Om ni inte är helt vanliga slackers som kan dra ut när som helst under veckorna kan jag rekommendera er att släpa er ut till BO i kväll. Väderprognoserna inför helgen ser minst sagt bedrövliga ut så då kan man lika gärna bränna det sura krutet redan i kväll och problemen ser ut att bli schyssta. Senast det begav sig var deltagarantalet ganska lågt och det fanns gott om tid och plats för alla att pröva samtliga problem ordentligt. Så varför inte passa på? Nästa månad kanske utomhussäsongen är i full blom. BO är nog det tävlingsinitiativ som vi på Bruno uppskattar mest. Visst har de andra gymmen liknande arrangemang men det är långt ifrån med samma regelbundenhet och med samma uppslutning som BO. Det känns grymt kul att se folk köra över 20 mil för att delta, vilket också säger något om kvaliteten.
Photo: Dorothea Karalus
Vi avrundar arbetsdagen med att begrunda fenomenet tickmärken. För många år sedan var Bruno extremt skeptiskt till även det minsta kritmärke för att markera ut var ett grepp befann sig. Människor förändras, så även Bruno*. Idag kan han tänka sig att till och med dra små linjer för att fånga in vilt flaxande labbar. Men det finns fortfarande en gräns, kanske inte lika tydlig och kategorisk som förr. Det kan arta sig på olika sätt men den värsta avarten vi har obsrverat var på bland annat Sur-Prises i Isatis. Efter lite urkundsforskning och vilda slutledningar fick den namnet "Kalmarmetoden"**. Kalmarmetoden går helt enkelt ut på att man målar upp en 10 cm bred och 20-50 cm lång autostrada med ett helt kritblock. Det känns grinigt att behöva skriva det men det ser verkligen för jävligt ut. Det märkliga är att det är så få som faktiskt försöker borsta bort dom.
Ännu en sådan där dag när solen retligt steker en i nacken. För man kan bara inte sticka ut; arbete och andra planer sätter krokben för en. För några år sedan hade man kanske givit jobbet långfingret men nu är man slav under tidssaldot. Man får trösta sig med att man fick komma ut i måndags och så kan man alltid smida planer inför helgen. Jahaja, där rök dom. Nåja, det är några som är lyckliga och får vara ute. Vi ringer John och kollar vad han håller på med:
- På väg ut till Kolis.
Det tackar vi för. Assar illustrerade det hela ganska fint häromdan.
Anja, Peter och Stefan verkar det inte heller lida någon nöd på. Att skicka Rumble in the Jungle, The Flame och Power of Landjager är inte illa. Vi noterar att det sistnämnda problemet påminner extremt mycket om det nya problemet Hets i Focksta, säkert inte samma kvalitet som fockstaproblemet. Men så är ju Focksta också världens bästa boulderområde så jämförelsen blir av naturliga skäl lite orättvis. Bosma gör en 7c+ pek-flash. Har det flashats hårdare än så? Har någon svenne flashat 8a? Tror inte det, men här kan säkert kunskapsbankerna Pohl eller Kraufvelin gräva i rekordmagasinen och fylla igen vår kunskapsgropar.
Till slut noterar vi med viss förvåning att korståget mot halvgrader, som vi gärna skriver under på, har fått en bisarr vändning: hybridgraden. Hybridgraden består till lika delar bouldergrad och ledgrad och kan se ut på följande sätt 9Aa eller 8Bb+ beroende på om man fokuserar mer på boulder eller på led. Ett oändligt fält av möjligheter öppnar sig nu framför oss; som när Olof hittar ett boulderproblem, det kan bli tio. Vi ser fram emot de extremt stilistiska graderna 9aAa och 8bBb. Hur längre problem och tr*****er* ska graderas kan diskuteras. Bruno är lite av den uppfattningen att ledgrad mycket väl kan användas på lite längre problem. Ett problem som Slap that fat bitch skulle lätt kunna ledgraderas. För oss har det inget med om man knyter in sig i ett rep eller inte eller om man är nära marken eller inte hur ett problem ska graderas.
*Steklund, du kommer aldrig lyckas övertyga oss om deras förträfflighet.
Tycks gå rätt bra för vännerna i Hueco när man läser deras blog
En av LeStefs senaste ticks ser ut att vara en riktig pärla.
