Myter del 1

Vi hade tänkt skriva lite kort och kåserande om klättringens motsvarigheter till moderna vandringssägner i bästa råttan-i-pizzanklass. Efter lite kort konsverserande med Steklund fick jag ett jag ett ganska lång svar. Här har ni det i sin helhet:

Som vanligt har vi stulit dagens bild. Crimp har den gången bistått med en illustrerande bild

"Som reservoargeolog och expert på just sandsten blir jag alltid irriterad när någon fåntratt påstår att "krita får sandsten att bli polerad!". Aaarrrgh! Att krita skulle ha någon signifikant fysisk effekt på sandsten motsätter jag mig. De som framhäver detta argument brukar nöjt och surt peka på någon 4a-slab i Bas Cuvier och konstatera att fotstegen är polerade. Jo - fotstegen kan bli polerade men det beror ofta på andra faktorer. Låt oss helt enkelt använda fontan som exempel eftersom de flesta klättrat där. På många klassiska problem är ofta just startfotstegen polerade/hala. Detta är en följd av en enorm mängd klättrares febrila försök att hasa sig upp, ofta med skitiga skor vilket kan leda till viss polering. Jag hävdar dock att i princip all så kallad polering i fontan kan skyllas på användandet av pof, även ovan nämnda polering av fotsteg. Pof är i praktiken nermald torkad kåda. Doffa på detta på greppen och du får en pulveryta likt krita. Mycket populärt i font. Så vad händer när du sedan fuktar upp denna yta, som exempelvis vid regn? Jo, ditt pof kommer återfuktas till en kådaliknande substans som bildar en glasaktig yta på greppet. Detta lär låta bekant om du någon gång fingrat på greppen på cortomaltèse i Cuvier och undrat om de är gjorda av glas. Kådan/pofen lägger sig över ytan och i porerna, och till skillnad från krita som är lätt att borsta bort är detta glasaktiga skikt mer eller mindre permanent. De kemiska beståndsdelarna i krita är däremot lättlösliga i vatten och spolas mer eller mindre bort vid regn.

För att slutligen återknyta till poleringsbiten - varför blir inte sandsten polerad då? Då måste man först föstå hur sandsten är uppbyggd. Jag kör den brutalt nerkortade varianten; Sandkornen i en sandsten består normalt av 80-100 % kvarts med resten huvudsakligen fältspat. Detta är två hårda mineral. För att få en sandsten av sanden måsten den begravas och "cementeras". Med andra ord så kompakteras den, och i utrymmena mellan kornen får du utfällning av andra mineral (de viktigaste innefattar kvarts, kalcit, dolomit, div lermineral osv.). Sandkornen i kombination med kompaktionsgraden samt dessa mineral avgör karaktären hos sandstenen. Vissa sandstenar går knappt att klättra på för de bryts bara sönder - dessa är dåligt cementerade och kornen lossnar helt enkelt från varandra då de är svagt sammanhållna. Vilket leder mig in på slutpoängen. Du kan se det som att de cementerade mineralen är den svaga länken i en sandsten. Sandkornen är klart mer motståndskraftiga mot fysisk alterering än de mest vanliga cementerande mineralen, och om du bryter en bit sandsten mitt itu kommer den inte spricka rakt genom kornen utan istället längs ytan på kornen - där sammanhållningen är som svagast. Om du så tar en valfri yta sandsten och börjar trampa på den så kommer kornen att lossa var för sig, och när de lossnar så uppenbarar sig nya korn bakom. Du nöter inte ner enskilda korn, och detta är anledningen till att sandsten inte blir polerad av krita. Kalksten påverkas helt annorlunda än sandsten av slitage då den är uppbyggd på ett helt annat sätt, så det tar vi en annan gång. Så, nästa gång någon försöker övertyga dig om motsatsen och ta ifrån dig till sponsorkontrakt kan du kasta dessa argument i ansiktet på dem. Huruvuda de begriper något tar vi inget ansvar för... "