Font igen

Vårens andra fontanresa bjöd på betydligt bättre förhållanden än den första. För ovanlighetens skull fick jag smaka på ett par rejäla fontanarmbågar. Det var länge sedan sist och de är fortfarande lika ovälkomna. Jag trodde precis att Contrôle Technique skulle släppa upp mig när en välbekant lömsk känsla började tona i armvecken. Molande smärtor kan man ju leva med även om de på något sätt är lite irriterande. Katrin led nog mer än jag. En dag satt hon och kved i bilen mellan Petit Bois och Sabots. Hur ska man göra för att undvika detta? Vad ska man träna här hemma egentligen?

Senast jag kom hem hade jag med mig en bristning i biceps. Den här gången fick jag med mig en pulley som gett vika. Inte så kul men det hade kunnat vara värre. Nu får det bli två månader av invalidklättring. Inspirerad av Le Stefs stabila repetition av UBIK lyckades jag själv få ordentlig vittring när jag plötsligt hade klarat av kruxet och hängde i den förlösande krimpen. Lika överraskad stod jag sekunden senare på backen. Inget jag hängde upp mig på eftersom jag var övertygad om att det bara var en formalitet att få den klättrad. När jag senare skulle kliva på knäppte det tydligt till från det den vänstra undertagskrimpen i starten, två gånger. Förvånad klev jag av igen - jag hade ju knappt belastat greppet.

- Var det du? frågade Stefan.
- Jag tror det, svarade jag efter att inspekterat krimpen och noterat dess intakthet.

Naturligtvis var det bara att lägga ner och istället glädjas med Stef som äntligen fått till det. Någon dag senare kom han också upp för Opium. Vi lär höra mer från honom.

Det tickades en hel del annat förstås. Johan hade en fin ticklista med sig ner. Lapin ou Canard till exempel. Slaktaren i Bourron Marlotte var en hygglig prick. Nästa gång blir det fler besök.

Resans upptäckt var nog Rocher Cassepot. Inget av Fonts bästa områden men med problem som Cent Pofs et sans reproche, Double/triple axle och Synapses är det definitivt värt ett besök. De två senare lyckades jag trilska mig upp för. Under Cent pof... häckade en en skock med tyskar men det ser verkligen ut att vara ett kanonproblem. Double axle är nog ett av de finare i graden som jag klättrat i skogen.

Armbågarna till trots lyckades Katrin få till några riktigt bra försök på Carnage. Notera högerhandens pimpcrimp. Garanti nästa gång?

Three from Roaches

Roaches ligger i södra delen av Peak District, och bjuder på en hel del kvalité. Ska man få ut så mycket som möjligt av detta område så bör man packa med sig racket. Men vår tid i England denna resa var för kort för att någon i gänget skulle orka engagera sig till att stå och säkra hela dagarna.

Så det blev att njuta av höjderna på andra sätt som vi behåller för oss själva då vi inte vill inspirera kidsen till att ge sig på s.k. dumheter.

Men ska man ge sig på de finaste linjerna så får man vara beredd på att offra lite hud. Fråga Pålle som fick sig någon form av manikur på The Hard Arete.

Vi tar en titt på hur det ser ut när man faktiskt lyckas ta sig upp för något, eller nått i den stilen.

Enjoy. Trevlig helg.

The Horror Arete

Delar av redaktionen har precis hunnit med 6 soldränkta dagar i Peak samt Yorkshire tillsammans med Team Bloxc.

Då det var dåligt med filmer den senaste tiden så bjuder vi på en fin linje med en less than bright pepple wrestler som har ett minne likvärdigt med måsskit.

Det sägs att man ska repetera sina bestigningar för att få ut som mycket av som möjligt av sin sitt rörelseminne. Vi tar en titt på hur det går till när man försöker repetera något som man upplevde enkelt 1 minut tidigare.

Mera om små hundar

...den andra grupperingen är den så kallade tradtaxen som truligt rultar omkring på sina krumma små ben så fort det drar ihop sig till förbunds- eller föreningsmöten. Förbundsmöten är näst efter den årliga Black Diamond-katalogens ankomst den lyckligaste dagen i taxens liv.

