsång till redpointandet. Redpointing definierar den yttersta gränsen för den mänskliga/personliga klätterförmågan men det är tydligen inte lika fint som att klara något lättare på första försöket. Det är inte för inte som vi i första hand sysslar med bouldring även om The Kraufmachine^© då och då förleds in i traddlandets värd av Massih. Vi trodde att det fanns en strävan att skapa balans mellan redpoint- och onsightpoäng på scorecardet men det hela är egentligen bara en liten del av den stora planen att styra in populationen på onsightande och slutligen värlsherravälde (iom att DD är en del av det hela och han har ju aldrig hymlat med sina ambitioner). Och vi undrar också om det inte är lite av en historierevision att hävda att nittiotalet var ett decenium fyllt av redpointhetsande. Det kan självklart diskuteras. Och än idag händer det att någon jobbar på en enda led eller problem under en veckas tid, ungefär lika vanligt som på nittiotalet. Själv är jag inte så intresserad av det men jag är ännu mindre intresserad av att försöka ändra på de som faktiskt gör det. Vad är poängen med det? Varför är det så viktigt att lyfta fram onsightande? Vi fattar faktiskt ingenting. Skulle det vara en finare form av klättring. Pyttsan!

Nu när vi är inne på citat ska vi inom kort släppa en lista som vi har samlat på oss under året. Både gammalt och nyt, tyvärr blir det lite väl mycket från the usual suspects men vad kan man egentligen göra åt den saken.

Vi gillar ju att stalka Carl Fredrik Augustin Sydstrand och hans framfart på de svenska klipporna. Efter att ha bevittnat en session på Anneberg i lördags insåg vi att de bara var en tidsfråga innan han skulle ticka en 8a+. Sydde gjorde samma sak som Stark-Erik gjorde några dar tidigare och betade av leden med det märkliga namnet No Fuel for the Pilgrim. Uppenbarligen döljer det sig en liten schism bakom hela namnet, troligtvis är det någon gammal chippingfejd mellan Luhr och Lundahl/Selin. Fråga Hedman om ni råkar korsa hans väg, han ruvar på de bästa anekdoterna från stockholmssportklättringens ungdom. Eventuell retrochipping på grannleden Pilgrim kan ha varit ursprunget. Frågan är om Pilgrim överhuvudtaget har repeterats. Möjligtvis av Luhren men har någon annan gjort det. Även om graderingen är densamma är stalltipset att Pilgrim i slutändan kommer anses vara klippans hårdaste led. Så alla ni som är kåta på stämpeln 1:rep, 2:rep eller eventuellt 3:rep skynda er ut med borste och jobba in ett stycke stockholmshistiora.

apropå ticks

Nås vi av ryktet att Kalle O gjorde Powertrip eller Kristallbandet efter att han kom hem från Frankenjura. Han har ju slutat att regga på 8a så vi satsar på hörsägen och jungeltrumman.

Vad hände i Franken egentligen? Lite av ett Olof-syndrom. Enligt vittnesmål hängdes det länge och väl på både Slimline och Ekel. Länge och väl.


Fallataket som inte längre är möjligt att beskåda på den numera icke-existerande bloggen The Lowdown ska vara bra. Vi fick ett litet mail:

" Falla är fint....väldigt sällan jag känner för att göra alla problem på ett svenskt boulderområde....men så känner jag för Falla (de är ju visserligen bara 20 problem typ....men ändå)......vilket är lite märkligt med tanke på att det bara är en nordvänd klippsida djupt inne i skogen....men min nya teori är att man måste bejaka när man känner för att klättra utomhus...."

Och vi kan ju bara hålla med. Bejaka era begär om det nu inte är samma sorts begär som mannen tvärs över gatan lider av; han borde bejaka rullgardin.

Icke-existens är ju också en tråkig trend som har slagit in 2008. TKAK, Borrbult(temporärt), Bloxc (nära nära), Stoneroots och The Lowdown. Hassemannen, Sendit och Klätterbilder saknar vi också även om vi hyser ett visst hopp om snar aktivitet. Kanske bäst att haka på trenden ändå?

Nya och gamla tick.

Lite ditt och datt en onsdag som denna. Det har skickats faktiskt, sånt där som vi inte varit alltför vassa på att rapportera den sista tiden. Sends är lite av en färskvara. En halvdag senarre känns det lite unket och två dagar gamla är de till och med lite ruttna.

