South Africa

Det börjar droppa in sporadiska rapporter från antipodisterna. Klättring infriar alla förväntningar, lite vasst dock men ojämnt graderat. de delar en liten stuga med några riktigt snorförnäma jänkare med Lisa Rands i spetsen. Inte så lifestyle. Paddorna hade förirrat sig med flyget, i bästa Stig Helmer anda, och amerikanerna vägrade låta de stackars svennarna att klättra med dom.

Sydde meddelar stolt att han är bäst. Kanske inte så ödmjukt men modigt måste vi säga eftersom han riskerar styk av några andra i sällskapet pga den utsagan. Finast hittills har klassikern Ulan Bator 7b varit. Vi utgår drån att Sydde inte escapade megadynon på slutet som killen på filmen gör. Flamman, Steklund och Sydde har tickat A question of balance 7b.

Sydde lägger ribban högt och siktar in sig på Kingdom in the Sky 7c och Caroline 7c. Modigt. Är det bara tillräckligt crimpigt och jävligt borde det gå. Steklund som inte vill vara sämre både synar och höjer Sydde genom att hävda att Pendragon skall bli hans första 8a. Det är både cripigt och jävligt: Vi ryser när vi ser crimparna.

---

Vi kan avrunda den här härliga klätterveckan med att kontemplera lifestyletrenden... ok färdig.

Spleen

Sommartider. Den stora melankolin infinner sig. Det är för varmt för att bouldra men det gör inget; vårens projekt har ändå gått i stå. Projekt? De var ännu inte mycket att ha - entusiasmen drev framåt. Problemen värda att klättra på orten räknas ändå på ena handens fingrar. Har du tur har du inte hunnit beta av dom redan i februari.

När det inte är för varmt regnar det. Och gymmen? Sommartider. Du hinner knappt klättra innan de stänger och jagas ut av någon stackars sommararbetare. Men vad gör väl det? Värmen och dammet gjorde det ändå outhärdlig.


På det stora hela får vi oss ett gott skratt eller njuter av kittlande vällust ibland. Våra ambitioner kan beundras, men sällan våra resultat. Vi kastrerar våra nederlag med ett lätt sorgset skratt. Vi kastrerar våra segrar med ett blygsamt skratt. Sen ligger vi uppkastade på tomma stranden igen och påbörjar en ny dröm om triumf.

Ännu en vecka.

Malin Holmberg är inne i ett grymt stim men ligger tydligen och tänjer på gränserna. Det delas ut kort av alla valörer. Tråkigt. Vi anser att en godkänd bestigning, oavsett stil, är att klättra leden från början till slut utan att falla och att marken en lika god vilohylla som någon annan på leden. Lifestyle! Peace out!

Innan vi riktigt lämnar den myllrande 8a.nu-stacken för den här gången vill vi tacka Johan Svensson för hans uppriktighet när han blottlägger svenskarnas sanna natur och förundras över frassarna " ...as a Swede it’s interesting to see how broad the interest for climbing is in France. It’s not just about grades and sending hard, but more about coming together, having a good time and climb a lot.". Ja, så är det. Vi upphör aldrig att förvånas över fransmännens inställning; de verkar ha så kul och trevligt när de klättrar.

För övrigt anser vi att lederna i Thaurac bör uppgraderas.

---

BS kom för någon vecka sedan och vi är alldeles förstummade. För en gång skull är innehållet på det stora hela ganska bra och intressant. Tidningen innehåller oförskämt mycket bouldering och bilder på söta killar och tjejer som utövar detta. Big Up! Visst, det finns en del som man förundras över. Som till exempel Rafael Jensens bidrag. Den mannen upphör aldrig att förvåna. En helsida där han sida för sida går igenom något brittiskt klättermagazin. Ironi på högsta nivå. Vi undrar också varför vi skulle vilja trekka; oavsett hur jäkla erfaren trekkare man än måste vara för att klara av promenadstigen. Big Down!

---

Ali var på Karbin igår och missade The Pålman och Chrille som hittat ett nytt område i Ågesta med lite coola problem. Chrille har hittat ett nytt slabprojekt, förmodligen 7C+/8A. Duelväggen. John skickade någon ny 7A igår i samma område.
Vi hoppas att de med coola menar så här:


och inte sån här tåspetspillande nurejevklättring:

Trevlig Midsommar

Då det råder en smärre nyhetstorka just nu så har vi inget roligt att förmedla.

Hoppas följande muntrar upp er tillvaro lite.

Sås

Vi är vekligen ledsna över att vi inte har kunnat leverera mer skit till er men jobbet sätter käppar i hjulen. Håll tillgodo:

Föregående vecka skakades hela 8a.nu av en debatt som hade många flanker. De huvudsakliga frågeställningarna var huruvida man ska bestraffa 14-åringar och om kritans vara på sandsten. Spöstraff är nog en lämplig åtgärd i den första frågan. Det finns nog ingen som har mått dåligt av att fått skiten bankad ur av en vuxen. Och, vi måste ju statuera exempel. Bålbränning och lynchmobb borde nog också övervägas.

