Vi börjar med att njuta av Sydde på Salt Sill på Finnsvedsberget.Nationaldagen tillbringades ute på Träskberget. Ett berg som de senaste åren har utvecklats till en av de absolut främsta sportklätterklipporna i de lite högre graderna I Stockholm. Egentligen är det kanske bara Örnberget som ohotat är bättre. Därefter finns det ett antal ganska hyggliga sportklippor som åtnjuter en viss popularitet men som sinsemellan är svåra att rangordna. Träskberget har orättvist blivit något av 7c-ledernas tillhåll.
Jämför man lederna Mr Whint, Mr Kid och Hemliga vägar, alla tre 7c, förvånas man över hur olika de är i svårighet. Slänger man dessutom in Mickes led 7c+ i jämförelsen blir man ännu mer förvirrad. Ska jag göra ett försök att bena ur graderna på dessa är Mr Whint lätt 7c, nybörjar 7c om man får säga så, och Mr Kid hård 7c. Hemliga vägar skulle mycket väl kunna gå in i 7c+ registret om Mickes led också är 7c+. Jag föreslår också att Micke direkt puttas ner en pinne till 7c+. Den är betydligt lättare än den 8a som går till direkt till vänster.
Ja ja, bla bla, hur gick det då?
Sydde gjorde sin första 7c+ när han gjorden 2:day ascent av leden till höger om Adrenalin. För att citera Fredrik Sträng: 1 gjord, 8 kvar! Sen fick han lite hybris och försökte riva av Mr Kid på samma dag. Det var väl egentligen bara en liten formalitet på slutet som hindrade honom från att lyckas med det också. Herr Lindström visade att också han var boulderstark och gjorde samma 7c+ som Sydde. Jag hängde mest och borstade, borrade och slet i hettan till inte så stor nytta. Staffan hade vänligheten att låna ut sin borrmaskin men den var inte riktigt av äkta hilti kvalitet så det blev bara två hål. Tillräckligt dock för att jag skulle kunna jobba på de flesta av moven och inse att det nog är lite hårdare än 8b-b+ som jag trodde senast när jag inspekterade leden. Det är Christer Janssons gamla Njursten A2+ som begåvats med bultar.
Till helgen har Swedish Meatballs premiär på Karbin. Tycker ni att 300 pix är för mycket för en film kan ni ta er dit och komma undan med bara en hunka. Inte bara för att se en schysst film, ni kommer också att få tillfälle att studera och dyrka era nyblivna idoler på nära håll och kanske sno åt er en autograf på valfri kroppsdel.
I Swedish Meatballs får vi följa Carl-Ola Boström, Dylan Smith och till viss del Johan Andersson när de tar sig upp genom Sverige för att känna på kräman av Sveriges olika boulderområden. En en liten rundtur i södra Sverige med en liten avstickare till Sundsvall. Vi får se en hel del schyssta problem men man hinner ändå bli lite bekymrad över tillståndet på bouldringen i Sverige. Utöver Kjuge finns det egentligen inget område av riktig klass. Hönö kanske men det är en ganska specifik klätterstil som erbjuds. I övrigt är det ganska små områden som bjuder på några enstaka klassproblem. Inte desto mindre blir man av filmen väldigt sugen på att åka till några av områdena. Förutom Kjuge verkar Västervik vara den mest intressanta destinationen. Västervik vara ett av få områden i Sverige som har ett stort utbud på branta problem. Lillsjön är det området som lockar minst, i synnerhet när man hör killarnas kommentarer och ser Malin Perks blodiga händer (en av filmens höjdpunkter).
Killarna fånar sig en del framför kameran och det är inte så lite grabbflabbigt. En del är lite småkul, andra grejer hade man kunnat avvara. Framför allt är det delarna där heterokillar drar bögskämt som hade kunnat placerats i papperskorgen. Det känns inte så fräscht. Både Kalle och Dylan gör sig bra och är ganska bekväma framför kameran, Johan är mest tjurig hela tiden. Priset till bäste skådespelare går till Dylan; kanske inte så konstigt då hela filmen är på engelska.
Filmen är långt bättre än sin föregångare Tjugo på Kjuge. Kamerarbetet och bildkvaliteten har förbättrats avsevärt även om man en bit in i filmen tröttnar på det eviga fisheye perspektivet. Hela kjugefilmen gick i baktakt av blandad kvalitet men i Meatballs är soundtracket genomgående bättre och mer varierat. Gillar ni klätterfilmer är denna film definitivt köpvärd. 300 kr är en del men det följer också med ett gediget extra material. Köper ni den 8a får ni dessutom [inte längre] en tröja på köpet.
Filmen står sig bra i förhållande till andra filmer i genren och är definitivt den bästa svenska produktionen som jag har sett. Tempot är lagom högt, utan att för den delen vara sönderklippt, och man hinner inte ha tråkigt innan den är slut, vilket brukar vara fallet med de flesta klätterfilmer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar