Franken fortsätter...

Nu börjar vi närma oss de klippor som ligger allra närmast Eichlers camping. De kanske inte är riktigt lika fina som de uppe i Puttlachtal men det saknas inte klassiker för det.

Staffan Karlsson fotar Jon på Massacre.

Vi inleder med att ta oss an Sorangerwand. Soranger är ett ganska nytt område som egentligen inte är särskilt märkvärdigt men det har vunnit stor popularitet. Klättringen är som vanligt ganska brant eller riktigt brant och det går att hitta en och annan pocket av det lite aggressivare slaget. En riktig kanonled i Massacre 9+ och några som är rätt ok. Av de hårdare lederna till höger är det egentligen bara Doppelpack 10-som är riktigt fin. Lechte Beute 10- är ett one-movewonder som ofta är blöt och Di zwei musceltiere 10- är väl egentligen bara populär för att den ger mycket grad för låg ansträngning. Hungry Eyes 8+/9- är också fin och kräver en del powerendurance för att släppa upp dig. Även för den moderata klättraren finns det en del hyfsat i graderna 7-8-.


En ung Lars Pettersson klättrar Pickelsau 9- i Soranger. Olof Eriksson vid kameran.


Strunta i Klagemauer om du verkligen inte är sugen på att studera ordentligt polerad kalksten. Här har generationer av tyska och internationella klättrare slitit ner greppen till marmor. Rulla hellre ner några hundra meter till Grüne Hölle. Också det ganska polerat men fortfarande klätterbart. Här är det framförallt Vögeln Verboten 9+, Bastard 10 och någon annan av de hårdare turerna som lockar men en och annan av de lite lättare lederna är också klätterbara typ Sultan of Swing 9- och Isolation 8-.

Fortsätter du nerför backen från Grüne hölle och korsar en liten väg hittar du den lilla men fina Endorama. Återigen behöver du inte bry dig om du inte klättrar 9 eller uppåt. Här får man lite Rêve de papillion-feeling på på Ratz und Rübe 9/9+ och Glaspatronenmatch 9+/10-. Båda mycket fina. Är du på sändarhumör kan du ge dig på New Orleans Heavy Weight Division 11-.

Sydde klättrar Fight Gravity.

Både Wolfsbergergrotte och Zehnerstein ligger på gångavstånd på campingen. Zehnerstein är ett relativt stort och högt område med många leder för medelklättraren. Wolfsbergergrotte är en liten grotta vars popularitet mest bygger på närheten till campingen. Inget fel på lederna men klippan är liten och det är väl egentligen bara en eller två leder värda att göra. Orang Utan 9- och Grüne Banane 9+ är publikmagneterna. Fortsätt vidare när ni har gjort den. Kanske till Richard Wagner Fels och känn på de närmast obligatoriska klassikerna Fight Gravity 8+, Magnet 9 eller Amadeus Schwartzenegger. Jag skäms att behöva säga detta men jag har ännu inte haft nöjet att göra detta. Nästa gång så... Men jag fick en bild på Sydde när han gick Fight Gravity förra året.

Lika klassiskt är grannen Dachlwand. Och här liksom på Richard Wagner fels är det polerat. Här finner ni ytterligare kreationer av Kurt Albert som Power of Love 9- och Goldenes Dach 8+. Jävla tyskar - efter Soranger har du Hungry eyes sjungande i huvudet i flera dagar och så denna: Power of Love. Vill man inte klättra fullt så hårt finns det några fina leder på Ziegelmühler wände en liten bit därifrån. Men det är väl inte det vi vill? Så vi fortsätter istället till Eldorado.

Bruno känner Stone Love. Katrin vid kameran.

Eldorado gillar vi. Kort, brant och pockets. De flesta som ser Eldorado för första gången brukar fnysa åt klippan men när du väl kliver upp skönjer du rent guld på väggarna. Här hittar du både Güllich- och Moffatklassiker och det är något alla är på jakt efter. Ekel 9+ och Stone Love 10+/11- är mest kända men egentligen är alla värda att klättra om du har nivån.

Anders känner Ekel. Katrin fotar.

Innan vi helt och hållet knyter igen tipin för den här gången tar vi en liten tur till Schüttermühler wände och tar oss en titt på Thriller 10- och Killer 10. Naturligtvis är det Güllich som står bakom dessa två.
En nyblonderad Bene på Killer. Foto från Jörg Zeidelhacks sida www.vision-z.com.

I nästa avsnitt kommer vi tack och lov avsluta detta tröttsamma flöde av klippor och leder.


Trist video på Ruptur i Marientaler men hur gammal kan han vara? 10 år?

Repeat

Slap that fat bitch, Slap that fat bitch, Slap that fat bitch, Slap that fat bitch, Slap that fat bitch, Slap that fat bitch...

Som en gammal sliten LP. Vi hoppas Stefan får ihop länken. Snart. Mycket snart. Gärna i morgon. Som mest har han gjort den fem gånger på en dag. Det är 4750 sköna poäng rätt in i scorecardet. Vi kommer att utfärda en belöning till den som gör den och reggar den fler gånger. Belöning meddelas inom kort.

Sommarrean är över på västkusten, synd att vi inte hann dit innan le Stef stängde festen. Vi har alltid varit svaga för soft touches. Lilla granitgrottan har hajpats till himmlen och som vanligt så ska man ta sådant med en nypa salt och tro bara hälften av vad folk säger. Men det ska vara ett dugligt ställe om vi uppfattat saker och ting på rätt sätt. Förhoppningsvis är detta startskottet för utvecklingen av lite riktig bouldring på västkusten istället för det där slabsmygeriet som räktrålarna vanligtvis ägnar sig åt. Det saknas ju inte potential så varför fortsätta rassla runt på slabbiga areter i Fiskebäckkil? Vi vill höra mera av Björn från västkusten. Fortsätt så! Så kanske västkusten också kan bli en boulderdestination.


Raz i Fjällbacka. Bild från vkcenter.se


Ok, det är inget fel på slabbiga areter men har de inte mer än vad de behöver av den varan ute på Hönö? Det kan ju inte vara så att de inte gillar att klättra brant...

Puttlachtal - Franken fortsätter

Sydde klättrar Olof Eriksson fotar.

Vi lämnar nu de nordliga regionerna för att ge oss in i mittersta Frankische Schweiz och Puttlachtal där de klassiska klipporna står lika tätt som turisterna på Västerlånggatan. Men först ett ord om graderna. De där tyska graderna kan vara lite förvirrande till en början. De är definitivt inte franska och inte heller som de svenska. Det charmiga olika gradsystem är att gradstegen sällan är exakt ekvivalenta. Tyvärr synkas oftast de övre delarna av skalorna ihop vilket underlättar för de lite bättre klättrarna att jämföra sina prestationer. Om vi jämför den tyska UUIIIAAA-skalan med den franska kan man säga att 9- ungefär motsvarar 7b+ och 9 7c men 9+ däremot kan både vara 7c+ och 8a då det också finns 9+/10- och 10- som också kan vara 8a kan det bli lite förvirrat. Ibland finns det också 10- som är 7c+ men det rör sig mer om felgradering. Går man åt andra hållet kan man kanske säga att 7a+ motsvaras av 8+. 7b hamnar någonstans i ingemansland mellan 8+ och 9-. Graden 8+ täcker dock en del av 7b intervallet vilket betyder att både Dala 8+/9- och Hungry Eyes 8+ är lika hårda enligt den franska skalan. En snabb titt på 8a.nu visar att båda lederna hamnar i spannet 7a+-7b+ och Body Count 9+ sträcker sig från 7c-8a+. Har ni förstått?


En ung Matt Adams klättrar Master Blaster

Mitt i Frankenjura i närheten av Gössweinsten ligger ultrapopulära Schlossbergwand. Det finns flera väggar i närheten men det är just huvudväggen som är huvudattraktionen. Har du otur kan det, trots klippans storlek, vara fullt på i princip varenda led. Men det finns en bra orsak; i princip varenda led från Fight Graffiti 7- till Dala 8+/9- är värda att göra. Skulle jag ändå plocka ut några höjdpunkter så är det Depression deluxe 7-, Ursus 8-/8, Dezentraler Energiepfad 8-, Erwins projekt 8/8+ och så vidare skulle man kunna säga.

Katrin klättrar Liebe ohne chance.

Master Blaster 10-/10 och Liebe ohne Chance 9 är givna klassiker. Hochspannung 10- och Out of Berlin 9+ likaså tyvärr är den senare ofta blöt i taket men har du möjlighet att pröva, gör det. Ny populär tur är Monsters AG 10- som börjar strax höger om Dala 8+/9-. Är det fullt på övre klippan kan du ju alltid traska ner till Schlosszwergwand och pröva på Danny de Vito 8+ eller Laurin 9+ tyvärr är de ganska polerade.

Flottes Lottchen

Heinrichgrotte hittar du inte långt ifrån Schlossbergwand. Anmarschen är dock betydligt längre och klättringen inte riktigt lika fin. Om det intrycket beror på att det faktiskt är så eller om det var mitt relativt dåliga humör den dagen får vara osagt. Du kan dock hitta några fina leder som kan vara värda att göra och det är betydligt lugnare än vid grannen. Flottes Lotchen 7+ är en av de finare sjuor som jag klättrat i Franken. Några av åttorna till höger på den vänstra väggen är rätt ok men kanske lite vassa pockets. I själva grottan till höger går den imponerande linjen Rock Wrestling 10-.

Olof klättrar Top ten

I själva Gössweinsten ligger det några klippor som man kanske inte behöver lägga allt för mycket energi på men Top ten 9 på Gernerfels hör till de häftigare branta 7c lederna i hela Franken. Fler klassiker hittar man på Obere Gössweinstiener Wände där Sautanz 9-, Humbug 9- och Humbug 9 sticker ut. Enligt uppgift skall Humbug vara en bra nybörjar 9. Här är krävs det i regel hyfsad teknik då det inte riktigt är lika mycket motlut som på andra ställen, ca 10 grader hänger det över. Funderar du på att värma på Haringer Gedenkenweg 6+ kommer du bryskt konfronteras med begreppet sandbag.

Sautanz


Vi gör ett kort stopp vid Planetarium. Låt vara att anmarschen är avskräckande, både långt och uppför, men en av de mest populära och spektakulära 7b+ väntar på dig om du inte går vilse. Liebesmüh 9- går genom ett av de största taken i hela Franken. Klättra också Meteor 10/10+ och Black Hole Sun 9+/10- om du har nivån.

