Nätkritik by Cramby

Jonas Cramby är en man av många visa ord som bidrar till att folk blir klokare för varje gång man läser något han skrivit. Möjligen en av anledningarna till att han vann tidskriftspriset 2009 som årets krönikör.

Vi sätter oss ner och kör lite högläsning på en av hans senaste krönikor som levererades nyligen i Nöjesguiden som bidrog till en och annan ahaupplevelse.

Cramby konstaterar att personkritiken lever och frodas. Här är hans guide till de fyra typer av näthatare du är garanterad att stöta på om du sätter fot på internet.

Även om nöjeskritiken kanske har tappat i status de senaste åren kan man inte säga samma sak om personkritiken. Den, däremot, blomstrar. Detta beror naturligtvis på att vi lever våra liv allt mer på internet där man inte längre riskerar att få en smäll om man går fram till någon okänd person och säger att denne ser ut som, till exempel, en jättedvärg. I ett samtal ansikte mot ansikte motiverades ju dessutom de flesta av oss av en vilja att vara omtyckta snarare än att ha rätt, minns ni det?

Så hur hanterar man denna nya sorts personkritik om man, som jag, i grund och botten är rädd för att bli kritiserad?

Den gamle grekiske filosofen Sokrates hade redan på 400-talet före Kristus problem med haters som liknade hans ansikte vid en krabbas samt sa att hans teorier sög plebejballe. Med med hjälp av sin berömda metod för “Sokratiskt tänkande” kom han fram till att det viktiga inte är vad kritiken går ut på eller ens hur många det är som framför den, utan VEM det är som säger den.
En atlet lyssnar ju inte på publikens åsikter om hur han borde kasta det där spjutet, utan på sin tränares?

Applicerar man denna sorts Sokratiska tänkande på dagens näthatare finner man snart att man kan dela upp dem i fyra kategorier. Dessa är:

1. De som saknar humor
Det här är människor som rent fysisk saknar förmåga att se på sig själva från ett annat håll än sitt eget. De är verklighetens Michael Scotts och skulle hellre äta upp sina finger- toppar än skratta åt sig själva. De förstår inte generaliseringar och blir personligt förolämpade om någon annan inte tycker som de. De humorlösa figurerar mest på bloggar och debattsajter (även om de också finns i gammelmedia) och är ingenting att bry sig om.

2. De som har gjort en karriär på att problematisera
Många dagstidningskrönikörer och alla bloggande lokalpolitiker är två andra exempel på människor som det inte finns någon som helst anledning att bry sig om. De lever nämligen på att problematisera sin omvärld. Om du till exempel har skrivit någonstans att det är fel att mörda människor svarar Problematiseraren med en upprörd krönika om hur du försöker ”normalisera mord genom att skriva om det”. Personligt ansvar finns inte för dessa proffs-offer, allt är alltid någon annans fel och är det inte det så är det ett ”samhällsproblem”.

3. De med personliga problem
Har man inte nått lika långt i livet som man önskar är det numera väldigt lätt att gå in på någon man avundas hemsida och skriva, gärna med versaler, något om att denne är dum i huvudet och/eller ful. De med personliga problem flockas även på nätets olika debattforum där de väljer att läsa in saker skribenten inte alls menar bara för att få tillfälle att ventilera sina privata problem. Ofta har de en misogyn livshållning, signerar sina kommentarer med “Gammelgalten” och är inga att bry sig om.

4. De som har en poäng
Det här är den värsta kategorin: de som har rätt. Ibland skriver man saker som kanske inte var så klyftiga. Ibland hade man bråttom och ibland generaliserar man lite väl hårt. Och det är när någon påpekar det som man blir riktigt ledsen. Då gäller det att kunna erkänna att man har fel: annars hamnar man snabbt i en av de tre översta kategorierna.