VDP

Gårdagen gick i krimparnas tecken. Först Ängbyplan och sedan Nockeby. Med problemnamn som Krimpmonstret och Krimp är för tjejer är det inte så svårt att gissa sig till karaktären på problemen.



VDP klarade sig från repetitioner igår men det berodde mer på dålig information än dåliga klättrare. Vi (Jon, Sydde, Johan Larson och Flamman) trodde att problemet följde hela väggen upp till toppen. Cruxet för oss var ett långt skick från ett sidtag upp till en liten vass list som inte var helt enkel att hänga i när man fick powerspot. Sydde misströstade och funderade på om han ens hade klättrat 7b+ när 7c kunde vara så oerhört mycket hårdare. Idag löstes problemets gåta. Istället för att gå upp till den lilla listen skickar man ut till areten till vänster. Bra mycket enklare och vi kände oss snuvade på problemet. VDP är klättermässigt ett av de finare problemen av sitt slag i Stockholm. Den logiska avslutningen, att toppa rakt upp, kommer att bli ett av Stockholms hårdare problem i 7c-8a registret. Också det kommer att bli fint.



Förövrigt stötte vi på en solbränd och solblekt Daniel Andersson på Karbin senare på kvällen. Vi kommer stöta på för lite bilder på Robban under något av hans 50 försök på Stained glass. Under tiden roar vi oss med en annan Daniel Andersson under ett av hans mindre lyckade försök på Onde de Choc.

SKF har haft årsmöte. Uppenbarligen finns det en del att säga om det. Vi återkommer om vi orkar och följer under tiden diskussionerna på 8a.nu. Det går att säga hur mycket som helst nu när jag tänker efter: BS, försäkringar och nationell bultpolicy. Fan, där rök det goda fredagshumöret.

Repeat

Anneberg är klippan som alla hänger på. Det är en veritabel nysketen komocka som klättrarna flockas kring likt kärlekstörstande hungrande flugor. Brommaområdena har också fått sig ett uppsving den här våren. Kanske är det Matte Nybergs nya västerortstestpiece Vulgar display of power som är orsaken till uppståndelsen. VDP är ett gammalt bultat Sättareprojekt som är fem meter högt, brant och uppenbarligen ganska hårt. Matte "Blåbert" Nyberg har haft en hyggligt produktiv vår och hunnit med bland annat Nicke nyfiken i Kolis. En liten delegation skall under kvällen försöka lokalisera VDP och därefter troligtvis förnedra sig på denna. Enligt BigC är den hård och då är den nog det också.



Repetitioner är ett annat säker vårtecken. Först förlorar Bajen bandyfinalen (igen) sen dyker de upp en efter en. Någon av de trettio varianterna på Skansberget måste göras igen. Eller så måste vi göra Dillerium igen. Repeat. Suck. Glatt ser man en uppdatering på 8a.nu och så är det en .... repeat. Vi förstår inte poängen eller är det poängen som är poängen? Något av alla problem på Skansberget skulle nog inte skämmas för sig under den nya funktionen logbookascent på 8a.nu.

Idag lyfter vi fram Gävle som boulderdestination. Helt otippat för de flesta har Gävle lyft sig ovanför Uppsalaslätten och spottat fram ett antal fina områden av högkvalitet. Det är bra stekvalitet och blocken är stora med problem av alla typer förutom sva. Närheten till Falun har lockat till sig Flodin som kan nosa till sig ett hårt problem på 30 mils avstånd. Det har resulterat i bland annat det häftiaga väggproblemet Oväsen. Har inte sett ett vettigt sva i Gävle kanske finns de på Eskön men jag har inte direkt letat om man säger så. Förhoppningsvis blir det en resa dit i helgen.

Bilden ovan är på problemet SOG 7c som infödingen Patrik Ohlander satte upp för någon vecka sedan tillsammans med Gävles starke man David Hallman.

Focksta mm

Vi lägger ribban högt och väntar spänt på på "Steffi does Kjuge". Med tanke på vad som gått ner i England kan vi vänta oss följande ticklista:

Don Quijote
Pinochio
Sonic
Moby dick
Gladiator

Samtliga problem tror vi också att Sydstrandarn skulle ha en vettig chans på. I Focksta befann sig ca 30 personer under lördagen. Fyra av dessa bodde i Uppsala. Ganska usel uppslutning med andra ord. Vi får anta att de skrämdes bort av morgonfukten som på sina ställen låg kvar hela dagen. I princip var det bara Söderängarna som förhållandena var något sånär dugliga. Men det hindrade inte Sydde att knipa den första repetitionen av Stefans 7b+ testpiece Ultramagnetic.


Bosma högg till med sitt/hukstarten till Fräschorama. Le Stef nådde vänstra startlisten med båda stjärthalvorna fast förankrade på paddan, medan den lite mer omfångsmässigt begränsade Bosma var tvungen att låta några centimeter luft skilja honom och paddan. Ödmjukt menade han sedan att stjärthöjden var orsaken till att han klarade första movet. Inte ännu en etisk fråga att ta ställning till: Ska X få lida för att han har långa armar och starta med stjärten längre ner eller ska Y bita i kudden och starta på de grepp han når. Ligg inte sömnlösa nu. Förutom att stenkvaliteten är ganska grov så såg hela problemet riktigt fint ut. En vild gissning är att det handlar om den klassiska graden 7a+ -7b. Vem vet? Bosma gjorde en Sharma och svarade med ett leende när frågan kom.

Onda ögat verkar vara allas projekt för tillfället. Robin har gjort den, Wulfen likaså och Crell var enligt honom själv en cigarettfimp ifrån att göra den. Anneberg är för tillfället välbesökt. De flesta leder projekteras av olika personer men inte den mest klassiska och den minst repeterade. Har Pilgrim repeterats av någon annan än Luhr? Pilgrim är enligt mitt tycke hårdare än den chippade grannen No fuel for the pilgrims... Ska man repetera Pilgrim är dock ett nytt knippe bultar och en rejäl uppborstning att rekommendera. Den enda som jag sett göra cruxsekvensern är Niki Winkler, som med orden "de här greppen kan jag aldrig hålla" flashade de tre cruxflytten.

Jon var ganska missnöjd med helgen. Först var det blött överallt. Sedan blev det en liten ljusning när han äntligen började förstå sig på Ultramagnetic men så gick inte det. Och när Sydde gjorde den och Tväråna tröttnat så stod han ensam kvar som ett fån framför väggen och alla andra ville egentligen gå vidare. Då var det bara att packa i hop. Fan, att det ska bli en tredje vända. Det blev bra till slut ändå. Lite trevlig klättring på Söderängarna så kändes allt bättre. John P och Bloxc-Magnus kom upp för Candyman och Lust och Last fick ett antal passager. Där Last gjordes med trippelpadda.

Till slut fick jag ändå till det. Länge har jag försökt mig på ett projekt som går till höger om Deliberation i Källberga. Det är egentligen inte särskilt hårt men det har varit svårt att lista ut sekvenserna. Detta är en av tjusningarna med klättring utomhus och det är i princip omöjligt att återskapa något liknande inomhus. Nu när jag äntligen hittade rätt sekvenser kändes problemet ganska lätt. Jag kommer att lämna ett försynt litet gradförslag på 7b och Steklund och Sydde kommer säkerligen att stegla mig för detta.



Jag och John hade förövrigt en riktigt mysig eftermiddag i Källberga. Solen gjorde det omöjligt att klättra annanstans än på Kashmirblocket. Jag mötte säsongens första mygga (det här kommer att bli en lång och jobbig säsong). Vi betade raskt av en rad klassiker bland annat Kashmir, Dynamische Doppelpack, Durchfall ss och Subway. Källberga är inte stort men det finns många högklassiga problem.

Så var man tillbaka på kontoret efter bästa klätterhelgen någonsin. Lördagen spenderade vi i Wimberry, ett klassiskt gritcrag som även ven är det ställe som ligger närmast Manchester. Boulderingen där var i mina ögon otroligt mycket bättre och mer attraktiv än den i exempelvis Burbage, antagligen beroende på att boulderingen i Wimberry faktiskt tar plats på block och inte väggar och att alla problem därmed toppar ur. Temperaturen på ca 9-10 grader i kombination med lätt molnighet och ganska stark vind skapade det absolut bästa stick jag klättrat i. Då blocken ligger spridda I en brant backe upp emot huvudväggen så startade vi från botten och jobbade oss uppåt. Gjorde 2 7b’s snabbt på första blocket och det kändes bra. Vidare på nästa block gav jag mig på en kort brant 7c och överraskade mig själv genom att flasha de första två moven innan jag trillade av på ståstarten som var 6c. Cruxet var egentligen förstamovet som var en lång dyno från en dålig krimp till en stor slopig pinch. Efter det misslyckade flashförsöket missade jag startmovet 4-5 gånger innan jag lyckades samla mig och göra problemet.

