Bruno bad mig skriva nått om den bouldering som finns att hitta i de norra delarna av Sveriges kustband, runt Ume och Lule närmare bestämt. Jag kunde givetvis inte tacka nej. Detta är föstås en högst subjektiv bild av klättringen i de nedan nämnda områdena och tycker läsaren att jag snackar skit går det bra att framföra det, förslagsvis i kommentarerna.
Uppfostrad i Umeåklättringen förstod jag snart att bouldring är en vital del av den ädla fritidssysselsättningen klättring. Umeås sportklippor (traditionell klättring är jag inte alls bevandrad i egentligen, även om jag faktiskt klättrat en spricka på det berömda Blåberget - på topprep) är små och lederna inte av världsklass. Bouldringen däremot håller hyggligt i svensk jämförelse.
Skravelsjö och Skravelsjö 2 är områden med relativt många problem på en rätt koncentrerad yta. Stenen är typisk(?) grovkornig svensk granit - hudätande och fostrande m.a.o. Problemnamn som och "Skrubbsår" säger kanske en del. Dock ska man inte avskräckas av det utan istället glädjas åt att finna Sveriges bästa borstnings- och landningsberedningsarbete. Ume-bornas arbete kring problemen är verkligen något att dra lärdom av. Hur mycket roligare är det inte att klättra på en sten kliniskt ren från mossa istället för att behöva försöka hitta rätt med fingrar och skor på just de grepp o steg som förstabestigaren tyckte sig behöva för att komma upp? Och att ha en platt landning att lägga paddorna på är förstås att föredra framför att landa bland stenblock o skit som riskera att bryta ens svaga fotleder. En del menar att rensningsarbeten som inför SBO 2004 eller 2006 är att gå till överdrift. Jag är bara tacksam. Jag vill poängtera att det inte är chipping jag åsyftar. Mig veterligen har det aldrig tillverkats några grepp på boulders i Umeå (eventuellt undantag – se I20-stenen).
Uppfostrad i Umeåklättringen förstod jag snart att bouldring är en vital del av den ädla fritidssysselsättningen klättring. Umeås sportklippor (traditionell klättring är jag inte alls bevandrad i egentligen, även om jag faktiskt klättrat en spricka på det berömda Blåberget - på topprep) är små och lederna inte av världsklass. Bouldringen däremot håller hyggligt i svensk jämförelse.
Skravelsjö och Skravelsjö 2 är områden med relativt många problem på en rätt koncentrerad yta. Stenen är typisk(?) grovkornig svensk granit - hudätande och fostrande m.a.o. Problemnamn som och "Skrubbsår" säger kanske en del. Dock ska man inte avskräckas av det utan istället glädjas åt att finna Sveriges bästa borstnings- och landningsberedningsarbete. Ume-bornas arbete kring problemen är verkligen något att dra lärdom av. Hur mycket roligare är det inte att klättra på en sten kliniskt ren från mossa istället för att behöva försöka hitta rätt med fingrar och skor på just de grepp o steg som förstabestigaren tyckte sig behöva för att komma upp? Och att ha en platt landning att lägga paddorna på är förstås att föredra framför att landa bland stenblock o skit som riskera att bryta ens svaga fotleder. En del menar att rensningsarbeten som inför SBO 2004 eller 2006 är att gå till överdrift. Jag är bara tacksam. Jag vill poängtera att det inte är chipping jag åsyftar. Mig veterligen har det aldrig tillverkats några grepp på boulders i Umeå (eventuellt undantag – se I20-stenen).
Något annat jag reflekterat över efter att ha flyttat till Fjollträsk är att Umeåbouldringen erbjuder väldigt mycket fina problem även i de lättare graderna. Har numera ofta svårt att ens idas värma upp på problem under typ 6B för att klättringen ofta är så ointressant, men som jag minns Skravelsjö så fanns det flera riktigt fina lättare linjer. Några favoriter är Nitro 6A, Gallo 6A (hård har jag för mig), Port de Grange 6B, och givetvis Bullkungen 4 som man kan göra hur många ggr som helst med ett otal varianter på uteslutningar för att göra det extra kul.
Har en föreställning om att graderna, och även då de i de lägre registret, hålls på en bra nivå då det kommenteras flitigt på BIMBO - som för övrigt är en fantasktisk källa till porrsurfning. Läs gärna kommentarerna på några Ume-klassiker – alla kring 7A av någon anledning; Crimp Master Flash, Farfars Y-front, Pretty Fly 4 A Short Guy och såklart Milky Way. Underhållning.
Är man mer adrenalinsökande finns fina högbollar att ta sig an; Bloody Mary, Trad är Gay, Prozac (finaste bilden i BIMBO?), Testbild (som undertecknad faktiskt testat att fall från toppen på) och såklart Jonas Wiklunds riktiga testpiece i sammanhanget - Oktoberfesten. Klassiker bland de hårdare problemen i Skravelsjö är Kinapuff 7A+ Bärnsten 7B och givetvis riktmärket för 7B+ - Another Biz.
3 kommentarer:
HTML koden spökade rejält tyvärr. Det fick slängas en hel del länkar.
Bra skrivet och med fina kort på attraktiva män!
Rättelse: det har visst tillverkas grepp på boulders i Ume. (Förutom de mystiska greppen på i20-stenen, tillverkade av den faktiskt helt okända mysteriechipparen.) Ett av Skravels sämsta och mest övergraderade problem har två tillverkade grepp, av vilken ingen använder det nedre.
I övrigt har det hammrats bort kristaller på åtminstonde fem problem.
Hur jag kan veta detta? Ehhh. Hum-hoh.
Ume del 1? ... hur många blir det?
Vi (jag framför allt) får hoppas att personliga tillkortakommanden lämnas utanför fortsatta avsnitt!
Kul att ni inte enbart refererar till våra tvivelaktiga personligheter, dispyter ala TKAK, utan även förmedlar den fantastiska inställningen till nytursmakeriet och de många fantastiskt fina boulders som faktiskt finns i regionen.
Väntar med spänning på fortsättningen där en Ume-distanserad Sydde kanske sitter och trycker på fler roliga iaktagelser om folket i norr!
;-) (smile for me Bruno!)
Skicka en kommentar