HYPE

Jobb jobb jobb. Jag känner att jag negligerat min englandsrapportering men det är inte mycket att göra åt. Istället får ni nu en lite resumé från de senaste två veckorna.

Stanage
Efter att tidigare läst skrytsamma engelska kommentarer som ”Burbage – better than cuvier!” och ”Roaches – a world class venue!” så börjar jag direkt ana oråd när jag i reklamen för den nya, ultimata stanageföraren läser; ”Stanage – probably the BEST CRAG IN THE WORLD...” !!!!
En person som seriöst hävdar att stanage skulle vara världens bästa klätterställe kan jag bara anta bor i en grotta, tränar på den fulchippade kalkstensväggen i Stoney Middleton och aldrig någonsin rest längre än med lokalbussen till the Foundry i Sheffield. Det är ungefär ekvivalent med att jag, på fullaste allvar, skulle påstå att Nåsten håller världsklass. Typ. Inte för att Stanage saknar klassiska problem. Jag tror de flesta svenskar är bekanta med problem som Deliverance, The Ace, Brad Pit mfl. men Stanage är faktiskt förvånansvärt litet. Kanske 100 problem spridda på ett gäng block som på helgerna gangbangas non-stop av gymråttor från Sheffield, vilket bidrar till känslan av att man befinner sig i ett anglosaxiskt Bas Cuvier. Våren har dessutom kommit till England och det känns som att perioden med det bästa sticket redan är förbi. Tyvärr. De senaste veckorna har temperaturen legat fel sida om 20-gradersstrecket och det gäller att hitta skuggiga problem. Trots detta går jag efter uppvärmning och en ganska bra start på dagen till ”klassikern” Deliverance. De flesta kallar det en dyno, jag kallar det ett sugigt svaproblem. Första försöket trippar jag runt på den inledande svatraversen säkert två minuter innan jag ens kommer fram till slutcatchen, varvid all krita är borta och fingertopparna dryper av svett (Deliverance vetter mot söder). Efter allt detta slit sticker foten av när jag ska hoppa och jag tror min motivation försvinner i samma ögonblick. Klassikerstatusen är i mitt tycke oförtjänt (men så suger jag på sva också). Skulle problemet legat i skogen i Focksta tror jag det förblivit oborstat. Det är närheten till Sheffield och den erkänt ”softa” graden som lockar alla unga Ben&Jerry - wannabees som flugor till honung. Andra försöket halkar handen mitt i hoppet och jag lägger ner. Hoppar man fel landar man på den utstickande bananslabben på vägen ner och jag tror det är psykfaktorn som spelar in och gör catchen svårare än den egentligen är. Hursomhelst åker skorna av och jag dissar Deliverance som ett skitproblem. Samtidigt försöker jag spara lite hud; gritstone plus värme är ingen bra kombination för mina stackars fingertoppar.

I den andra änden av Stanage Plantation tornar den imponerande highballarêten Careless Torque upp sig. På baksidan av ett av blocken här går Stanage’s, och kanske Storbritanniens, mest berömda problem – Brad Pit. Det var detta problem jag kom till Stanage för och ärligt talat var det nog det enda problem som inte gjorde mig besviken vid en första anblick. Som herr Wiklund påtalade i en post här tidigare så heter det just Brad Pit och inte Pitt eftersom det ligger i nere i en sänka, och mannen som satte upp det heter J. Bradbury (det är alltså ingen Moon- eller Moffatkreation för de som undrar). Det passade mig ganska bra och jag kom upp förhållandevis snabbt även om det inte kändes enkelt. Inledningsvis blir jag vilseledd av fulbeta från att ha sett en film där Ben Moon tar sig upp, och sedan även av en bildsekvens i föraren. En inledningsvis jobbig heelhook känns efter en stund bra och jag slappar mig upp till juggen för en skön tick. Det kändes skönt att få göra en riktig klassiker som definitivt anses hålla 7c.

Efter ett par månader här på grit konstaterar jag dock att det erbjuder lite enformig och ibland tråkig klättring. Ofta så blir det på-av-på-av tendesen när man jobbar på ett problem. Det är sällan man hittar ihållande problem där man måste jobba in en sekvens, och detta bidrar till att det är nästan omöjligt att klättra sig trött. Huden tar nästan alltid slut för snabbt, och jag tror att om man enbart klättrar utomhus här under en längre period så blir man svag.

