Åland - Part Three

Semesterveckan blev verkligen inte som jag hade tänkt mig, Schweiz blev tyvärr inställt för min del, men det blev en helvetes massa annat, varav mer än hälften knappt hör hemma här.
Lite klättring måste man väl ändå kunna få till på hemma plan.
Efter ett samtal med Bosma så fick jag höra att han och Bolander skulle befinna sig på Västkusten tillsammans med Shawne för att filma lite tuffa DWS linjer. Då jag befann mig i Trollhättan på Fallets dagar (läs Fyllons dagar) så kom vi fram till att vi skulle mötas upp... om det nu skulle funka med vädret.
SMHI kunde som vanlgt inte ge några ljusare nyheter. Ungefär samtidigt som halva England befann sig under vatten så meddelar de att ovädret var på väg mot Sverige. Frekin frick.

Hmmm.

Ok, då borde det vara rätt bra med vind för lite kitesurf. Så jag drar till Ystad och möter upp några surfbums. Tyvärr så har halva laget packat ihop och dragit vidare mot Varberg när jag kommer ner. De resterande tyckte att det blåste lite väl mycket, t.o.m det vanliga gänget med paragliders ute vid Kåseberga hade oxå packat ihop. Vart åker man och får sig lite kicks när det pissigt väder?

Åland så klart.

Packar ihop och ringer Rasta Johan, som är på. Mycket rikigt så var även Peter och Kerstin det.
Kommer fram på fredag förmiddag när regnet precis upphört, och börjar med en guidning vid Geta då det var första gången för Peter. Som senare går till början av Hammas blocket och börjar den långa traversen och onsighten är ett faktum.
På sin allra gladaste skånska; ”Ja, den var lite pumping”.

På lördag drog vi vidare till Kasviken, lagom till att Peter gör Mongolii så hinner Jenny och Sydde dyka upp. Som visar god form efter sin Rocklandstur. Jenny värmer på Mundo Ganja och sätter den på andra pressen. Johan tar tag i sin nemisis och river av Slobodan Monstrovic efter att ha fått lite finbeta av Peter. Vi rör oss vidare till Game Over som jag laddat för. Det började inte vackert. Raklång under hela blocket missar jag ena pinchen och flyger ass first rätt på en sten. Känns lite förnedrande att ha svenska flaggan på en finsk stjärt, oh yes, vänster sida är helt gul och blå.
Peter visade vart skåpet skulle stå efter att ha demonstrerat fenomenal uthållighet då han inte kunde köra på min beta. Då han fann sekvensen för slutet efter att jag slitit ut mig så blev det no go för min del. Sydde visade sig väldigt stark på denne oxå. Vi får styra upp något och dra tillbaka inom snar framtid, lagom till att myggen dött.
Vid Game Over så upptäckte Peter en linje på vänster sida som slutar i samma problem, lite lättare och inte lika reachkrävande. Vi kallar den för TILT tills vi hör något annat.
Sydde rivar av några 7B:n, och Jenny finner sig något som hon vill tillbaka till då hon inte riktigt fick till det denna resa.

Söndagen börjar med den långa promenaden till Fågelberget som måste vara en av de absolut finaste områdena på hela ön. Dagen började bra då mertalet gör Puerto Rico, sen blev det dags för Diedern. Lagom till att jag sett alla riva av detta fotogenetiska problem så ryker bägge crimpfingrar och blodbadet är ett faktum. 2 dagar senare så har jacket ännu inte slutit upp. L
Gänget tar sikte på Ben’s Arete som bjuder på fin, teknisk crimpfest. Kerstin visade sig väldigt stark på detta problem. Peter hittar den givande sekvensen precis när alla lagt ner. Helt plöstligt så hade alla skorna på sig igen. Tyvärr så fick ingen till det, trots många bra prestationer.

Då Sydde och Jenny ännu inte sett Geta området så rör vi oss dit, varpå den förstnämnde river av Hammas snabbt. Johan får på skorna och visar hur repklätterteknik tillämpas på ett dynamiskt problem och gör den mer eller mindre statiskt. Sjukt snyggt.
Många dumma frågor har man hört om vad man använder crashpads till, men helgens citat hör till en av de bästa jag hört. Då jag ligger och sover på en så hör de övriga hur några grottbesökare talar sins emellan om syftet med paddorna; ”Det måste vara sådana där stjärnskådarmadrasser”.
No comment.