Kritan benade Stefan ur nu senast men vi kanske borde förtydliga vår inställning. När man prospekterar olja är det just sandsten som du är vass på och då är man ganska lämpad att också kommentera sandstenens kemikaliska egenheter. Är krita skadligt för sandsten? Nej. Men, manganoxiden då? Den är så extremt sällsynt att sannolikheten att den binder ihop sandkornspillarerna i Tjeckien är försvinnande liten, ja till och med obefintlig. Men vi är inte dom som är dom och inser förstås att det finns en del lokala traditionella seder som kan vara värda att respektera i synnerhet om det också finns en accesdimension inbakad i paketet. Men i Font, där kan ni med gott samvete doppa ner armarna hela vägen upp till armarna i krita och kanske till och med, om ni är på det humöret, blänga lite surt på på den feta gubben i trasiga svarta tights som smetar kåda på greppen.

Och apropå Steklund så lär han tydligen ha skrattat hela vägen till Kapstaden över detta. Eller så var det för någon annan anledning. Hur som helst ser vi fram emot en fyllig rapportering om klättringen, möten med närgångna babianer och insekter och kanske lite matkultur. Det lär finnas en del restauranger värda en omväg och jag har förgäves försökt locka dem till the Codfather eller deras sidprojekt Blowfish. Den ligger i Johannesburg men vad fan, det är ju bara ett stenkast om man nu kommer från Sverige. Nu ska vi inte glömma att de har med sig minst ett par sketna studenter i sällskapet och då vet vi, JU, att det inte kommer att bli några excesser. "Behöver vi verkligen salta pastavattnet?".

Nå, vi blir besvikna om någon av dem inte kommer hem med en 8a i bagaget. Steklund har redan i förväg hintat om det är lite softish. Bruno tar naturligtvis avstånd från alla typer av raljerande utsagor. På tal om softish är den eviga graderingsdebatten på tapeten igen; ja tapeten är ordentligt jäkla nedkladdad av denna graderingstårta. Vi backar inte och tar tag i kladdet.

Perminator gör som Said och repeterar Helgonet, 100% naturlig. Båda säger soft och kanske finns det någon sanning i detta. Men den är hård som 8a+... ok ok. Per tyckte att den var soft för att han inte har gjort något annat än att dra i artificiella enfingershål i branta överhäng det senaste året. Han har till och med tränat specifikt på moven på systmembrädan, hela året. Enter the Jens:

"Graderingsteori bygger först och främst på hur lång tid som behövs för en repetition. Graden påverkas inte av att de som testar leden tycker att 'rörelserna inte kändes alltför svåra och att det var relativt lätt att länka dem'. Det handlar om att sätta leder. "

Vi är håller onekligen med om att det handlar om att sätta leder. Men om vi hårdrar det hela, är lite petiga och klyver en hårsäck så har Said, utöver Helgonet, gjort flertalet 8b det senaste året, några av dem onsight. I denna undersökning är Said vår enda måttstock och utifrån den grundläggande teorin kan vi då sluta oss till att de han onsightat måste varit softa, eftersom han har gjort dem snabbt, och de han har gjort RP måste vara solida, då de har tagit lite längre tid.

Mia och Ida och Dan i Franken. Mias stora mål med resan var att sätta Stromlinie i Marientalerwand. En ganska imponerande pumptur som gör ganska många meter i brant överhäng. I går orkade hon hela vägen till ankaret och tur det, på fredag åker de hem.
Ida är bara ett eller två move ifrån att göra klassikern Leftfield. Förhoppningsvis får hon med sig denna i bagaget hem.

Slap it

Ett säkert tecken på att det kommer en ny klätterfilm är att Tielma släpper film. Kjugefilmen följdes av 60 years later. Lite av ett bottennapp till produktion. Dåligt klätterfilmsår. I år är det Fredrik Kilander som släpper gör ett nedsläpp i den svenska klätterrinken efter Meatballs. Slap it, grab it, Pull it down. Och vi kan direkt säga att det är bättre än "60 år senare" (bara titeln är lätt att överträffa). Den grafiska utformningen av omslaget är riktigt lyckad. Vi får gräddan av göteborgsklättrarna och Said Belhaj, som tillsammans med Bosma måste räknas till de främsta nu levande bergsklättrarna i Sverige, samt några celebra gästspel.

Har ni missat trailern har ni den här

Filmen har egentligen ingen handling utan skildrar några ganska välkända klätterområden i Sverige och övriga världen. Det är en hel del fint foto, framförallt från Gorge du Tarn och Marocko, och jag blir faktiskt lite sugen på att klättra rep igen. Tittarna bjuds på några svettiga prestationer som tex Said en 8b+ i Tarn och Erik Massih på en 8a+ i Marocko. Speciellt Erik gör en beundransvärd prestation som lyckas undvika det tillsynes oundvikliga och till slut ta sig upp till ankaret.

Filmen har tillsammans med Meatballs marknadsförts av 8a.nu som sköna livsstilsfilmer. Ärligt talat har jag inte riktigt fattat skillnaden mellan dessa två och övriga icke-livsstilsfilmer som inte går att köpa på 8a.nu. Vi får se klättrare klättra och vi får se klättrare fåna sig framför kameran. Yeah, lifestyle! Team Bruno Productions INC har inlett förhandlingar med Big Up om att få göra en mega-life-style-compilation med Ronny Kauk, en riktig lifestyleguru, och kanske lägga lite cittror på det hela. Där har vi en kille vars själ står i samklang med rötterna till de klipporna han klättrar på. Och så Gaia förstås. Vi har musiken.

Nog om detta. Det är en vanlig klätterfilm helt enkelt som skildrar lite klättring och lite av det vanliga livet kring det hela. Det gillar vi, våra idoler blir liksom lite mer mänskliga och avmystifierade. Inte visste vi att Said var en mästare på improvisationsmatlagning och att Jens var en hejare på norgehistorier. Sedan har filmen en del brister. Detta kommer vi dock inte att fördjupa oss i, men vi kan säga att filmen på ett förtjänstfullt sätt illustrerar repklättergenrens tillkortakommande på vita duken. Det går lite för långsamt när repklättrarna vilar sig upp hela vägen upp till ankaret. Bäst är det som sagt när Said pressar på kortare leder. Sämst när Gross chillar sig upp för den extremt juggiga Patiasso pal Payaso. Men, filmen är producerad med små medel och blir din för futtiga 150. Och det är verkligen inga pengar. Kort och gott anser vi den vara köpvärd.

Myter del 1

Vi hade tänkt skriva lite kort och kåserande om klättringens motsvarigheter till moderna vandringssägner i bästa råttan-i-pizzanklass. Efter lite kort konsverserande med Steklund fick jag ett jag ett ganska lång svar. Här har ni det i sin helhet:

Som vanligt har vi stulit dagens bild. Crimp har den gången bistått med en illustrerande bild

"Som reservoargeolog och expert på just sandsten blir jag alltid irriterad när någon fåntratt påstår att "krita får sandsten att bli polerad!". Aaarrrgh! Att krita skulle ha någon signifikant fysisk effekt på sandsten motsätter jag mig. De som framhäver detta argument brukar nöjt och surt peka på någon 4a-slab i Bas Cuvier och konstatera att fotstegen är polerade. Jo - fotstegen kan bli polerade men det beror ofta på andra faktorer. Låt oss helt enkelt använda fontan som exempel eftersom de flesta klättrat där. På många klassiska problem är ofta just startfotstegen polerade/hala. Detta är en följd av en enorm mängd klättrares febrila försök att hasa sig upp, ofta med skitiga skor vilket kan leda till viss polering. Jag hävdar dock att i princip all så kallad polering i fontan kan skyllas på användandet av pof, även ovan nämnda polering av fotsteg. Pof är i praktiken nermald torkad kåda. Doffa på detta på greppen och du får en pulveryta likt krita. Mycket populärt i font. Så vad händer när du sedan fuktar upp denna yta, som exempelvis vid regn? Jo, ditt pof kommer återfuktas till en kådaliknande substans som bildar en glasaktig yta på greppet. Detta lär låta bekant om du någon gång fingrat på greppen på cortomaltèse i Cuvier och undrat om de är gjorda av glas. Kådan/pofen lägger sig över ytan och i porerna, och till skillnad från krita som är lätt att borsta bort är detta glasaktiga skikt mer eller mindre permanent. De kemiska beståndsdelarna i krita är däremot lättlösliga i vatten och spolas mer eller mindre bort vid regn.

För att slutligen återknyta till poleringsbiten - varför blir inte sandsten polerad då? Då måste man först föstå hur sandsten är uppbyggd. Jag kör den brutalt nerkortade varianten; Sandkornen i en sandsten består normalt av 80-100 % kvarts med resten huvudsakligen fältspat. Detta är två hårda mineral. För att få en sandsten av sanden måsten den begravas och "cementeras". Med andra ord så kompakteras den, och i utrymmena mellan kornen får du utfällning av andra mineral (de viktigaste innefattar kvarts, kalcit, dolomit, div lermineral osv.). Sandkornen i kombination med kompaktionsgraden samt dessa mineral avgör karaktären hos sandstenen. Vissa sandstenar går knappt att klättra på för de bryts bara sönder - dessa är dåligt cementerade och kornen lossnar helt enkelt från varandra då de är svagt sammanhållna. Vilket leder mig in på slutpoängen. Du kan se det som att de cementerade mineralen är den svaga länken i en sandsten. Sandkornen är klart mer motståndskraftiga mot fysisk alterering än de mest vanliga cementerande mineralen, och om du bryter en bit sandsten mitt itu kommer den inte spricka rakt genom kornen utan istället längs ytan på kornen - där sammanhållningen är som svagast. Om du så tar en valfri yta sandsten och börjar trampa på den så kommer kornen att lossa var för sig, och när de lossnar så uppenbarar sig nya korn bakom. Du nöter inte ner enskilda korn, och detta är anledningen till att sandsten inte blir polerad av krita. Kalksten påverkas helt annorlunda än sandsten av slitage då den är uppbyggd på ett helt annat sätt, så det tar vi en annan gång. Så, nästa gång någon försöker övertyga dig om motsatsen och ta ifrån dig till sponsorkontrakt kan du kasta dessa argument i ansiktet på dem. Huruvuda de begriper något tar vi inget ansvar för... "

