Den sista anarkisten

Känner ni till akronymen SPC?

Minns ni tiden då man fortfarande vände sig till ett och samma ställe för att få svar på livets mysterier? Nu har väl mertalet av er flyttat hemifrån och slutat vända er till morsan, men ni gör det än idag när det gäller annat.

Single point of contact är inte fel, diverse strukturer är uppbyggda på så vis för att man ska hamna rätt vid första försöket. Men när man ovetande vänder sig till exempelvis en kundservice som inte vet vad de sysslar med så hamnar man bara i en oändlig loop, vilket resulterar med att man ger upp, och avslutar sitt whatever.

Man uppsöker hellre ett alternativ till sitt whatever än att återvända till sitt första val. Men om man inte finner ett alternativ, hur gör man då?

Är man av kreativ karaktär så skapar man detta alternativ på egen hand, med förbättringar som skall locka över andra upplysningssugna ovetande.

Hylla de som bordes, men applådera aldrig för unika exemplar, då dessa aldrig kommer att förbättras om det inte finns något annat alternativ.

8a.nu är idag en förverkligad dröm. Det är en unik sida med många lukurativa färdigheter som finns tillgängligt för den tålmodige.

Att folkmassorna ökar vid klagomuren är inte märkligt. Vi har valt ett alternativ som placerat oss i en loop. Förslagslådan är sprängfylld långt innan den ens hunnit placeras ut. Men än sitter vi kvar och väntar på att vi ska få våra röster hörda. Varför?

När klättercommunityn får höra att de konstant letar fel på det nuvarande alternativet av nyinvigda så aggerar vi efter vanligt mönster och försöker förklarar läget. Men varför skall vi egentligen slösa dyrbar tid på att förklara bristerna på en produkt som man själv inte vill använda när man kan presentera en annan?

Just det, det fanns ingen annan produkt med likvärdiga egenskaper. Vi ringer kundservice igen och frågar varför inget händer. ”Vi tar strax emot ditt samtal, du är för närvarande placerad i kö”.

Och där kommer du att befinna dig tills du ruttnar. Bokstavligen.

I samma takt som att antalet bloggar ökade så blev den tidigare, otillgängliga informationen vardagsmat för den ovetande. Ett fantastiskt alternativ för oss många. Men vi är ännu hungriga efter ny information, helst paketerad i ett större format med finare kanter. Vi vill helst enbart vända oss till ett ställe för att få samtliga svar på våra oändliga frågor.

I dagsläget så är den svenska klättercommunityn väldigt splittrad, vi sysslar med våra egna grejer på eget håll, och vill helst inte bli störda såvida vi inte är av den bekräftelsesökande karaktären. Vi kanske bloggar om vi anser att det är något vi vill dela med oss av.

Minns ni tiden då alla som klättrade i Stockholm kände varandra? Tyvärr gör inte jag det, då det var för länge sen den där familjära känslan av samhörighet existerade. Nu börjar dessutom familjen växa ordentligt, så det är svårt att hålla kolla på alla de små liven.

Är vi klättrare innerst inne anarkister som inte vill vara en del av det större systemet? Vi skapar mer än gärna egna alternativ och får med oss jämnlika. Att det existerar utbrytargrupper runt om i landet som skapar lokala alternativ till sina kamrater är bara bra. Den kreativa förmåga finns inom oss alla.

Vad är det som krävs för att få alla samlade under ett och samma tak, i ett forum där det är högt i tak, där vi alla kan visa varandra den respekt och tålamod som behövs i en familj?

Kommentera på nedanstående länk så gör vi ett försök att knyta banden med gamla och nya vänner.

Länken