Så var man tillbaka på kontoret efter bästa klätterhelgen någonsin. Lördagen spenderade vi i Wimberry, ett klassiskt gritcrag som även ven är det ställe som ligger närmast Manchester. Boulderingen där var i mina ögon otroligt mycket bättre och mer attraktiv än den i exempelvis Burbage, antagligen beroende på att boulderingen i Wimberry faktiskt tar plats på block och inte väggar och att alla problem därmed toppar ur. Temperaturen på ca 9-10 grader i kombination med lätt molnighet och ganska stark vind skapade det absolut bästa stick jag klättrat i. Då blocken ligger spridda I en brant backe upp emot huvudväggen så startade vi från botten och jobbade oss uppåt. Gjorde 2 7b’s snabbt på första blocket och det kändes bra. Vidare på nästa block gav jag mig på en kort brant 7c och överraskade mig själv genom att flasha de första två moven innan jag trillade av på ståstarten som var 6c. Cruxet var egentligen förstamovet som var en lång dyno från en dålig krimp till en stor slopig pinch. Efter det misslyckade flashförsöket missade jag startmovet 4-5 gånger innan jag lyckades samla mig och göra problemet.

Hade under en första rekognoseringstur i området studerat klassikern Stateside 7c, som är en semi-highball (drygt 5m) linje som följer ett gäng slopiga och dåliga sidtag längs en överhängande arête upp till en halvjobbig urtoppning. Jag avfärdade problemet från min lista då det dels såg hårt ut och dels lite högt med tanke på att vi bara hade en padda. Vi hamnade dock vid detta block i vilket fall så småningom och jag bestämde mig för att trots allt testa med lille Marko som enda spotter. Överraskade mig själv genom att göra de första moven direkt och fortsatte med den ganska speciella layback och smearing-klättringen tills jag helt plötsligt befann mig vid urtoppningen. Lite nervösa ‘come on Stefan’ från Marko hjälpte inte men jag släpade mig i alla fall over kanten för en flash, eller onsight om man så vill – ingen beta och problemet var renspolat från krita. Man kan ju fråga sig hur det är möjligt att flasha personbästa och min förklaring består i princip av; bra form/otroligt stick/tur/soft grad. Välj själv en kombination. Problemet passar mig i teorin heller inte så jättebra, då det är ganska långt och tekniskt. Annars skulle jag förklara att det gått bra på sistone med typen av klättring som bjuds här nere. De allra flesta problem består av ett eller kanske två kruxmoves, och är i allmänhet även ganska korta. Därmed blir det ofta så att om man kan göra kruxet så gör man även problemet då uthållighet och sekvenser inte har någon större betydelse. Även om det kändes lätt för mig så kan jag informera gradpolisen om att jag i alla fall inte tror den är supersoft eftersom Marko inte kom förbi startmoven, och han är starkare än mig.

Efter detta började vinden, kylan och de slitna fingertopparna ta ut sin rätt och jag fick lämna ett par pärlor till nästa besök – förhoppningsvis så snart som möjligt…

Söndagen spenderade vi i Roaches, som jag tror är det största av boulderområdena i Peak. Stället höll helt klart hyfsad till hög klass (såg bara en fjärdedel av området), och i synnerhet måste jag komma tillbaka och testa Mushin’, en 7c+ som Bruno skulle älska; Rejält brant och “stor” campusklättring på pocketpinchar. Det var dock för varmt och jag var för sliten för att testa, och spenderade istället dagen med att softklättra och njuta av solen och kaffet. Sandstenen i Roaches är den bästa jag stött på hittills i England och det blir definitivt fler besök. So long, nu blir det hårdträning inför eventuell uteklättring i helgen och sedan kjuge nästa vecka…

/S