Grader igen....

Då vi av någon outgrundlig anledning har blivit har blivit indragna i någon form av graddebatt känner vi oss tvugna att ta bladet från munnen.

Egentligen vill vi inte säga att Jens har fel i sak - det är vi inte tillräckligt kompetenta att pröva. Vi tycker att det är bra att åtminstonde någon har tid och lust att teoretisera över något så komplext som grader. Teorin kan mycket väl stämma i sig och ärligt talat bryr vi oss inte så mycket, allt är ändå soft; det är när den skall tillämpas som det blir "galet".

För att utnyttja en populär klyscha ska man inte jämföra äpplen med päron eller, som i det här fallet, svaleder med tak. De är så väsensskilda att det knappt är samma sport. Vi har sett exempel på 8a-bouldrare som misslyckas på 7a sva. Behöver vi nämna A l'impossible nul n’est tenu? Huh, the horror... Ska man försöka praktisera teorin borde man egentligen jämföra liknande föremål. Till exempel ska man ställa Stiltje, Gamzatti, Electric Avenue, Cowboys on Acid, Diana och Mr Magister i ett hörn och rangordna dem. I det andra hörnet kan man placera Fucking far from Ok, Baretta, 30-åriga kriget och Gränslandet. Därefter tar man fram sitt teoretiska ramverk och granskar dem innan man sedan rangordnar dem inbördes.Sedan kan man kanske tänka på att det finns en hel del faktorer som är svåra att parametrisera eller observera för den utomstående betraktaren. Klättrarnas förutsättningar varierar också över populationen. Det går att urskilja individer som är mer specialiserade på en viss typ av klättring; låt dessa sköta gradering en av den klättring de är bra på. Hur skulle det se ut om Kraufvelin graderade spricklinjer i Bohuslän? Illa, fullt av åttor, nior och tior. Som tur är så håller han sig till det som han är bättre på. Vad nu det är.

Tidsaspekten som nämns är också intressant. På sjuttio och åttiotalet gjorde man tydligen inget att än att toffla runt på en massa mosskramarleder. Och de blev tydligen rätt vassa på det. Så vassa att dagens klättrare förbryllas över hur dom där tomtarna ur det förgångna lyckades ta sig upp. Well , det är dagens mode. Dagens ungdom vill inte springa långdistanslopp, åka längdskidor eller klättra känsliga vertikala leder. Nej! Det är Snowboard, skateboard och brant som gäller för all upplevelsekåta åttio- och nittiotalisterna. Låt säga att pendeln svänger och en majoritet av klätterpopulationen siktar in sig på alla vertikala klippor som vårt land tyvärr är begåvat med. Hur kommer graddiskussionen då att se ut?

Förövrigt anser vi att alla långa pumpleder borde nergraderas eftersom de är lättare att onsighta och klättra än korta powerturer. Varför får inte Hubble fler repetitioner? Det kryllar ju av folk som klättrar 8c+ före frukost.