Issac Caldiero på Power of Landjager
Och hur i helvete har jag lyckats få tag på denna film? Nej, den har inte varit tillgänglig på UT förut.
Jo, för dem av er som gått en ECDL kurs eller har likvärdig kunskap inom IT och gillar att läsa gamla IDG nyheter kan jag nämna följande.
För ett tag sen så fick sig Realplayer skön känga av branschinitiativet StopBadWare.org som klassade Realplayer som ett fulprogram.
Klart man vill kolla till dess funktionalitet lite nämnare. I den senaste uppdateringen så finns det en skön "feature" som man säger i branchen vilket ger dig möjligheten att ladda ner filmen som du just kollar på, YouTube en och annan Mov film etc.
Tidigare så har det krävs att man har en fullständig version av typ QuickTime Professional för att få slanga ner filmen.
Saken blir biff. Enkelt sätt att få med sig beta inför nästa roadtrip.
Hmmm, nu ringer Ben och gapar något om copyrights.
Äntligen var förhållandena sådana att man kunde komma ut utan att vara ut på pin kiv. Visst det är schysst att komma ut även när det är minus fem och soligt men man blir ganska snabbt frusen och sugen på att dra på sig kläderna igen. Man är lite bekväm av sig. Om man ska sticka ut hakan lite så kan man inte heller påstå att minusgrader är optimala friktionsförhållanden för granit. Jag vet inte riktigt varför det är så, men jag brukar uppleva att det är som allra bäst när temperaturen ligger omkring fem. Under nollan så blir graniten hård och avvisande omkring fem är den sådär välkomnande som bara ett granitblock kan vara, ni vet.
Det var inte bara jag som tyckte det var kul att komma ut. Alla tyckte det var kul att få komma ut.
Jag vet inte det exakta antalet men omkring tjugo stolta krigare hade letat sig ut till Focksta för att göra nya och gamla klassiker. Först ner för räkning var Parasit. En mytomspunnen 7a+ som jag satte upp för några år sedan. Allt sedan dess har jag fått utstå all världens spe och anklagelser om att vara en sandbagger. Häxjakt, någon? Detta tog äntligen slut lördags och jag fick upprättelse, vilken triumf för teknik och känsla! Parasit repeterades av Fredrik A, Kalmar-Mange, Olof och Tväråna. Den sistnämnde gjorde den förbluffande enkelt vilket finns dokumenterat. Pappaledighet har gjort under med den karln. Olof körde sin klassiska JAA! - NEEEJ! - JAAA! på urtoppningen. Ingen kan ta ut segrar i förskott som Olof.
Jag, Tväråna och Sydde passade också på att sätta upp problemet Hets 7b som går ut vänster från Parasit. Problemnamnet Hets känns föga unikt men det fångar väl den stämning som rådde kring problmet. "Kan inte jag få pröva först, du kommer ändå bara göra den..." So close... Bäckis passade förövrigt på att sätta upp ett udda problem till höger om Parasit som de flesta hade mycket svårt med. Namn och grad ännu okända.
Olof gör Parasit. Ali visar vägen. Ser ni hur liten Sydde är intill?
Sen var det dags att känna om fingret höll för Billybob assis. Det gjorde det inte. Även om det känns bra är det fortfarande en bit kvar till den nivån när man kan hänga loss på monon och göra det ryck som krävs för att komma upp i ståstarten. Extremt. Istället fick vi se Katrin enkelt bränna av Guldmagistern 7a och Mange sånär sätta Billybob. Jag gav mig på direktstarten till Long Jon Kalle Silver och fick ganska snabbt till den. Förvånande, det har länge kännts som ett orealistiskt drömprojekt. Riktigt häftigt men jag vågade mig inte på att försöka toppa ur. Det var något som visst som dog med highballs efter benbrottet i Font förra året. Jag antar att jag kanske kommer igenom det men för tillfället får jag bilder av krig, misär och det här (stark bild) i huvudet när det börjar bli högt och okonrollerat.
Ali gjorde några tappra försök på sittstarten.
Därefter bar det av till det nya fina En fråga om Balans 7b. Ett klockrent problem i bedrövlig omgivning. Men man kan inte få allt, eller hur? Viktigare att klättringen är vettig. Problemet finns dokumenterat i Steklunds film. Henke betade enkelt av problemet efter att ha sett helt bortkollrad av det en stund.