Men vi skiter i det och påtar lite i såväl dagsgammal som väl intorkad dynga.

Sydde börjar äntligen etablera sig på allvar i de lite högre graderna. Enligt utsago längtar han efter lägga repet på hyllan och äntligen kicka i gång bouldersäsongen. Vi förstår vad han menar, själv sitter man i ett sportklätterlimbo för tillfället. Nåväl, vi ska inte gå in i detalj på det, istället var det ju Sydde som skull lyftas fram. I går tickade* han av S.F.W. Att ni fortfarande väntar på att det skall flasha till på dottersiten beror på att han fortfarande velar om graden. 7c+ eller 8a?

Att Per N och Peter L skickar hårt är numer vardagsmat. Först ut var som bekant Per med Voigas men Peter var inte långt efter och plockade med sig både Voigas 8a/b och Riverbed 8b från Schweiz. Vi kan inte göra mycket annat än att lyfta på hatten för denna vidunderliga prestation. Men det här visste ni ju redan.

Matte Nyberg visar också livstecken och vi inser var han har hållit hus i sommar. Matte kör lite samma stil som Per och Peter; när han väl har bestämt sig för att göra ett problem är det bara en tidsfråga innan stenen ger upp på ren utmattning. Stort grattis till hans första 8a i vilket fall. Hoppas att det som grädde på moset också var ett fint problem.

Vad gjorde Olof i Franken egentligen? 6 registreringsbara ticks på tre veckor varav den ena är en 2:go 8a och resten onsighter. Vad än han gjorde var det ändå tillräckligt för att hålla Lindström på någorlunda behörigt poängavstånd på rankingen. Vi går en spännande höst till mötes.

Thats it! Nog för nu, vi har hjul som väntar på att uppfinnas. Men vi slänger in en liten bonus bild på Ron-Ron et caramel i Rocklands.




*Vågar man fortfarande använda begreppet ticka?

Dags att vakna!

Då ser det ut som att hösten åter är här, trots att löpsedlarna de senaste dagarna sagt att vi ska hålla ut, snart är sommarvärmen åter här. Jojo, något som jag minns väl från studietiderna var att metrologer kunde kröka på rätt bra. Men det finns ju klättrare som tycker att det är kul att plocka svamp oxå.

Men det finns hopp för alla morgontrötta människor som inte kan vakna utan att det ljusnar i hela lägenheten. Vad sägs som en egen tupp i lyan? Eller lite Slayer riff? Kukuk Klok

Nu till lite allvarligare saker. Det har sedan en längre tid cirkulerat många rykten om vad som verkligen håller på och händer på Salveo. Takreparation. Vräkning. Bägge delarna stämmer. Utöver allt så tycks en juridisk soppa utan dess like hålla på att koka upp.

Men hur kommer det sig att ingen går ut med något? När ansvariga väljer att ta bort personalkontakt uppgifterna från Salveos hemsida så börjar varningsklockorna att ringa. Att de inte valt att varken svara på mail eller telefon tyder på samma sak. Ingen bryr sig längre.

Något som är mer skrämmande är att folk som besökte Salveo den sista dagen så sålde de medvetet årskort till mindre ont anande träningssugna människor och fick dem att skriva på autogiro godkännande. En stycke träning tack; ”tack, det blir xxx tusen sucker”.

X antal personer har givitvis försökt att komma i kontakt med gymmet för att höra om vidare utveckling. Men det går ju så där. När man väl ringer till 08 44451145 så bemöts man av en tröttsam telefonsvarare som hänvisar till hemsidan som inte uppdaterats på evigheter.

Hur kommer det sig att de inte öppet erbjuder sina kunder att frysa sina kort tills verksamheten återupptagit? Jo, diverse fodringsägare vill ha intäkter för att beta av de skulder som håller på och staplas upp. Vilket funkar rätt bra när x medlemmar betalar x hundra i månaden. Många bäckar små.

Dags att klättrarna som håller till på Salveo tar och protesterar mot informationsbristen. Ring din bank och säg upp autogirot. Sprid ordet till dem ni känner tränar där.

Var är den?

Är historien om Stockholmsföraren klättringens svar på Peter och vargen?

Fields of Joy

Ibland är inte vädret riktigt på klättrarens sida. Inte heller om man har rest runt halva världen för att klättra på futtiga tre meter sten vill lågtrycken samarbeta kunde vi konstatera.