Liebesmüh

En liten bit uppströms från Planetarium hittar vi en rad klassiska klippor. Ringlerwand är ganska polerat och graderna old-school så bered dig på att få kämpa om du ska dit. Därför rekommenderar vi hellre Bärenschlucht, Puttlachwand och Trockauerwand.

Ikebana

I Puttlachwand hittar du faktiskt lite längre turer. Lederna kan vara upp till 25 meter men de flesta ligger kring 20. Jag måste erkänna att jag är lite svag för denna klippa. Det börjar trevande med vertikalt och sedan blir det succesivt brantare och vissa delar avslutas med tak. Staffan Karlsson chockades av den extremt sparsmakade bultning vid vårat första besök men det är endast Abseitfalle 8- och Cool bleim' Chef 8- där man måste hålla tungan rätt i mun. "Der Runout zwischen ersten und zwiten Haken führt bei einem Fehler zum Touchdown" står det på Frankenjura.com. Fin klättring för den lite kyligare. Resten av lederna är lite mer sportiga i sin bultning. Vi rekommenderar särskilt Ikebana 8, Graue Eminenz 9, Treibjagd 9-, Riesenslalom 9+ och Station 53 8/8+.

Ytterligare några hundra meter uppför den öringstinna bäcken, mittemot Bärenschlucht, ligger Trockauerwand. Liksom Puttlachwand är det också lite längre leder som gäller. Här finns såväl riktigt hårda som lite mer överkomliga fina turer. Populärast är Kompressor 11-, Lake District 10+ och Blue Velvet 9.

Centercourt

Bärenschlucht är definitivt en av de mest populära och kända klipporna i hela Franken. Här står klassikerna som spön i backen. Men, det är hårt. Det är inte de lättare lederna som drar publik. Vi möts av feta klassiker som Güllichs Center-court 10-, Bärenstöter 9+, Herkules 9/9+, Rauchende Bolts 9 och Subway 10/10+. Listan på bra leder kan göras ännu längre: Drive by shooting 10+/11-, Desaster 10, Göttner Gedenkweg 8, Ambros, 10- och Roter Baron 9- (Denna ger ständigt upphov till diskussion när utpumpade klättrare stämmer ut på andra sidan kaminen). Är du på humör kan du stanna här länge innan du har betat av det bästa. Det är också förvånansvärt stor skillnad på lederna såväl i lutning som stil. Center court är relativt kort och bjuder på långa flytt mellan tvåfingershål medan Desaster som ligger fem meter därifrån är en lång ihållande krimpfiesta. Bärenstöter ligger intill Desaster och här är det uthållighet och stora moves på hyfsade pockets som gäller.

Oshoween

Vi avslutar denna del med att förflytta oss till Marientaler Wand. Marientaler Wand är liksom Schlossbergwand ett ställe som de flesta besöker under en frankenvistelse. Här finns det också gott om leder för hela familjen och det kan följaktligen bli ganska så fullt under helger och semestertider. Mariantaler är uppdelat på flera olika väggar med karaktär på klättringen. Den kanske största klassikern är den lite hemliga och mytomspunna Osho 10-, som inte ens ligger i själva huvudområdet. Osho, Halloween 10 och Oshoween 10+ hittar du om du från parkeringen går upp på andra sidan dalgången. Faktum är att alla tre lederna anses tillhöra de bästa i sin grad. Med ett minimum av slutledningsförmåga kan man sluta sig till att en av lederna är en link-up. Klippan syns tydligt om du går tillbaka 10 meter på vägen mot Pottenstein och tittar uppåt vänster. Den finns sällan med i förare pga en något känslig accesshistorik. Jag kan inte nog rekommendera Osho som lätt kvalar in på min tioitopp. Övriga publikmagneter är Strohmlinie 9, Kraftfeld 9/9+, Saftfeld 9-, Opa Falkenstein 8-, Wounded knee 8+/9-, Ammonit 8/8+ och Leftside of Darkness 9. En annan populär led är Leftfield 9+/10-, den vill jag inte rekommendera. Dess längd och det faktum att den är ordentligt nedkritad förklarar dess popularitet. Men det finns betydligt finare leder i samma grad. För att citera K. Olsson: "Nu får det vara nog! Jag fattar inte varför jag håller på med den här skiten."

Bruno klättrar Little Big Horn 10-, Marientaler Wand. Foto: Staffan Karlsson

Vi lämnar nu Puttlachtal för att om några dagar fortsätta i Trubachtal med omnejd.

Anders klättrar Kraftfeld. Foto Staffan Karlsson

Nördlische Franken

Gamla Jug hade en utomordentlig artikel om Frankenjura som vi gärna lyfter fram än en gång. Under årens lopp har även vi skaffat oss lite kunskaper om området som vi gärna delar med oss av. Det kommer att bli en inte särskilt omfattande odyssé genom Frankenland där vi plockar fram några av våra favoriter ur det enorma utbudet klippor. Att göra det hela komplett finns det varken tid eller erfarenhet för. Leder och klippor finns det i ett dignande överflöd.