Peter och Sydde hittar till Tomi’s Roof och gnäller över att det är ett eliminationsproblem när ett grepp är exkluderat. Trots den negativa inställningen så gör de problemet med fin stil och väljer att toppa problemet med hela dess 7/8 meter.
Ytterligare en fin helg på Åland. Och för dem som undrar hur bra det går att köra på ön när det regnar, så säger jag så här. Geta funkar i alla väder. Om paddorna blir blöta så är det bara att slå på bastun och dumpa dem där.

Nalle på Sphinx projektet vid Fågelberget. Jävligt futuritisk.

Ume del 2

Vi har det här året observerat ett nytt sommartecken: Granitgrottan. Detta är ett trevligt fenomen som vi gärna ser fortsätter några år till och kanske till och med sprider sig lite längre österut. Förra året var det Granitgrottan som upptäcktes. I år upptäcktes Granitgrottan men inte bara det, det upptäcktes något för de små klättrarna också: Lilla granitgrottan. Där kommer riktigt små klättrare att kunna njuta på samma sätt som lite större klättrare gjort och kommer att göra i Granitgrottan och Granitgrottan. Magnus och Björn har redan satt upp ett antal problem som lockar. Ett välbehövligt tillskott i en omgivning som annars dominerats av Granitslabben, Granitväggen, Granitsprickan och Granitmosskramare. Vi ser fram emot att komma ner och känna på de nya Granitlederna. Bruno hoppas att Granitgrottan är bättre än Granitgrottan.

I kväll bär det av mot Kalkgrottorna och Kalklederna i Franken. Sista finputsningen av den icke-existerande pumpen skedde i går på Örnberget där jag för första gången sedan typ 2000 tog ett fall. Helt oväntat susade jag av på slutet av Papillion. Ok , jag höll på dö av pump men jag ingnorerade det som höll på att ske.

---

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge... Vi fortsätter vår norrlandsexposé och avrundar bouldringen i Umeå. Sydde fortsätter:

I Skravel 2 är det de hårdare problemen som främst lockar. På detta område, som borstades och ...tja, bereddes inför SBO 2004, finns helsköna problem som t.ex. Mobilization 7A, Björnkram 7A+, The thing that should not be 7B och såklart Umeås nya testpiece; The Four Noble Truths 8A (FA av nya strongman-fenomenet Peter Lindmark) vilket är en lågstart till finfina Kunoichi 7A+ .'


Inte bara Skravelsjö bjuder på bra bumlande i Umeås omnejd. På klassiska I20-stenen, som är den mest centrala klättringen man hittar, finns ett gäng bra problem mellan 6C och 7B+. Stenen är ganska vass med några suspekta pockets (kulhål från skjutglada lumpare som härjade i området förr eller ngt annat?), men har bra lutning och erbjuder fina uteträningsmöjligheter. Det har funnits planer på att tälta in hela stenen med presenning och ha ett värmeverk där inne så man kan köra vintern igenom. Det har även framförts förslag på att ta några domkrafter och tilta blocket så man får några grader extra lutning på den övehängande delen och därmed en helt ny utmaning på existerande problem. Jag gillar den pragmatiska inställningen till klättring som finns bland flera Ume-bor. Problem du ska göra om du hittar hit: Kalashnikov 7B och Black Russian ss 7B+.

I Obbola hittas sköna vattenpolerade slopers att hänga loss på på bland annat Mr Hallontårta 6B eller Saknad i Strid 7B .



Afrika-stenen kan vara värt ett besök men den ligger tyvärr lite avsides och ensamt. Skön friktion och typ 10 bra problem mellan 5 och 7B.

Fler problem att välja på finns på Ökberget och Håkmark. Ökberget är kanske inte så märkvärdigt även om det finns ett gäng sjyssta linjer; Politiskt Korrekt 6A+, Ragnarök 6C+ och Pleasure Palace 7B, men framför allt finns här Umeås första 7C - Urban Dufvas Enjoy the Silence som så vitt jag förstår ännu är orepeterad

Håkmark fick 2006 samma behandling som Skravel 2 och därmed föddes ännu ett SBO-område (SBO står förresten för Skravelsjö Boulder Open, men tävlingen gick alltså detta år i Håkmark). Ca 70 problem tvingades fram. Underbart med renborstad, inte alltför vass sten med bra landningar. Drog dit med ett gäng 08-or och jag tror jag talar för fler av oss när jag säger att SBO 2006 var en av de bättre klätterdagar jag upplevt. Festen på kvällen med tillhörande 360-gunga gjorde inte upplevelsen sämre. I tävlingsprotokollet syns att självaste Bruno fick se sig slagen av Sundsvalls bouldermonster Fredrik Bodin.

Problem värda att nämnas i Håkmark är Beauvais 6B+, Lunacy has found us 7A, och Giron 7B+."

Lisa Rands är inte en subba

Vi vill poängtera en sak: Det är inte ok att skriva vad som helst i kommentarerna. Vi undanber oss personangrepp och allmänt kränkande kommentarer. Bruno har ensamrätt vad gäller personangrepp. För att ni inte skall missförstå oss så har vi ingenting emot Jens eller 8a.nu. Jens har lagt ner mycket energi på att utveckla en site som har berikat svenskt klätterarbetsliv på ett alldeles strålande sätt. Dessutom har han bultat upp otaliga leder på västkusten vilket är värt mycket respekt. Det är mer än de flesta har gjort. Vi finns till för att för att fylla ut och rätta till samt kanske då och då hitta på och skapa missförstånd och vanföreställningar.

Känner du agg mot någon eller har ett nedvärderande sätt att uttrycka dig på: Håll det för dig själv.

Skojigare saker. Vi har hört talas om Kyrkberget långt uppe i ingenstans. Norrlänningarna har pratat om en klippa som överträffar alla fantasier vad gäller sten i Sverige. Då det tydligen ligger mitt ute i ingenstans, Dag förklarar saken ganska vältaligt i sin kommentar på 8a, är det ingen som riktigt orkat ta tag i saken. Men vilken pärla:
Bortsett från att det pratas om multipitch. Hur traddigt får det bli egentligen? En eloge till Jonas fantastiska mustach. Klädsam.

Sommarstiltje

Snart går vi in i den riktiga sommarstiltjen. Ali är på väg för att ansluta med Crell och John i Europa någonstans. Var nu det kan vara. Säg det klätterställe som denna oroliga duo inte har hunnit med hittills under sin eurotrip. Steklund, nyss hemkommen från Rocklands, lär spendera någon månad i MW eftersom han är "mellan två jobb". Brunos tredje ben kommer att befinna sig i Franken och Frankrike de kommande tre veckorna. Alla ni som har prövat Eichlers "internet" vet att det kan komma att bli ganska klent med uppdateringar en tid framåt.

Den senaste veckan har det heller inte blivit särskilt mycket klättring. Vädret var sisådär sammarbetsvilligt men det blev två korta besök i Svanvik och Solvik. Det har varit pumpfokus och jag kan bara konstatera att det är otroligt jobbigt att komma igång igen. Verkets tunnel bjuder på max 16 moves och det är inte riktigt tillräckligt när lederna krävar 40 flytt eller mer. Tur då att lederna i Franken som siktet är inställt på inte bjuder på pumpodysseer av liknande rang. Lederna? Det är väl egentligen bara en som jag egentligen har funderat på. Subway, 7 moves sedan är det svåra över... En riktigt styv 8b sedan greppet på läppen har gått sönder. Ödmjuka som vi är säger vi redan nu att den är uppe och sniffar på ett plus.

Det närmaste bouldring jag kom denna vecka var att vi var på väg upp till Fjällbacka för att sniffa lite på den nya bouldergrottan och att vi körde förbi "Jorden runt i en kundvagn" för en liten fotosession. Men tyvärr störde både en kraftig vind och tidsbrist båda planerna. Jorden runt i en kundvagn placerar sig lätt på en topp fyra över boulderproblem som jag har klättrat i Sverige. En snabb lista skulle kunna se ut så här: Moby Dick, Baltazar, Den gamle och havet och Jorden runt i en kundvagn.

Linköping och Västervik lär också bjuda på några riktigt fina problem. Västervik har vi bara skrapat lite på ytan och det lär bli ett besök till under hösten. Linköping ser ut att ha gått från att vara en cragdestination i from av Solvik till en boulderdestination där både Höversby och Knutby ser mycket intressanta ut. Det verkar som man får tvinga med någon local ut om man ska ha guidning i området. I vanlig ordning hör man kommentarer som "finaste problemen i Svereige" och närmast obligatoriska "bättre än Kjuge" och i vanlig ordning vet man också att när euforin har lagt sig så är det nog inte riktigt så.

Ett ord om bultpolicy. I diverse dokument som några klätterklubbar och kanske till och med förbundet sprider omkring sig förordas geografiska zoner med bultrestriktioner och man kan läsa att all bultning i Buråsen, Hallinden, Häller, Vinternberget och Välseröd undanbedes. Vi kan hålla med om att det kan vara bra med en restriktiv hållning generellt med bultar; vi klättrat helst givna linjer och inte linkups och krystade varianter. Men att undanhålla Sveriges kanske bästa område är ungeför som när man gick på barnkalas som lite och någon stor stark idiot roffade åt sig tårtan för sig själv och lämnade bullarna åt alla andra. Bullar i all ära men det känns lite fräckt att välja ut alla de absolut bästa klipporna. Samma kille kom senare och bröt upp armen bakom ryggen på en och tvingade en att säga att man älskade AIK ända tills man för att slippa smärtan också gjorde det. Varpå man naturligtvis hatade AIK efter det. Bruno rekommenderar att tidigar nämnda berg / områden skall fortsätta att bultas. För att citera Joakim Olofsson: "En fin linje är en fin linje är en fin linje oavsett om det är en 4 elle 7". Vi tillägger: " Oavsett om den är bultad eller inte.

Den korta versionen av Rocklands-trippen är att Rocklands är bäst. Den längre versionen följer nedan…

Gänget bestående av undertecknad, Bäckis, Sydde, Magnus C, Flamman samt Liljefelt anländer till ett oroväckande varmt Kapstaden på söndagen. För mig och Crona väntar tre veckors semester medan de övriga stannar en extra vecka. Snabbt går dock humöret från topp till botten då British Airways precis som väntat tappat bort bagaget. Inga väskor, inga crashpads och ingen konkret information om när dessa kan väntas anlända. Kul. Särskilt som de ska buda ut det till oss, och vi kommer att bo 25 mil norr om Kapstaden ute i vildmarken och det känns tveksamt att dessa pajasar kommer lyckas hitta dit om de inte ens kan lyckas flytta en väska från ett flygplan till ett annat. Våra hyrbilar tar oss i alla fall till destinationen Clanwilliam som är den sista ”staden” innan man kör upp i bergspasset där Rocklands ligger. Här bunkrar man med fördel upp med mat, öl, kaffebryggare m.m. innan fortsatt färd. Vi har hyrt in oss i ett hus som ligger mer eller mindre mitt på prärien på andra sidan bergspasset från Clanwilliam sett. Lvällen närmar sig och vi kör över Pakhuis pass och ett otroligt blocklandskap breder ut sig. Det blir överväldigande och nästan för mycket – vart börjar man egentligen? Vi behöver ju dock inte oroa oss än – vi har ju inga klättergrejor… Väl framme vid huset visar det sig att vi bor granne med ett gäng amerikaner inklusive Lisa Rands och Matt Wilder. Vi frågar artigt om de har lust att låna ut en crashpad då vissa av oss åtminstone var kloka nog att lägga klätterskorna i handbagaget och är sugna på att klämma lite sten. Vi får ett ganska surt nej med motiveringen att de inte vill slita på sina crashpads. Denna incident sätter tonen för hela Henriks resa och det tar fler dagar innan han återhämtar sig från denna fullkomligt absurt idiotiska motivering.

Efter två dagar anländer bagaget. Lyckan är dock inte total eftersom inga crashpads är med. Vi kan inte få ett konkret svar från bagagehanteringen och fruktar det värsta – klättra hela resan utan. Vi lånar ett par bäddmadrasser från husinnehavaren och sätter igång att klättra alla icke-highballs vi kan hitta. Besöker först de områden som ligger när bilparkeringarna eftersom stora madrasser är en aning otympliga att bära runt i terrängen här. Stenen i Rocklands består av sandsten. Dock varierar den ganska mycket i karaktär – fontanliknande formationer är relativt ovanliga och stenen är generellt sett lite grövre och mera grepprik. Just detta att stenen är grepprik leder till att det flesta hårdare problem är branta eller brantare dvs tak. De första områdena vi besöker, Campground och Champsite är en aning underväldigande. Bättre än något i Sverige men ändå något av en besvikelse. Efter två dagar här anländer dock till allas lättnad våra crashpads och klättringen kan börja på allvar. Under de följande två och en halv veckorna besöker vi alla områden vi känner till och hör talas om; Roadside, Fortress, Roadcrew, Sassies, The Bend och De Pakhuis. Boulderingen i Rocklands är helt otrolig. Jag förstår direkt varför klättrare som Nicole och Zangerl tillbringar varje sommar här. Potentialen är ändlös och nya områden utvecklas varje gång någon får lust att utforska. Block finns överallt så långt ögat kan nå och de ”områden” som existerar är snarare ansamlingar av bra block med högre koncentration av problem. Hur mycket av Rocklands som är utvecklat är svårt att uppskatta men det rör sig om promille snarare än procent. Det är den geografiska positionen som man kan tacka för att man inte upplever några Cuvier-flockar som driver runt mellan blocken. Trots att det är högsäsong ser vi de allra flesta dagar inte en människa. En helg vid det populära roadside är det uppskattningsvis 15 personer närvarande, vilket enligt en local är ”det mesta han någonsin sett där”. Under resan har vi fantastiskt bra väder med endast två regndarar och 10-23 grader. Har man bara tålamod att vänta till eftermiddagarna så dyker sticket upp när solen närmar sig horisonten.


Att försöka sammanfatta klättringen är svårt, det finns för mycket problem och för mycket sten för att man skall kunna generalisera. Jag skulle dock beskriva det typiska rocklandsproblemet som brant och relativt långt (gott om highballs). Absoluta måsten i olika grader inkluderar Orange heart 6C, Roof is on fire och Tea Pot 7A, Question of Balance och Ulan Batar 7B, Sunset arête, Kingdom in the Sky och Caroline för 7C. Det spelar dock ingen roll hur hårt du klättrar, Fred Nicole mfl. har sett till att 8B/C spektrat är väl täckt. Bästa området måste var Roadside där ett oproportionerligt högt antal klassiker trängs på ett litet område. Question of Balance – blocket måste vara det bästa i världen. Varje problem på detta block är en total klassiker och graderna går från 6C till 8C. Fick jag välja ett block till bakgården vore det detta.

Uppskattar man nattliv och disco all nigt long så kommer man att hata Rocklands. Det finns i princip inget att göra utöver klättring, men vilodagar kan man dra till diverse vingårdar eller varför inte göra Kapstaden. Personligen älskar jag den orörda känslan man får i Rocklands och tystnaden känns som en befrielse. Spenderar en dag ensam uppe vid fortress och det känns som om jag är ensam i hela världen endast omgiven av block, bergstoppar och himmel. Klättrar totalt 16 av 19 dagar under resan och sista veckan lossnar det efter att inledningsvis ha varit i medioker form efter min fingerskada. Sista veckan gör dock inte fingret ont längre utan det är bara den ständiga bristen på hud som begränsar, det är för svårt att ta vilodagar här nere… Resan är en framgång för alla inblandade. Jenny klättrar bra och gör personbästa med Lolita 7B. Sydde flashar 7B, är ensam uppför Ulan Batar och skickar bl a Sunset arête och Rooi Klavier (båda 7C). Flamman drar av otaliga 7B’s och såg ut att vara riktigt på gång inför sista veckan – vi får snart höra hur det gick. Henrik gick fram starkt när han inte låg på paddan och sov ;-) Krimpmonstret Crona klättrade hela tiden bra men det skönaste måste helt klart ha varit när han skickade ett vägg/sva-projekt sista dagen sista presset precis medan solen försvann under horisonten. Weetabix Warrior var född och graden blev 7B+ vilket i svatermer är lika med totalt desperat. Enda plumpen i protokollet var för mig när jag trillade av toppen av Ceder Spine näst sista dagen, landade bredvid paddorna och gjorde illa knäet. Tur i oturen att det hände så sent. Sydde och Flamman slet sig båda uppför denna vassa higball med adrenalinet pumpande.

Sammanfattningsvis kan jag bara säga att resan till Rocklands för mig var den bästa klätterresan någonsin. Känslan av att upptäcka och den orörda känslan bidrar till att jag föredrar detta ställe framför något annat jag besökt och har i princip redan bestämt mig för ett besök nästa år igen…

(Bilder lär följa inom kort när resten av gänget anländer till Arlanda)

Skit

Det har varit en del snack om skit den senaste tiden. Karbin har fått för sig att smälla upp sin femtusenkronorskorv från Ergo. Tyvärr. Vi har rynkat på näsan och höjt på ögonbrynen. "It's only good for the bin" har det hörts viskas.

Ali matar på:
"Gissa om de hade roligt när de skulle själva plocka upp den från mässan. Jimmy > Pete : "You guys are on your own" Halva skiten gick sönder när de började flytta på den. "


Karbin är inte den enda klätterväggen som dras med skit. Enligt obekräftade källor ligger det en stor svampformad hög på den nya Klättergötlaborgaren. Samma obekräftade källa menar också att svampen gick loss för hisnande 350.000 kr. 350.000! Det är en del pengar det.


Vi listar dålig skit som gymägare kan spendera pengar på:

1. Svamp.

2. Korv.

3. Strukturväggar typ ERE och Entreprises eller, ännu värre, någon av Cruxs tjeckoslovenkroatiska underleverantörer.

4. Campusboard. Den tar yta. Ingen vill ha den - förutom ett fåtal parasiter som man ändå inte tjänar några pengar på. Fast till slut brukar den ändå komma upp för att slippa allt tjat. "Vertikal är helt värdelöst - för de har ingen campusboard" . Och vilka är det då? Det är ju vi! Team Bruno är 30 procent av Stockholms campusbrukare.

KC gjorde helt rätt som byggde sin nya vägg i plywood. Bra och billigt. Kanske inget för de allra bästa men helt rätt för alla andra.

---

Vad är det med Christopher? Ena dagen sitter han och bölar om sitt trilskande finger. Separationsångest tror vi att det kallades. Andra dagen går han ut och klättrar 7c block. Snacka om att skapa trovärdighetsproblem. Men vi säger som göteborgarna: Gött mos i olyckan!

Och så får vi inte glömma Assar som går och tröstklättrar 7c+ när alla vännerna är i Southafrica.


---

Vi avslutar men riktigt dålig skit:

Olof Eriksson...

pressar hårt i Thailand. Så hårt att stackars Lindström överöses med små psykande meddelanden. Senast igår fick Anders reda på att han inte har en chans att ta rygg på Olof när sommarens scorecardrace inleddes. En öppning på OS och flash av 7c är en riktig smakstart. Vi avvaktar Lindströms motdrag. Den 23 ska poängen samlas in i Franken. Det kan bli tufft, som vi alla vet är poängen dyrköpta i turistparadiset Tyskland... Men ett stalltips är att Anders knappast kommer hänga som ett fras då han har sett riktigt stark ut de senaste träningarna.

Vi har redan siktet inställt på några billiga poäng.

Felregg

Stefan Rasmusson gör det förbjudna och flashar ett problem och sedan kallar den för "hard". Den karln kan inte ha hört talas om graderingsteorin. Det ska vara svårare att flasha ett kort powerproblem än en lång pumptur. Wow, undra hur hårt han kan klättra på långa pumpturer?

Bild på problemet hittar ni på vkcenter.se. En ovild gissning är att det är felreggat eftersom problemet kallas projekt på bilden om det nu inte är ett annat problem som han åsyftar. Men i fagorna är det inte många som klättrar på samma niv så det förefaller rimligt. Vi konstaterar att det finns mycket fin brant sten i området. Fruberget är, trots Johan Anderssons utsaga, inte chippat och där finns det gott om kvalitetsproblem. Defintitivt några av de finare problem som jag har klättrat i Sverige.

Bäckis persar

Trailer park boys splittrades i helgen när delar av teamet begav sig på en krokig resa ner till MW. Senast observerades Crell och John i Franken studerandes Brunos egen reservation. Vi vet inte vilka satyg de ställer till med den här gången men jag antar att vi lär märka när vi kommer ner. Rykten säger dock att de är på väg mot Arco. Vi får se var de sluta till slut. Det är MW och Franken som är de stora destinationerna i sommar för de flesta stockholmsklättrarna. Kalle Olsson ska umgås med Martha och Nanny i hela sex veckor medan Per Holm stannar en månad i MW. TPB är som sagt splittrade och rör sig slumpmässig mellan de två områdena. Förmodligen sammanstrålar alla för dela på subs på tysk öl och några ekorrar. Hur ett gäng bestående till största delen av infödda Stockholmare har regredierat ner till white trash-nivå är något av ett mysterium. Ali K kan ju inte ens tanka en bil. Bara det borde diskvalificera honom. Senast han försökte liknade det en scen ur Zoolander. Bortsett från dansadet alltså. "Hur fan skulle jag kunna veta?"

Några som börjar droppa in nu när vi andra snart går på semester är sydafrikagänget. Det är väl en smärre tröst. Tydligen är Rocklands något av himmelriket på jorden vad gäller bouldring. Vi får väl tro dem. Bruno är dock rabiat övertygad om att inget kan vara bättre än Bleau. Men han brukar ha fel. Steklund är nyss hemkommen och kommer snart med en schysst liten bildberättelse om det förlovade landet. Kort summering av läget: Sydde har gjort två 7c och en 7b (flash). Jenny har äntligen fått till det och gjort en 7b. Om jag tolkar Steklund rätt har han tickat en hel del upp til 7c+ inklusive den fina Sunset Arete och Björn och Magnus tickar allt som rör sig upp till 7b+.

Mooney på Mallis...

Och det gick bra.

SMHI - ja just d

Grader igen....

Då vi av någon outgrundlig anledning har blivit har blivit indragna i någon form av graddebatt känner vi oss tvugna att ta bladet från munnen.

Egentligen vill vi inte säga att Jens har fel i sak - det är vi inte tillräckligt kompetenta att pröva. Vi tycker att det är bra att åtminstonde någon har tid och lust att teoretisera över något så komplext som grader. Teorin kan mycket väl stämma i sig och ärligt talat bryr vi oss inte så mycket, allt är ändå soft; det är när den skall tillämpas som det blir "galet".

För att utnyttja en populär klyscha ska man inte jämföra äpplen med päron eller, som i det här fallet, svaleder med tak. De är så väsensskilda att det knappt är samma sport. Vi har sett exempel på 8a-bouldrare som misslyckas på 7a sva. Behöver vi nämna A l'impossible nul n’est tenu? Huh, the horror... Ska man försöka praktisera teorin borde man egentligen jämföra liknande föremål. Till exempel ska man ställa Stiltje, Gamzatti, Electric Avenue, Cowboys on Acid, Diana och Mr Magister i ett hörn och rangordna dem. I det andra hörnet kan man placera Fucking far from Ok, Baretta, 30-åriga kriget och Gränslandet. Därefter tar man fram sitt teoretiska ramverk och granskar dem innan man sedan rangordnar dem inbördes.Sedan kan man kanske tänka på att det finns en hel del faktorer som är svåra att parametrisera eller observera för den utomstående betraktaren. Klättrarnas förutsättningar varierar också över populationen. Det går att urskilja individer som är mer specialiserade på en viss typ av klättring; låt dessa sköta gradering en av den klättring de är bra på. Hur skulle det se ut om Kraufvelin graderade spricklinjer i Bohuslän? Illa, fullt av åttor, nior och tior. Som tur är så håller han sig till det som han är bättre på. Vad nu det är.

Tidsaspekten som nämns är också intressant. På sjuttio och åttiotalet gjorde man tydligen inget att än att toffla runt på en massa mosskramarleder. Och de blev tydligen rätt vassa på det. Så vassa att dagens klättrare förbryllas över hur dom där tomtarna ur det förgångna lyckades ta sig upp. Well , det är dagens mode. Dagens ungdom vill inte springa långdistanslopp, åka längdskidor eller klättra känsliga vertikala leder. Nej! Det är Snowboard, skateboard och brant som gäller för all upplevelsekåta åttio- och nittiotalisterna. Låt säga att pendeln svänger och en majoritet av klätterpopulationen siktar in sig på alla vertikala klippor som vårt land tyvärr är begåvat med. Hur kommer graddiskussionen då att se ut?

Förövrigt anser vi att alla långa pumpleder borde nergraderas eftersom de är lättare att onsighta och klättra än korta powerturer. Varför får inte Hubble fler repetitioner? Det kryllar ju av folk som klättrar 8c+ före frukost.

A future classic... No! Already a classic

Det råder en allmän sommarstiltje just nu. I huvudet i synnerhet. Visst, ibland krusar sig vattenytan men inte är det mycket. Perkulator Holm plockade en sällsynt repetition av Slap that fat bitch! 7c+. Problemet skulle säkert få fler repetitioner om inte landningen krävde minst 5 paddor och två närgångna spottare. Landningen är så usel att man skulle få skallen uppsprättad av stenen bakom.

Numera insomnade Klaan var föregångare på många områden och det finns schyssta grejer att hitta när man gräver i deras arkiv. Stockholmare har alltid varit lite mer gradkåta än sina bröder och systrar i Göteborg. Därför vore detta otänkbart i GBG men ganska så självklart i Stockholm. Folk har varit ganska ambitiösa att kommentera och några små guldkorn går att vaska fram. "Just great how thirteen good holds can turn into a testpiece. A future classic... No! Already a classic!" och "Pretty bad friction considering the rough texture of the rock. There's an escape variation, where you hook around the left edge with your left foot." Där ser man! Ali som alltid hävdat att hälkrok var OG. Doh!
---

Vi gillar 8a.nus FA lista. Förhoppningsvis kommer man i framtiden också ta del av lite mer information av ledera. De fyller ett tomrum som uppstod när BS tog bort sin rapportering.

---

Jens tycker fortfarande att det kändes jättejobbigt att han och hans homies inte klarade Odon på Skälefjäll. Tufft. Men, vi är inte dom som är dom och tröstar när det känns jobbigt. Vi bjuder på ett skönt litet insidertips för att göra det hela lite lättare. Klättra sva i ett år. Hur många svalinjer har ni klättrat den senaste året? Inte många, skulle vi gissa. Eftersom våra kunskaper om heta sva/vertikala linjer i Sverige är ytterst begränsade vet vi inte riktigt vad vi kan rekommendera. Men Hönö ligger ju nästgårds. Superfettot kanske vore en lämplig träning eller Go Mongo 6c och Nilfisk 6c om man vill känna på hur tufft sva kan kännas. Vi vet också hur marigt det är att göra Eskapism och Kristallsvaet i Kjuge och det rör sig bara om sketna 6b+ typ; inte många points där inte. En svaled som graderas 8a skall i en förenklad värld motsvara ett 7b+ sva. 7b+ sva! Det är riktigt riktigt knivigt. En inte helt vild gissning är att någon av Göteborgs svafantomer skulle göra processen kort med Odon. Jag sätter en peng på att Chrillo, Hasse eller Mange skulle markera den som "soft" om de hade scorecard.

---

Och tills sist. En riktig goding som vi nästan har glömt. Vi måste fråga oss om NÄR Johan Andersson skall våga sig till Västervik nästa gång. Väldigt modigt uttalande eller bara väldigt ogenomtänkt.