Storebror Magnusson har just beskådat den bro som tidigare var känd som Alpha Extreme Bridge och noterat att vi är avskurna från omvärlden.


Första dan efter en knapp vecka regn. Stenen är fortfarande lite blöt på sina ställen men svältfödd som man är går allt ner. Fields of Joy. Elionor ger sig i kast med en superfin 6c samtidigt som Steklund drömmer om en blåslampa och handduk framför en magnifik 7b.

Ode över en svunnen våg

Så är det dags att säga farväl till en Stockholms bästa boulderformation. Det gör ont att se en sådan best inburad bakom ett träskelett på Karbin. Tillsammans med den branta väggen på Verket har du tronat på boulderväggarnas parnass. Nu är din tid över och du kommer att vara saknad.

Eller har vi missuppfattat allt? Kanske ska den vara kvar ändå.

Att Karbin är i byggartagen har knappast undgått någon. Vi gjorde i förrgår ett kort besök och kunde snabbt konstatera att bygget sannolikt kommer att bli något försenat. Ingen skada med det, för våran del i alla fall, det händer ganska ofta att förseningar inträffar. Nu är väggarna långt ifrån färdiga men vi vill ändå uttrycka vår oro. Vågen har pensionerats och ingen fullvärdig ersättare ser ut att vara på gång. Femtiogradersväggen har försätts med ett härligt destruktivt nittiogradershörn med tillhörande vertovägg. Istället byggs en mastodonttunnel som avslutas med ett megatak under tunneln byggs en vägg som är brant men inte riktigt lika brant. Vi förstår att själva syftet med tunneln, den gillar vi, är att på allvar kunna konkurrera med Verket. Men just nu ser det ut som om det är för få branta boulderväggar på Karbin. De som gillar tunnlar som fortsätter till evigheten gillar även väggar som får speleologen att kuttra av lycka.

Men än är det lite tidigt att bedömma sommarens ombyggnad. Väggarna är ännu i sin linda. Även om det ser ut som om vi brantälskare kan komma att känna oss något svältfödda den kommande vintern förefaller framtiden för Karbins bouldring mycket ljus.

Steffo skriver dock detta på Bloxc:
"Glömde jag måhända nämna att vi förstås bygger grunden så stabil att det icke vore särdeles problematiskt att placera en mängd grepp fastsatta på vägg ovan alltesammens? En övervåning.. Coming soon to Karbin near you..."

Betyder det att vi kan hoppas på att vågväggen återuppstår på en framtida övervåning? Kommer vi åter att få se en stor femtiogradersvägg?

---


Damen på bilden har ingenting med texten att göra. Katrin gör slarvsylta av A question of balance. Ett boulderproblem kan faktiskt inte bli mycket bättre än så här.

Nu är tiden inne för det sedvanliga svamlandet. Ali gjorde tidigare en fin genomgång över filmer att se fram emot i höst. På listan hittar vi en produktion av Chuck Fryberger. Sett till hans tidigare alster Specimen kan det bara gå uppför. Specimen måste vara en av de allra sämsta klätterfilmer som någonsin har producerats i förhållande till hur bra fotot bitvis är. Specimen innehåller väldigt lite klättring men väldigt många jänkare som sitter och pratar på toppen av ett block. Ni kan gissa vad vi tycker om det. På Momentumvm hittar ni en trailer av Pure. Och ja, ni hör väl varningsklockorna ljuda?

-The rock is so nice with all this crazy features her. I love it here.
-It's nice to be in competitions once in a while but thats not the main thing... Right now I have no life...osv

Man kan tycka att det hela låter knastertorrt men vad skulle du säga? Vad ska man egentligen säga i kameran? Förmodligen något liknande. Även om man kan tycka att det låter lite torrt får man ändå ge honom stort cred att han inte hemfaller åt den amerikanska ovanan att ge sig in på spirituella irrfärder. Nalles koncentrat förvandlar blaskig amerikansk buljong till finaste finska demiglace.

Poängen är egentligen att man får höra någonting för femtioelfte gången vilket är minst femtiotio gånger för mycket. Och förresten, hörde vi inte det där redan i Specimen eller i den andra Rocklandsfilmen förresten? Kanske lite tröttsamt i längden. Nya infallsvinklar, tack!

Låt oss hoppas att det blir minst fem gånger så mycket klättring i Pure som det var i Specimen.

Apropå dåliga filmer hör Schwaigerbrödernas filmklipp till bottennappen. Hur tänker man när man producerar filmklipp där man faktiskt aldrig får se ett enda hårt move i helhet?


---

Vi väntar på att dottersitens nya scorecardshållarservice ska bli allmän. En elektronisk liten caddie som följer med en överallt och registrerar dina skick utan att du behöver göra ett endaste knapptryck. Ganska coolt faktiskt. Platsar definitivt in på deras lista över 8a.nu-uppfinningar. Vi menar, detta är ju en verklig innovation som definitivt sparkar skiten ur det mesta. Nu har ju Robo redan avhandlat denna fantastiska lista men vi måste uttrycka vår stora tacksamhet över att 8a.nu uppfann boulders och eliminationer samt konsten att säkra mjukt.

Nu får det räcka för denna gång, nu måste vi gå och uppfinna hjulet.

Igen.

Håhåjaja!

Filmtajm

L'Étranger, 85 days in Font. Gratisrulle som bjuder på en hel del beta inför höstens nästa road trip till den magiska franska skogen.

Keith Bradbury aka Unclesomebody gör det som de flesta av oss gjort någon gång eller ännu planerar att göra, och drar till Fontainebleau en längre period.

Inte helt olikt Svenne Banan så har han tränat hårt som fan inför sin resa. Detta är något som vi slipper se som tur är i filmen. Dessa delar har han lämnat kvar i trailern.



I filmens början får vi se hur Keith elegant rör sig upp på de mest klassika linjerna, vilket han gör alldeles för lätt. Efter 10 minuter känns det som att det kommer att bli en väldigt tråkig film om han bara ska skicka på och aldrig ge publiken en sur min när allt skiter sig. Men sen så kommer vändpunkten.

”Man is the only animal whose desires increase as they are fed; the only animal that is never satisfied” – Henry George

Soundtracket består av en fin blandning elektropop med tillhörande britpop som funkar lika bra i denna film som det skulle göra på förfesten inför Popaganda.
Allt som allt så är detta en väldigt trevlig film att kolla på med minimalt snack. Framförallt så är den gratis. Länken

Vilka fler filmer kommer i höst? Vi summerade ihop en liten lista på vad väntas.

The Pure, av Chuck Fryberger. Chuck har det senaste året gjort ett gäng småfilmer som funnits tillgängliga på MomuntumVM. Nu ger han sig in i kampen med de större aktörerna och drar till Rocklands med Nalle Hukkataival, Daniel Woods och Paul Robinsson som tickat på som om allt vore 5+.

Dosage V, den femte i serien för dem så inte lärde sig latin i skolan. Lowell bröderna har lyckats bra med sitt tidigare koncept med att låta Sharma, Graham och Kehl flexa och snacka om livets mysterier och sanningen med klättring. Men kommer det att funka en femte gång? En recension på filmen finns redan ute på systerbloggen Klätterbilder

The Sharp End, av Peter Mortimer. First Ascent blev väldigt lyckad. Nu tycks de ha fått med ett större gäng och en större budget. Bara trailern gör att man behöver gå förbi närmaste apotek och köpa en tub antisvett. Häng med Tommy Caldwell med frugan Beth Rodden samt Steph Davis, Dean Potter tillsammans med Lisa Rands, Matt Segal, Alex Honnald mfl när de ger sig på längre och mer riskfyllda linjer än vad Svenne Banan någonsin skulle kunna tänka sig.

Yet Another Trilogy, av finska Jannunen. Återigen en film som mna lagligt kan slanga ner. De två tidigare filmerna var helt ok. Något att räkna med är att Nalle tillsammans med sina finska polare skickar på som vanligt. Utöver hårda ticks så lär soundtracket bestå av lika hård techno. Finns snart på en torrentsite nära dig.

The Sends, Shawn Boye packar bilen full med utrustning och rör sig återigen runtom landets alla hörn och siktar in sig på ett nytt format som inte ska vara helt olikt uppläget för Dosage filmerna. Räkna med lite av varje utöver trad. Att dömma av det som man sett så kommer detta att bli Shawns hittills bästa film.