Söndagen bestod i ytterligare en softklättrardag i roaches, som är ett trevligt ställe om man klättrar upp till 7a. Jag och Marko stångade oss åter blodiga på en 7b+ på Inertia-väggen. Ett sjukt hårt move som jag inte är i närheten av att göra leder in i världens hårdaste 6b+ (känns som mer än 7a). Oldschoolgradering så det heter duga.


Almscliff
Den senaste helgen så tog vi oss äntligen upp till Yorkshire igen, och nu till det klassiska Almscliff. Mitt intryck är att Almscliff är otroligt mycket bättre än ett område som Stanage, och bjuder på massvis av branta och fysiska problem. Värmen begränsade urvalet en aning men det var ändå en mycket trevlig dag. Gjorde ett par riktiga Ali-problem på the Virgin boulder. Bl a en enkel 7b+/7c som kändes mer som 7a. Nu blev ni sugna på att komma ner va? Våra saboterade fingertoppar bad dock om nåd framåt eftermiddagen och vi bestämde oss för att testa något nytt på söndagen – Lake District.

Lake District
Lake District ligger nordväst om Manchester och är ett vidsträckt naturskönt område med klättring på vulkanisk sten samt kalksten. Vi gjorde först ett stopp i en fantastiskt pittoresk liten by där det fanns ett gäng hårda problem på en kalkstensvägg. Vi var dock inte särskilt imponerade och efter en halvtimme satt vi i bilen igen och åkte vidare till området med det olycksbådande namnet Little font. Varför alla alltid envisas med att jämföra med Fontan när de ska beskriva ett område är förståeligt eftersom det är bäst, men det leder alltid till besvikelse när andra lockas dit och inser att det inte riktigt håller måttet. Little font var dock på många sätt en minnesvärd bekantskap. Området ligger i en dalgång långt ifrån några större vägar och frekventeras relativt sällan även om vi stötte på ett gäng klättrare där. Inramningen med klättring i dalgången ovanför en liten by bestående av slingrande vägar mellan gamla stenhus med vackra trädgårdar, och lummiga skogsdungar med enorma ekar gav starka vibbar av inledningen av Sagan om Ringen för er som sett den. Ett stort lyft från det ödsliga Peak District. Dagens absoluta höjdpunkt bestod dock inte i omgivningen, eller ens något jag klättrade. Det var istället åsynen av ett av legendaren John Gaskins hårdaste boulderproblem, Shadowplay (8c?). John Gaskins är ”the Man” i brittisk bouldering, för er som inte var medvetna om det. Alla hans hårdaste problem är orepeterade, och det beror inte på att ingen försökt. Tyler Landman kunde exempelvis inte etablera sig på ett av hans ”lättare” problem (8a+), och flertalet av de bästa britterna har uttryckt det som deprimerande att klättra med honom då han tydligen ska vara i en klass för sig själv. Problemet i Little font var, hursomhelst, det mest absurda jag någonsin skådat. Jag kan tycka det är skoj att kolla in hårda problem bara för sakens skull, och har sett otaliga av de hårdaste problemen i exempelvis font och england. Jag har aldrig sett någonting som liknat detta, och jag går fortfarande runt och försöker bearbeta hur det är mänskligt möjligt att klättra något dylikt. Problemet går på en slät 60 grader överhängande vägg, dvs det är mer takkaraktär än överhäng, och är typ 5-6 flytt långt. Det är omöjligt för mig att beskriva hur små och dåliga greppen var. Jag kan dock säga så mycket som att om man tiltade blocket till vertikalt, så skulle problemet inte vara lättare än 8a (tänk er Super Joker som tak), och jag överdriver inte det minsta. Att det skulle vara möjligt att ens etablera sig någonstans verkar fullkomligt otänkbart. Om Gaskins har klättrat detta kan jag bara säga att han är kung över alla klättrare i hela universum. Ni tycker antagligen att min fascination för ett problem jag aldrig någonsin kommer testa är fånig, men insikten av att det går att klättra uppför den där väggen i Little font får mig bara att fundera då det ser oändligt mycket hårdare ut än något annat jag sett. Jag trodde jag hade en uppfattning om hur stark man kan bli men uppenbarligen visste jag inte ett skit. Nu vilar jag mig i alla fall inför helgen, min ena armbåge är kass och fingerlederna i högerhanden känns inte alls bra efter onsdagens träning – vet inte vad som hände. Parisellas får förhoppningsvis ett besök i helgen så jag hoppas det läker. Och på horisonten så hägrar Rocklands...