måndag 11 februari 2008

Little Britain

Träffade Jonas Paulsson i fredags lite kort när jag skötte lite ärenden på stan. I samma veva så frågade jag honom om hur det gick med hans projekt ute i Tyresö.

Jo, den sitter eventuellt till helgen – just nu försöker jag kurera mig

Har hört en del om detta ”highball” projekt, personen i fråga har vid tidigare tillfällen försökt lura med mig ut för att göra ett press. Men när jag fick höra följande av Erik så blev jag snabb med att harkla fram usla ursäkter.

Du, det är ingen highball, det är hel jävla led – vi snackar solo nu
Som Jason Kehl skulle säga – Hmmm, intresting...

Igår så var djungeltrumman igång och nyheten om Jonas solo var ett faktum. Efter att ha läst Jonas blogg om turen så kan jag helt omöjligt toppa hans skrivkänsla då den är helt klart mer autentiskt.

...som Gert Fylking skulle säga, eller för att omformulera en annan känd fras: A very small step for mankind, a rather giant leap for a man. Igår lyckades jag äntligen klättra Mitt projekt. Under filmarbetet med Crackoholic i Bohuslän har jag och Micke följt Andreas Klarström under hans försök att repetera Minaret på Häller. Denna magnifika arête-formation saknar motstycke i landet och kräver både god fysik och ett starkt psyke. Det har varit inspirerande (och några gånger skrämmande) att följa Andreas arbete. När jag såg Minaret – och särskilt med en klättrare på den - så föddes tanken "tänk om jag någon gång...". Men Minaret är något för en liten grupp utvalda och det är högst tveksamt att jag någon gång skulle bli en av dem. En liknande personlig utmaning – fysisk och psykisk – vore däremot kul att hitta.
Läs mer

För er som är för lata och vill se en skön film kan släppa ert trigger finger och kolla här.


Jävligt bra soundtrack.

Varför filmen ser ut som den gör kan ni läsa på Robo’s blogg

Vidare på sin blogg skriver Jonas följande;
"Robin och Kjell, som ju har betydligt högre kapacitet än jag, lyckades snabbt lösa sekvenserna, men var schyssta nog att ge mig en chans på förstabestigningen."

Inte för att jag har varit med tillräckligt länge för att hunnit absorbera allt som har med klätteretiken att göra, men detta är en riktigt viktig sak som jag hoppas fler personer tar lärdom av.

Det händer rätt ofta att folk väljer att borsta upp en linje för att sedan ge sig på den samma eller nästföljande session. Utan officiella rubriceringar om stängda projekt.

Om personen i fråga inte gör linjen när publiken tittar på, så innebär det inte att det ok att trä på skorna och ge sig på linjen utan att fråga eller ha tålmod för denne som ansträngt sig.

Riktigt schysst av er att ni lät Jonas gå först.

3 kommentarer:

Chewie sa...

Grattis Jonas!

Jonas sa...

Nu ska vi inte göra en höna av en fjäder, SÅ hårt var det nu inte. Men det var en utmaning för mig personligen och linjen är med stockholmsmått mätt en liten pärla. Kul att såna fortfarande finns att upptäcka. Några intressanta betraktelser under dagen: När blir en highball en led eller vice versa? Och vilket gradsystem ska man använda sig av i såna här fall? Blir turen automatiskt en boulder om man använder paddor? Eller är tio meter klättring automatiskt en led? Om det är att betrakta som en led, ska man rubricera en bestigning med två spotters och fyra paddor som en solobestigning?
Jag valde att ledgradera, men skulle inte påstå att det är soloklättring.

kjell sa...

Låta Jonas gå först?
Jag skulle inte göra den på annat än topprep...
NÅNSIN!

:D