Crackoholic, Jonas Paulsson har tillsammans med Mikael Widerberg varit nere i Bohuslän och filmat flitigt det senaste året. I vad de beskriver kommer att bli en sällsynt spännande odysse i tid och rum kommer vi att få se en del kända samt okända ansikten från nu och från hippie-eran då klättringen påbörjades i Bouslän. Kommer denna film att bli det svenska svaret på den klassiska filmen Hard Grit?

Den har alla förutsättningar att bli minst lika bra. Tillsammans med Sveriges hårdaste tradklättrare får vi hänga med på en resa till Sveriges Yosemite där det tickats på ordentligt det senaste året. Kanske vi får ett svar på vem som är kungen av Bohuslän, Wulf eller Restorp?

Låsta projekt aka Tales from the crypt

Kommer ni ihåg vårens heta FA- och projektdiskussion? Visst gör ni det. Det är inget man glömmer i första taget. Naturligtvis kunde vi inte motstå frestelsen att ge oss in i leken med några reflektioner kring FA-tänket. En av de sista kommentarerna till inlägget ifrågasatte existensen av låsta projekt inom bouldring. Därför kommer vi här med en liten intressant episod från våren. För att vara lite snåla mot er kommer vi vare sig lägga ut namn eller städer men i vanlig ordning: ni som vet vet. Och nej, det är ingen gissningstävling den här gången heller.

Vi fick ett mail:

"Förresten, Sakarias från Gomorra har varit i trakterna senaste veckan så jag var och klättrade en sväng med honom i lördags. Han berättade då om läget med stängda projekt i Gomorra. Det är så man baxnar, lyssna på det här; Hin Håle har tydligen dragit runt med kartor i högsta hugg och inspekterat potentiella områden. Efter att ha funnit ett antal högkvalitativa linjer i ett område nära Gomorra hade han låst alla de bästa linjerna. Detta givetvis endast efter en okulärbesiktning och UTAN att ha borstat ett enda grepp. Karln flyttade till Sodom för ett tag sedan och Sakarias hade då dragit ut och borstat upp allt, sågat ner träd och fixat landningar. Hin Håle hade vid ett kort besök i Gomorra i våras åkt ut och upptäckt detta varvid han blir skitförbannad och ringer och ger Sakarias en utskällning. Vad säger man..."

---

Btw, skrapade Ali fram ett gammalt klipp på Chris Ellis Sharma. Inte mycket att se på men ni kan ju fråga er vad ni gjorde sommaren när ni var 15. 5.14a? Och så kan ni ju alltid ägna lite nättid att leta reda på det fantastiska soundtracket. Musik blir inte bättre än så här:

Liten rundresa

En liten rundtur på på den västra sidan av landet avrundade sommarledigheten för den här gången. Den numera traditionella turen Stockholm-Torekov-Brastad brukar av hävd inte bjuda på så värst mycket klättring. Klättringen i nordvästra Skåne lockar inte särskilt, i synnerhet när kvicksilvret ligger och guppar på trettiostrecket. Visst låg det en viss lockelse att ge sig i kast med Det rosa bandet på Kullen. Men det får bli en annan gång eller aldrig.

Torekov är ett märkligt litet samhälle. Som alla andra sommarorter är det helt dött på vintrarna och proppfullt om sommarn. Men det är det som särskiljer Torekov från andra orter. Torekov fylls på sommaren av fd Stekare från Stockholm som har skaffat familj och inte kan steka i Båstad, Visby eller Troppan som de gjorde på det glada åttiotalet eftersom det inte riktigt är förenligt med familjelivet. Naturligtvis anammar man också några av traktens pittoreska seder. Som exempelvis att ta sig ner till badbryggorna i morgonrock och ta sig ett dopp. Inget konstigt med det. Bruket av morgonrock har dock utvecklats tagit sig en del lustiga uttryck. Många tar inte av sig morgonrocken förrän vid lunchtid. Vid ett besök på Tempo vid elvatiden förra tisdagen räknade jag till inte mindre än fyra personer som lunkade omkring iklädda morgonrock i affären och på vägen tillbaka såg jag ytterligare tre morgonrockar som gick ärenden på torget.

Föreställ er att ni mött fyra pers i morgonrock på eran lokala affär. Vilken av följande tre associationer skulle ni då få: Gökboet, The Dude eller Heffner? Tokigt är det i alla fall och efter några dagar brukar vi få nog av prozacstämningen som råder och beger oss av norrut.

