torsdag 29 januari 2009

Den sista anarkisten

Känner ni till akronymen SPC?

Minns ni tiden då man fortfarande vände sig till ett och samma ställe för att få svar på livets mysterier? Nu har väl mertalet av er flyttat hemifrån och slutat vända er till morsan, men ni gör det än idag när det gäller annat.

Single point of contact är inte fel, diverse strukturer är uppbyggda på så vis för att man ska hamna rätt vid första försöket. Men när man ovetande vänder sig till exempelvis en kundservice som inte vet vad de sysslar med så hamnar man bara i en oändlig loop, vilket resulterar med att man ger upp, och avslutar sitt whatever.

Man uppsöker hellre ett alternativ till sitt whatever än att återvända till sitt första val. Men om man inte finner ett alternativ, hur gör man då?

Är man av kreativ karaktär så skapar man detta alternativ på egen hand, med förbättringar som skall locka över andra upplysningssugna ovetande.

Hylla de som bordes, men applådera aldrig för unika exemplar, då dessa aldrig kommer att förbättras om det inte finns något annat alternativ.

8a.nu är idag en förverkligad dröm. Det är en unik sida med många lukurativa färdigheter som finns tillgängligt för den tålmodige.

Att folkmassorna ökar vid klagomuren är inte märkligt. Vi har valt ett alternativ som placerat oss i en loop. Förslagslådan är sprängfylld långt innan den ens hunnit placeras ut. Men än sitter vi kvar och väntar på att vi ska få våra röster hörda. Varför?

När klättercommunityn får höra att de konstant letar fel på det nuvarande alternativet av nyinvigda så aggerar vi efter vanligt mönster och försöker förklarar läget. Men varför skall vi egentligen slösa dyrbar tid på att förklara bristerna på en produkt som man själv inte vill använda när man kan presentera en annan?

Just det, det fanns ingen annan produkt med likvärdiga egenskaper. Vi ringer kundservice igen och frågar varför inget händer. ”Vi tar strax emot ditt samtal, du är för närvarande placerad i kö”.

Och där kommer du att befinna dig tills du ruttnar. Bokstavligen.

I samma takt som att antalet bloggar ökade så blev den tidigare, otillgängliga informationen vardagsmat för den ovetande. Ett fantastiskt alternativ för oss många. Men vi är ännu hungriga efter ny information, helst paketerad i ett större format med finare kanter. Vi vill helst enbart vända oss till ett ställe för att få samtliga svar på våra oändliga frågor.

I dagsläget så är den svenska klättercommunityn väldigt splittrad, vi sysslar med våra egna grejer på eget håll, och vill helst inte bli störda såvida vi inte är av den bekräftelsesökande karaktären. Vi kanske bloggar om vi anser att det är något vi vill dela med oss av.

Minns ni tiden då alla som klättrade i Stockholm kände varandra? Tyvärr gör inte jag det, då det var för länge sen den där familjära känslan av samhörighet existerade. Nu börjar dessutom familjen växa ordentligt, så det är svårt att hålla kolla på alla de små liven.

Är vi klättrare innerst inne anarkister som inte vill vara en del av det större systemet? Vi skapar mer än gärna egna alternativ och får med oss jämnlika. Att det existerar utbrytargrupper runt om i landet som skapar lokala alternativ till sina kamrater är bara bra. Den kreativa förmåga finns inom oss alla.

Vad är det som krävs för att få alla samlade under ett och samma tak, i ett forum där det är högt i tak, där vi alla kan visa varandra den respekt och tålamod som behövs i en familj?

Kommentera på nedanstående länk så gör vi ett försök att knyta banden med gamla och nya vänner.

Länken

8 kommentarer:

Anonym sa...

Kanske det bästa inlägget jag har läst i en svensk klättersida Ali.

Respekt och tålamod vore en bra startpunkt.

Anonym sa...

Att blogga i dessa tider är väl så mainstream man kan komma?

Vi är bara produkter av det samhälle vi lever i.
/Bruno

Linkan sa...

Jo, gränsen för mainstream går nog ungefär där.

Förresten, vad är inte mainstream 2009?

Anonym sa...

Är det inte uppenbart vilka som inte följer strömmen?

Anonym sa...

Helt klart mainstream:

http://cafeclimb.blogspot.com

http://blocstarbk.blogspot.com

http://blodsvettokrita.blogspot.com

http://bouldersgate.blogspot.com

http://bultkommitten.blogspot.com - Stockholms Bultkommittés blog

http://climbingpics.blogspot.com

http://crackoholic.blogspot.com

http://fingerjam.blogspot.com

http://hannavirrpanna.blogspot.com/

http://kjugekull.blogspot.com

http://klatterbilder.blogspot.com

http://lamome-annabellee.blogspot.com

http://motlutochbaktakt.blogspot.com

http://carlos-ontherocks.blogspot.com

http://robowar.blogspot.com

http://thebrunoshow.blogspot.com - The Only Blog Ever

http://justanotherboulderingblog.blogspot.com/ - The Umeå Show

http://animalstrength.blogspot.com

http://sendit-jimbob.blogspot.com

http://thestoneroots.blogspot.com

http://e9climbing.blogspot.com/

http://tielmaproductions.blogspot.com

http://kearneyjourney.blogspot.com/

http://www.climbersmedia.blogspot.com/

http://www.denvertikaladansen.blogspot.com

http://www.sorendanielsson.blogspot.com

/J

Anonym sa...

Tack för en gedigen länklista. Nu blir det en överdos av mainstream för mig.

peblin sa...

Länklistan är plockad från

http://www.sverigeforaren.se/index.php/Bloggar

Vill man ha med fler är det bara att hojta till.

E9 Climbing sa...

Mycket bra inlagg. Jag tror att i grunden och sett ur ett historiskt perspektiv sa ar anlysen spot on. ANARKI var en stor del av klattringens ursprung framforallt i Stockholm. Nar man gick pa torsdagsol pa "klubben" uppe pa Tavasgatan sa hangde det alltid en bunt anarkistera dar, John, Danne, Jonas etc. Anarkin aterfinner man i manga lednamn runt om i Stockholm. Men aven i bergen sa som Anarki i Keb pa Singitjoka, gjord av Daniel Bidner och Jonas Olsson.

Pa den tiden handla allt om att gora uppror, sno mat och klattergrejer, bryta sig in i stangda hyttor och allmant skita i allt och alla och klattra dar man ville och hur man ville.

Borra nagon (Luhr aven jag) en bult som nagon tycktet va onodig sa skruvades den ner eller plattades till. Och man blev fegis stamplad.

Jag tycker det fins ett behov av anarki i alla lagen i samhallet. Tex skulle forbudet i Bisberg inte hindra mig fran att klattra dar a andra sidan sa sabbar det for allt arbete som gors for att radda ovrig klattring i Dalarna men vem har ratt att forbjuda mig att klattra dar jag vill?

En van till mig skrev en avhandlig i Uppsala pa temat: "Bor man lyda lagen?" Lars Niklasson. E det motiverat for ett kollektiv att samlas och hitta gemensama namnare eller ska vi soka losningar som passar mindre kotterier som har samma eller liknande ambitioner?

Jag ska aterkomma efter helgen pa min main stream blog pa detta amne.