Klättringen i Franken är extremt kompromisslös. Generellt sett krävs det power för att ta sig upp för Frankens klätterbanor. Svårigheten handlar snarare om att göra hårda flytt än att jogga upp för en massa halvhårda. Detta göra att onsightande allt som oftast får bita i kudden till förmån för redpointandet. Visst kan det vara frustrerande, men i bland känns det ändå bättre att inte klara ett 8a move fyra meter över marken än att baila ur på ett 6b move 25 meter över backen. En del kommer inte gilla detta men gör du det och står ut med att många klippor ser ut som en bunke skit; uppochnedvända lerhögar längst inne i mörkaste skogen, så bjuckas det på riktigt fin klättring. Det krävs också att du fixar dessutom de rätt fåniga lednamnen, som Drive by shooting, Massacre, Second place is the first loser, Blowjob och så vidare. Vill du ha lite pumpleder är det bättre att leta på annat håll. Förvisso finns det lite högre klippor med banor på upp till 35 meter som är fina men de kvalar ändå inte riktigt in i samma liga som sina sydeuropeiska likar.

Bultningen kan man säga mycket om men generellt är den bra. På vissa oldschool-ställen kan det vara lite scary och det kan man ju skriva under på. Många klassiker har första bulten på en respektingivande höjd och andra klassiker som Maria hilf! eller Rauchende Bolts behöver du inte ens fundera på att klättra om du inte heter Massih eller Wulf. En stick-clip kan dock vara bra om man är på det humöret. Massor med info alla klippor och leder finns på Frankenjura.com


Rauchende Bolts

Vi börjar från norr och jobbar oss långsamt söderut:

De första tre klipporna i listan ligger långt norrut i Kleinziegfelder Tal. Hela Kleinziegfelder Tal kan rekommenderas. Den enda nackdelen är att det ligger långt i från Eichlers camping. Egentligen vore det mer optimalt att bo närmare Pottenstein eller Gössweinstein för att minimera restiderna.


Holzgauerwand
Kanske den mest imponerande av Frankenjuras klippor i de övre svårighetsgraderna. Ska du klättra här bör du vara hyfsat stabil på 9+ eller ännu bättre. Klippan bjuder på såväl korta som långa branta turer på riktigt fin stenkvalitet. Glöm inte att vi med lång menar över 15 meter och inte något sydeuropeiskt trettiometersfreak. Klassikern Nimue kan kännas lite polerad och hård för sin grad men kvalar också in som en av de finare 7c-lederna i Franken. Tycker du att 9 är lite softish så har du enorm palett av hårdare leder. Hänsel ohne Gretel 10 och Nikita 10- tillhör de lite mer kända men var inte blyga för att pröva någon annan av tiorna; samtliga, förutom någon av de kortaste till vänster på huvudvägen, ska vara av prima kvalitet.


Rolandfels
Ligger ungefär mittemot Holzgauerwand i den där dalen med så många fantastiska klippor. Den vänstra delen har en del "lättare" leder i 7-8 registret som är fina. Låt er inte luras av den låga graden; även sjuorna kan kräva lite koncentration. På någon av de äldre lederna för en och annan bladbult en borttynande tillvaro. Att skippa dessa innebär inte att man riskerar att marka men den psykologiska effekten att klippa dem skall inte underskattas eftersom det kan bli ganska långt ändå. Lämplig uppvärmning Ronaldo 7+, Hofnarr 8 och Hofer Weg 8. Den högra delen av klippan är både lägre och brantare. Mellan 20-30 move får man nog räkna med eller ungefär 15 meter klättring. Love Parade 9+, Equipe Tricolor 10-, Infiziert 9+, Stelle mit Nix 9/9+ hör till klassiskerna. Utöver detta finns det en del nybultat i 9-10 graden som ser mycket fint ut.

Anders på Love Parade. Foto Staffan Karlsson

Diebelsloch ligger alldeles vid vägen precis vid parkeringen vilket bara det är en godtagbar anledning att åka dit. Utöver en gynnsam anmarsch har vi här några branta leder som lockar massorna. Sledgehammer 9- och Beavis and Butthead 9-/9 brukar rekomenderas men det lite lättare som tex Blutspur 8-/8 lär också vara av en tilltalande natur. Är det fullt, vilket det ofta kan vara, är det bara att rassla över till Rolandfels eller Rote wand (skall vara grymt i 7-8 registret).


Beavis & Butthead

Fler intressanta klippor i samma dalgång bör nämnas: Klinge med leden Raise the Roof har en del hårt som skall vara fint. Sammanfattningsvis bjuder hela denna dalgång på en hel hord med kvalitetsklippor, i synnerhet om man inte är intresserad av att fisa omkring i det lägre gradregistret. Klättrar du 8:or är det helt ok men det är från 9- och uppåt det verkligen blir intressant.


Fortsätter vi lite längre söderut kommer till några fina men inte riktigt lika stora klippor omkring Hollfeld. Mina kunskaper om dessa områden är ganska begränsade och jag har endast klättrat på Kuhkirchner Wand. Några av de klippor som jag och Olof inspekterade en regnig dag härom året verkar vara väl värda minst ett besök. Dessa är Dohlenstein och Kainachtaler Riesnüberhang som ligger intill varandra. Romeo must die 10- är lite extra polerad. Kuhkirchner Wand är en liten men naggande god klippa där så gott som alla leder är värda att göra. Jag vill ändå lyfta fram Feuerball 10, Primeur de Luxe 10/10-, Lochverbesserer och Flug nach Dehli 8-. Som sagt skall också de övriga lederna också vara värda ett eller annat försök.