Steklund sammanfattar lördagen med en liten film.
---
I måndags blev det åter dags för en sväng ute. Det fina vädret och filmen på Per N gjorde mig sugen på Skevik. Efter lite rundringning blev det till slut en tapper skara som gav sig ut i blåsten. Jag hade glömt att jag var rustad för inomhusklättring och fick kitta upp mig i jobbskjortan för att hålla kylan ute. Klättringen då? Förvånansvärt bra bouldring. Definitivt värt att åka dit, inte bara för Verve, om man nu tycker det är ok att inte toppa ur problemen.
---
För övrigt tar vi avstånd från de kommentarer som har lagts på Mickes senaste blog . Det är bedrövligt att se att det skrivs så mycket skit av fega individer som inte vågar stå för det dom säger. Det är jävligt pinsamt och det känns trist att behöva förknippas med ett kollektiv där detta förekommer. Naturligtvis ska man kunna bestrida och kritisera åsikter som man inte delar men när det övergår till personangrepp och förolämpningar har det gått över gränsen. Tillsammans med Blogger håller vi just nu på att söka efter ursprunget till dessa kommentarer och när vi får reda på det kommer det inte bli kul för upphovsmännen.
Vi säger "Go Micke!". Det är inte varje dag som någon retar upp hela PK-maffian i klättervärlden, däribland oss själva, på ett sådant sätt att, för att stjäla ett citat, bröderna Birro skulle bli gröna av avund.
Det har kommit att dröja med att en av Stockholms häftigaste linjer har fått sig en repetition, nästintill 6 år. Verve, som sattes upp av Crello 2002.
Nu till helgen blev det dags. Inte helt otippat av kraftlaget P&P. Första repetition togs av Peter Lindmark vars energi aldrig tycks ta slut. Dagen därpå så var den andra medlemmen i kraftlaget framme och fick sig sin tick, Per Norgren, som den senaste tiden tillsammans med Peter dammsugit Stockholm efter klassiska samt hårda linjer.
Vad som väntas härnäst är vi många nyfikna på. East och West ute i Flempan?
Filmen;
Nu blir det dags för veckans diskussion; vart går gränsen för "vanlig spot" och powerspot. Är det ok att vidröras av spottaren eller ska man förbli orörd under hela skicket?
Emil Karlsson, ni vet killen som nästan flashade Berez, visade i går kväll prov på sin sin sjukt stora erfarenhet när han tog sig upp för en av Brommas finest: Vulgar display of power vid Ängbyplan. Om ni redan har glömt vem detta glödheta Stockholmsprospekt är räcker det med att ta en titt på den här filmsnutten. Emil skickade det hela i lyktans sken långt efter mörkrets inbrott.
Fot P. Lahaye
Också Gävles starke man David Hallman excellerar och sänder flodinproblemet Oväsen Assis 8a. Tunnt.
---
Vi kan konstatera att bouldring har gått från att vara en minimalistisk aktivitet till en riktig prylsport. Massih hävdar alltid att han blev retad och kallad fegis när han först introducerade paddan på Stockholms klätterscen. Och den paddan såg ut som ett liggunderlag i jämförelse med dagens feta Mondos. Paddorna gjorde dock ett snabbt intåg. Därefter stod det stilla länge på utvecklingsfronten. Det mest avancerade du kunde ha var ett gammalt kvastskaft som du skruvat fast toaborste och tandborste på. Men för något år sedan började det röra på sig igen. Om vi bortser från Norrland där schaktmaskin och pålkran ingått utrustningen hos varje bouldrare med självaktning så började tekniken och mekaniken göra sitt intåg på boulderscenen. Det finns en rad faktorer som försvårar klättring. Till dessa hör bland annat mörker och fukt. Avantgardet skaffade först fram blåslampor; det var så självklart att man frågade sig varför ingen hade tänkt på det tidigare. Nästa steg att bekämpa mörkret har kräver egentligen inte så mycket mer avancerad utrustning men nu börjar ju prylarna att kumuleras. Och så ska ju de där eländiga landningarna fixas.
Foto: L. Saulik
Vi gör en snabb översikt av vad som krävs för att bouldra 2008:
Bas Skor, krita, borste och padda.
Lite mer Handduk att daska stenen med, skaft med borste, pannlampa och blåslampa.
Mer Teleskopstege, elaggregat med bygglampor, digitalkamera, egen blog, uppladdningsbara bygglampor och motorsåg.
Mest Dynamit, schaktmaskin, partytält och ett toppjobb på länsstyrelsen.
Och vips har man gjort sig ett inomhusgym!
---
Foto: A. Lerena
Apropå frågan om retrobultning så kanske vi ska tillägga det verkliga skälet till varför så många gamla sportturer var mixade eller extremt sparsamt bultade. Frågar vi Rikard Hedman till exempel var det mest en fråga om ekonomi. Hade ekonomin inte varit något problem hade troligtvis leder som Änglamark och Hets i Häggsta försetts med någon bult. Något man troligtvis skulle lynchas av tradmobben om man fick för sig att göra i dag.
Foto: Thömu
Vi avrundar fredagen med lite skön frankennostalgi och en enkel liten bildquiz. Hur kan man någonsin lämna detta förlovade område? Kvalitetsöl till extremt låga priser, gris på tusen olika sätt på menyerna och klättring av ypperlig kvalitet. Men vilka är lederna och klipporna på bilderna?
Helgens lilla utflykt till den karga verkligheten utanför klättergymmens trygga sköte har jag bittert fått ångra de senaste dagarna. En förkylning i sin linda valde att blomma ut och jag har bara mig själv att skylla då jag struttade omkring i bara trikåer. I uppståndelsen kring den nya supertrikån glömde vi alldeles bort att skriva något om området.
Egentligen är det knappt något att skriva hem om. En sten med en klättervärd linje i övrigt ingenting. Men den är däremot väl värd en omväg om man är på väg ner mot Järna eller något annat område vid Södertälje. En lång takarête som hade varit en given klassiker om den låg närmare stan. Omkring 7c för ståstarten och 7c+ för sitten.
Frisör emeritus Peter Bosma i Siurana
---
Det missuppfattas friskt vad klättring utomhus är för något på allehanda forum på nätet. Vi känner dessutom på oss att det egentligen bara ligger provokation bakom det här. Låt hoppas att den här "debatten" som har tagit ganska otrevliga vändningar med diverse påhopp kommer att dö ut.
Vi vill dock avsluta det hela det från vårat håll med att ta en titt på 8a.nus nya galleri. Riktigt fint. Hade klättring utomhus handlat "Blod, Smärta, Skador och Dödsångest" (Per Js inlägg på 8a.nu var bland det dummare man kunde skriva i just den tråden) så hade definitivt inte hedonisten Bruno ägnat sig åt det (varav hans ovilja att klättra på Södertörn).
---
Filmen Auto Route var en riktig besvikelse och placerade sig i den stora skaran meningslösa klätterfilmer. Den hade i och för sig kunnat vara direkt smaklös som Soul Cal och det var den inte. Tyvärr kan jag knappt dra mig till minnes någon scen, med andra ord så är den: Only good for the bin.
Som ni kanske märkt har vi dagen till ära samlat lite kvalificerad klätterporr att vila ögonen på. Återskapa detta inne! Eller ute för den delen...
Massor av smått och gott denna måndag. Crimp har äntligen lagt upp en galleri över Almenäs. Vi lockas onekligen av det hela. Preliminärt 1-2 mars om väder, omständigheter och nycker vill väl.
Mer förare. Steklund har gått och skadat handleden. Bortsett från det tråkiga i att han blir borta från klättringen en längre tid så har han faktiskt fått lite tid över. Så mycket att han fått ut Åkersföraren på bimbo.
Poängtokiga Le Stef har uppenbarligen brutit mot något av budorden när han reggade The Flame. Vi skiter i vilket och gratulerar både honom och Bosma till att ha skickat ett riktigt häftigt problem. För övrigt önskar vi att Martin T skulle kunna vara lite mer aktiv på 8a.nu med att kommentera nyheterna.