Tänk

Det är skönt att SKFs försök att formulera en nationell bultpolicy väcker lite diskussion. Normalt sett är vi på Bruno lite lata av oss och sätter oss sällan in i någonting som Bonus pater familias skulle göra innan han gav sig in i en argumentation. Vi skummar allra helst grädden från den rykande ljumma mjölken. Visst ibland försöker vi, men oftast havererar hjärnan av allt jävla ältande. Därför är det skönt att hitta lite sunda röster på Bloxc och UKHK så att vi slipper sköta tänket själva. Mest uppskattar vi Hasses inlägg även om Jonas har en hel del sunt att tillägga.
Vi tackar Dag för att vi får låna den fina loggan. Vi gissar att Dag har en alldeles särskild plats i sitt hjärta för SKF och SKK.

---

Och så några små ord om det allmänna tuppfäkteriet och kukmäteriet. Ja, kalla det vad ni vill.

"Charlotte Durif... made the first ascent ... first try (after 3h working on the route)."

WOW! First try!

Sannerligen, en imponerande bedrift men "first try"? Tre timmars arbete är en hel del. Visst, leden är 75 meter, men "first try" känns ganska ointressant om det föregås av 3 timmars arbete. Du skulle lika gärna kunna jobba på en led på topprep i tre månader och sedan göra den "first try".

"Ja, jag gjorde den på första ledförsöket"

James Pearson ser ett problem som han tycker är snyggt. Går hem, bygger en modell, tränar järnet på problemet och sedan några månader senare flashar orginalet.
Också detta en fantastik prestation. Men vad är dealen? Ser du ett problem du gillar kan du väl hoppa på och pröva på en gång? Försvinner inte lite av flashidén om man jobbar in moven på en woody innan? Är det ens en flash? First try? Låt oss kalla det RP Flash.

---

Scott är på en annan planet just nu. I alla fall bland de som befinner sig i Sverige eller närmare bestämt östkusten. Detta faktum har skapat en del lustiga incidenter bland en del klättrare som inte riktigt befinner sig i samma omloppsbana som Scott. Scott har den senaste månaden gjort "gött mos" av allt som kommer i hans väg. Vi noterar bland annat en extremt komfortabel first go bestigning av Breitling, det såg ut som om han klättrade Gillis Svaplatta i Häggsta. First go? Jo, Breitling är variant och han har klättrat en del av leden förut.

Breaking into Heaven är en ny linkup på Örnberget, klassisk linkupvenue. Leden kombinerar Breaking the Law med Stairway to Heaven. På så sätt undviker man alla vilor som finns på hela klippan. Graden landar på i sammanhanget modesta 8b. Vi gissar på att den är hard på gränsen till 8b+. Ett pumpmonster är fött.

---

Slutligen önskar vi Jens snabb tillfriskning: "jag har nu laddat upp med 36 h sängliggande och alla lakan är slut och pallar inte tvätta." Det där lät som en riktigt nasty magsjuka och vi lider verkligen med honom. Vi ser fram emot en inspirerande rapportering från Petzl Rock Trip.

Västervik

Då var det dags att bege sig iväg igen.
När de övriga klättrare sitter och kollar på film om bla Västervik så beger sig Team Bruno ner till Västervik för att stilla vårt klättersug.

I bilen så sitter John bakom ratten och gnäller som vanligt över hur uselt folk kör på vägarna, bakom mig sitter en mustachprydd DJ Günther wannabe även kallad för Jon som febril försöker att trycka in sina fötter i öronen på mig. Stefan Eklund är hemkommen från England, sitter och drömmer om Rocklands som han ska bege sig till om en dryg vecka.

Då John äntligen erkänt att det är något fel på hans CD spelare så har vi tyvärr inte vår vanliga Let’s pök soundtrack med oss, så vi gör vårt bästa med att föra så mycket oväsen som möjligt när vi rullar fram mot Småland. Då Ali tydligen lider av mundiarre idag så är vi snabba med att slå på det numera vanliga Ali-filtret.

Väl framme i V-vik så påbörjas den vanliga; Vart fan ska vi nu då?-diskussionen
- Höger?
- Vänster!
- Över bron!
- Vilken fucking jävla bro!
- Kan någon ringa Chris eller LeStef?
”Näh, nu är det jag som kör”

Betongsuggor saknar betydelse när en besluten och närmast mordisk Påhlman sitter bakom ratten. Trafficviolation count => 15
”Kan du svänga höger här John?”
- Käften Ali!

Efter den sedervanliga ”sight seeing” så hittar vi fram till modreatbandynklubben där två väldigt röda LeStef och Chris står och ser lite frågande ut;
”Vad var det som dröjde?”
- Ali.

Med oss på banan så har vi Fredrik Dahl som är en de få klättrare i Västervik som är utvecklar områdena i omnejden tillsammans med Rasmussen.
Det är varmt, väldigt varmt. Fredrik tar med oss till en badklippa där ”du är blek som en ???” skämten dra igång.

Vidare drar vi oss mot Fruberget där det blir dags att ”get serious”.
Första problemet blev highboll problemet Fat Cat som har ett unikt tekniskt crux med en snygg korsning in i ett slopig spricka.
Trots att linjen ligger i skuggen så glider Ali, John och Fredrik ur sprickan hela tiden.
”Äh va fan, dags att använda sig av längden lite”
Så till slut lyckades han få till den med lite nervösa mantlingmoves.

Under tiden så har Jon och Steklund varit och gjort Heat och SuperHeat, som låg och stekte i solen.
Señor Bruno flashade Heat och KraufMachine flashade Superheat.

Påhlman fick sätta sina nya Evolv skor till testet och se hur det där med hälhookar funkade nu igen, fin tick, men med tåhook istället.
Borat fick sig ett par repetitioner, flash av Jon, RP av Chris. Såg ut som att Stefan E skulle göra den ett tag, men tyvärr så började hans finger grina lite, så han bestämde sig för att ta en timeout.

Vidare i samma område så finns Caveman som märkligt nog är den enda linjen som är gjorde i en jävligt schysst grotta. Idiotiskt hård för sin grad. Hettan hade slagit hårt på oss. John pressade och pressade, men kraften hade svettats ur sedan länge. Ali hängde upp sig på en sekvens som tvingade honom att ta i med 6 packet så att det svartnade och tröttnade därför på aset. Eller så kan det ha något med de ”uppiggande” ölen han hällt i sig hela dagen.

Under tiden så gjorde Jon Fysiologi SS. Sloprana på Fysiologi var extremt smöriga i den extremt fuktiga tropiska hettan.

Om ni undrar varför vi inte nämnt något om LeStef och Chris, så beror det på att de inte klättrade något. De har typ gjort allt tidigare. Samt så tyckte de att det var mycket roligare att stå och svinga kottar, japp, ni läste rätt, de ska skola om och börja med *host, golf istället.

Rasmussens testpiece Soulfly blev orörd, Jon var den ende som orkar bry sig om att ta på sig skorna när vi väl kom fram till den. Men paddorna veks snabbt ihop igen efter några euroblows.
”Äh, vi drar och badar istället”

Tillbaka till badet med en obligatorisk fästingkontroll. Synen av 6 halvnakna män som står och kollar på varandras kroppsdelar måste ha varit glädjande för de förbipasserande. Ali hade som vanligt missuppfattat det där med nakenbad eller ej.

Let’s hit the town.

Vi mötte upp Nybros finest, Peter Magnusson och Fredrik Nilsson, och släpade med dem till vad som skulle bli en fin avrundning på en mycket trevlig dag.
Västerviks nattliv har inte så mycket att erbjuda. Det finns ett fåtal uteställen, och folk rör sig från det första, sen till det andra och avslutar sen utgången med en kortis på Stadshotellet, och därefter en pizza på Diana.
Men det hindrar inte oss från att göra ett försök till att liva upp stämningen.
Tydligen så sken Stockholms skylten rätt uppenbart så det var ju klart att alla locals skulle ha vassa armbågar.
LeStef > Fredrik : jag har aldrig fått så mycket armbågar ute.
Fredrik > LeStef : hade inte jag känt dig så hade jag knuffat till dig oxå.
Mongon.

Morgon därefter så var folk helt utslagna, ordet bakfull är en underdrift.

Tydligen tar golf hårt på krafterna, så Team Bruno drog iväg till ett nytt badställe och lämnade de mindre kördugliga kvar i deras van.


Efter ha fått en mumlade vägbeskrivning av Chris så drar vi till Marsstrand, som ligger i krokarna av Gamleby. ”Ali kommer att kanna igen det när ni är i narheten”.
Visst, det kan ju vara bra om han är vaken oxå.

- AAALLLIIII!!!
- VA? , ta vänster här, bra, vi är framme, jag somnar om nu.

En snabb titt på Roots vid ena väggen sen en längre jag-tror-den-är-där-borta promenad till Prophecy.

Funkar skitbra att varma upp genom att vifta bort bromsar som har så h ä r brett mellan ögonen.
Det var verkligen för varmt för att orkar göra något bra press på den, Jon kom upp till sista movet där han långsamt smörade av den hala areten alldeles på sista movet. Inte ett spår av krita på händerna; desto blötare handslag.

Steklund och John bidrog med dagens roligaste insats.
Strax till vänster om Prophecy så går det en schysst linje som killarna mycket nog gjorde ren och borstade på lite krita på alla grepp. Minst 15 minuter.
”Skitsnyggt, nu kör vi”
Oh hej. Det kan vara en fördel att lyckas etablera på linjen om man ska ha ork att göra den.

”Äh, vi åker och badar”

När vi väl badat klart i Tindered så dyker de andra 2 upp. Vi kan bara konstatera att det är en utomordenlig prestation att tillbringa en hel dag vid en container i Västerviks hamn. Kort konstaterande av en lyckad helg så åker vi hem och prickar Stockholm lagom till att se luftballongerna krasha spritt över huvudstaden.

Dagens musiktips

Meatballs - premiär...

Vi börjar med att njuta av Sydde på Salt Sill på Finnsvedsberget.
Nationaldagen tillbringades ute på Träskberget. Ett berg som de senaste åren har utvecklats till en av de absolut främsta sportklätterklipporna i de lite högre graderna I Stockholm. Egentligen är det kanske bara Örnberget som ohotat är bättre. Därefter finns det ett antal ganska hyggliga sportklippor som åtnjuter en viss popularitet men som sinsemellan är svåra att rangordna. Träskberget har orättvist blivit något av 7c-ledernas tillhåll.
Jämför man lederna Mr Whint, Mr Kid och Hemliga vägar, alla tre 7c, förvånas man över hur olika de är i svårighet. Slänger man dessutom in Mickes led 7c+ i jämförelsen blir man ännu mer förvirrad. Ska jag göra ett försök att bena ur graderna på dessa är Mr Whint lätt 7c, nybörjar 7c om man får säga så, och Mr Kid hård 7c. Hemliga vägar skulle mycket väl kunna gå in i 7c+ registret om Mickes led också är 7c+. Jag föreslår också att Micke direkt puttas ner en pinne till 7c+. Den är betydligt lättare än den 8a som går till direkt till vänster.
Ja ja, bla bla, hur gick det då?
Sydde gjorde sin första 7c+ när han gjorden 2:day ascent av leden till höger om Adrenalin. För att citera Fredrik Sträng: 1 gjord, 8 kvar! Sen fick han lite hybris och försökte riva av Mr Kid på samma dag. Det var väl egentligen bara en liten formalitet på slutet som hindrade honom från att lyckas med det också. Herr Lindström visade att också han var boulderstark och gjorde samma 7c+ som Sydde. Jag hängde mest och borstade, borrade och slet i hettan till inte så stor nytta. Staffan hade vänligheten att låna ut sin borrmaskin men den var inte riktigt av äkta hilti kvalitet så det blev bara två hål. Tillräckligt dock för att jag skulle kunna jobba på de flesta av moven och inse att det nog är lite hårdare än 8b-b+ som jag trodde senast när jag inspekterade leden. Det är Christer Janssons gamla Njursten A2+ som begåvats med bultar.



Till helgen har Swedish Meatballs premiär på Karbin. Tycker ni att 300 pix är för mycket för en film kan ni ta er dit och komma undan med bara en hunka. Inte bara för att se en schysst film, ni kommer också att få tillfälle att studera och dyrka era nyblivna idoler på nära håll och kanske sno åt er en autograf på valfri kroppsdel.

I Swedish Meatballs får vi följa Carl-Ola Boström, Dylan Smith och till viss del Johan Andersson när de tar sig upp genom Sverige för att känna på kräman av Sveriges olika boulderområden. En en liten rundtur i södra Sverige med en liten avstickare till Sundsvall. Vi får se en hel del schyssta problem men man hinner ändå bli lite bekymrad över tillståndet på bouldringen i Sverige. Utöver Kjuge finns det egentligen inget område av riktig klass. Hönö kanske men det är en ganska specifik klätterstil som erbjuds. I övrigt är det ganska små områden som bjuder på några enstaka klassproblem. Inte desto mindre blir man av filmen väldigt sugen på att åka till några av områdena. Förutom Kjuge verkar Västervik vara den mest intressanta destinationen. Västervik vara ett av få områden i Sverige som har ett stort utbud på branta problem. Lillsjön är det området som lockar minst, i synnerhet när man hör killarnas kommentarer och ser Malin Perks blodiga händer (en av filmens höjdpunkter).

Killarna fånar sig en del framför kameran och det är inte så lite grabbflabbigt. En del är lite småkul, andra grejer hade man kunnat avvara. Framför allt är det delarna där heterokillar drar bögskämt som hade kunnat placerats i papperskorgen. Det känns inte så fräscht. Både Kalle och Dylan gör sig bra och är ganska bekväma framför kameran, Johan är mest tjurig hela tiden. Priset till bäste skådespelare går till Dylan; kanske inte så konstigt då hela filmen är på engelska.

Filmen är långt bättre än sin föregångare Tjugo på Kjuge. Kamerarbetet och bildkvaliteten har förbättrats avsevärt även om man en bit in i filmen tröttnar på det eviga fisheye perspektivet. Hela kjugefilmen gick i baktakt av blandad kvalitet men i Meatballs är soundtracket genomgående bättre och mer varierat. Gillar ni klätterfilmer är denna film definitivt köpvärd. 300 kr är en del men det följer också med ett gediget extra material. Köper ni den 8a får ni dessutom [inte längre] en tröja på köpet.

Filmen står sig bra i förhållande till andra filmer i genren och är definitivt den bästa svenska produktionen som jag har sett. Tempot är lagom högt, utan att för den delen vara sönderklippt, och man hinner inte ha tråkigt innan den är slut, vilket brukar vara fallet med de flesta klätterfilmer.

Konsten att bygga en pyramid.

Sponsbloggar är för det mesta riktigt boring, det har Jonas W redan varit inne på. Mest är det en pliktskyldig redogörelse för att tillfredställa sponsorerna. Det är lite i stilen "Tjena, vi är ett par grymma snubbar som ska åka till Amerika. Kan vi inte få lite schyssta grejer så skriver vi en blogg?" Sen när man väl är på plats upptäcker man att det finns ganska så mycket annat som är mycket skojigare än att skriva fylliga och intressanta texter. Vi förstår dom; bloggar skriver man när det inte finns mycket annat vettigt att göra. Som vanligt finns det gyllene undantag. Bosma har alltid varit mån om att dela med sig. Big ups! Bosma levererar och tar sig tid att brodera ut. Det gillar vi. Ibland går det lite snabbt i skrivandet och en del lustiga fel slinker med men det kan man ju verkligen inte hålla emot någon och det gör dessutom det hela lite mer intressant för läsaren. Den 13/2 har vi en riktig sköning i från hans tid i Spanien. Killen är fortfarande stark, om inte starkare än någonsin med tanke på hans sista besök i Svarttjärn.


Vi tror att vi har genomskådat Syddes långsiktiga taktik. I den gamla träningsklassikern Performance Rock Climbing av Goddard och Neumann talas det om att man skall bygga pyramider om man vill nå nya, högre och ännu bättre grader (Tillsammans med One move too many har man i princip ett komplett träningsbibliotek om man nu inte håller på med avarter som att skjuta elektriska pilar genom armarna). Sydde det senaste året rivit av inte mindre än 10 stycken default 900-problem. Inte illa. Bli inte förvånade om Sydde rippar nio stycken 950 poängare det kommande året. Som ni nu säkert anar håller Sydde på att bygga en gedigen bas för en enorm pyramid. Är ni normalt excelkunniga räknar ni lätt ut att det hela skall krönas med med en 9a+ år 2016. Kanske världsrekord för en 40-åring. Vem vet vad som hinner hända till dess? Klätterförmågan har utvecklats enormt de senaste åren. När jag började klättra var leder som Bronx och Super-Plafond hetaste hett. Nu är dessa två bara fjärtiga uppvärmningsturer för dagens barnfreak. 2016 lär en femåring flasha Akira om utveckling håller i sig och karbinkidsen kommer att klättra i åttor runt mig när jag gör försök nr 10032 på Moonlander assis. Einar Landmark visade dock att också de lite äldre klättrarna också utvecklas när han för några veckor sedan gjorde 8b+.


Helgen bjöd för övrigt på ett dubbelbesök på Finnsvedsberget. Höjdpunkterna var väl egentligen årets första dopp på lördagen och Möllers grillbricka dagen efter. Ja, söndagen påminde, med sin långa skogsvandring och korvgrillning, om en riktig scouthajk. Finnsvedsberget känns som ett av de styvare cragen i Stockholm. Några av lederna borde kanske justeras upp ett snäpp. Baggen, Tintin och Kapten Haddock är knappast gratis. Tintin direkt är däremot en led som jag, tack vare min utomordentliga teknik (reach), har väldigt lätt för. För mig är orginalet faktiskt hårdare än direktvarianten. Efter att ha sett Anders L och Olof E hänga som fras på insteget till direktvarianten förstår jag att andra tycker annorlunda...
Det är inte bara Sydde som bygger pyramider. Steklund, som den senaste tiden varit ganska så ljusskygg, murar också han en gedigen 7c-bas. Men det är lite mer av ett fuskbygge eftersom han, till Dylans förtret, graderar ner 950 poängarna när han väl gör dom. Jag blir lite rörd; Steklund har lärt sig ett och annat från den ljuva Focksta- och Fibytiden där 7a+ var gränsen för det mänskliga kunnandet. Vi har dock genomgått ett smärre paradigmskifte men än idag kan man hitta spår av det förflutna.


Crell börjar komma i form igen efter den obehagliga operationen där läkarna svarvade bort en del av hans armbåge. I söndag flashade han Hamlins 7c på Järnastenen. Helt återställd och friskförklarad kommer han först att bli när han åter gör La balance utan det chippade greppet i bara sneakers (eller rullskridskor).