Någon mil söder om Hollfeld vid Waischenfeld ligger den lilla men nagande goda klippan Andeltodrom. Andeltodrom skulle man kunna trycka in i nästan vilket svenskt vardagsrum som helst. Varför då så populärt? Jo, klippan ser ut som en lutande schweizerost. Fantastiska pockets och väldigt lättklättrade leder. Alla leder utom de längst till höger och vänster är värda att göra. Höjdpunkterna är Hakuna Madada 9+, Jumanji 9- och Cumbawamba 9-. Den nya Esoteric & Porno 9+/10- torde vara en riktigt present till gradjägaren. Hur man ska få ihop den graden på den länkningen är för mig ett mysterium eftersom det snarare blir lättare än hårdare.

Mellan Waischenfeld och Gössweinstein finns det flera dalgångar och otaliga klippor. Vi plockar några russin ur kakan men är medvetna om att vi utelämnar flera klassiker som Neumühle med bland annat Witchcraft 10- och Wolkensteiner Wand.

En av de mer populära klipporna i denna del av Franken är Heldwand Det kan vara något polerat men det är egentligen bara på Heldbräu 8 som det stör lite. Klättringen sker omväxlande på pockets och lister på en mycket angenäm lutning. Jag skulle nog vilja rekommendera alla banor förutom den som uppenbart ser ut att vara en skitled. De finaste är Heldbräu och de tre leder som går till höger om denna samt 7:orna längst till höger. Tapferes Schneiderlein står som 8 i många förare men anses vara 9-.

Ronin

Ytterligare lite längre söderut hittar vi Zwergenschloss mitt ute i ingenstans, med respektingivande 1 km anmarsch. 10-klättrare göre sig endast besvär även om det finns lite lättare alibiturer att värma eller säkra belaymonkeys på. Här ska du klättra Powerplay 11-, Plan B 10 och Ronin 10+ eller någon annan av de hårda lederna.
Powerplay

Vi fortsätter söderut inom kort...

Bloxc Boulder Bonanza 2

Då var det dags igen för våra vänner på Bloxc att anordna en tävling.
Team Bruno har självklart varit med och borstat fram en del problem som väntas på att få repetitioner.

Gör din plikt!

Tomi's roof

Klassisk SS med Ali på Tomi's roof vid Djupviken.
Godkänt eller icke?

Svar ja, den toppades hela vägen, som dock inte syns på filmen.

Margreteberg

Margreteberg har varit ett av de populäraste bergen under det senaste året. Ett par lättillgängliga hårda leder på fin granitkvalitet är orsaken. Djungel-Jim tillhör de finare 8a-lederna i Stan och Det mörka hotet är inte heller så dum. Den nya Närmare 50 än 40 är bjuder på ganska fin boulderliknande klättring. För att maximera klätterupplevelsen på denna tur kan nog ett gammalt hederligt topprep rekommenderas eftersom repet verkligen är i vägen hela tiden. Generellt kan man säga att det enbart är de hårda lederna som är värda att göra på Margreteberg. De lite lättare är tämligen mediokra och kan vara något obehagliga att leda.

Trots Margretebergs storlek lyckades sammanlagt tretton personer samsas om ca 100 kvadrat klippa under tisdags kvällen. Olof hade en sådan där frustrerande kväll när inget fungerade riktigt. Föll efter cruxen på varenda led han gick på förutom när han fick infallet att efter mörkrets inbrott pröva Djungel-Jim. Kul för alla inblandade utom möjligtvis Olof själv. Det hela slutade naturligtvis med klassisk A0 i QD-stegar och en lång harang runda ord. Karbin-Henrik och Staffan K gjorde Coleman och Sydde gjorde en efterlängtad bestigning av Det mörka hotet. Nu börjar han på allvar etablera sig i 7c+ -träsket. Niklas E och Flamman såg mycket bra ut på Djungel-Jim. Den förra var uppe och putsade på slutjuggen.

Samtidigt i en annan del av skogen gjorde Massih Slap that fat bitch på tredje presset. Ali och Briz blev dessutom ordentligt jamförnedrade då Erik tryckte in näven och gjorde en enarmare i greppet som de själva inte kunde hålla. Lyckligtvis har båda tillräckligt med reach för att skippa hela jammandet. Rykten om Brizzan, 8a och teletubbies hoppas vi inom kort kunna besanna med styrkande foto.

Franken del 1

Tillbaka till Franken för fjärde gången. För en gång skull hade jag före resan faktiskt haft mina tvivel om jag verkligen skulle uppskatta det lika mycket som de senaste gångerna. Repformen var lite sådär och kanske kändes det som om jag kanske skull bli mätt på Franken. Det var precis tvärtom. Jag lämnade Franken med ett ännu större sug en senast, trots att vädret de sista dagarna var riktigt riktigt uselt. Trots att jag skadade långfingretfingret redan under de inledande dagarna gick det hyfsat om man skruvade ner ambitionerna lite. Det var ett långt move från ett monoundercling på den galna leden Little big horn i Mariantalerwand som blev orsaken till min olycka. Samma sak hände Bosma på Biographie förra året.

Det första som hände när vi kom ner var att Martha upplyste oss om att Kalle var på hospital. När jag försökte lurka fram orsaken förstod vi att det definitivt rörde sig om magen. Marthas försök till finkänslighet lurade ut mig på gissningar om blindtarm eller överdrivet alkoholintag. Men det avspisade Martha. "Nein, nicht Karl. Karl trinks te. Gewurtzte, pfeffermintste, kamomillte... ". Det visade sig vara en nasty salmonellahärd som hade givit sig på stackars Kalles tarmsystem. En inte helt orimlig gissning är att han fått i sig på något sätt fått i sig avföring från de närgångna mössen. Råget måttades för Kalle när han väcktes av att en mus hoppade på hans ansikte. Numera bor de i ett av skjulen på campingen i stället för tält. Kalle, förutom de 4 kilo som spolats ut i tyska kloaker, kom dock tillbaka från sjukhuset efter någon dag och repade sig så pass att han avklarade Strohmlinje samtidigt som han svor över hur svag han var. Resten har ni koll på.
Just innan vi åkte var han nära att göra Slimline 10- leden på Waldkops högra skinka, på den vänstra går en annan Güllichklassiker. Dagen efter tillbringade han en fruktlös timme åt att torka blöta grepp endast för att slira av första movet. Med största säkerhet dyker den upp på 8a.nu-tickern inom de närmaste dagarna. Det är leder som Slimline och inte synvillan Leftfield som gör det värt att åka till Franken. Det är inte bara Kalle som levererar, kompisen Elias lyckades pressa 7c+ med den Gröna bananen i Wolfsberger grotte.

Anders Lindström imponerade särskilt mycket genom att snabbt repa av Body Counts och Liebe ohne chance. Det är inte graderna i sig som imponerar, det är sättet han gör det på. Klättringen är lätt och obekymrad och med lite mer fokus finns det betydligt mer att hämta. En annan kille som imponerade var engelsmannen John som flashade Body Counts, vilket var hans andra 8a, samt hans polare Chris Cubitt som passade på att göra tummen upp mot kameran mitt i cruxet på Master Blaster.

Vi återkommer med lite mer om Franken och La Balme. Jug har en utmärkt artikel men vi kommer om lite kompletterande klippinfo. Avslutningsvis håller vi Mickes att barn inte "är som människor fast mindre"; de är som odjur fast mindre.

GB recenserat

Det börjar bli dags att avrunda och redogöra lite närmare för intrycken av den engelska boulderingen som man upplevde under våren. För alla svenne-banan-klättrare som varje år bokar in en aprilresa till font kan jag tipsa om att en sväng till Manchester/Sheffield är ett alternativ värt att överväga. Som de flesta andra hade jag ingen vidare koll på den brittiska boulderingen vid avresan söderut. Mina kunskaper var i princip begränsade till Stanage, Brad Pit och The Buckstone Dyno. Jag hade inga större förhoppningar om man säger så... Efter inhandlande av förare började dock hoppet tändas med insikten att det fanns gott om områden av Cuvierstorlek. Med förbättrad lokalkännedom förstod jag också att Manchester faktiskt är en perfekt utgångspunkt för bouldering i England. Du har Peak District och alla de kända områdena (Stanage, Burbage mfl.) inom en timme, men du har även nära till Yorkshire (ca 2h) samt att avståndet till Lake district och North Wales är avsevärt mindre än från Sheffield. Manchester må vara en skitstad, men ur blockgeografisk synvinkel ligger det i centrum. Ett strukturerat upplägg av intrycken är nu vad som följer;


PEAK

Tja, Moon och Moffats bakgård och sandlåda innehåller ett 20-tal större områden av "Gods own Rock" - gritstone (en grovkornigare variant av sandsten). Gillar du fontanstilen på klättringen så lär du även gilla grit. Slopers är vad som bjuds och krimparna är sällsynta. Något man dock måste lära sig är nyttjandet av pebbles - större gruskorn i sandstenen. Dessa är ibland helt avgörande om man vill ta sig upp. Ibland som fotsteg men ibland även som grepp, och jag måste säga att det är något helt annorlunda än något annat man dragit på - typ ungefär som att pincha spikhuvuden mellan tumme och pekfinger... Bli dock inte avskräckta, dessa problem är inte alltför vanliga och lyder ofta under fantasifulla namn som Pebble wall och Pebble arête. Larmklockorna i åtminstone mitt huvud triggar då direkt och jag kan hålla mig borta. Område för område är mitt intryck följande...


STANAGE

Captain Hook 7b


Brad Pit 7c+

Klassikern bland områdena, som kanske inte riiiktigt förtjänar den där klassikerstatusen. En dag med ett besök vid Stanage Plantation är det dock klart värt. Undvik gärna helger då det kryllar av fuckin' Sheffieldwankers in beanies som Brendan uttryckte det. Problem som bör göras inkluderar Not to be taken away 6c (hög!), Green Traverse 7a, Deliverance 7b+ morpho, Brass Monkeys 7c samt givetvis Brad Pit 7c+. Stenen i Stanage är ganska snäll gritstone så någon total fingertoppsslakt är det ingen fara för.


BURBAGE

West Side Story 7b+

Väldigt stort och utspritt med mest bouldering på väggar. Ingen favorit direkt då stilen på klättringen inte passade mig något vidare. Var beredd på att blåsa bort om du åker hit. Burbage south passar bra om man klättrar femmor och sexor. Burbage west bättre om man vill ha hårdare problem. Burbage north är väldigt spritt och här klättrade jag inte alls. Lider du av dålig teknik så kommer du få ordentligt med smisk i Burbage valley då de flesta problemen är kring vertikala och kräver power + en stor dos god teknik. Några utvalda godingar; The Nose 7a, Western Eyes 7c+ (hög!), Crow Man 5 (se till att ta med blöjor om du vill toppa ur), Pock 5 (intressanta "chippade" grepp...) samt The Alliance 7a+.