I lördags försökte vi oss på en liten fuling genom att sno Steklunds och Hamlins projekt. Båda är skadade så det är öppet mål. Det gick sådär. Tyvärr hade de försåtsminerat problemet med ett stycke skitig urtoppning och ett stycke hög höjd. Ingen vågade toppa ur. Men resan var inte förgäves. TBS håller på att utveckla en revolutionerande klätterdräkt tillsammans Prana. Dräkten är inspirerad av det sena åttiotalets spandextänk men är tillverkad av 100 procent ekologisk bomull producerad på andra sidan jorden. Bortsett det uppenbara i att det är mycket enklare att bara ha ett plagg att hålla reda på så är det tänkt att dräktens aerodynamiska egenskaper skall ge dig det där lilla extra som krävs på dynamiska moves. Det är även att vara möjligt att DWSa och bada i plagget i sann retroanda. TBS kommer naturligtvis att placera detta plagg hos vissa högprofilklättrare och rapportera varenda gång någon av dessa har gjort en led eller ett problem i dräkten. I dagsläget finns än så länge bara en prototyp.
Konstiga frågeställningar. För det första finns det ingen renodlad utomhusklättrare i Stockholm. För det andra finns det knappt något chippat boulderproblem i Stockholm; de som finns klättras knappt. För det tredje är det jävligt märkligt att uttala sig om utomhusklättringens karaktär kontra inomhusklättringen om man inte har någon erfarenhet av den förra. Personligen struntar jag fullkomligt i vilka val folk gör när det gäller sin klättring, bara jag får göra det jag vill och att ingen annan blir lidande av detta val. Frågan om vad som är riktig klättring är så korkad att den knappt är värd att tas upp. Allt är klättring, tyvärr. Till och med alpinisten som promenerar upp för isfrusna grushögar klättrar. Andra uppfattar tydligen korvgrillning och kaffepimplande som klättring.
Sydde på Ulan Bator.
Gillar du att bouldra inomhus vill slå ett slag för utomhusbouldring. Har du aldrig varit på något av de kvalitetsområden som finns i Europa och resten av världen så kanske man kan få en trevlig överaskning om man väljer att vidga sina horisonter. Bortsett från det sköna att komma ut i naturen ibland istället för att hänga inne på ett dammigt gym - le Stef hävdar att han är betydligt friskare nu än när han jobbade på verket - så finns det en dimension i utomhusklättring som tyvärr är svår att återskapa inomhus. Jag undrar om man kan klättra Nefertiti assis i Gottsunda, Le surplomb de la Coquille i Franchard, Duroxomanie och La Marie-Rose i Cuvier eller Ulan-Bator i Rocklands för att nämna några och sedan säga: Precis det här hade jag lika gärna kunnat klättra hemma på Centret. Gör man det så är man en jävligt grym problemkonstkreationskreatör med riktigt feta resurser. Kanske upptäcker du att du har hittat ett trevligt komplement till inomhusklättringen, ett exotiskt inslag och något att göra på semestern. Eller, om du inte gillar det så har du ändå inte förlorat något - favoritgymmet ligger ju fortfarande kvar.
---
Magnus Lindstedts klassiska Mongomatic, Götets första 8a fick sig sin första och andra avhyvling av Magnus Högström och Emil Lundh. Lill-Mange är verkligen het nu. Vad kan vi vänta näst? Första 8a+ eller 8b?
Nej, det är inte handlar inte om någon sten som jag dragit ner på mig själv denna gång.
Det handlar snarare om ett säkert vårtecken som landat nära Hornborgasjön.
Trots gårdagens snöfall så planeras det för fullt att komma ut i helgen och kolla in alla möjliga områden som hålls hemliga hela vintern.
Utterstenarna lär inte besökas efter en mindre smickrande beskrivning. Per Norgrens nya Lutra är i princip den enda vettiga linjen som är önskvärd efter "att man kört alldeles för långt, och gått ännu längre". Korrekt översatt till lång biltur plus 20 minuters promenad för en linje. Pass.
Påhlman har det varit lite tyst om på länge. Tro inte att han lagt skorna på hyllan för det.
Till dem av er som inte är inne på Bloxcforumet kan vi nämna att nämnde tillsammans med Christer Holmgren och Simon Brismo just nu håller på och försöker ta fram en Stockholms Boulderförare. Vill ni läsa mer om den så kan ni kolla här
John lyckades igår få till en mycket efterlängtad arete ute i Ågesta. Close Up Arete [7C] Filmen är på gång.
