Om jänkare

Säg amerikansk boulderfilm och det pluppar strax upp ett långt vibrerande ”Dude” i skallen. Kanske är det också följt av några ”Come on!”, ”Thats it!””You can do it!”, ”You look solid!”* och framförallt ett helt gäng ”Yeah!”. Krydda det hela med ett par highfives fist bumps så prickar vi av stora delar av fördomsfloran. Och det är ju inte fördomar heller. Ungefär precis sådär låter det när man träffar på ett gäng dudes och i den afrikanska vildmarken. Trevliga är de också – i alla fall några. Quel choc! Men upptäckten att de bortom jargongen kan vara sympatiska är långt ifrån lika chockerande som när det plötsligt slinker ur ett ”Yeeaah! Thats it! You got it now!” ur din mun.

Sweet holy mother of the sacred heart of the crucified Jesus, what am I saying?

Men vad gör man när en jänkare klättrar egentligen? Håller käft? Kör på svenska eller hemfaller åt det internationella ”Allé!”? Nix pix, man gör som man har lärt sig på film. Och jävlar vad befriande det känns. Ali, Bosma och Bruno i kör: That’s it Jamie! You can do it! Come on! Ooooooh yeaaaaaah!

Varför Bruno inte bumpar.

Apropå film var Chuck med assistent (han hette egentligen Nelson men jag tror aldrig Chuck refererade honom som något annat än ”my assistant") på plats för tredje gången. Efter två mindre lyckade försök kanske Chuck får till det? Specimen och Pure hamnar inte i topp bland bästa klätterfilmer trots att förutsättningarna varit grymma. Fantastiska problem på vacker sten och slående vacker omgivning borde vara öppet mål för en filmare. Kanske finns här en liten förklaring – för mycket fokus på något annat än klättringen även när det klättras. Bilderna är bitvis vackra men det blir aldrig riktigt engagerande ur ett klätterperspektiv. Låt oss hoppas att Nelson kanske har lite mer fingertoppskänsla när det kommer till klätterfilmsskapandet och kanske lite inflytande också för delen.





*Betyder egentligen ”You look crap!”. Hör du det kan du lika gärna kliva av för du har inte en chans på det problemet.