CURBAR

Ben's Wall 7c

Åk inte hit om du inte har väldigt mycket tid över. Få problem, varav de fina antingen är 5a, 7a eller 7c. Däremellan väldigt lite och totalt max ett femtiotal problem. Gör Ben's wall 7c och Hurricane 7c (ett sanslöst hårt move) om du är väldigt stabil på graden och väljer att droppa förbi.


ROACHES

Joe's arête 5+

Troligen det mest samlade av de större områdena i Peak district och även det trevligaste vad gäller omgivning i mitt tycke. För masochisterna så finns några extremt grovkorniga och hårda klassiker på den lägre platån, men för en mer njutbar upplevelse rekommenderar jag den övre platån där det snarare är fontansandsten än gritstone vi snackar om. Många fina lättare problem plus några bra sjuor. Några måsten i Roaches är Mushin' 7c+, Little wing 7a, Joe's arête 5+ samt Three pocket slab 6a.


WIMBERRY

Dark Matter aka Ego 7c

Det närmaste området från Manchester. Klättringen sker uteslutande på block. Klättrade här under de absolut bästa förhållanden jag någonsin varit med om så mitt intryck är antagligen överdrivet positivt. Är dock definitivt värt ett besök om du klättrar i 7a-7c registret då de flesta fina problemen ligger här. Gör Stateside 7c, Fish arête 7b+ samt Slap happy 6c och se upp för de galna engelsmän som campar här olagligt på sommaren.


RAVEN TOR (kalksten!)
Har du verkligen inget bättre för dig? Ok, gör Ben's roof 7c men sedan får du sätta dig i bilen igen om du inte vill förnedra dig på stenhårda och sandbaggade kalkstensturer och traverser.


YORKSHIRE

Brukar oftast nämnas som ett begrepp i sig, men det rör sig om exakt samma gritstone som i Peak, bara på andra sidan länsgränsen. Därför missar många Yorkshireboulderingen och det är påtagligt hur få klättrare man träffar på här jämfört med områdena bara några mil söderut i Peak district. Du måste inskaffa en annan förare för Yorkshire och denna börjar bli lite sällsynt då den har några år på nacken. Dessutom verkar den vara skriven av någon som inte valt att kolla tillförlitligheten hos grader och problembeskrivningar. Resultatet är att man kan bli rejält sandbaggad när man rör sig ifrån de mer välkända problemen. Överlag är områdena i Yorkshire större, bättre, mindre utvecklade samt lugnare än de i Peak. Hann inte besöka särskilt många av områdena men jag rekommenderar i alla fall följande;


ALMSCLIFF

Vy från Almscliff


Väl tajt spot på en namlös 7a+...

Boulderlaboratoriet nr 1. Här har det bouldrats sedan 40-talet och det finns ett 500-tal problem upp till 8b. Otaliga klassiker och många branta problem vilket är lite ovanligt för gritstone. Helt klart det bästa gritstoneområdet! The keel 7b+, Jesse's roof 7c+ (akta landingen ;-), Dolphin belly slap 7a och Flying arête 5 är bara några av de problem som rekommenderas. Åk hit!


CALEY

Namnlös 7b+


Namlös 6b (!) aka "Förnedringen" (har gjort lättare 7b's)

Typ tvärs över vägen från Almscliff. Lika många problem och definitivt värt ett besök. Väldigt gott om tekniska fina problem i fyra till sex-registret. De bästa hårda problemen ligger lämpligt nog väldigt samlade inom en 30-metersradie vid roadsideområdet. Bland dessa hör Zoo York 8a, Blocbuster 7b+, Ben's groove 7c samt Secret seventh 7c till klassikerna. För den som klättrar något lättare problem finns för mycket för att räkna upp, men Bob's bastard 5 hör till de skojigare. Var beredd på att bli rejält sandbaggad i de lägre registren!


BRIDESTONES
Ett av de häftigare boulderställen jag besökt tack vare de mystiska formationerna. Blocken sticker upp som torn och spiror från slätten och ger området en slags stonehengekänsla. Klättringen är väldigt bra men åk hit när det är kyligt eller molnigt då blocken ligger sydvända och kan bli väldigt varma och hala även vintertid! Glöm inte kameran (som jag) för några av de mest fotogeniska problem du skådat. Gillar du inte higballs kan du dock få det lite jobbigt med själva klättringen...


ILKLEY

Ringpiece 7c

John Dunne's hemmacrag. Ta med varma kläder och din bästa vindtäta jacka för här blåser någon slags konstant arktisk orkanvind. Området ligger på en bergstopp och mycket av klättringen sker på väggar och är tämligen ointressant. De bästa problemen går på ett enormt block vi basen av huvudväggen och det är huvudsakligen 7a och uppåt det rör sig om. Takproblemet Ringpiece 7c är ett måste.