Taxen gillar revir. De ska allra helst markeras. Bultfria berg kallas det bland annat. På detta sätt får de vara i fred på alla av de finaste klipporna i den västra delen av landet; de mindre fina kan motvilligt delas med andra. För att hålla klipporna bultfria bildar taxarna pyttesmå celler av medborgargarden som de kallar för Bergvärdar. Bergvärden gillar inte dansken och tysken. Hade inte dessa funnits så hade alla accessproblem i hela världen varit lösta, I Sverige har vi den fina allemansrätten resonerar värden men den smörrebrödssnaskande dansken förmår inte följa reglerna. Så är alla danskar, det ligger i deras nationalkaraktär att vara för många och lite för skräpiga. Inte förstår de sig på den fina svenska kulturen heller. Men norrmännenoch engelsmännen är okej, de har egna berg så de förstår att ta till vara på klipporna. De har klättrat här länge. Det är tradition. Tradition är fint.

Som ni säkert redan har gissat räcker inte detta för taxen. Det ska regleras också. Hur gör man det på bästa sätt? Jo, man har ett fantastiskt dokument som kallas tyrolerdeklarationen. Den är sanningen. Och med sanningen till hjälp kan man skriva en Nationell bultpolicy. Under förespegling om att det är ett laglöst land och att bultarna skjuts både till höger och vänster har taxarna samlats i det ena taxkonventet efter det andra och bjudit in berömda taxligheter från världens alla hörn för att bekräfta det som Gud redan instiftade genom att sända dem tyrolerdeklarationen. Till slut enades taxarna om den absolut enastående meningen "Borrbultar får endast placeras där naturliga säkringsmöjligheter saknas." Inte ens Hesse hade kunnat koka ihop en klarare mening med sin klingande schwabiska. OM det skulle råda någon som helst osäkerhet ska man naturligtvis rådfråga sanningen; i sanningen står som bekant allt. Men ibland är sanningen inte heller tillräcklig då sneglar man på BMC. BMC är profeten. BMC har skägg. Genom skägget tolkas sanningens yttersta mening. Naturligtvis ogillas kättarprofeten FFME.

Nu har vi fått det att låta som att taxar är en enad kår. Så är icke fallet. De har flockar. Vi fick på omvägar höra följande meningsutbyte:

- Ska ni också till Grönland i sommar?

- Du, du ska veta att jag köpte biljett långt innan du ens börjat fundera på att åka dit

Grönland? Det låste jag redan i somras. Ibland är inte ens en minikontinent stor nog för två taxar.


Här delar taxen vissa likheter med sportmopsen: Projekten ska låsas. När ett projekt väl är låst har man rätt att stänga ute varenda jävel som vill komma och stjäla ens rättmättigt stulna egendom. Om projektet någon gång avslutas, vilket sällan händer, erhålls så kallat förstebestigarveto. Förstebestigarens vilja är genom Gud upphöjd till lag och övertrumfas enbart av sanningen eller skägget. På just den här punkten är taxen extremt konservativ på ett sätt som får Benedictus XVI att framstå som Gottfrid Svartholm. Här handlar det om att bevara historiska värden oavsett vad de består av. Förstebestigaren är oinskränkbar. För en medlem av den icke-klättrande populationen kan detta smått säregna förhållande vara svårt att förstå.

Men till syvende och sist handlar allt om racket och mithrilbyxan. Racket är de ceremoniella verktyg som taxen dammar av för att kunna göra sin årliga vallfärd västerut. Racket kostar. Varje liten stålgrej kostar flera hundra och man behöver ha massor med olika grejer och minst tre av varje för att kunna få kalla det ett rack. Kalla det överkonsumtion; taxen hävdar tradition. Det är också en anledning att hålla extra hårt på reviren. Hur vore det om folk utan ordentliga rack plötsligt kunde få tillgång till bergen - det går ju inte för sig. Allra skojigast tycker taxen att det är när han lägger upp alla sina metallpinaler i storleksordning på en äng framför ett berg och låter sig fotograferas. Då är han stolt. Så mycket grejer jag har! Det är viktiga grejer att klättra med, inte för vem som helst.