Ny svensk klätterfilm på gång. Fredrik Kilander har svängt ihop en 70 minuter lång rulle till facila 150 spänn. Han har skrapat i hop en mängd schyssta namn och det ska blir riktigt intressant att se om han lyckats skaka liv i genren repklätterfilmer.

Det börjar bli ont om Dylanbilder. Snart fyller vi på med lite nytt från Åland och annat smått och gott.

Allt annat än Lifestyle... *urk

Ännu en helg utan klättring. Trots att solen äntligen beslutat sig för att leta sig fram från mörkret.
Men det blev ett ypperligt tillfälle att slå på mobilen och leta rätt på civila vänner man inte träffat på ett tag.

Vi börjar lite klätternyheter.
Åland fick återigen besök av sin meste klättrare, som gav Mongolii ytterligare en repetition, med ny beta och superbeta a la Massih.
”va fan, jag var tvungen att dra till med vänstergaston för att få press, och korsa igenom”
Sick!
Mer från denne sändermaskin kan vi nämna att det kommer ett fint reportage om Marocko med sköna bilder från Fredrik Kilander i nästa nummer av Edge. Se till och köp den.
Någon mer än jag som fick rysningar efter att ha läst igenom nya UC Mag.
”CATS climbing gym is the only gym I know of that has several double digit boulder problems”
Prrrr, wallah habibi, that’s some sick shizzle.
Men sen så tränar Daniel Woods på det gymmet oxå, 4 dagar I veckan, för att sen skicka brutala grejer på helgerna.

Det dröjde inte länge innan Martin Franssons Jedi Mindtricks fick sig en repetion.
Sami Haapakoski har varit framme och nedgraderat den till 8b. Intressant hur populärt gamla projekt blir efter att de fått sen en FA. Är det gradförslaget som öppar medvetenheten om att det är möjligt?

Själv var jag tvungen att testa Andy Raethers metoden. E-stimulator på underarmarna i maxläge och sen avsluta med en 160 pounds Gripper. Det är enklare att landa på månen än att få liv i armarna nu på morgonen. Får se om det ger något. Kommer knappast bli någon lifestyle grej av det hela.

Och nu något helt annat.
Fagersta’s finest har haft ett hetiskt år.
Nu har gaphalsarna Hives levererat en ny sommarplåga tillsammans Timbaland himself.

Lookin sharp Krille.

Dylan i sina tajta UV shorts... stylish.

Back from the dead

Har äntligen kört igång lite lätt igen efter att mitt högra långfinger för snart en månad sedan blev, så att säga, faaaakt app. Har aldrig råkat ut för någon ”riktig” fingerskada tidigare, men det började göra så ont att jag helt tappade sugen att klättra och tog en 2 veckors paus. Summeringen av de veckorna är att det är fruktansvärt tråkigt att vara skadad. Var så tillbaka i lördags och drog igen, och det verkar som att jag kommer kunna klättra i sydafrika trots allt. Fingret känns bättre även om jag känner av det, och jag undviker dynamiska flytt på små grepp med höger hand. Tar det fortsatt lugnt fram till resan och kommer inte direkt vara i någon superform.

Roligare är dock att Freddie slutat fisa runt på 7a+ och lagt i nästa växel. Potentialen har som de flesta vet funnits där sedan ett bra tag tillbaka. Det var ju bara en tidsfråga innan 7c skulle göras och nu när barriären är spräckt förutspår jag att fler hårda problem snabbt kommer få ge med sig. Jag använder Brunos favorituttryck ”Jag har hört att det ska va soft där (fyll i valfritt område)”, och hänsyftar förstås på sydafrika ;-)

Apropå Bruno så har han samlat på sig en verkligt imponerande ticklista för 2007, även om han aldrig skulle erkänna att något av det han gjort kännts hårt. Eftersom han bara verkar bli starkare och starkare med åren så undrar vart det skall sluta, och när han får tummen ur och gör Fibyareten – en av Sveriges bästa linjer.

För att återgå till klättringen här nere så var lördagen väldigt trevlig. Vi drog ner till Dyl’s hemtrakter och jag blev väldigt positivt överraskad. Skönt att få dra på något annat än grit nu när det blivit varmt. Kände mig sjukt svag men slet mig upp för några problem. Måste dock tillbaka när jag känner mig starkare och göra Bus stop och Jerry’s roof (båda två är branta och 7c). Kunde göra alla moves på båda problemen men var för ur form för att länka ihop dem. Marko imponerade något enormt och var väldigt nära att flasha båda. Kanske är vi tillbaka i Wales redan nu till helgen om vädrets makter inte sätter stopp. Bildgalleri från en del av vårens bravader dyker upp på måndag.

Annars snackas det mycket här nere just nu om McClures nya 9a+, och det faktum att han inte kunde hänga från greppen på Gaskins 9a+ in närliggande Giggleswick...