Hade under en första rekognoseringstur i området studerat klassikern Stateside 7c, som är en semi-highball (drygt 5m) linje som följer ett gäng slopiga och dåliga sidtag längs en överhängande arête upp till en halvjobbig urtoppning. Jag avfärdade problemet från min lista då det dels såg hårt ut och dels lite högt med tanke på att vi bara hade en padda. Vi hamnade dock vid detta block i vilket fall så småningom och jag bestämde mig för att trots allt testa med lille Marko som enda spotter. Överraskade mig själv genom att göra de första moven direkt och fortsatte med den ganska speciella layback och smearing-klättringen tills jag helt plötsligt befann mig vid urtoppningen. Lite nervösa ‘come on Stefan’ från Marko hjälpte inte men jag släpade mig i alla fall over kanten för en flash, eller onsight om man så vill – ingen beta och problemet var renspolat från krita. Man kan ju fråga sig hur det är möjligt att flasha personbästa och min förklaring består i princip av; bra form/otroligt stick/tur/soft grad. Välj själv en kombination. Problemet passar mig i teorin heller inte så jättebra, då det är ganska långt och tekniskt. Annars skulle jag förklara att det gått bra på sistone med typen av klättring som bjuds här nere. De allra flesta problem består av ett eller kanske två kruxmoves, och är i allmänhet även ganska korta. Därmed blir det ofta så att om man kan göra kruxet så gör man även problemet då uthållighet och sekvenser inte har någon större betydelse. Även om det kändes lätt för mig så kan jag informera gradpolisen om att jag i alla fall inte tror den är supersoft eftersom Marko inte kom förbi startmoven, och han är starkare än mig.

Efter detta började vinden, kylan och de slitna fingertopparna ta ut sin rätt och jag fick lämna ett par pärlor till nästa besök – förhoppningsvis så snart som möjligt…

Söndagen spenderade vi i Roaches, som jag tror är det största av boulderområdena i Peak. Stället höll helt klart hyfsad till hög klass (såg bara en fjärdedel av området), och i synnerhet måste jag komma tillbaka och testa Mushin’, en 7c+ som Bruno skulle älska; Rejält brant och “stor” campusklättring på pocketpinchar. Det var dock för varmt och jag var för sliten för att testa, och spenderade istället dagen med att softklättra och njuta av solen och kaffet. Sandstenen i Roaches är den bästa jag stött på hittills i England och det blir definitivt fler besök. So long, nu blir det hårdträning inför eventuell uteklättring i helgen och sedan kjuge nästa vecka…

/S

I bakvattnet kring uppståndelsen kring Uppsalas första 8a smög sig en inte så liten nyhet in på Bloxc. Det förtjänar att uppmärksammat eftersom det är ett problem av klass, rang, historia osv. Stained Glass omnämns i samma andetag som legender som Fred Nicole, Sharma och den outtrötlige FA-maskinen Flodin. Till det sällskapet har en liten rödlätt kille från Bromma sällat sig. Grattis Robban. Vi visste att ni skulle börja leverera. Och, det finns ju hårdare problem i Buttermilks, hårdare lär det bli innan de kommer hem igen nästa vecka.

Dylan, som inte kunde göra mycket annat än se på från andra sidan sundet när Flodin plockade "the last great line"i Focksta, gjorde det som XX inte förmådde och sände klassikern Terrace i Burbage. Bilden bistår Planetfear med.

Jag invänder att det skulle vara "The last great line" i Focksta. Det finns några linjer i kaoset på de stora blocken som kommer bli både hårda och fina. Sittstarten till Billybob får man inte glömma om man gillar monos, vilket jag gör. Sittstarten till Ultramagnetic lär inte heller skämmas för sig och är man beredd på att knata lite mer finns det en del bra linjer. Steklund är på sätt och vis lite mer bevandrad i Focksta än jag och kanske kan lyfta fram det jag har glömt.

8a i Uppsala?

Mattas Flodin var ute i Focksta i går och gjorde sittstarten till Handledaren. Vi lyfter på hatten och tackar Shawn för bilden. Återkommer med mer info om problemet som kliver in som Uppsalas hårdaste.

Nytillskott

Tanken med Bruno är egentligen att det skall vara en ganska öppen plats. I dagsläget är det jag (Jon) och Ali som ligger bakom texterna och det torde inte råda någon större tvekan om vem som skriver vad. Stefan Eklund kommer i fortsättningen att också skriva på Bruno. Vad det innebär för hans egen manclimbingman vet vi inte riktigt men vi får anta aktiviteten där blir aning lägre. Steklunds kännetecken är att texterna som regel kommer att sakna punkter ovanför vissa vokaler och genomsyras av ett avgrundsdjupt förakt för engelsmän och det engelska samhället. Som jag noterade i filmen Stick it verkar en stor del av problemen i England bestå av traverslänkningar och problem som slutar mitt på väggen (inklusive tresekundersmatch).

Le Stef lyckades göra La Totalité de l'Autre Toit du Cul du Chien. Vad kan man säga? Det är skillnad på 8a och 8a och det här är riktigt stort. Det är inte bara Stefan som har varit i Schweiz och klättrat. Johan Boman var nere med Paladino, Ling, Malmros och säkert någon mer samtliga längdmässigt tillhörande den första kvartilen. Vad vi har hört har Boman klämt till med en 7c. Stenhård, intygar Malmros. De är alltid kul när de som är lite äldre fortsätter prestera. Någonting säger mig att jag kommer få äta upp det där i synnehet som jag själv har passerat 31. Något mer har vi inte hört från dem, men det lär nog gradvis krypa ur dem. Simon Brismo har varit i farten igen. Killen verkar gjord av glas och har en god chans som sidekick till skurken i den kommande Unbreakable II. Först spricka i tummen och nu har han spräckt armen. Helt taget från luften undrar Ali om det inte berodde på hans låtsasfight med Crell i fredags. Hur som helst så önskar vi honom ett riktigt snabb läkning.


Nedan har ni icke-undertecknad.

Och till sist så kom BS i helgen och för att citera en gammal kockkollega så var dn "only good for the bin".

Blogfeber

Som vanligt sken solen hela förra veckan. Strålande. John P var ute varje dag och klättrade, och som ni läste härmodagen gick det ganska bra. På lördagen regnade det på morgonen och på söndagen var det klassiskt aprilväder - snöstorm, sol, regn och hagel - fast i mars. Paret som vi hyrde gîten i Font av hävdade att våren var en månad för tidig: Påskliljorna stod redan i full blom, vintern hade varit ovanligt mild och hösten en månad försenad. Till och med gutarna klagar på att staruret är helt ur led.

Trots det ogästvänliga lördagsvädret blev det lite klättrat i Focksta. Tre problem och en massa misslyckade försök skrapade jag ihop. I stort sett detsamma gällde för Grim och Tväråna. Tväråna var dock så här nära att knipa den första repetitionen av Steklunds Ultramagnetic. Krimpfantomen Sydde, som tyckte att Uppsala var för avlägset, sände ett gäng stockholmklassiker i Orhem och Farsta strand. Ödmjukt tyckte han dock att de var softa. Han har lovat att han snart skall riva av Trauma nu när han har rensat utsteget.

Johan Andersson klättrar på bra i Font. Han har klämt till med Irrésistible. Problemet går till vänster på bilden. Vi gissar på att han prospekterar en av de mest eftertraktade ticken i fontan om man vill göra 8a . Crell och bleau.info menar dock att ett grepp kan ha gått sönder på Les Beaux Quartiers vilket också skulle göra den lite hårdare. En potentiell liten känga till Johan för att han reggar Alta som 7c+, något som jag själv också gjorde en gång i tiden. Konsensus verkar ligga på lätt 7c eller 7b+. Det kan dock ha modifierats och det chippade steget kan ha undvikits. Vad vet vi? I kampen om den åtråvärda första platsen på den svenska rankingen är målet viktigare än medlen; vi inväntar Dylans drag. Lite mer cred eller massor av cred får Johan för att han gjort det horribla problemet L'Arrache Coeur. Det är grymt fin men riktigt läbbigt. Jag har själv bangat sträcket över läppen. L'Arrache Coeur skall definitivt göras på nästa resa.

Göteborgarna är riktigt på gång även i fall det i de flesta fall rör sig om inflyttade och inte infödingar. Den omnipotenta Malin Holmberg har levererat på klippa igen. Den här gången i Tarn. Hennes mest imponerande prestation hittills måste vara Abstrakt på Hylteberget. Vi får se om hon snart också på allvar kan hota topptrion Anja, Angelica och Jenny på bouldertävlingarna. Senast i Stockholm fanns det en del repklättringsmove i repertoaren som naturligtvis måste tvättas bort om han ska ta hela steget ut.

Det går obekräftade rykten om att Steklund, the Manclimbingman, har startat blog. Nu har vi ett gäng kvalitetsbloggar (Carlos, Jonas W och Steklund) att läsa varje dag (om Jonas klarar kampen mot hösnuvan). Utöver detta finns Jens, Micke och några till som blandar och ger på 8a.nu. Johan Svenssons whiplash lät otäck. Det mesta kan tydligen hända när man bouldrar. Bäst att kidsen håller sig till gymmen ändå.

Steklunds helg var förövrigt inne riktig lika produktiv som den senaste:
"Vadret var bra men fruktansvart blasigt. Gick en svang langs burbage north och kollade in problemen. I foraren som skrivits av exalterade och skrytsamma engelsman kan man lasa; "Burbage - better than Cuvier". Burbage ar inte battre en Cuvier. Det ar samre. Mycket, mycket samre. Burbage north har nagra valdigt fina linjer men det ar ganska langt mellan dem. "Var och kollade in Voyager, Moons 8b (b+ med sitt) och den ar valdigt maktig - coolaste linjen jag sett hittils i england - dvs nar man studerar den fran mer an 5 m avstand. Nar man kommer fram och inspekterar greppen mar man bara illa. De som tycker nasten har vassa och grisiga grepp far anses vara barnrumpor. Har handlar det om krimpande pa ett knotter av sylvassa "pebbles" Jag fattar inte varfor man vill utsatta sig for nagot dylikt. Jag kommer aldrig ens att forsoka, men aven om jag hade nivan tror jag att jag skulle dra mig for att testa - greppen forstor linjen. Hursomhelst klattrade vi lite vid burbage west som ligger mittemot i dalgangen. Det var vindstilla dar, vilket var andledningen till att vi hamnade dar. Inga problem som passade mig om man sager sa. Gjorde west side story 7b+ till juggarna och hoppade sedan av, vilket tydligen anses som "Not cricket". Avslutet ar typ 5+ men hade bara en padda och det ar hogt. Sa ingen riktig tick. Sa det var ingen riktigt lyckad lordag. James Pearson gled for ovrigt forbi och gjorde varenda problem hur latt som helst. Men han har val troligen klattrat det mesta dar forut redan. Framat eftermiddagen borjade det regna sa det blev hemresa med tom kansla. Igar haglade det hela dagen... "

Mer om Steklunds äventyr får ni läsa på hans blog även om vi i fortsättningen kommer att kommentera det hela.

Det rör sig i Gävle. Som vanligt spottar gävleborna fram kvalitetproblem i parti och minut. Det här problemet ser helt suveränt ut. Skönt att se att min flygfotorekning ändå gav något resultat. Jag och Tväråna har annars snopet stått och tittat på några snåriga buskar på en äng efter 6 mils resa genom det uppländska plattlandet.

Slutligen en liten film om John och hans kamp mot den blåa cirkeln i Elephant. På bilden ser vi John helt missa landningen på samma problem

Fyllesnack

Mitt i kontorskaoset så ringer telefonen, John P vill ha beta till Houdini.
”... är du själv ute? Du kanske vill vänta lite så kan jag komma och spotta dig”
- Ge mig betan, hör jag inte av mig om en timme så ring efter en ambulans åt mig.

Hur fan skulle det här gå nu, grabben kan verkligen inte hälhooka?
Mycket rikigt så kunde han inte det, men han skickade linjen efter 5 press, utan den ”magiska hälen”.

Lite senare på kvällen så sluts vi upp tillsammans med Crell, Jon och Robin på Ljunggrens för att diskutera helgens planer och den gångna veckan.
Robin kunde med ett gott humör berätta för Crell och John att han skickat Det Onda Ögat på Anneberg under dagen. Han lyckades hitta de korrekta moven som grabbarna dagen innan slarvat med.

Seko har hört av sig till Crell och berättat lite kort för honom om hans Huecoframgångar.
1 8a+, ett par 8a och en jävla massa V9 flashar.
”I will make Slashface now, call you later”
Hoppas det gick bra för den brutala turken.