Kanske är taxen som alla andra på mer än ett sätt. Taxen har liksom du och jag en tendens att ta sig själv på alldeles för stort allvar. Säg inte den människa som ruvar på en motsättning. Så också taxen. I varje tax finns det en liten mops som vill ut och skriker "Lyssna på mig! Bejaka mig! Hör mina önskningars talan!"

Och se, taxen gillar att åka utomlands. Minst en gång om året reser taxen till Thailand, Kalymnos och Costa Blanca och liksom bara lämnar vardagen bakom sig. "Här kan jag vara fri!" utbrister taxen och klipper den första bulten.

En sen kväll på Diset - ett kort samtal med Per Norgren

Det är måndagen den nionde mars. Vintern visar att den ännu inte är beredd att ge upp sitt grepp över staden. Hela dagen har snön yrt på Stockholms gator och de enda som gläds över detta är nog den takskottande delen av klätterpopulationen som annars har haft en mager vinter. Liksom alla andra har jag överraskats av kylan och står, allt för snålt klädd, utanför tunnelbanan i Örnsberg och huttrar i väntan på att Per ska dyka upp.

Fem minuter försenad till vår träff dyker Per upp och vi glider in på den närbelägna restaurangen Diset, Örnsbergs pärla. Stämning är redan hög trots att klockan knappt har passerat fem. Karaokemaskinen går på högvarv och något par har redan svängt loss i en svettig bugg. Jag och Per slår oss ner lite avsides för att undvika det värsta larmet. Ganska snart inser vi att bordsservering knappast kan komma på fråga. Vi rasslar över till baren och frågar efter en meny. ”Meny?” säger bartender och tittar frågande på oss. ”Det finns grillbiff med pompa och bea och nån jävla pasta med stekt kyckling.” Vi nöjer oss med varsin öl och en jäger.

Per skapade stor uppståndelse i klättersverige när han gjorde sittstarten till Houdini 8b, en grad han aldrig hade gjort tidigare. Detta ledde till en inflammerad diskussion på klättersiten 8a.nu där grundaren Jens Larssen ifrågasatte huruvida det var möjligt att göra så snabba framsteg som Per gjorde. Per valde att tiga.

- Jag kan ärligt säga att diskussionerna inte påverkade mig nämnvärt. Som Erik Massih skrev så är jag nöjd med min prestation dvs. bestigningen av linjen, sen hur andra värderar och jämför detta är upp till var och en. Ibland kan jag tycka att det skulle vara enklare att inte ha ett scorecard på 8a.nu, men eftersom det är så roligt att kunna hålla sig uppdaterad på vad andra klättrar så får man väl bjuda tillbaka. Sen att diskussioner på internet tenderar bli lite mer extrema än irl är något man får leva med. I detta fall upplevde jag ändå att de flesta var positiva och gratulerade, något som helt klart väger upp.

Istället har han flera gånger under det senaste året visat att den där vårdagen på Långholmen inte var någon engångsföreteelse. Nu senast, förra söndagen lyckades han knyta ihop The Queen Mother. I dag är ingen längre förvånad – det är få som inte har hört talas om Per och Peter Lindmarks exceptionella arbetsmoral. Ett jävla tålamod helt enkel. Många har nog intrycket att de sätter sig under en sten i en skog och inte går därifrån innan stenen tröttnat och givit upp.

- Antal dagar under bitchblocket är för många för att avslöjas. Men jag kan erkänna att jag gjort sprickan nio gånger under en och samma dag. Jag önskar att jag hade en mirakelmetod på hur man ska angripa projekt, men jag antar att det är just tidsaspekten som varit avgörande för oss. Man får väl se det positiva dvs. att man blir lite extra nöjd när man lagt ner mycket tid och energi och till slut lyckas. Å andra sidan känns det viktigt att variera mellan att tidsmässigt ha korta och långvariga projekt. Till exempel är ett av mina bästa klätterminnen en snabb send på brunoblocket i Magic Woods med hejande vänner.

Per forcerar det första kruxet på The Queen Mother. Slap that fat bitch-sprickan bjuder på tekniskt intrikata taksekvenser.

Enligt obekräftade rykten hade Per gjort Slap that fat bitch-traversen sjuttio gånger redan under hösten. Många av oss avundas och inspireras medan andra menar att det ligger på gränsen till vansinne. Men hösten handlade inte bara om att komma upp på The Queen Mother.

- Efter Schweiz har vi klättrat del hel del på Brudberget, men vi har även lagt många dagar på Långholmen samt en del nya bra ställen runt Stockholm. Dessvärre har det inte gett lön för mödan. Man får hoppas att detta tar en ur den svackan.

En orsak till uppståndelsen kring Houdini i våras var att Per var ganska färsk på planen. 2004 började han klättra och det gick bra ganska omgående. Första sommaren gjorde han sin första 6c och redan året efter gick han Orgasme Cosmique vid La Mare à Piat i Fontainebleau. Det kan låta lite i en värld där folk sportar 8a redan efter något år men det är inte långt efter.

Per gick länge under beteckningen ”Den andre Per”. Genom invecklade svågerförhållanden hade Per kommit i kontakt med den på den tiden betydligt mer illustre Per Holm. Tillsammans tillbringade de den heta sommaren 2007 ner i Magic Woods och det var där som en lite bredare krets fick upp ögonen för Per Holms svåger. ”Vem i helvete är den där långa killen med det rufsiga håret som kommer från ingenstans och river av Du Côté de Seshuan?” undrade någon i den stora svenskkolonin som låg och kippade efter luft på stranden nedanför Grit de Luxe under de heta middagstimmarna. En annan ryckte på axlarna och frågan flöt dåsigt bort i den dallrande värmen.

Under den följande hösten och vintern skedde det stora lyftet Någonstans här teamade Per också upp med den före detta styrkelyftaren Peter Lindmark. Peter hade tillsammans med sin bror Per haft en enastående vårsäsong i Schweiz. Per och Peter betade sig metodiskt igenom den ena klassikern efter den andra ute på Brudberget. Slap that fat bitch, Freak Gasoline accident och Code Red för att nämna några. Sen smällde det till. I april och maj gjorde gick de som bekant två av Stockholms hårdaste problem, sittstarten till Houdini och Enigma.

Sommaren 2008. Lockarna har fallit. Per skickar Voigas.

Per och Peter hade blivit varandras katalysatorer. Den enes framsteg drev hela tiden på den andre utan att för den delen ha en destruktiv inverkan på deras relation. Att Peter ännu inte har kommit upp för The Queen Mother beror mer på vädermässiga omständigheter än oförmågor. Och Brudberget lockar fortfarande, trots den gedigna ticklistan därifrån.

– Tidigare när någon av oss gjort ett problem har det bara sporrat den andra istället för att skapa en obalans. Min gissning är att så även blir fallet denna gång och att Peter gör den på nästa försök. Men skulle det kräva fler resor till Brudberget så är det ingen katastrof, vi har runt tio projekt till där att försöka göra.

I Stockholm finns det tre problem som är graderade till 8b: Houdini assis, The Queen Mother och en låg start till Enigma. Ska man kategorisera problem är Enigma ett brutalt powerproblem med avig dynamik, Houdini assis är en riktig bad ass till linje med tunga kylskåpsflytt och en något mer uthållighetskrävande karaktär medan The Queen Mother är en sammanlänkning av två i sig fina problem, vilket ger en touch av miniled.

– Jag kan bara hålla med dig angående beskrivnigarna av problemen, som jag tycker är klassboulders. Av Houdini Assis och The Queen Mother känns den förra som en mer värdefull skalp för mig, just med din beskrivning som motivering. Däremot har det krävts mycket mer för att göra The Queen Mother och jag skulle ha klart svårast för att repetera denna.


Enduranceproblem brukar ju sällan vara en renodlad bouldrares starka sida. Men nu är det kapitlet avslutat. Bara för att de hårdaste problemen i Stockholm är avklarade betyder det inte att det saknas projekt och planer framöver.

– Det finns en hel del bra saker kvar i Stockholm som jag vill göra. Det som lockar extra mycket är att toppa ur den sista ogjorda areten på Långholmen (dock jävligt läskigt), Supercool och vattenpolerade väggen på Brudberget samt en del brutala projekt på nya områden.

Utomsocknes är det nog Dreamline i Rosendal som står överst på listan. Det vore även roligt att få se vad Västervik och Göteborg har att erbjuda. Jag har inte klättrat på något av dessa ställen (ja vet, får skämmas för det). En trip till Mosjön lockar också, mest för att få se bröderna Lindmark klättra tillsammans. Bröderna Lindmark klättrar alltid med en enorm glädje och energi, vilket smittar av sig.

Utomrikes finns det för mycket för att det ska få plats här. Men en roadtrip till hösten är planerad och delmålen är än så länge, Schweiz, Fontainebleau och Albarracin. Men det blir nog även en hel del annat.

Som du märker finns det många och stora planer och 'vill göra'-listan, som snart är uppe på tresiffrigt, fylls på snabbare än den betas av.
Man får bara hoppas att man kan summera 2009 med nöjd min.

Långtidsprojektet på Långholmen. Areten går under arbetsnamnet Gravediggerz och har varit föremål för en längre belägring utan att ge med sig. Ingen har ännu gjort det respektingivande slutet.

Att året har börjat bra är en mild underdrift. Stämningen på Diset har under tiden vi suttit där vridits upp ytterligare ett snäpp. Det är kö till Jack Vegas-maskinerna och några verkar vara i luven på varandra om vems tur det är att spela. Vid bordet intill försöker en herre sätta sig på en stol men missar sitt mål och faller dråpligt till marken. En diskplockare är snabbt framme hjälper honom upp och tar hand om hans medtagna systempåse med bira. Det är dags att gå.

I söndags

I söndags fick jag tillfälle att ägna mig åt samtliga aktiviteter som jag placerar på topp tre över favoritaktiviteter. Rulla sten är tillsammans med att bouldra och reka nya block bland det skojigare jag vet. Jag är lite osäker på den inbördes rangordningen men vi hade himla kul i söndags i vart fall. Campusblocket har blivit lite mer imposant och en ny "linje" har sett dagens ljus. Det blev ingen klättring på denna dock. Som Tväråna så träffande påpekade var det som kinesisk vattentortyr att stå under den. I stället drog vill till Svälthammaren, någonstans där i närheten lufsade jag in i skogen och hittade 3-4 nya linjer som definitivt ska klättras. Hårda men möjliga i vacker bäck- och hasselmiljö - strax utanför reservatet som tur är. Sen hittade jag en ny metod på starten av The Watchtower som avsevärt reducerar svårigheten på kruxet men det är ju tyvärr inte där jag har haft problem. För tredje gången (tror jag) backade jag ner från slutet med svansen mellan benen. Det är lustigt vad lite höjd och dålig landning gör med ens psyke. Jag brukar skylla det hela på Katrins benbrott men sanningen att säga så har det nog bara påskyndat en redan pågående process.

Som tur var hade Ekefalk med sig sin teleskopstege, införskaffad för hemrenovering (yeah right!). Innan vi var tvungna att vända hem med blöta och kinkiga ungar fick jag i alla fall en bekräftelse på att det finns bra grepp alldeles ovanför läppen.

Nu är alla i Font, Peak eller någon annastans. På fredag bär det av igen för min del.

Burgare

Det finns ett fenomen som jag inte riktigt vet vad det kallas. Associativa förmågar kanske kan vi kan kalla det här. För att ni ska få en uppfattning om vad jag försöker syfta på ska jag berätta en liten annekdot som Olof ibland kommer dragandes med från sin barndom.