Eftersom Hasse gillar när vi ägnar oss åt 8a.nu tänkte vi inleda dagen med ett svep över dottersiten:
Vi kan bara inte låta bli. Förs ut är Massih som har tankat upp ett antal fina bilder. Och vi kan verkligen inte låta bli att tulla lite på det bildgalleriet och vi känner oss lite som ett barn som överaskas med fingrarna i kakburken. Sofia Sandgren-Massih vid kameran. Har månne marinfantasten Steklunden varit framme och döpt problemet?
Den vanligtvis så stabile Björn Pohl levererar för en gångs skull en artikel som vi för en gångs skull inte kan ställa oss upp och applådera. Att inte bemöta Danis, i våra ögon, befängda påstående är tjänstefel. Visst, vi har inte samma erfarenheter av extremt extrema extremt långa extrema leder på kalksten, men vår erfarenhet av kalksten är att leder blir svårare med tiden. Svårare, inte lättare. Vi tar det igen: Svårare, inte lättare. Varför då då? Jo, kalksten poleras och med många passager försvinner friktionen från stenen. Undantag förekommer säkert, men det är just undantag. Extremt konstigt att ens försöka lansera en sådan förklaring. Mer troliga skäl till nedgradering är missbedömning och nya sekvenser. Oavsett så gäller det att försöka undvika surt sa räven kommentarer à la Ramonet och la Rambla (När vi inte orerar över metanymfer gillar också vi att hämta ordstäv från fablernas värld).
Det känns lite som hela historien om att grepp skulle ha förbättrats på berömda problem i Schweiz efter att de har satts upp av FA. Kanske har det verkligen hänt eller så är det bara griniga förstebestigare som inte gillar att se sina problem nedgraderas. Kanske var greppen redan manipulerade från första början. Vi vet naturligtvis inte hur det förhåller sig med den saken.
Vårt självpåtagna uppdrag att granska skumraskverksamheten på Stockholm olika klättergym har givit bra effekt. Eller inte, men det kanske hjälper lite om någon påtalar bristerna. Vi kan i alla fall konstatera att Verket faktiskt har skärpt till sig. Kvaliteten på problemen är snäppet bättre och omsättningen känns också något större än under våren. Förhoppningsvis kommer inte Bosmas februarivistelse i Hueco ha samma samma negativa effekt som den hade senast. Vår nuvarande ranking mellan gymmen ser nu ut som följer:
1. Centret Centret vinner ohotat. Den hallansvarige gör ett fantastiskt arbete med att ständigt se till att det finns kvalitetsproblem i alla svårigheter och att greppsortimentet ständigt utökas. Bäst kaffe har de också.
Efter Centret är det ganska jämt mellan Karbin och Verket.
2. Verket. Problemkvaliteten har äntligen styrts upp från förra årets bottenlodning. Problemen omsätts lite snabbare och kvaliteten är avsevärt bättre.
3. Karbin. Massivt med nya problem varje månad. Vad mer kan man begära egentligen? Kvaliteten är som bekant lite svajig; vissa problem kan man byta ut mot en stege och andra är bara bökiga. Men vad gör det när det faktiskt dyker upp en hel del fina problem. Karbin har två problem som vi kan se det. Det ena är att det efter BO inte byggs särskilt många problem som inte är vita, inte för att det egentligen är vårat problem men det känns bra att fösöka visa lite omtanke för omväxlingens skull, och det andra är att greppsortimentet borde utökas. Visst, det köps in en del nya grepp men inte alls i samma utsträckning som på Centret känns det som.
---
För övrigt var kidsen på verket alldeles bedårande i går. Bra jobbat alla inblandade.
Kontroversernas förlovade rike. Är det inte graddiskussioner som får folk att vilja mörda varandra så är det användadet av krita. Ibland kan man tycka att det går lite väl långt. De är som lite som norrlänningar; inte lika roliga men lika exotiska i alla fall. För mycket krita? Döm själva:
Undrar hur de kommer låta efter svärmen av gräshoppor stockholmare i påsk.
Och vill ni verkligen torka en sten kan vi varmt rekommendera någon form av brännare istället för att smeta ner stenarna med krita; det blir liksom aldrig riktigt torrt. Och nej Kalle, stenen spricker inte. Geologen Steklund mfl skrattade grundligt ut mina patetiska försök att spräcka ett block med kylspray och gasbrännare.
Träffade Jonas Paulsson i fredags lite kort när jag skötte lite ärenden på stan. I samma veva så frågade jag honom om hur det gick med hans projekt ute i Tyresö.
”Jo, den sitter eventuellt till helgen – just nu försöker jag kurera mig”
Har hört en del om detta ”highball” projekt, personen i fråga har vid tidigare tillfällen försökt lura med mig ut för att göra ett press. Men när jag fick höra följande av Erik så blev jag snabb med att harkla fram usla ursäkter.
”Du, det är ingen highball, det är hel jävla led – vi snackar solo nu” Som Jason Kehl skulle säga – Hmmm, intresting...
Igår så var djungeltrumman igång och nyheten om Jonas solo var ett faktum. Efter att ha läst Jonas blogg om turen så kan jag helt omöjligt toppa hans skrivkänsla då den är helt klart mer autentiskt.
...som Gert Fylking skulle säga, eller för att omformulera en annan känd fras: A very small step for mankind, a rather giant leap for a man. Igår lyckades jag äntligen klättra Mitt projekt. Under filmarbetet med Crackoholic i Bohuslän har jag och Micke följt Andreas Klarström under hans försök att repetera Minaret på Häller. Denna magnifika arête-formation saknar motstycke i landet och kräver både god fysik och ett starkt psyke. Det har varit inspirerande (och några gånger skrämmande) att följa Andreas arbete. När jag såg Minaret – och särskilt med en klättrare på den - så föddes tanken "tänk om jag någon gång...". Men Minaret är något för en liten grupp utvalda och det är högst tveksamt att jag någon gång skulle bli en av dem. En liknande personlig utmaning – fysisk och psykisk – vore däremot kul att hitta. Läs mer
För er som är för lata och vill se en skön film kan släppa ert trigger finger och kolla här.
Jävligt bra soundtrack.
Varför filmen ser ut som den gör kan ni läsa på Robo’s blogg
Vidare på sin blogg skriver Jonas följande; "Robin och Kjell, som ju har betydligt högre kapacitet än jag, lyckades snabbt lösa sekvenserna, men var schyssta nog att ge mig en chans på förstabestigningen."
Inte för att jag har varit med tillräckligt länge för att hunnit absorbera allt som har med klätteretiken att göra, men detta är en riktigt viktig sak som jag hoppas fler personer tar lärdom av.
Det händer rätt ofta att folk väljer att borsta upp en linje för att sedan ge sig på den samma eller nästföljande session. Utan officiella rubriceringar om stängda projekt.
Om personen i fråga inte gör linjen när publiken tittar på, så innebär det inte att det ok att trä på skorna och ge sig på linjen utan att fråga eller ha tålmod för denne som ansträngt sig.
Äntligen ska jag byta jobb. Inte för att det varit något större fel på det gamla, men corporate-actions är fullkomligt iskalla på en svajjig börs. Med andra ord ska bli skönt att inte rulla tummarna för en gångs skull. Verkligen inte klätterrelaterat men skitsamma, det känns väldigt bra ändå.
Karbin har sedan en tid tillbaka förbjudit led- och problemkonstkreation på kvällstid. Äntligen! Det var verkligen på tiden. Hur många gånger har man inte under rusningstid mötts av någon tomte spärrat av hela träöverhänget eller att det ligger grepp utspridda över bouldermattorna?
Det tål att upprepas: Crimp är fantastiska. Dagens bild från Mellby gillar vi skarpt.
---
Bilden har inget med den övriga texten att göra. Trots att stenkvaliteten ser sådär ut så kan man väl önska sig att alla block skulle ligga i en liknande omgivning.
Lite sämre saker:
Juniorträning på verket. På det stora hela gillar vi det juniorträningsprojektet som M&M med fler har dragit i gång. Inte för att vi riktigt vet så mycket om det men det känns ändå berömvärt på något sätt. Vi tycker att det är mycket inspirerande att se kidsen träna och vi förbluffas över vilken utvecklingspotential det finns där. De som klarar av att navigera igenom pubertetens sex, drugs och rnr-minerade värld har säkert en stor framtid i klättersporten. De andra kanske också fixar det men de kan ju mycket väl upptäcka att det finns något annat bakom den något begränsade klätterhorisonten.