LAKE DISTRICT

På väg till little font


Badger rock arête sds 7a+

Ca 2 timmars bilfärd nordväst från Manchester tar dig till gränsen av naturreservatet Lake district som bjuder på ett fantastiskt landskap i bästa sagan om ringen-stil. Hade gärna åkt hit fler gånger och besökt St Bees och Bowderstone. Om det är lite varmt kan Lake district vara ett bättre alternativ en grit då det här rör sig om vulkanisk sten med branta krimpproblem. I områden här finner du även några av världens hårdaste boulderproblem, signerade mutanten John Gaskins som numera lagt klätterskorna på hyllan pga familjeskäl. Efter att ha sett ett par av hans 8c's så har jag tvingats till en radikat justering av min uppfattning om vad som är klätterbart. 8c i font och sydafrika ser ut som ett skämt. Woodwell och Kentmere var de enda områden jag hann besöka i Lake district och kan möjligen vara värda ett besök om inte annat för den vackra naturen. Oavsett var du beger dig här (bortsett från the Bowderstone) så lär du i alla fall få lugn och ro.


WALES

Ultimate Retro Party 7b


Cromlech roof crack 7a

En alldeles för sen bekantskap för min del. Tog mig inte ner hit förrän 2 helger inna hemflytten igen. 2 dagar spenderades vid Cromlech boulders i Llanberis pass. Mestadels branta problem på ryolit (en finkornig vullkanisk bergart) med gott om krimpar ger en skön kontrast till sloperproblemen på grit. Sammantaget är klättringen i Llanberis pass något av det bästa jag upplevde under englandsvistelsen och rekommenderas starkt! Bland klassikerna återfinns Jerry's roof och The Bus Stop, båda 7c, i just Jerry's roof. Heel hook traverse 6c, The Minimum 7a+ och Cromlech roof crack 7a hör till de bättre i det "lättare" registret. Utöver Llanberis finns det även gott om andra områden och om det regnar är det bara att bege sig till 'The cave of Justice' - Parisella's cave. Branta, hårda och pumpande kalkstensproblem i en grotta. Räkna med lite drygt 2 timmars bilfärd från Manchester till de flesta av områdena i North wales.


SAMMANFATTNINGSVIS...

Lite mer utspritt och lite annorlunda än font. Fontan är nog det enda stället jag kan komma på som bjuder på en liknande typ klättring som den på grit. Slopers, (mestadels) hårda grader och friktionsberoende. Februari-April och september-november troligen bästa månaderna. Med lite tur går det dock att klättra hela vintern. Jag kan dock varna för att gritstone förvandlas från skön till vass och i det närmaste oklätterbar när det går från under 10 grader uppemot 20-strecket. Förlusten av friktion är mer påtagligt än den i fontan och den grova texturen i stenen hjälper inte när fingertopparna börjar svettas och mjukas upp... Blir det lite för varmt för grit är det dock bara att bege sig till North Wales eller Lake district för lite mindre "komplicerad" klättring. Och frågan på allas läppar; Regnet då? Jovisst - bitvis regnar det en del. Jag kan dock inte minnas när fan jag senast hade det torrt och kallt i font. Klimatet är i princip detsamma vad gäller nederbörd. Det torkar i alla fall fort där nere, engelsmännen högg ner alla sina träd någon gång på Robin Hoods tid...

Efter semestern kommer solen

Lite blandad kompot. Lite surt att få läsa om Bolanders nya 8a DWS så fort man kommit hem till 08, det hade varit rätt nice att vittna. Hoppas karln sätter upp fler tuffa turer ute i skärgården.
Vad finns det för DWS möjligheter i Stockholm? Kanalklippan vid Danvikstull skulle möjligtvis vara något om det inte vore för den pissiga hyllan och de eviga turisterna som gapar från de förbipasserande båtarna.

Vi ser att Kalle Olsson kommit igång igen i Franken efter att ha varit riktigt sjuk i en vecka, olyckligt nog fick han tom läggas in på sjukan I Nurnburg? ett par dagar. Den tyska sjukhusmaten tycks ha gjort honom stark igen, då han väljer att gradera Die Zwei Muskeltiere utan det extra pluset.

Större delen folket tycks börja röra sig hemåt vid detta lag.
I Schweiz så gick det väldigt bra för LeStef som lyckades klämma till det fina pinch problemet Salamandre 8A+ som har en fin lista med bestigningar från andra strong boys.
Än befinner sig Perminator där nere, väntar med spänning på att få höra om hans ticks. Han visade god form på Åland efter ett kort besök. Det ska tydligen ha vara en evig battle om vem som skickar 8A i Swiss enligt en anonym källa. Är det möjligt att Octopussy är sommarens mest repeterade 8A problem? Han kommer att få god konkurrans när Brizzy har landat, vilket han bör ha gjort vid detta lag. Grabben är i god form igen. Hans recept för den nya formen är något oortodox som inte bör nämnas här.

Jon befinner sig fortfarande i Lyon, tror jag. Sist jag hörde något från honom så höll han sig till La Balme craget. Som onekligen ser väldigt nice ut, http://perso.orange.fr/pbatoux/photos/balme.jpg

I övrigt så kan vi meddela att Anja blivit bjuden till en Mad Rock tävling i Salt Lake City, hon flyger snart. Håll tummarna!

Efter att ha tjatat lite på John och Chris så har de gått med på att skriva något om deras resa kors och tvärs genom Europa. Kommer inom kort... de e najs.