Vi öser åter ur den rika 8a-floden

En dag i 8a.nus tecken...

Smileys, vi trodde att detta fenomen tillhörde ungdomsvärlden. I möjligaste mån bör du undvika smileys om du inte är född på senare delen av 80-talet. Är du född tidigare bör du definitivt ha en bra känsla för när de passar om du skall använda dessa. Annars kan det kännas lite malplacerat. I lite mer officiella sammanhang bör du definitivt inte använda dem.

Vi känner oss också tvungna att återkomma till Dodo. Anja kommer in som en frisk fläkt bland alla ”adrenalinstinna hannar” och nämner odjuret vid dess rätta namn.

Vi konstaterar följande:

1. Merparten av de adrenalinstinna hannarna tycker att den är lättare än 8a. Däremot ger 8a finare points på scorecardet och bättre placering på rankingen. Man borde kanske fråga sig det rimliga i att lägga in den som 8a men kommentera att den är 7c+. Det är ett tecken på att scorecardet är en tävling och om motståndarna har den som 8a vill man ju inte komma efter när man ändå har gjort samma prestation.

2. Poängfixering kommer alltid att kvarstå så länge det finns en ranking där man kan mäta sig mot varandra. Även utan ranking är grader extremt centrala då det är den måttstock som du har för att se din förbättring. De flesta vill bli bättre och starkare och då är grader ganska behändiga. Och som vanligt är graderna förslag och det tar ett litet tag innan de stabiliseras särskilt i områden som inte är så välbesökta.

3. Gradjusteringar är oftast ganska prestigelösa. Vissa områden som tex Kjuge är ibland lite överdrivna i sitt nergraderande. Se frassarnas kommentarer som exempel. Vi får heller inte glömma att Stockholm, Åland och Västervik mer eller mindre saknar forum för graddiskussioner. De områden i Stockholm som täcks av Bloxc har däremot fungerande graddiskussion.

4. Det finns de, inte alltför adrenalinstinna hannar, som har lagt in den som 7c, mitt framför ögonen på alla lite mer adrenalinstinna hannar.

5. Varför inte lägga fokus på prestationen att klättra 7c+. Vad jag vet är det ingen som har gjort det tidigare. Nu ställs hela nyheten i ett negativt fokus.


Mera mera...

” Kan inte låta bli att säga hur förlegat fransosernas inställning till grader är. Medan jag får dra av 1-2 grader i Volx så råder motsattsen i Buoux. Jag menar att slashgrader är onödiga eftersom den nogrannheten inte är nödvändig men när min onsightupplevelse till viss del förstörs för jag inte ens kan göra moven på en 7a så blir jag förbannad. Ok, till viss del beror det väl på att lederna blir alltmer polerade men i Buoux så kör de ibland någon kulturbevarande gradering där alla kan säga att den är 'hård' men ingen vågar gå emot etablissemanget att säga ens 7a+ när det borde vara 7b. Och även här råder motsattsen i Volx.”

Jag gillar det här och så kan jag citera mig själv:

”I början förstod jag inte alls det där utan skydde Buoux som vampyrer skyr vitlök, hårdgraderat och ont i lederna. Några månader såg jag ljuset: Buoux är paradiset, mumma att dra mellan en- och tvåfingerpockets. Överlägset världens bästa klätterområde. Det är inte lätt att gå hårt i början... Man måste, som alpinisten säger, acklimatiseras.”

Det här är en diskussionen som åter och åter kommer upp från Jens. Men vi tar det igen. Buoux är old-school, det tar tid att bli bra. Det beror på att klättraren ställs inför en tekniskt krävande klättring som han kanske inte riktigt är van vid. Därför kan en 7a framstå som omöjlig för Jens. Jag har själv upplevt detta. Senast när jag och K var där fick grymt med smisk, i synnerhet på en 7a vid namn Diamonds are forever. Stannar man några veckor i Buoux kommer du att göra extrema framsteg och tycka att en 7a känns som just en 7a.



Bilder från Åland och lite annat hittar ni i Rasmussens fina galleri.



Dylan: