För dem av er som drömmer om att någonsin kunna göra som Gill...
... och har de anatomiska förutsättningar, så är inte vägen dit omöjlig. Dragondoor publicerad för en tid sedan en längre artikel hur man lyckas. Man kan aldrig få för mycket kroppskontroll. ”den som kan kontrollera varje muskel är odödlig” Hörde det i någon manga film, tror det var Ninja Scroll. It does make some sense. YES NO?
Minns första gången jag gav mig på en front level. Kan fortfarande höra hur hälarna smäller i golvet på Karbins klinkers. Men sen så kom dagen då Magnus ”Bulten” Råström visade mig lite tips n tricks. Helt plöstligt så kändes det inte omöjligt längre. Man är ju en synisk realist, vilket är bättre än en naiv optimist?
Följande grejar den normale svensson som har alltför mycket kärlek runt magen som hindrar honom från att få in knäna.
Här kom Bulten med förslaget att börja chocka kroppen med att kontrollerat trycka fram ett ben åt gången, för att sedan ta in det och trycka ut det andra. Detta i kombination med att börja göra pull ups i detta läge bygger upp en del muskelatur som krävs för att orka häva kroppen.
Nu är det inte mycket kvar. Följande har jag förstått är Serkan ”Seko” Ercan favorit. I följande läge så håller man benen 90 grader i sär och vrider höften höger till vänster tills man rasar ner i total utmattning.
Hur John Gill lyckades greja en FL med enbart en arm, är vi nog många som undrar över. Men att han kört benlyft med en arm när nog inte helt galet gissat.
För att citera Kerstin när Peter står och pushar henne till att göra fler repetitioner under en situp session. - Varför? Oj, vad Peter såg paff ut när han fick frågan. Något svar hade han inte att ge då. Men senare så kom snilleblixten; ”För att man ska ha något att göra på vilodagarna” Just något som exempelvis Sharma nämner i filmen Rampage när han kör sina dagliga 200 situps. Sick!
Inte haft så mycket koll på läget sistone, men lite nytt har man lyckats suga till sig. Ni har alla redan hunnit läsa om Stefan Wulff press på Leo Holdings Savage Horse. En led för barnlösa enligt Erik M. Som bestämt sig för att sluta glo på den. Men det hindrar inte honom från att göra andra mindre galna saker. Samma helg som Wulffen rev av SH, så lyckades Erik skicka Veckans Värsting... i ösregn!? Samt lära Stefan att ge sig på kaminer. ”Här har du 2 cammar, iväg med dig nu!” - Ehhh, ok. Stefan fick lära sig mycket nytt på den linjen, (minns ej namnet, grad 6c). Men enligt storyn så fick han sig en större nära döden upplevelse på den än just SH.
För att klargöra lite fakta så heter LeStef’s nya linje på Brudberget Wiking Quest. Som tyder på att någon klämt igenom alla tillgängliga Entourage avsnitt. Filmnörd? Nej då vännen, bara avis på att du har tid att kolla på film.
Årets nyhet måste fanimig vara att Chrille Holmgren fått för sig att klättra rep. Jo då, ni läste rätt. Han dumpade borstarna och dammade av sitt sele som han enbart använt en gång, då på någon 6a led. Vi snackar nu -97 typ. Målet är tydligen I have a dream [8a ]Sjötorpsberget som lär bli sommarens mest repeterad led. Chrille lyckades inte den dagen då jag fick nyheten, men John P dundrade av den på andra pressen. Nice one.
För oss som gillar att ägna vår enda tillgängliga tid på att hänga i dåliga pockets så kan jag rekommendera Bleaustones fingerbräda. Snart tillgänglig i Galna Enskedes KK. Finns på Centret för den som vill testa. Bakom Enterprise brädan, lite hemligt dolt.
För min egna del så har det inte blivit så mycket ute på sistone. Lyckades dock göra en 7:e variant av Houdini på Långholmen i torsdag. Say what? Alltså. Houdini OG – 7B Eliminate 7C+ Lower 7C Lower Shorty 7B+ Campusini 7C Assis 8B Och nu Morpho 7A+, vette fan om den är gjord förut men här är betan. HH crimp, VH undercling > VH tumpinch > HH Sloper > HH slutjuggen. Inget behov för heelhooks och annat kroppstungt, även om man är lite utsträckt.
Ute i världen så har Tyler Landman skickat Daniel Woods lilla über testpiece Ode to the Modern man. Ser ut att kunna vara en vägg i Kolis.
Två epoker har nått sin ände. År 2002 hängde Anders Lindström första gången på Baretta och har samlat på sig en respektingivande mängd försök. Olof Eriksson har också kommit till ett slut med sin kamp mot Hemliga vägar. Både två har haft kapaciteten att göra dessa leder långt tidigare. Typfall av mental blockering. Ett av de mest klassiska exemplen måste vara Fredrik Rundqvists episka strid mot Vilddjuret i Skevik. Det blir en rejäl screamer när man susar av slutkruxet. Omkring tio meter och merparten av alla normalt funtade människor uppskattar inte denna upplevelse. Well, Fredrik hade blodvittring och var varm i kläderna. Slutkruxet är sista movet och faller man på sista movet har man i princip gjort turen, eller hur?. Bara en ren formalitet undanhåller dig din givna rätt till ära, berömmelse och 1000 pinnar, och då är det också självklart att man trummar på tills man har rott i hamn. Legenden säger att Fredrik tog mer än femtio fall från ledens sista flytt innan den slutgiltiga triumfen. Boring, säger den normalt funtade säkringsmannen och släpper på uppmärksamheten. Den pikanta detaljen är att det finns en saftig bivackhylla några meter upp på leden. Normalt sett: inga problem. Med en uttråkad säkringsman som bara matar, matar och matar på... det sägs att han svingade in på hyllan mer än en gång. Utan större blessyrer bör nog tilläggas. Och till slut kom han ändå upp. Renderade en notis i BS, liksom Paladinos (1998) första bestigning av SFW.
Norrland igen. Vi börjar uppfylla vår kvot av norrlandsbevakning och vill minst ha en film om vi skall kommentera Martin Franssons nya led i Niemisel. Förbaskat bra gjort. Det sätts ju inte direkt upp hårda leder till höger och vänster här i landet och det är den förbannade granitens fel. Eller så chippas det för lite. Har hört mycket gott om Fransson och vi lär höra mer. Niemesel borde vara en given destination om det inte låg så förbaskat långt bort och om inte insekter förpestade tillvaron. Som om inte det vore nog så verkar klippan dessutom vara en hyfsad grundvattentäkt som skulle kunna försörja Dubais golfbanor. Två och en halv torra dagar per år. Inte undra på att projekten är långkörare.
Boulderscenen blir trögare och trögare ju närmare sommaren kommer. Sändarförhållandena har kraftigt degraderats och det börjar bli ganska dött på på 8a-tickern. Visst maskinerna Flodin och Luhr fortsätter prestera på ett imponerande sätt och Rasmusson är inte långt efter. I Stockholm händer inte mycket, förutom just på Skansberget. Men, den som letar lite kan dock hitta några russin att pilla ur den kladdiga stockholmskakan. Le Stef smällde upp ett nytt problem ute på Brudberget. Problemet heter Wiking-någonting, minnet är inte vad det brukar vara, och seglar in som en 7c+. Morfo. Krymplingar göre sig icke besvär, i alla fall inte med Stefans metoder. Wiking-någonting gör några känsliga flytt på undersidan av semitraversen Supercool och toppar ut på läppen istället för på areten. Ett mellanting mellan variant och egen linje med tyngdpunkt åt det senare. Grönt kort från Bruno Show.
Perminator Holm har primärt haft ett stort delmål under våren för sin hårda och disciplinerade träningsregim. Landslagssamlingen i Göteborg har hela tiden hägrat. Och som han gick in och dominerade: storslam i båda träningstävlingarna. Är Per klättringens svar på träningsnarkomanen Ivan Lendl?
Vi började med några fall av besatthet och avrundar med ett till. Robban R har lurat med mig till Brommaplan några gånger för att jobba på ett gammalt Paladinoprojekt. Problemet är högt med crux precis i början därefter ganska lätt men ett känsligt flytt på slutet har fått mig att reversera två gånger. Den officiella versionen är att jag inte vill vara ofin nog att sno FA:n från Robban. Jag har ärligt talat ingen riktig koll på hur många gånger Robban har varit där och stångat sig blodig. Något säger mig att det har blivit över 200 försök på första movet, om inte det är i underkant. Lite hyfs måste man ju visa...
Bruno bad mig skriva nått om den bouldering som finns att hitta i de norra delarna av Sveriges kustband, runt Ume och Lule närmare bestämt. Jag kunde givetvis inte tacka nej. Detta är föstås en högst subjektiv bild av klättringen i de nedan nämnda områdena och tycker läsaren att jag snackar skit går det bra att framföra det, förslagsvis i kommentarerna.
Uppfostrad i Umeåklättringen förstod jag snart att bouldring är en vital del av den ädla fritidssysselsättningen klättring. Umeås sportklippor (traditionell klättring är jag inte alls bevandrad i egentligen, även om jag faktiskt klättrat en spricka på det berömda Blåberget - på topprep) är små och lederna inte av världsklass. Bouldringen däremot håller hyggligt i svensk jämförelse.
Skravelsjö och Skravelsjö 2 är områden med relativt många problem på en rätt koncentrerad yta. Stenen är typisk(?) grovkornig svensk granit - hudätande och fostrande m.a.o. Problemnamn som och "Skrubbsår" säger kanske en del. Dock ska man inte avskräckas av det utan istället glädjas åt att finna Sveriges bästa borstnings- och landningsberedningsarbete. Ume-bornas arbete kring problemen är verkligen något att dra lärdom av. Hur mycket roligare är det inte att klättra på en sten kliniskt ren från mossa istället för att behöva försöka hitta rätt med fingrar och skor på just de grepp o steg som förstabestigaren tyckte sig behöva för att komma upp? Och att ha en platt landning att lägga paddorna på är förstås att föredra framför att landa bland stenblock o skit som riskera att bryta ens svaga fotleder. En del menar att rensningsarbeten som inför SBO 2004 eller 2006 är att gå till överdrift. Jag är bara tacksam. Jag vill poängtera att det inte är chipping jag åsyftar. Mig veterligen har det aldrig tillverkats några grepp på boulders i Umeå (eventuellt undantag – se I20-stenen).
Något annat jag reflekterat över efter att ha flyttat till Fjollträsk är att Umeåbouldringen erbjuder väldigt mycket fina problem även i de lättare graderna. Har numera ofta svårt att ens idas värma upp på problem under typ 6B för att klättringen ofta är så ointressant, men som jag minns Skravelsjö så fanns det flera riktigt fina lättare linjer. Några favoriter är Nitro 6A, Gallo 6A (hård har jag för mig), Port de Grange 6B, och givetvis Bullkungen 4 som man kan göra hur många ggr som helst med ett otal varianter på uteslutningar för att göra det extra kul. Har en föreställning om att graderna, och även då de i de lägre registret, hålls på en bra nivå då det kommenteras flitigt på BIMBO - som för övrigt är en fantasktisk källa till porrsurfning. Läs gärna kommentarerna på några Ume-klassiker – alla kring 7A av någon anledning; Crimp Master Flash, Farfars Y-front, Pretty Fly 4 A Short Guy och såklart Milky Way. Underhållning.
Är man mer adrenalinsökande finns fina högbollar att ta sig an; Bloody Mary, Trad är Gay, Prozac (finaste bilden i BIMBO?), Testbild (som undertecknad faktiskt testat att fall från toppen på) och såklart Jonas Wiklunds riktiga testpiece i sammanhanget - Oktoberfesten. Klassiker bland de hårdare problemen i Skravelsjö är Kinapuff 7A+ Bärnsten 7B och givetvis riktmärket för 7B+ - Another Biz.
och inte blir man av med jobbet för det. Helg i Sandhamn och ingen klättring. Veckan har, för att citera Kraufvelin, varit ganska muppig. Och helgen blir inte bättre.
Inte destomindre gör vi vårat yttersta för att berika nätet med ännu mera dynga. It goes on and on and on osv. I dag kommer det dock lite kvalitet uppifrån norr. Vi renar vårt smutsiga samvete och låter Sydde berätta lite om kvalitets klättringen Up North. Annars har veckan varit som vanligt. Fler varianter på Skansberget. 8a.nu ger fina betyg för Meatballs. Kul att se att lite mer utomstående också uppskattar filmen. Som vi sa kommer det inför premiären den 9 juni en lite större genomgång med kanske en liten intervju eller liknande.
Det blev lite ensidigt igår. Därför måste jag säga att jag gillade Jens recension av Solution och Super-loco. Bra med ett jämförande perspektiv. Mer sådant.
Sydde har varit i farten och nypt ett olöst problem på Kraftstenen. Här är hans egna ord: ”Först går man rakt upp från ss, sen typ fyra move åt höger innan man går upp. Följer ganska väl linjen som är ritad i föraren Kruxet är att bli vän med två små vassa krimpers” Vi tillägger att linjen är med i föraren och kallas Doktor Banner. Sydde är också inne på superhjältetemat (även om vi tvivlar på att Buttman platsar i samma heroiska sällskap som Johnny Puma, Läderlappen och Dr Banner) och döper problemet till Marvel. 7c för er som undrar. Travergrad?
Bäckis var rätt nära att göra Buttman i godstil i går men blöta grepp på slutet satte stopp för henne. Hon har tidigare gjort problemet men en häl hade tydligen förirrat sig bakom ett uteslutet grepp. Inte för att det egentligen gör problemet lättare men greppet var tydligen uteslutet så då får man tydligen inte räkna ticken. Bouldring när det är som tråkigast. Det fånigaste problemet i denna kategori är definitivt Mantra (6c ;-)) på Brudberget. Du klättrar förbi ett stort jävla horn som du absolut inte får röra med någon del ovanför skrevet. Men sen, då ska man minsann rocka över på den. För att citera TKAK igen. Denna gång Kalashnikov: ”Sthlm är väl inget att ta efter när det gäller etik, landningar, uteslutningar, kvalité eller regler? där finns det ju liggstarter.. i rest my case”. Kan man egentligen bestrida detta? Nej... eller jo. Det är högre kvalitet på problemen i Stockholm. Det kanske främst beror på att utbudet är större. Men jag skulle gissa att sunkområdet Brudis har fler klassproblem än alla skravelområden. (Det här lär jag få äta upp).
Smileys, vi trodde att detta fenomen tillhörde ungdomsvärlden. I möjligaste mån bör du undvika smileys om du inte är född på senare delen av 80-talet. Är du född tidigare bör du definitivt ha en bra känsla för när de passar om du skall använda dessa. Annars kan det kännas lite malplacerat. I lite mer officiella sammanhang bör du definitivt inte använda dem.
Vi känner oss också tvungna att återkomma till Dodo. Anja kommer in som en frisk fläkt bland alla ”adrenalinstinna hannar” och nämner odjuret vid dess rätta namn.
Vi konstaterar följande:
1. Merparten av de adrenalinstinna hannarna tycker att den är lättare än 8a. Däremot ger 8a finare points på scorecardet och bättre placering på rankingen. Man borde kanske fråga sig det rimliga i att lägga in den som 8a men kommentera att den är 7c+. Det är ett tecken på att scorecardet är en tävling och om motståndarna har den som 8a vill man ju inte komma efter när man ändå har gjort samma prestation.
2. Poängfixering kommer alltid att kvarstå så länge det finns en ranking där man kan mäta sig mot varandra. Även utan ranking är grader extremt centrala då det är den måttstock som du har för att se din förbättring. De flesta vill bli bättre och starkare och då är grader ganska behändiga. Och som vanligt är graderna förslag och det tar ett litet tag innan de stabiliseras särskilt i områden som inte är så välbesökta.
3. Gradjusteringar är oftast ganska prestigelösa. Vissa områden som tex Kjuge är ibland lite överdrivna i sitt nergraderande. Se frassarnas kommentarer som exempel. Vi får heller inte glömma att Stockholm, Åland och Västervik mer eller mindre saknar forum för graddiskussioner. De områden i Stockholm som täcks av Bloxc har däremot fungerande graddiskussion.
4. Det finns de, inte alltför adrenalinstinna hannar, som har lagt in den som 7c, mitt framför ögonen på alla lite mer adrenalinstinna hannar.
5. Varför inte lägga fokus på prestationen att klättra 7c+. Vad jag vet är det ingen som har gjort det tidigare. Nu ställs hela nyheten i ett negativt fokus.
Mera mera...
” Kan inte låta bli att säga hur förlegat fransosernas inställning till grader är. Medan jag får dra av 1-2 grader i Volx så råder motsattsen i Buoux. Jag menar att slashgrader är onödiga eftersom den nogrannheten inte är nödvändig men när min onsightupplevelse till viss del förstörs för jag inte ens kan göra moven på en 7a så blir jag förbannad. Ok, till viss del beror det väl på att lederna blir alltmer polerade men i Buoux så kör de ibland någon kulturbevarande gradering där alla kan säga att den är 'hård' men ingen vågar gå emot etablissemanget att säga ens 7a+ när det borde vara 7b. Och även här råder motsattsen i Volx.”
Jag gillar det här och så kan jag citera mig själv:
”I början förstod jag inte alls det där utan skydde Buoux som vampyrer skyr vitlök, hårdgraderat och ont i lederna. Några månader såg jag ljuset: Buoux är paradiset, mumma att dra mellan en- och tvåfingerpockets. Överlägset världens bästa klätterområde. Det är inte lätt att gå hårt i början... Man måste, som alpinisten säger, acklimatiseras.”
Det här är en diskussionen som åter och åter kommer upp från Jens. Men vi tar det igen. Buoux är old-school, det tar tid att bli bra. Det beror på att klättraren ställs inför en tekniskt krävande klättring som han kanske inte riktigt är van vid. Därför kan en 7a framstå som omöjlig för Jens. Jag har själv upplevt detta. Senast när jag och K var där fick grymt med smisk, i synnerhet på en 7a vid namn Diamonds are forever. Stannar man några veckor i Buoux kommer du att göra extrema framsteg och tycka att en 7a känns som just en 7a.
Bilder från Åland och lite annat hittar ni i Rasmussens fina galleri.
Vi avrundade förra veckan med att beklaga oss över våran norrlandstäckning. Visserligen har vi fått med Peter Lindmarks eskapader i Skravel, men det känns ju ändå lite tunnt. Därför känns det bra att kunna dela med oss av den stora nyheten att He-man har repeterats på Källsberget. He-man har motstått repetitioner i 8 år men nu har både Martin Fransson och Urban Dufva varit lyckosamma. Blott 8a och 8 år för att repeteras. Antingen är leden inte särskilt fin eller så är den hårdare. En av repetitörerna antyder dock att den skulle kunna vara lite hårdare än vad graden visar. I Norrland är det dock hårt i förhållande till Stockholm om man får tro Hasse :
"Du glömde ju det viktigaste: Sthlm är SOFT!"
Angående problemet Stockholm-Norrland 8-2 skäms man nästan. Tävlingen vanns ju av en norrlänning. Doh! Dum, dummare, stockholmare. Jag antar att de skrattar friskt där uppe i norr.
Lite längre söderut, på Åland närmare bestämt, befann sig ett gäng fastlänningar. Mestadels (dumma) stockholmare men också lite mer exotiska representanter från Småland och Nederländerna. Hela resan hade en så pass ungdomlig prägel att Anja var tvungen att fråga om vi alltid betedde oss så där. Det blir inga detaljerade beskrivningar, ni som vet vet.Själva klättringen var däremot ett riktigt lyckopiller. Anja klämde som bekant till med Dodo. 8a eller inte, så är det fortfarande en grym prestation. Anja verkade inte heller tycka att det var det hårdaste hon hade klättrat. Prophecy i Västervik rankades hårdare. Vi säger skitsamma, först gör man de som är lätta för sin grad och sen gör man de som är hårda. Ibland tar man och ibland ger man. Tillsvidare ser vi detta som det första kvinnliga 8a blocket. Anja tickade dessutom Tomis roof problem 7b+ på mindre än en pisskvart. Dodo gjordes också av Peter Magnusson och Jon. Det var fler som klättrade 8a. Dylan, Le Stef och Jon tickade av Mongooli också den i Kasviken. Även Hammaspeikko fick några bestigningar Crell, Dylan och Jon (flash). En grov uppskattning är att den landar in på 7b-b+. Film på Dylan finnes. Norrland-Peter var också med men verkar ha fortsatta ha skadebekymmer med sina fötter. Efter en plågsam operation och lång rehabilitering av den ena foten börjar den andra nu också krångla. Vi hoppas att det inte är samma problem som han hade med den andra.
Flamman lyckades under helgen göra en sällsynt repetition av Vilddjuret. Vilddjuret är en riktigt häftig led som är lätt, lätt, lätt och så knallhård från sista bulten upp till ankaret. Fem-sex hårda flytt där sista movet inbegriper en catch med risk för långa fall. Vi har räknat ut att Flamman har drygt 9700 points, vilket naturligtvis placerar honom före både Olof E och Mora-Daniel.
Det klättras ovanligt hårt den här våran. 8a tickarna rasar in i en strid ström. Kul för alla inblandade. Simon Andersson gjorde sin första 8a med I have a dream. Nu väntar vi in Sydde. Faktum är att Sydde aldrig klättrat hårdare än 7c. Det lär inte vara någon större skräll om han passerar den magiska gränsen innan sommaren är här. Vi gissar på stadiga 9700 poäng för Sydde före årsskiftet.
Och så till sist:
Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.
Vår täckning av norrlandsklättringen är av naturliga orsaker lite bristfällig. Inte för att vi är ointresserade men det krävs lite tid för att snoka reda på saker. Därför är det skönt när andra gör det åt en. Jonas W fyller på med en intressant kommentar som vi anser är värd att uppmärksamma:
I mer intressanta nyheter så tycks det på borrbult.nu vara så att luleborna tagit kollektivismen i det röda norrbotten så långt att man bara rapporterar lagets framgångar. Lag Lule hade alltså bortamatch i Vaasa i helgen och klämde under två dagar till med Sirkus 7C+, Piss Easy 7C+, Goldfish 7C, Sauerkraut ss 7C, Bossoni ss 7B, Kivimies ss 7B, Überhänk 7B,Korkeajännitys 7A+, Total Brutal 7A, Funk the funk 7A, Cool and shit 7A, Cup 7A.Uppställningen bestod denna gång av Markus Lagerkvist, Mats Nordlund, Andreas Ström och Martin Fransson. Den sistnämnde ska enligt telefonkontakt med borrbults chefredaktör vara i gruveligt slag efter nästan ett års träningsläger i trakterna kring Castle Hill.
Har ni inte läst hela kommentaren hittar ni den under gårdagens kommentarer. Vi misstänker att Jonas finkänsligt försöker antyda att vi ska revidera upp hans 7b+ till 7c. Inga problem, you got it. 7c. Tidigare har vi hävdat att kollektivet team Bruno har en grym ticklist med bland annat Brad Pit och Fata Morgana.
Apropå Jonas och kommentarer ser vi prov på japaners föredömliga artighet i kommentarerna till Jonas inlägg om olyckan. Den stackars Wataru har ju inte bara gått och krossat hälarna han har också begått det grova etikettsbrottet att beröva Jonas en klätterpartner.
"Also, excuse me for now I can't climb with you. But of cource, keep climbing! "
Underbart! Det är annat än ohyfsade svennebananer.
Steklund lider sedan en längre tid av ett ömmande finger och en trilskande armbåge. Givetvis har vi pepprat på med olika mer eller mindre goda råd om hur han ska råda bot på det hela för att inte hela sydafrikavistelsen skall gå åt skogen - eller hösten för den delen. Att gå ut och jogga verkar vara dålig idé om man bor i Manchester och inte sugen på att bli knivmördad eller vådaskjuten av en förlupen kula.
Sydde gjorde ett försök att lura ut mig till Brudis igår kväll. Tyvärr var jag tvungen att avböja eftersom kroppen var riktigt sliten efter att ha klättrat i två dagar på raken. Dessutom blåser förändringens vingar i förlagsvärlden och jag var tvungen att styra upp. Ruin står in för stora förändringar och... mer om det senare, tillbaka till Slibedisydde. Om ni inte missat detta så gjorde Sydde sin första 7c igår. Grattis! Kanske är det inte den första heller. Det finns en liten chans att Ultramagnetic kommer att uppgraderas. Just nu tycker jag ingenting. Men jag misstänker att jag fortfarande kommer tycka att det är en hård jävel om jag lyckas ta mig upp. Och tillbaka till Sydde igen. Han har haft en fin utvecklingskurva i år. Alla säger: "Sydde har blivit stark".Jo, Sydde har blivit stark, men det är också något annat. Sydde är grym på utomhusklättring. Medan de flesta är inomhusklättrare som då och då klättrar utomhus är Sydde en utomhusklättrare som ganska ofta klättrar inomhus.
8a.nu har mycket riktigt langat upp en liten vett och etikettfackla för bouldring. Det är ju en hel del sunt och förnuftigt och det mesta kan vi hålla med om. Håller du inte på med scorecard kan du dock bortse från detta. Vi föreslår att denna artikel, tillsammans med repetiketten, tas upp i det regelverk som bör omgärda scorecarden. I en något omarbetad version skulle de kunna ploppa upp med en I AGREE- och en I DISAGREE-knapp när du försöker lägga in någon ny bestigning på ditt scorecard.
Händerna på täcket. Här kommer dagens Dylan: Grrrr, you had me at hello!
Jonas Wiklund är inte bara författare till en fantastisk blog; han är också en mycket kompetent klättrare. Under den så kallade Golden week (6 lediga dagar av 7 eller något i den stilen) gjorde han problemet Mike (3 dan) och Boukyaku no kawa (7b+). Det japanska graderingssystemet är ganska förvirrande men vi sluter oss till att 3-dan sträcker sig över 7c+ -8a intervallet. Inte så illa med andra ord. Tyvärr verkar veckan ha slutat ganska tråkigt: markfall och krossade hälar. Då jag fortfarande har Katrins olycka på näthinnan är det lätt att känna med Jonas; jag ser fortfarande benpiporna sticka ut när jag klättrar highballs. Som vanligt är det ju alltid ganska små marginaler och det är lätt att tänka på vad man hade kunnat göra annorlunda även om man egentligen har gjort allt rätt. Med tanke på höjden på fallet verkar det ändå ha gått förhållandevis bra. Läser ni inte redan hans blog så tycker jag att ni kan ta er tid att kolla upp den. Det är inte bara sköna små klätterberättelser från Japan. Du får också en hel del annan bra skit på köpet. Ska du konvertera till en japansk lapp får du hjälp av Jonas. Dessutom bjuder han på ett schysst bildgalleri.
I helgen har det faktiskt klättrats rep för egen del. Det börjar bli lite av en tradition; två helger på rad. Jag kunde konstatera att Frisco Kid kändes väldigt lättillgänglig när man klättrade ute på areten. Inte mycket som skiljer från Burn. Jag gissar att ni börjar bli vana och slutat ta hänsyn till mina åsikter. Av någon anledning tycker en del att jag är en notorisk sandbaggare.
Under lördagen var det smygpremiär för Swedish Meatballs hemma hos Shawn. Det bjöds på öl, öl, lite grillat och en massa köttbullar samt en flaska champagne när han fått våra reaktioner på filmen. Inte helt oväntat va? Köttbullarna alltså. Jag kom dit helt utan förväntningar. Tidigare har jag vädrat åsikten att Kjugefilmen hade en del brister och oroade mig för att det också skulle vara fallet med Meatballs. Jag hade fel. Shawn har utvecklats ordentligt sedan sist och levererar en produktion som överträffar Tjugo på Kjuge på alla punkter. Inför filmens riktiga premiär den 9 juni kommer vi att göra en lite större recension av filmen. Jag kanske är lite biased eftersom jag känner Dylan och Kalle och tycker att de är schyssta killar men överlag gillade jag filmen. Dylan är filmens clou: Bekväm framför kameran, bekväm med språket och sådär lagom grov i munnen som bara en frustrerad walesare kan vara. Inga klassiska svador som vi har vant oss vid men ett och annat kryddat ord och uttryck smiter ut. Dessutom gör han, trots sina små taxben, ett par riktiga långemansproblem. Rhytm i järnforsen, Long John Kalle Silver och Journal de la Création i Foxsta. Efter LJKS blev Dylan så glad att han kastade ner sin kritpåse och mössa på Kalle och Erika och skrek ”Powerpuss in your face”. Jag hörde något helt annat och undrade var all hans aggression sprang ifrån.
Ovan har ni Kalle på en riktigt svettig bestigning av en highball i Norrköping. Ivrigt påhejad av något jag på dialekten skulle ta för en rumpnisse. Bra scen.
Shawn dumpade tre filmer på mig som jag ännu inte riktigt har tagit mig igenom ännu. En av filmerna har en portaledge på framsidan - den är jag mest skeptisk till. Naturelement! Pilgrimage som jag nästan har sett till slutet gav inte samma underhållningsvärde som Meatballs. Men då är jag inte heller särskilt imponerad av sönderrökta amerikanska kids som vill återanknyta till naturen. Man, it's like reconnecting with the rock.
Dylan kommer vi att återkomma en hel del till den kommande tiden. Han är veckans bouldergosse. Därför har vi tagit oss in i hans stora bildarkiv och kommer lägga ut delar av det under de kommande veckorna. Så, alla Welshfetischister, håll tillgodo, era behov kommer definitivt att tillfredställas.
Olof Eriksson har börjat lära sig den ädla konsten i att boosta sin scorcardspoäng av mästaren Johan Luhr. Olof har börjat skjuta Mastercard framför sig. I helgen gjorde han en dagsflash av nämnda problem och vips hade det flyttats fram. Mora-Daniel ligger ju tio poäng före och då gäller det att jobba på marginalerna. Men det är ju jobbigt när han flashar 7c+. Det ger ju en förbannat massa points. Allt som inte är förbjudet är ju tillåtet som bekant och vi sympatiserar med alla våra tävlande som tänjer på reglerna. Vi kan tänka oss hur Jensa sitter och ruvar på regelförändringar för att stävja anomala scorecardsbeteenden. A. Lindström knorrade fram ett ”Tveksamt” när jag försökte pressa honom om vad han tyckte om Olofs tilltag. Jag har lovat att ge finbeta på både Frisco kid och Sator för att han skall komma i kapp.
Klätterförbundet har tagit fram en liten pamflett om access och den innehåller en hel del matnyttigt. Vi föreslår dock följande lilla ändring
”Även om du inte kan tänka dig klättring med bultar finns de andra klättrare som gör det. Förstör inte för dem!”
Iväg till Kapellskär för att ta Ålandsfärjan iväg till landet i öst, eller nja, ön som Sverige glömde att behålla. Åland, Nordens Hueco Tanks, Basta!
Med oss så har vi Erik Massih och Stefan Wulff, just dessa har utvecklat massor på ön som vi övriga tomtar äntligen ska få insikt i. Namnen är roligast att få storyn på. Tex så klingar majoriteten av Tomi Nytorps FA:n med just något herb relaterat. Graderna är oväsentliga, för man vill verkligen testa allt, oavsett sin nivå. Trust me, min kropp gråter blod just nu för att jag kärade ner mig i Nalles nya Normipäivä som översätts till typ – Rätt dag.
