Den korta versionen av Rocklands-trippen är att Rocklands är bäst. Den längre versionen följer nedan…

Gänget bestående av undertecknad, Bäckis, Sydde, Magnus C, Flamman samt Liljefelt anländer till ett oroväckande varmt Kapstaden på söndagen. För mig och Crona väntar tre veckors semester medan de övriga stannar en extra vecka. Snabbt går dock humöret från topp till botten då British Airways precis som väntat tappat bort bagaget. Inga väskor, inga crashpads och ingen konkret information om när dessa kan väntas anlända. Kul. Särskilt som de ska buda ut det till oss, och vi kommer att bo 25 mil norr om Kapstaden ute i vildmarken och det känns tveksamt att dessa pajasar kommer lyckas hitta dit om de inte ens kan lyckas flytta en väska från ett flygplan till ett annat. Våra hyrbilar tar oss i alla fall till destinationen Clanwilliam som är den sista ”staden” innan man kör upp i bergspasset där Rocklands ligger. Här bunkrar man med fördel upp med mat, öl, kaffebryggare m.m. innan fortsatt färd. Vi har hyrt in oss i ett hus som ligger mer eller mindre mitt på prärien på andra sidan bergspasset från Clanwilliam sett. Lvällen närmar sig och vi kör över Pakhuis pass och ett otroligt blocklandskap breder ut sig. Det blir överväldigande och nästan för mycket – vart börjar man egentligen? Vi behöver ju dock inte oroa oss än – vi har ju inga klättergrejor… Väl framme vid huset visar det sig att vi bor granne med ett gäng amerikaner inklusive Lisa Rands och Matt Wilder. Vi frågar artigt om de har lust att låna ut en crashpad då vissa av oss åtminstone var kloka nog att lägga klätterskorna i handbagaget och är sugna på att klämma lite sten. Vi får ett ganska surt nej med motiveringen att de inte vill slita på sina crashpads. Denna incident sätter tonen för hela Henriks resa och det tar fler dagar innan han återhämtar sig från denna fullkomligt absurt idiotiska motivering.

Efter två dagar anländer bagaget. Lyckan är dock inte total eftersom inga crashpads är med. Vi kan inte få ett konkret svar från bagagehanteringen och fruktar det värsta – klättra hela resan utan. Vi lånar ett par bäddmadrasser från husinnehavaren och sätter igång att klättra alla icke-highballs vi kan hitta. Besöker först de områden som ligger när bilparkeringarna eftersom stora madrasser är en aning otympliga att bära runt i terrängen här. Stenen i Rocklands består av sandsten. Dock varierar den ganska mycket i karaktär – fontanliknande formationer är relativt ovanliga och stenen är generellt sett lite grövre och mera grepprik. Just detta att stenen är grepprik leder till att det flesta hårdare problem är branta eller brantare dvs tak. De första områdena vi besöker, Campground och Champsite är en aning underväldigande. Bättre än något i Sverige men ändå något av en besvikelse. Efter två dagar här anländer dock till allas lättnad våra crashpads och klättringen kan börja på allvar. Under de följande två och en halv veckorna besöker vi alla områden vi känner till och hör talas om; Roadside, Fortress, Roadcrew, Sassies, The Bend och De Pakhuis. Boulderingen i Rocklands är helt otrolig. Jag förstår direkt varför klättrare som Nicole och Zangerl tillbringar varje sommar här. Potentialen är ändlös och nya områden utvecklas varje gång någon får lust att utforska. Block finns överallt så långt ögat kan nå och de ”områden” som existerar är snarare ansamlingar av bra block med högre koncentration av problem. Hur mycket av Rocklands som är utvecklat är svårt att uppskatta men det rör sig om promille snarare än procent. Det är den geografiska positionen som man kan tacka för att man inte upplever några Cuvier-flockar som driver runt mellan blocken. Trots att det är högsäsong ser vi de allra flesta dagar inte en människa. En helg vid det populära roadside är det uppskattningsvis 15 personer närvarande, vilket enligt en local är ”det mesta han någonsin sett där”. Under resan har vi fantastiskt bra väder med endast två regndarar och 10-23 grader. Har man bara tålamod att vänta till eftermiddagarna så dyker sticket upp när solen närmar sig horisonten.


Att försöka sammanfatta klättringen är svårt, det finns för mycket problem och för mycket sten för att man skall kunna generalisera. Jag skulle dock beskriva det typiska rocklandsproblemet som brant och relativt långt (gott om highballs). Absoluta måsten i olika grader inkluderar Orange heart 6C, Roof is on fire och Tea Pot 7A, Question of Balance och Ulan Batar 7B, Sunset arête, Kingdom in the Sky och Caroline för 7C. Det spelar dock ingen roll hur hårt du klättrar, Fred Nicole mfl. har sett till att 8B/C spektrat är väl täckt. Bästa området måste var Roadside där ett oproportionerligt högt antal klassiker trängs på ett litet område. Question of Balance – blocket måste vara det bästa i världen. Varje problem på detta block är en total klassiker och graderna går från 6C till 8C. Fick jag välja ett block till bakgården vore det detta.

Uppskattar man nattliv och disco all nigt long så kommer man att hata Rocklands. Det finns i princip inget att göra utöver klättring, men vilodagar kan man dra till diverse vingårdar eller varför inte göra Kapstaden. Personligen älskar jag den orörda känslan man får i Rocklands och tystnaden känns som en befrielse. Spenderar en dag ensam uppe vid fortress och det känns som om jag är ensam i hela världen endast omgiven av block, bergstoppar och himmel. Klättrar totalt 16 av 19 dagar under resan och sista veckan lossnar det efter att inledningsvis ha varit i medioker form efter min fingerskada. Sista veckan gör dock inte fingret ont längre utan det är bara den ständiga bristen på hud som begränsar, det är för svårt att ta vilodagar här nere… Resan är en framgång för alla inblandade. Jenny klättrar bra och gör personbästa med Lolita 7B. Sydde flashar 7B, är ensam uppför Ulan Batar och skickar bl a Sunset arête och Rooi Klavier (båda 7C). Flamman drar av otaliga 7B’s och såg ut att vara riktigt på gång inför sista veckan – vi får snart höra hur det gick. Henrik gick fram starkt när han inte låg på paddan och sov ;-) Krimpmonstret Crona klättrade hela tiden bra men det skönaste måste helt klart ha varit när han skickade ett vägg/sva-projekt sista dagen sista presset precis medan solen försvann under horisonten. Weetabix Warrior var född och graden blev 7B+ vilket i svatermer är lika med totalt desperat. Enda plumpen i protokollet var för mig när jag trillade av toppen av Ceder Spine näst sista dagen, landade bredvid paddorna och gjorde illa knäet. Tur i oturen att det hände så sent. Sydde och Flamman slet sig båda uppför denna vassa higball med adrenalinet pumpande.

Sammanfattningsvis kan jag bara säga att resan till Rocklands för mig var den bästa klätterresan någonsin. Känslan av att upptäcka och den orörda känslan bidrar till att jag föredrar detta ställe framför något annat jag besökt och har i princip redan bestämt mig för ett besök nästa år igen…

(Bilder lär följa inom kort när resten av gänget anländer till Arlanda)