Sharmalized

Sprang häromdagen på en vän på stan som lika glatt som vanligt tog sin tid att prata med en mitt under efter-jobbet-ruset. Helt plötsligt kommer frågan; vad är det jag hör, har du gått och blivit tradtomte?

Suck. Ordet som placerades på top 10 listan över ord som man helst skulle vilja slippa höra under 2008. Olyckligt nog så är den alltför indoktrinerad i communityn för att den ska försvinna.

Tradtomte? Jag? Hur fan gick det till?

Senast det gick något klätterrelaterat rykte om mig så hade jag gått och blivit skadebenägen highball klättrare. Ryktet dog nog samtidigt som mitt klippkort på SÖS gick ut. Även om det låg någon form av sanning i det.

Nu ställs jag inför en konfrontation som jag inte kan smita ifrån. ”Och?” – känns som ett lagom trevligt svar att väsa mellan tänderna.

Jo vännen, det stämmer att jag inte enbart sitter under en skitig sten i någon Stockholmsförort, i jakten på det ultimata movet. Inget illa om Högdalen för att nämna en skitig förort, men ibland så vill man känna lite mer luft under fötterna.

Framförallt mer klättring. Principen är den samma. Man tar sig från A till B. Enkelt. Skillnaderna är dock många. Allt behöver dock inte tilltala oss alla. Men handen på hjärtat, pizza som pizza.

Man skulle givitvis kunna Sharmalisera över den plötsliga övergången till traditionell klättring, när man varit insnöad i boulders som om man varit med en lavinolycka. Möjligen är det ytterligare ett steg i jakten på den eviga frågan; vad är klättring för mig?

Att enbart kunna säga boulders känns väldigt fattigt när det finns så mycket annat som får pulsen att öka. Nästan så att man vågar använda sig av det gamla juppie uttrycket; den som har flest sakerna när denne dör – vinner.

Byt ut ordet saker mot erfarenheter så har vi kommit en bit på vägen i den eviga jakten.