El Perro Viejo flexar.

Efter en liten omväg till Anna och Carlos i Alingsås landade vi hos Perro Viejo och Katte i Brastad. Kul att Alvaro verkar ha fått en nytändning vad gäller klättringen. Både på Vetteberget och i Fiskebäcksvik visade han att formen är gryende. Som grädde på moset har han ett och annat kvalitetsproblem runt knuten. Balladen om Hasse hör faktiskt till de skojigare svaproblem som jag klättrat. Varianten utan areten gick jag bet ca 40 gånger utan lycka, suveränt smearproblem som kommer landa på >7a svagrad.

Skojigt och kroppstungt problem som är gynnsamt mot personer med sällsynt god teknik...

Vetteberget har marknadsfört hårt på dottersiten som Sveriges största bouldergrotta. Speleologen inom mig blev lite besviken och Bäckis konstaterade kort att Orminge troligtvis var Sveriges näst största bouldergrotta. Nåväl, vi ska väl inte fastna vid detaljer. "Grottan" bjuder på några riktigt fina problem med Hummern som absoluta höjdpunkt. Tyvärr ger stenkvaliteten svåra Nåsten-flashbacks - löst, smuligt och i grövsta laget för att man på allvar ska planera in "grottan" på en resa. Efter bara en liten stund är fingrarna köttfärs och synd är väl det eftersom det stenkvaliteten till trots är riktigt grymma problem. Trots det lilla abret med vass sten är vi ändå supernöjda över att ha besökt denna lilla oas av brant sten i slaböknen Bohuslän. Kanske hade en Dag eller två kunnat göra underverk med grottan.

Tack för lånet av paddan!

Hos Carlos och Anna hittade jag en våg och vägde mig för första gången på något år. Till min förskräckelse passerade nålen åttio med god marginal. På Vetteberget dagen efter ville jag inte vara sämre än Bosma och gav mig på ett flashförsök på den långa traversen Sjöpungen. Efter någon meter small det till och förvånad satt jag åter på backen. Efter att inspekterat listen flög Alis berömda "Jag är nu oficiellt fet" genom mitt huvud. Så illa är det nog inte, det gäller bara att acceptera mentalt att man nu är en åttiotalist.

Jag är nu officiellt fet.

Fiskebäcksvik var som Västkusten är mest när det bjuder upp till dans. Väggar, väggar och åter väggar. Några fina väggproblem men göder knappast den som drömmer om lite brantare klättring. Generellt kan sägas att det ofta handar om sträckningar mellan tvärsprickor vilket ibland också genererar absurda moves som svadynos - med risk för att bränna nässkinnet. Stenkvaliteten är dock bästa möjliga när det gäller Bohuslän med finkornig vattenpolerad granit. Skönt och avkopplande i kustnära miljö för den som vill slipa på balans och tåteknik. Har man tur så kan man också få lite trevligt sällskap då detta är en spot som regelbundet lockar locals.

Klassiskt tungmove...


Sydde demonstrerar exakt mycket muskler det krävs för att mantla. Typisk västkustsk uttoppning.

Thin Lizzy

Nej, och åter nej. Vi ska inte skriva om någon ny revolutionerande power diet för klättare. Vi tänkte enbart informera er att the boys are back in town.

Se nu till att damma av edera gamla Phil Lynett plattor och sjung med; ”Spread the word around Guess who's back in town”

Finns mer nyheter om hårda skick från Afrique du Sud än det som skrivits om i kvällspressen. Steklund sitter hemma i Tarantino träsket och klipper ihop allt.
Bruno ska försöka räkna ihop alla linjer som han gjort då han tydligen tappat räkningen på alla 8A:n.

Själv har jag inte riktigt hunnit landa ordentligt ännu (läs sömnbrist), då flyget tog längre tid på sig i ett försök att undvika åskvädret. Det gick ju så där bra. Samtliga personer under 18 år började gråta som om någon elaking sagt att jultomten inte finns på riktigt.

”Times like these you just pray for a midair collision”

Nyheter från MW bör snart dyka upp på en IP loggande sida nära dig. Men vi ger er en försmak på vad som hänt. Per Norgren lyckades på onsdagen den 30:e att skicka Voigas 8A+. Vapendragaren Norrlands Peter var inte många millimeter ifrån samma dag.

Återkommer med mer när anteckningarna sållats.