Vad är problemet då? Jo, det blir lite mycket av det goda i bland. Antingen får man lägga om sina rutiner och dra till något annat ställe på måndagar eller så får man bita i det sura äpplet och återuppleva skolmatsalsvolymer och ungdomsgårdar. Vill de själva förändra något är en bra idé att se till att det faktiskt konstant finns någon tränare med på verkets övervåning för att se till att det faktiskt tränas där. Det vore kanske respektfullt för övriga verketkunder.
---
Till sist vi avrundar med en bra grej. Ingen är nog mer glad än Ali som fått sig en multifunktionell ölöppnare som numera finns tillgänglig i kiosken. Inte helt omöjligt att han snubblar in i er om ni skulle befinna i Bleau i slutet av mars.
Alla som har följt The Lowdown vet att Stefan Rasmussen en längre tid har jobbat på ett projekt på Björnblocket. Envisa rykten säger oss att han redan har länkat det hela och att graden landar på imponerande 8b. Film snart på Lowdown.
Om vi återvänder till Stan verkar både Kjell och Rob vara i god form. Det verkar som att Kjell också givit sig in i kampen om titeln Stockholms meste klättrare. Kanske läge för en liten titelkamp mellan honom och Peter Lindmark uppe på Verkets loft? Outsiders som Matte Nyberg med entourage och klåpartorpsgänget är också välkomna.
Enligt rykten i huvudstaden håller en här på minst 55 stolta krigare på att samlas för korståg i Kjuge under lammslaktarhelgen. 55! Lägg därtill några oorganiserade indianer så kan vi mycket väl komma upp mot närmare 100 skalper, bara från Stockholm.
Sedan har vi säkert en armada göteborgare, några horder göingar ocht lite annat löst folk såsom danskar, baggar och kalmariter så är vi lätt över 200 bouldrare.
Kjuges påskchock har redan skördat en del reaktioner:
Incidentally you may find yourself asking the following question, repetitively. "Excuse me, are you next in line?"
Då det har skrivits väldigt mycket om Brudberget på sistone så tänkte vi påminna er om att markägaren där ute har idag en väldigt god relation till oss klättrare.
Han uppskattar verkligen att folk tar sig dit ut för att klättra på hans mark. Inte helt ovanligt att man stöter på honom i skogen med hans nyfikna svarta hund.
Idag så funkar relationen med honom väldigt bra, och de klättrare som åker ut sköter sig när det gäller ljudnivån och nedskräpning.
Ni som tänkt besöka Brudberget en första gång kan ha följande i åtanke;
- Det är privat mark. - Tänk på hur ni parkerar, traktorspåret till höger bör ej blockeras. - Skrik inte alltför mycket om ni tiltar till. - Ta hem skräpet, plantera inte det under mossan.
---
Dagens vurpa:
Taskig paddplanering. Motsatsen till denna faceplant kan ses på Belly Flop i filmen Soulcal.
Mycket riktigt så visade det sig värt besväret att stanna kvar ute på Brudberget istället för att klappa sig själv på axeln efter Code Red och dra sig hemåt.
1 timme efter att Per gjort CR så har han nu lyckats riva av Street Fame [8A].
I skrivande stund så pågår det just nu en total härdsmälta ute på Brudberget, åtminstone skulle man kunna tro det då det kommer rapporter på löpande band om starka killar som river av hårda linjer i skogen.
För en kort stund sen så skickade Per Norgren Code Red [8A] orginal varianten. Vår sportkorrespondens rapporterar att han sitter under Street Fame just nu och ser jävligt stark ut.
Det är något i luften just nu ute på Ingarö. Packa bilen, ring efter en taxi eller ta bussen, ut och skicka nu.
Bröderna Lindmark knep i dag första och andra repetetion av Street Fame. Crells famösa 8a som går på en liten sten under Slap that fat bitch. Knappast Stockholm fajnest men möjligen en kandidat till stans hårdaste move.
Photo: Dorothea Karalus
Foto från boulderalbarracin.
Sofia Sandgren-Massih vid kameran. Har månne marinfantasten Steklunden varit framme och döpt problemet?