När man är uppvuxen på landet har man ganska fria tyglar från sina föräldrar och lekarna urartar kanske lite oftare än de gjorde för oss inne i stan. Det var valborgstider och brasa skulle tändas på kvällen. Olof och hans kompisar var otåliga och bestämde sig för kolla om det var nogon fjutt i fjolårets förtorkade gräs som det varma vårvädret hade blottat. Och satan vilken fjutt det var, det brann alldeles utmärkt; till en början till pojkarnas glada tillrop men elden tilltog ganska snabbt och några började bli lite oroliga.

- Hörni, ni tror inte att det kan vara lite farligt? frågade någon oroligt.
- Det är lugnt grabbar! Min pappa är brandman, svarade en annan.

Pojkarna godtog givetvis svaret. Här hade att göra med en snubbe som helt klart kan sina grejer - killens farsa var ju brandman. Fem minuter senare brann det i granplantagen intill ängen. 30 minuter senare var platagen försvunnen.

Bara så ni vet, min mamma är läkare och jag känner ett gång sådana också. Har ni några krämpor vet ni vem ni ska fråga.

---

Vad blir det till middag i kväll? Jag vet vad som kommer ligga på Brunos tallrik i kväll:



"From bottom to top: brioche sandwich roll, slice of vidalia onion, roast sweet red peppers, tomato slices, burger stuffed with 2 fresh oysters and blue cheese, cheddar cheese, double smoked bacon, topped with Thai red pepper garlic sauce."

Men vi ska inte avsluta det här inlägget förrän vi har fått en dos klättring från nostalgiarkivet:



Johan Gyllensvärd klättrar Gränslandet. Man blir glad varje gång man ser det här klippet.

Snö, slask och små små hundar

Medan norrlandsgänget smetade loss på blöta block runt Linköping passade vi på att njuta av nästintill optimala förhållanden i Focksta under lördagen. Untermensch! fick ge upp både en och två gånger. Smittad av Walkers filosofi att alltid försöka sätta upp ett nytt problem fånade jag först omkring på en hudkrävande meningslös travers på jaktblocket innan jag insåg att det fanns betydligt intressantare saker borta vid Untermensch!. Untermensch! börjar med ett långt move åt vänster ungefär en halvmeter ovanför backen. Om man istället börjar i det grepp som man går till så får man ett helt annat problem hur lustigt det än låter. Ett problem som inte kräver att man är lång som en stång dessutom eller åtminstone över 175 cm - en Untermensch für kleinermensch så att säga.

Sydde gladdes åt att ha skickat båda:


"Kändes som 6c", sa han om Untermensch für kleinermensch men la snabbt till att det var ett mycket hårdare flytt. Jag vet inte om Jenny riktigt höll med om Syddes kaxiga gradförslag.



Till slut tror jag nog att Untermensch! ansågs ligga på 7b+ och Untermensch für kleiner mensch fick stå som 7b. Ni kan ju spana in hans scorecard.

Crona vill ha men får inte.


Vi avrundade dan med en vända till Campusblocket och ett bra försök på Fingertoppskänsla assis aka Masochisten. Sydde som såg stark ut för dagen och drattade raskt ner på sin stuss utan att ha ståstarten riktigt indajlad. Men inga poäng denna gång, nästa gång sitter den nog för oss båda.

Apropå FA-feber har Syddes elimination ställt till med en intressant situation. Sydde upptäckte i höstas en ganska snygg men ändå krystad eliminationsvariant till Jennys Vildjäst att värma upp på. Ganska snabbt blev det lite väl hetsig för min smak, vilket också var lite förvånande med tanke på problemets karaktär, och jag drog mig därför ur för att låta ungtupparna göra upp om FAn. Steklund var den som fick den tvivelaktiga äran att komma upp först. I samma ögonblick insåg han att han för evigt kommer stigmatiseras av detta problem varvid han raskt namngav det till Syddes elimination. Vem är nu skyldig till detta? Vem ska vi glatt häckla egentligen varje gång vi besöker blocket? Självklart är det båda två - delad skadeglädje är dubbel skadeglädje. Anstiftan till grov elimination bör ha samma straffvärde som grov elimination.

Nu tycker ni säkert att jag kastar sten i glashus men själva brottet existerar inte om det inte finns någon skam i kroppen. Skamrekvisitet måste vara uppfyllt som jag gissar att en jurist skulle säga. Man skulle kunna argumentera för att Untermensch für kleiner mensch är en dubbel elimination (även om jag är tveksam till om det egentligen är det) men jag skäms inte för det. I fallet med Syddes elimination skäms båda helt uppenbart som två hundar som ertappats med att skita på familjens finmatta.

Kval + final sm

"Magnus Högström och Daniel Andersson var starkast bland killarna och Matilda Söderlund, Katrin detsamma bland damerna."

Vad har Katrin Svensson gemensamt med Silvia Renate Sommerlath och Annika Persson? Jo, de har blivit sina förnamn med hela svenska folket. Annika kanske inte lyckades så bra men det var ett fint försök.

Mitt minne sviker säkert från i går men här är några personer som har gått till final:

Dam
Matilda, Malin, Katrin, Jenny K, Lotta J, Jenny F, Libby, Mia J

Herr
Daniel-san, Magnus H, Björn S, Mr Holm, Ry, Jocke, Carlola, Stefan R
+ fyra till gissningsvis Sennelöv och några Erikar.


Slurresultat final:

1 Matilda
2 Katrin
3 Malin
4 Libby
5 Jenny F



Herr

1.Daniel
2. Jocke (Grande!)
3. Magnus
4. Stefan R
5. Perminator

Grattis alla!

Naturligtvis tycker vi på TBS att det är lite extra kul att Katrin, Libby och Jocke överaskar.

SM i inomhusbouldring

Det är SM i bouldring i helgen och det den första tanke som slår oss är att det var SM för typ en månad sen. I alla fall så var det i november eller något sådant. I princip skulle man kunna ha SM i två på varandra följande månader så länge det är ett årsskifte emellan. Varför inte göra som andra sporter och ha ett hyfsat fast datum?

Hur som helst, vi bryr oss inte tillräckligt för att spendera mer än fem rader på det. Lite mer kul är det att se alla förhandstips som finns här www.anjahodann.se och här 8a.nu.

Vi ger oss in i leken och börjar med damklassen och det skulle vara en stor skräll om Matilda inte vann. Därefter är det lite tightare men vi tror Jenny F fixar andra platsen ganska lätt. Tredje platsen är ett getingbo som kan gå hursomhelst, vår fega gissning är att någon av Lotta, Katrin och Jenny K tar hem det men det finns ju några utomsocknes som vi har dålig koll på som säker kan utmana.

På herrsidan är det tight redan från början dessutom har vi inte sett så värst många utomsocknes så vi försöker oss på en intern stockholmslista istället. Mr Andersson är naturligtvis favorit. Mr Holm har dock goda möjligheter att sätta käppar i hjulet men han kommer dock att få tuff konkurrens av Ry och Jocke.

Hur ska man tryffera det här sällskapet med utbölingar? Naturligt är att tänka att Högström ska in någonstans vid Daniel. Eftersom vi inte har sett honom klättra kan vi inte göra någon kvalificerad gissning men Daniel har sett riktigt het ut (klättermässigt alltså, några andra värderingar lägger vi inte in) på sista tiden.

Dan Hansen, om du ska satsa pengar på din rad kan du gärna skänka pengarna till TBS 90-konto för välgörande ändamål för du kommer aldrig att se dem igen oavsett.

---

Vi har varit i Font. Vi har kört ner till Font. Det var långt. Osedvanligt mycket slackande, vinpimplande* och ostsörplande**.


Alldeles i början. Kjell visar prov på god stil när han smyger upp för La Défroquée.


*Jag gissar att vi han med minst två vändor till varenda appelation i Bourdeaux
** mogna flytande stinkbomber

I väntan...

...på att något ska hända* så tar vi en titt på Grit de Luxe i MW som Crimp gänget analyserar.

*] mina ödmjukaste ursäkter för att det inte kommit någon uppdatering den senaste tiden från min sida. Dåligt väder, kombinerat med nya intressen och hög arbetslast skapar inte de optimalaste förhållandena för en bloggande klättrare.

Men snart så drar jag iväg till the grit och då kommer det en och annan story.