Landskapet påminner en del om Norrland; i hopp om hårda skick drömmer man sig lätt bort när man står med blicken riktad mot den bildsköna horisonten.
Efter en ordentlig uppvärmningsrunda med obligatoriska problem så drog vi igång. Hammas, betyder tanden, inte att förväxla med någon politisk mellanöstisk rörelse, blev det första objektet för gruppen.
För mig blev det lite av en check point, var på den för 3½ år sen senast, och i lördags blev det äntligen dags att kunna ära sig den ticken. Gladiator Tobbe stångade och frustade som han gjorde för ett par år sen när han stod framför köttmassorna i The Gautlet, vi saknade enbart kommentarerna från Gunde. Till slut så satt handen på slutjuggen och Getas luftrum fylldes med ett hallenskt glädjetjut.
Wulffy hade vid detta lag hittat sig upp till Tomis Roof, han lyckades hålla fokusen då han enkelt frågade Erik om lite beta, men det är klart att han ska göra hela problemet framför ögonen på strong man himself stället för att berätta. Otroligt kul att se på. Det ser ju så lätt ut. Men det är ju lite olika viktklasser mellan dessa två, yours truly drundrade i pudan på andra movet och gav geologerna något att undra över när de tittar på sina seismiskologiska grafer. ”Va tro tu detta sig e fö utslag, märklika akktiviteter på Geta?!” - 84 kg äkta Kraufvelin
Wulfman levererade takproblemet så fort han fick till det andra movet som utgör cruxmovet, sen väntar en 7 meter lång topout, mindre kul om man snabbt får pump. Det dröjde inte lång tid innan Påhlman tiltade till på samma problem, det blir lika extra jobbigt när the king of heelhooks behöver använda dubbla sådana. ;-) Vidare drog vi oss vidare till Martikainen, det är inte efternamnet på FA snubben. Det är en form av en pipa. Gissa vad då en Supermartikainen är. Biggest freaking bong there is. Wops. Så kom den informationen fram.
Fy fan vad det aset är jobbigt. Påminner en hel del om La Gaule i Bas Cuiver. *slapp slapp, dunk Diverse könsord senare så är man på den igen. Standup är inte alltid helt självklar om man är trött. Men den ska vara in dialad om man vill ha en chans på SS. Ingen lyckades med någon accent denna dag. Frustrationen växte och saknade definition. Senare upptäcker vi oxå att någon tickkåt stålle använt sig av en brännare för att torka upp greppen på problemet. Brännare på Åland är inte halal. Det är redan känsligt nog med markägarna då vi kör på privatfinansierade vägar för att ta oss fram till området.
Vidare till Kasviken.
Här finns två av de hårdaste och mest eftertraktade linjerna som finns, Mongoli och Dodo. Dodo blev snabbt ett objekt som mertalet av oss gav oss på. Verkligen überfin, samt vansinnigt hård sitstart. 8B anyone? Ståstarten har betydligt fler repetitioner än SS:n.
Wulffy och Erik började snabbt battla om vem som kunde ta sig upp. Simon lyckades bevisa att han har kvar fingerstyrkan när han med open crimp hängde i start crimparna. Men prestation blev lite hinkad då han vid detta lag lyckats klämma i sig bortåt 10 burkar pilsner. Det slutade med att han bara gick omkring och luktade gammal alkis. Men tji fick vi när han senare på kvällen berättade att han faktiskt lyckats klättra 18 problem på dagen. Tillbaka till nutid. Slutmovet på Dodo fick samtiliga att tänka till, då man helt klart behövde ett flygcert för att fixa pendeln. Men med lite vilja och en hel del våld så lyckades jag göra den utan något tekniskt tjafs. Call for celabration? Nej, behöver länka 1 move till så kanske den sitter. Next time Gadget. Kort därefter så levererar the Postman, graden blev ett ämne för diskussion rätt snabbt. Det hindrade inte Erik från att riva av den oxå.
Under tiden så slet Tobbe och Johan på Mundo Ganjji strax till höger på väggen, fruktansvärt grepp som man drar till. Slutade med ett blodbad för Wulffy. Som förövrigt vann tävlingen med mest tejpade fingrar efter resan.
På baksidan finns ett skönt highball problem – Bussen till Slussen. Borde döpas om till Bussen till akuten. Veckans bula blev ett faktum när jag föll från slutcatchen och prickade Tobbe med en armbåge i framloben. Han mår bra nu, tror sig dock vara yngre än vad han egentligen är. Looks can be desivinnig.
Medans Erik och Stefan gav sig på Mongolii så gick vi övriga till Nobu väggen och gav oss på lite 5 meters sprickor. Själv har jag noll koll på detta med jammar. Layback har varit att föredra. Men det blev en fisting 101 kurs för mig, i kottregn! Tiltade till x antal gånger och hoppade ner ett move från toppen. Uppe sitter 3 apor och vrider sig av skratt på min bekostnad. ”äh, va fan, det lär aldrig bli the Nose för min del i allafall.”
Simon hade hunnit dricka upp all medhavd öl vid detta lag, och vi övriga var bra törstiga. Vi bestämde oss för att ta oss hemåt och dra igång grillen. Het tips är att kolla in Bengans oxfile som finns på färjorna. Mycket kött för en liten penning. Det blev en köttfest utan dess like.
Erik var inte sen med att dra igång bastun, det gjorde enbart svedan värre då Wulffy tyckte att det var dags för lite björkris smisk. Sanning med modifikation, han hittade inget björkris, det blev någon aspkvist med små små skott på som han valde att tillintgöra sin egna rygg med. Den grät blod när han var färdig.
Något som vi väntar med spänning är Simons film som mindre smickrande går under projektnamnet – Ali’s Bastu klubb. En liten preview med tiderna wedgy på Simon ska vi nog kunna ordna fram.
På söndagen så gick vi åt skilda håll, Simon, John, Tobbe och Johan drog sig till Fågelviken, där de skulle försöka vada sig ut till ett dynoproblem som befann sig ”nära” land. Det märkliga med denna promenad var att de alla höll på att få hypotermi. Trots att Tobbe mer eller mindre somnade i vattnet kvällen innan?!
Erik, Stefan och jag gick upp till Normipäivä och häpnades över dess lutning och längd. ”Fy fan!” Ungefär 20 moves, hälften på dålig grepp, och den andra halvan bestod av sämre grepp. Stefan hade lite problem med att få plats med sina labbar, men han slet på som bara den i förmiddagssolen som värmde på skönt. Även om graden är lite skräckinjagande så ska man inte tveka en sekund på att hänga lite på denna linje. Fruktansvärt fin. Skulle man dela upp den i 2-3 problem så vore saken biff. Men det kräver en hel del endurance.
Sugen ännu? Noll koll på power endurance träning? Check this out! Make me strong
Sen gick vi tillbaka till Supermartikainen och jobbade vidare. Men kroppen ville verkligen inte. Den led av både det ena och det andra, men lite längre i utveckling kom man. Den enda som var riktigt pigg var Erik som stutsade omkring som en sockerkaninen och repeterade Steel Pulse 5 ggr på rad och gav sig på Hammas x antal ggr oxå.
Trötta, fyllda av glädje och minnen drog vi oss tillbaka och åkte färjan hem.
Jimmy Paladino och Robert Rundinhade sig en bra dag igår vid Nacka Kvarn. Bägge lyckades skicka So fucking what 8a på första pressen. Vidare gick de på Idefix 7c+ som Robert gjorde på andra pressen, medans Jimmy fick någon form av märklig pump?! när han skulle klippa sista bulten och la ner verksamheten. Robban hade några liknande problem när han gav sig på Obelix, som inteborde vara några vidare problem för någon av hans kaliber. Jimmy lyckades under dagen även flasha Asterix 7c+ .
Efter reppasset så mötte jag upp Robban på Centret där han mer eller mindre pulveriserade allt som kom i hans väg. På gymmet så mötte jag Måns Berg som fick sig lite extra pumpträning efter att jag visade honom en grej som jag läst på någon monstergripper träningssida.
Försök att ha vikten parallel med underarmen så får man mer pump, men ta det lugnt med denna övning, även om den ger en del pump och tar en del på triceps så ger den en hel del volym på underarmarna. Stora ådriga underarmar i all ära, men mina var likvärdiga med Robbans vader igår. So take it easy kidz. Vidare på dessa sajter så kan man hitta allt möjligt om hur man får till ett hårdare nyp. Just denna ger extra press i crimpen, då den tar mer på pek- och långfingret.
Det finns mängder av olika styrkor att köpa på RB Gripper hemsida. Väldigt bra service när det gäller att komma förbi tullens idiotiska krav på moms, skatt och fan hans moster.
I could go on about this all day...
Ha en trevlig helg allesammans, drar till Åland strax. Ska försöka leverera en skön film till er, bara någon håller sig nykter nog och kan hålla kameran stadig.
Dagens gratulationer går till Oscar som tog körkort idag, nu lär nog x antal fler crags bli tickade.
För närvarande så reser Bosma och Dahlberg in the land of opportunities, vi hoppas verkligen för deras skull att de stöter på jänkare som fick någon form av hjärnaktivitet.
Enjoy.
Är ni smartare än the average Joe? Dagens IQ test; Äter isbjörnar pingviner?
Eklund fortsätter att leverera, Secret Seventh 7C. Kommentaren lyder : Easy & painful - a pussy problem... Hmmm, vi hoppas på en lite mer utförlig rapport från Stefan, kanske någon bild?!? Nu närmast så låter problemet som en smärtsam fingersafari i en lätt mynning. --- Luhren fortsätter med sina eliminationer på Skansberget, rycker till med en +20 moves och levererar en ny 8A, Wrong Side. I och med detta så hamnar han återigen på ”första” platsen av den ökända rankingen, och petar ner Norrlands Peter till en andra plats. --- Stefan Wulff börjar få mer tid till att skicka grejer ut, närmaste var han på Långholmen och jobbade med sex packet under Ether 7C. Möjligen vill han nog testa sina gränser efter att ha varit i ett närmare 30 gradigt Fontainebleau och slappat sig upp för la Aerodynamite, medans ”Fred Nicole gått omkring och fisit i 6 registret”. --- Dylan is back in town som vi tidigare nämnt, Team Bruno mötte upp honom på hans favorit pub och konsumerade några tuffa humle baserade vätskor från Sigtuna Brygghus. Bilder från resan kommer upp inom dagarna. Närmaste kan vi nämna att han hittat ut till Ängbyplan för att skicka Stockholms nya hårda problem VPD. Diskussionerna kring graden har påbörjats... Kort och koncist meddelade Påhlman via sms att han också lyckades klämma till den.
Mr Andersson har en kropp som skulle få vilket popsnöre som helst att bli grön av avund. Men inom denna rymdmässigt begränsade uppenbarelse döljer det sig ett riktigt kraftpaket. Kristallbandet förnedrades å det grövsta när Daniel hur lungt som helst statade varje move. Ok, softish för Daniel. Hårt för de flesta andra. Vi har tidigare flaggat för Daniel och vi är beredda på att revidera vår rekommendation från öka till köp med en riktkurs på 8c på 3-6 månaders sikt. Daniel har de senaste åren haft en strålande utvecklingskurva. För några år sedan i Fontan var han en bra bit efter Brismo. Nu är han ikapp och kanske till och med om; Brizz är ju rätt stark som bekant. Den fontanresan hade han förövrigt en riktigt episk dag inne på Formel1rummet efter att han och PPS delat på tre flaskor Smirinoff ice. Städerskan gav upp försöken att städa rummet när hon insåg att Daniel inte var i stånd att lämna sängen. Brismo hade en liknande upplevelse när han skulle fira att han gjort La Balance, utan det chippade greppet: Först sågs han puffa på en riktigt fet cigarr sen fick Crell samla upp resterna ur vägrenen.
---
Andra som har en brant utvecklingskurva är Matilda. I höstas visade hon att hon kan utmana Anja och Angelica på boulderväggarna. Nu är det tillfälligt fokus på utomhusklättring. Blickarna går mot Sjötorpsberget och I have a dream. Och bråttom är det. Det skall klättras 8a innan hon fyller femton. Två veckor kvar. Kommer hon att lyckas? Förmodligen. Hon har kapaciteten och mer därtill. Vi är egentligen bara förvånade över att det inte redan har skett. I have a dream är en populär led på en i övrigt impopulär klippa. Har hon valt rätt led? Kanske, det ser ut som om leden har varit föremål för graddiskussioner, sådana är ju alltid unkna i dom här sammanhangen. Vi hoppas att hon slipper samma sköna diss som Karin Sterky fick.
---
Förra veckan uppmärksammade vi ett three-horse race på scorecardsrankingen. Som dark horse blandar sig nu Staffan Karlsson in med några fina 7c och 7c+ förra veckan. Han är fortfarande en bit efter men fortsätter han i samma tempo flåsar han snart trion i nacken. Stockholmsflytten och närheten till vettig träning har tydligen satt sina tydliga spår. (Hör du det Olof?).
---
Matte Nyberg har en klippa på farsans tomt som uppenbarligen är ganska bra. Ett varningens finger bara. Klippan ligger på privat mark och ryktesvägen har vi hört att farsgubben är rätt trigger happy. Alltså, är ni nyfikna på Lisö så hör med Matte.
Vi återgår till snabbt till Montrail, något som man trott sig komma att sakna är deras Thermo Moldable Foam. Men icke. Superslackern Massih hade inget för sig en kväll och slängde in sina nya V10 puppor i ugnen och rosta dem lite lagom i 110 grader.
"Satt som pitten i Greta efteråt"
Så, mao, för dem av er som aldrig ägt ett par Montrails och vågat er på detta med att värma dem i ugnen så kan vi på Bruno säga att det funkar med vilka skor som helst.
Dock så tar vi inte ansvar för om ni fuckar upp det hela och sabbar edera nya skor. På egen risk lixom.
För er som har håriga fötter kan jag tillägga at det är värt att dra på sig en plastpåse innan man trycker ner foten i den varma skon. Det schider lite annars.
Det handlar inte om någon rasrensning i hoodsen, bara om 2 mörkmuskade sockerkaniner som orkade ta sig till Farsta boulder efter ett hårt pass med gårdsstädning. Inga direkt hårdare ticks som skickades, Bang That 7A och Ling SS 7A+, samt alla märkliga varianter på dem. Blev mer som ett kort och intensivt träningspass.
Till dagens tråkig nyhet så kan vi nämna att Montrail kommer att sluta tillverka klätterskor, vilket känns aningen surt för att de just fått kläm på modellerna som passar just lite smallare fötter. Arcteryx i Stockholm kommer att sälja ut sitt resterande lager på samtliga skor, så det är bara att passa. Tyvärr så ligger saningen i att företaget Colombia som äger Montrail inte längre tycker att de ska ägna sin verksamhet åt just klätterskor. Kan ju vara så att siffrorna inte visar svart, och då skrotar man hela konceptet. Tråkigt. Det är ju bra skor, i min mening. Kanske får ta och kolla på FiveTen igen.
Tidigare nämndes det om Segersäng boulder, tydligen så har Påhlman och Chrille varit framme och levererat lite projekt. Bla så har Daniels arete blivit gjord på blocket, undrar dock lite hur han har gått tillväga, då han ska ha skickat den väldigt snabbt. Du vet väl att högerdelen ingår ICKE! Samt så fick John sig en nära-döden upplevelse när han gick loss på 7 meters slabben. ”Fan Ali, cruxet kom på slutet, jag ville verkligen inte trilla ner så jag tog i som fan, kommer aldrig att göra om den”. Graden hamnade omkring 6B.
Nu närmast så gäller det att vila upp ordentligt inför helgens Ålandstripp... Måste smygträna lite inför Kristihimmelfärdshelgen så det blir rumble med Bruno och de övriga strongboys.
Bilder från Dylans trip är på G. Tydligen så ligger han hemma och håller låg profil...
fredag 4 maj 2007
HYPE
Jobb jobb jobb. Jag känner att jag negligerat min englandsrapportering men det är inte mycket att göra åt. Istället får ni nu en lite resumé från de senaste två veckorna.
Stanage Efter att tidigare läst skrytsamma engelska kommentarer som ”Burbage – better than cuvier!” och ”Roaches – a world class venue!” så börjar jag direkt ana oråd när jag i reklamen för den nya, ultimata stanageföraren läser; ”Stanage – probably the BEST CRAG IN THE WORLD...” !!!! En person som seriöst hävdar att stanage skulle vara världens bästa klätterställe kan jag bara anta bor i en grotta, tränar på den fulchippade kalkstensväggen i Stoney Middleton och aldrig någonsin rest längre än med lokalbussen till the Foundry i Sheffield. Det är ungefär ekvivalent med att jag, på fullaste allvar, skulle påstå att Nåsten håller världsklass. Typ. Inte för att Stanage saknar klassiska problem. Jag tror de flesta svenskar är bekanta med problem som Deliverance, The Ace, Brad Pit mfl. men Stanage är faktiskt förvånansvärt litet. Kanske 100 problem spridda på ett gäng block som på helgerna gangbangas non-stop av gymråttor från Sheffield, vilket bidrar till känslan av att man befinner sig i ett anglosaxiskt Bas Cuvier. Våren har dessutom kommit till England och det känns som att perioden med det bästa sticket redan är förbi. Tyvärr. De senaste veckorna har temperaturen legat fel sida om 20-gradersstrecket och det gäller att hitta skuggiga problem. Trots detta går jag efter uppvärmning och en ganska bra start på dagen till ”klassikern” Deliverance. De flesta kallar det en dyno, jag kallar det ett sugigt svaproblem. Första försöket trippar jag runt på den inledande svatraversen säkert två minuter innan jag ens kommer fram till slutcatchen, varvid all krita är borta och fingertopparna dryper av svett (Deliverance vetter mot söder). Efter allt detta slit sticker foten av när jag ska hoppa och jag tror min motivation försvinner i samma ögonblick. Klassikerstatusen är i mitt tycke oförtjänt (men så suger jag på sva också). Skulle problemet legat i skogen i Focksta tror jag det förblivit oborstat. Det är närheten till Sheffield och den erkänt ”softa” graden som lockar alla unga Ben&Jerry - wannabees som flugor till honung. Andra försöket halkar handen mitt i hoppet och jag lägger ner. Hoppar man fel landar man på den utstickande bananslabben på vägen ner och jag tror det är psykfaktorn som spelar in och gör catchen svårare än den egentligen är. Hursomhelst åker skorna av och jag dissar Deliverance som ett skitproblem. Samtidigt försöker jag spara lite hud; gritstone plus värme är ingen bra kombination för mina stackars fingertoppar.
I den andra änden av Stanage Plantation tornar den imponerande highballarêten Careless Torque upp sig. På baksidan av ett av blocken här går Stanage’s, och kanske Storbritanniens, mest berömda problem – Brad Pit. Det var detta problem jag kom till Stanage för och ärligt talat var det nog det enda problem som inte gjorde mig besviken vid en första anblick. Som herr Wiklund påtalade i en post här tidigare så heter det just Brad Pit och inte Pitt eftersom det ligger i nere i en sänka, och mannen som satte upp det heter J. Bradbury (det är alltså ingen Moon- eller Moffatkreation för de som undrar). Det passade mig ganska bra och jag kom upp förhållandevis snabbt även om det inte kändes enkelt. Inledningsvis blir jag vilseledd av fulbeta från att ha sett en film där Ben Moon tar sig upp, och sedan även av en bildsekvens i föraren. En inledningsvis jobbig heelhook känns efter en stund bra och jag slappar mig upp till juggen för en skön tick. Det kändes skönt att få göra en riktig klassiker som definitivt anses hålla 7c.
Efter ett par månader här på grit konstaterar jag dock att det erbjuder lite enformig och ibland tråkig klättring. Ofta så blir det på-av-på-av tendesen när man jobbar på ett problem. Det är sällan man hittar ihållande problem där man måste jobba in en sekvens, och detta bidrar till att det är nästan omöjligt att klättra sig trött. Huden tar nästan alltid slut för snabbt, och jag tror att om man enbart klättrar utomhus här under en längre period så blir man svag.
Söndagen bestod i ytterligare en softklättrardag i roaches, som är ett trevligt ställe om man klättrar upp till 7a. Jag och Marko stångade oss åter blodiga på en 7b+ på Inertia-väggen. Ett sjukt hårt move som jag inte är i närheten av att göra leder in i världens hårdaste 6b+ (känns som mer än 7a). Oldschoolgradering så det heter duga.
Almscliff Den senaste helgen så tog vi oss äntligen upp till Yorkshire igen, och nu till det klassiska Almscliff. Mitt intryck är att Almscliff är otroligt mycket bättre än ett område som Stanage, och bjuder på massvis av branta och fysiska problem. Värmen begränsade urvalet en aning men det var ändå en mycket trevlig dag. Gjorde ett par riktiga Ali-problem på the Virgin boulder. Bl a en enkel 7b+/7c som kändes mer som 7a. Nu blev ni sugna på att komma ner va? Våra saboterade fingertoppar bad dock om nåd framåt eftermiddagen och vi bestämde oss för att testa något nytt på söndagen – Lake District.
Lake District Lake District ligger nordväst om Manchester och är ett vidsträckt naturskönt område med klättring på vulkanisk sten samt kalksten. Vi gjorde först ett stopp i en fantastiskt pittoresk liten by där det fanns ett gäng hårda problem på en kalkstensvägg. Vi var dock inte särskilt imponerade och efter en halvtimme satt vi i bilen igen och åkte vidare till området med det olycksbådande namnet Little font. Varför alla alltid envisas med att jämföra med Fontan när de ska beskriva ett område är förståeligt eftersom det är bäst, men det leder alltid till besvikelse när andra lockas dit och inser att det inte riktigt håller måttet. Little font var dock på många sätt en minnesvärd bekantskap. Området ligger i en dalgång långt ifrån några större vägar och frekventeras relativt sällan även om vi stötte på ett gäng klättrare där. Inramningen med klättring i dalgången ovanför en liten by bestående av slingrande vägar mellan gamla stenhus med vackra trädgårdar, och lummiga skogsdungar med enorma ekar gav starka vibbar av inledningen av Sagan om Ringen för er som sett den. Ett stort lyft från det ödsliga Peak District. Dagens absoluta höjdpunkt bestod dock inte i omgivningen, eller ens något jag klättrade. Det var istället åsynen av ett av legendaren John Gaskins hårdaste boulderproblem, Shadowplay (8c?). John Gaskins är ”the Man” i brittisk bouldering, för er som inte var medvetna om det. Alla hans hårdaste problem är orepeterade, och det beror inte på att ingen försökt. Tyler Landman kunde exempelvis inte etablera sig på ett av hans ”lättare” problem (8a+), och flertalet av de bästa britterna har uttryckt det som deprimerande att klättra med honom då han tydligen ska vara i en klass för sig själv. Problemet i Little font var, hursomhelst, det mest absurda jag någonsin skådat. Jag kan tycka det är skoj att kolla in hårda problem bara för sakens skull, och har sett otaliga av de hårdaste problemen i exempelvis font och england. Jag har aldrig sett någonting som liknat detta, och jag går fortfarande runt och försöker bearbeta hur det är mänskligt möjligt att klättra något dylikt. Problemet går på en slät 60 grader överhängande vägg, dvs det är mer takkaraktär än överhäng, och är typ 5-6 flytt långt. Det är omöjligt för mig att beskriva hur små och dåliga greppen var. Jag kan dock säga så mycket som att om man tiltade blocket till vertikalt, så skulle problemet inte vara lättare än 8a (tänk er Super Joker som tak), och jag överdriver inte det minsta. Att det skulle vara möjligt att ens etablera sig någonstans verkar fullkomligt otänkbart. Om Gaskins har klättrat detta kan jag bara säga att han är kung över alla klättrare i hela universum. Ni tycker antagligen att min fascination för ett problem jag aldrig någonsin kommer testa är fånig, men insikten av att det går att klättra uppför den där väggen i Little font får mig bara att fundera då det ser oändligt mycket hårdare ut än något annat jag sett. Jag trodde jag hade en uppfattning om hur stark man kan bli men uppenbarligen visste jag inte ett skit. Nu vilar jag mig i alla fall inför helgen, min ena armbåge är kass och fingerlederna i högerhanden känns inte alls bra efter onsdagens träning – vet inte vad som hände. Parisellas får förhoppningsvis ett besök i helgen så jag hoppas det läker. Och på horisonten så hägrar Rocklands...
8a.nu är en outsinlig källa till inspiration och vi tröttnar aldrig på att ösa därur. För några dagar sedan gjorde vi en snabbrecension av Solution.Idag snubblade vi över en recension av samma sko på 8a.nu. Solution har gjort ett djupt avtryck på författaren som kommer med ett ordentligt köpråd. Recensionen låter som de där bokrecensionerna ens klasskamrater kunde haspla ur sig på högstadiet när de ogenerat stod och läste direkt från baksidan av pocketboken. Man kan fråga sig om Johan Svensson faktiskt har skrivit den där recensionen själv eller om han bara har kört copy-paste från La Sportivas nyhetsbrev. Vi skulle faktiskt rodna om vi publicerade något i närheten av följande load of old bollocks:
"the best shoe on the market" "possibility to resole more than twice" "the shoe RETAIN its aggressive form" "perfect fit independent of foot-shape"
Vi tror starkt på Solution på branta underlag, där tillhör skon de bästa, men när det kommer till vertikalt och sva är vi mer tveksamma. Troligtvis är ett par gamla hederliga lace-ups att föredra på dessa underlag. De övriga tre påstående lär knappast ha verifierats av recensenten. Har vi hört dem förr? Har de stämt förr? Bollocks. ---
Ganska lugn vecka annars. Bosma och Robin slog runt ordentligt i NY på väg till Kalifornien. Ryktet säger att "alla" ska till Svarttjärn i helgen, både lördag och söndag. Inte så konstigt med tanke på ryktena om att graderna reas ut. Det gäller att passa på nu innan de nya, bättre graderna börjar gälla. Få som levererar men som bekant behöver man inte leverera för att omnämnas. Mathilda har varit förbi på Örnberget och gjort några bra försök på I'll be back. Mest problem hade hon vid läppen där ett grepp har gått sönder. Resten borde ha varit en barnlek för henne. Flamman är ordentligt på gång och snöt Olof E och Gute-Anders på Sator. Intressant privat three-horse race på scorecardsrankingen. Jag sätter mina pengar på att åldermannen i sällskapet "äger" kidsen när året är slut. Trots att Olof bor i Uppsala har han en imponerande kapacitet och borde kunna knäcka ungdomarna på några få helgbesök. Flamman kommenterar dock detta med ett "ofta".
---
Vi gillar skarpt Pelle, Anders och Sampan i The Chrysler. De har dessutom varit med i otaliga ruinproduktioner. Nu dyker de upp i kommande Meatballsfilmen. Vi hoppas kunna medverka på en lite sneakpreview av filmen.
På jobbet har vi den här veckan besökare från en bank i staterna. Något snopna frågade de våran chef vad som stod på när en efter en troppade av efter lunch i måndags.
"What? ... ----------------------------.... Are you celebrating Communist day?". Inte helt utan avsmak.
Det blev inte mycket demonstrerande under 1 maj. Det blev, tro det eller ej, lite campuserande. Perminator Holm kom förbi när jag var belaymonkey och hetsade mig till lite övningar på träbrädan, dips och frontlevels. Dumt, kroppen bölar högljutt. Den ska dock till Nockeby 2 i kväll. NKB2 är inget mysigt ställe att vara på men det finns två problem som är värda att göra en stor omväg för. Moonlander 7c och Stefans problem vänster om detta 7b+. Crell är fortfarande putt för att några har fixat till landningen så att man inte bryter benen. Stefan tickade Månlandaren senast. Sittstarterna till dessa problem är ännu ogjorda men de är redan "ultraklassiker".
Bosma och Gyllensvärd var i Svarttjärn och den förre var den senare otroligt nära att sätta Gränslandet på kvällens sista press. En anonym källa på verket tyckte inte att Johan var tillräckligt seriös. "Hade han verkligen varit seriös hade han byggt en liten woody på systemväggen". Tja, det verkar ju gå ganska bra ändå. Man får beudra Johan för hans stora envishet och tålamod. Apropå woodies så lär Patrik Gelin fortfarande ha kvar Code red under matbordet. Kul, men obekräftat.
Andra som imponerar är Jenny Körlin som klämmer av Voodoo 7b+ i Skevik. Plonk har haft fingret på 7c-knappen när de har tillverkat flertalet av förarna. Voodoo håller verkligen inte den graden. Har för mig att leden står som 8/8+ i gamla föraren. Lundahl/Selin har haft en tendens att klättra med skygglappar och jag misstänker att leden inte riktigt klättras OG-style. Träskberget skulle också behöva en gradrevision efter Plonks framfart.
Sydde och Jenny har varit runt i Bergslagen och rekat block. "Motlut och högt som en flaggstång" visade sig vara en lite svahäll i Hofors. Men efter lite desperat telefonguidning av Flodin lyckades de hitta detta fina problem:
Vi börjar på allvar bli oroliga för Said. Ska han fortsätta utvecklas i samma utsträckning som förr så kan han inte börja "bli seriös" och köra med "inplanerade vilodagar, förebyggande träning för skador, mattankar och tom stretching och jogging.". Detta är en kursändring som inte rimmar lifestyle" LIFESTYLE! Sharma, Graham, Andrada etc tränar aldrig! De bara klättrar och utmanar sig själv på klippan och detta gör på något sätt att de laddar upp en extrem motivation som driver de uppåt." Vi önskar Said all lycka med klättringen i Spanien och hoppas han lyckas sätta 9a. Det vore riktigt grymt.
Sur-Hasse är tydligen Fredrik Bodin i Sundsvall och inte Hasse i Umeå. Hur han har fått detta mindre smickrande epitet är för mig okänt. Det finns fler berömda surnågonting. Fredrik Andersson har tidvis varit Sur-Fredde. Malmros har också kandiderat till denna titel. Brismo tillbringade all sin vakna tid för några år sedan med att campusera Malmros projekt på Karbin varför Malmros naturligtvis surnade till. Men hur den goa Skellefter Fredrik blev Sur-Fredde vill vi gärna upplysas om. Nog har han ett milt sagt häftigt temperament men sur är han väl inte. Erik Heyman, som verkar vara i fin form, blev Sur-Erik en midsommarafton när Jens Larssen lyckades få samtliga barn att slänga fuktigt gräs på elden så att röken svepte över Erik.
I Ume råder det 8a-hysteri. Hur startar man? Hur startar man? Hur startar man? Lågt naturligtvis.
För oss som gillar att ägna vår enda tillgängliga tid på att hänga i dåliga pockets så kan jag rekommendera 
Ovan har ni Kalle på en riktigt svettig bestigning av en highball i Norrköping. Ivrigt påhejad av något jag på dialekten skulle ta för en rumpnisse. Bra scen.