Senare på kvällen så springer vi in i Brismo som lyckats faceplanta och brutit tummen... igen.
Lång story om Vita bergsparken och en bräda, samt ett räcke som inte skulle vara där.
Såg rätt nasty ut efter vurpan, inte en förbättring direkt. Örat såg fan ut att kunna trilla av vilken sekund som helst.
Men men, han var glad över sin accent av Crells hjärtelinje, Le Loup Magnifique FB8a i Farsta Strand som han skickat timmar innan sitt besök på SÖS.

Le Stef har landat i Stockholm nu, ska försöka sluta upp med honom så fort tid ges för en lite längre intervju. Återkommer med lite high lights från hans månadslånga rip trip.

/A

;-)

Orsaken till titeln "Att återvända" föll egentligen bort i det ursprungliga inlägget. Det var en högst personlig reflektion som jag inte kände hade sin plats ännu. Vardagsfilosofi är ganska klyschigt och det vill vi ju undvika i möjligaste mån.
;-)

Dagen började annars med att en bomb briserade i den lilla klättervärlden. Variationer på temat Footlocker har nu blivit ännu mer komplexa och brokiga. The long awaited true real assis har nu realiserats av Wulfen. Problemet består av ytterligare ett move in i real assis som i sin tur är en riktig sittstart till sittstarten. Wulfen rullade bort 4-5 större bumlingar och var lika modig som ödmjuk när han konstaterade att den kanske höll 7b nu, kanske... Det börjar osa Dynamische Doppelpack om det hela. DD har 7 varianter, alla lika fina. Herr Påhlman fick i alla fall till hälkroken och tog sig upp för the real assis. Crell lär ha gjort detsamma. *LOL*

The Dude har haft vänligheten att länka till http://www.momentumvm.com/ på bloxc. Sidan visar några söta små amerikanska kids i rufsiga frisyrer som tar i alldeles för mycket på alldeles för små grepp. Ett utomordentligt bedårande initiativ: pojkarna är gulliga, problemen är hårda och bilderna rör på sig. Vi gläds också åt att det finns boulderområden i världen som också erbjuder slopiga grepp. Linjerna och moven är det inget fel på men det är verkligen skitgrepp. Titta på The Swarm, Get Sick eller filmen från Hueco. huuuh. ;-)

Igår kväll passade jag på att ta en titt på Stick it. Engelsmän ser verkligen lustiga ut, som en hel bunt med tecknade karikatyrer (öbor). De är inte lika söta och väldoftande som jänkarna. Och, det var Engelsmän och inte mäninnor. Klättring är en mansdominerad sport ;-). Tyvärr. Jag räknade till tre tjejer, en som misslyckades på en 7c+ och två som klättrade lätt. Momentumvm var också en bedrövlig produktion i detta hänseende. Det vanligaste konceptet är att det går minst 6 killar per tjej. Är det verkligen så svårt att hitta starka tjejer?


Crimp.se bjuder på dagens boulderredskap. Nödvändigt för att göra problem som Magic Bus, Ether och Handledaren. ;-)

*fniss*

Hype?

Låga branta sittstarter i all ära. Fontainebleau är Fontainbleau och inget område kan mäta sig med detta fantastiska ställe. Hmm, det där är väl lite att ta i. Albarra förtjänar definitivt ett besök vid något tillfälle. Troligtvis blir det inte besök förrän nästa vinter när det åter är förhållanden. Det verkar oerhört bra men omdömena har varit förvånansvärt spridda. En del höjer området till skyarna medan andra menar att det är lite av en så kallad hype. Finns det något där som bara är i närheten av Bas Cuvier och Rempart så är det så skulle vi vara oehört nöjda. Carlos har nog en del att komma med vad gäller Albarracin - osäker på om han varit där ännu. Påläst är han dock.

---

I Font slet vi lite hud på http://bleau.info/cuvier/1052.html . Ett skojigt problem där både jag och John stod som fån och hoppade till den första slopern. Åkte inte foten av så var det handen som inte satt. Crell som nyligen lämnat operationsbordet hoppade rätt varje gång. Tyvärr hade han inte tillräckligt med kräm i vänstern för att han skulle orka med slutet. Men Crell fick revanschera sig och jobbade sig enkelt upp för Mégalight.
Under avdelningen fina okända problem hamnar http://bleau.info/montignotte/8516.html. La mur de limitations. Fint väggproblem. Riktig fulbeta på bilderna och filmen. En av krimparna de använder är av den typ att du bara vill och kan ta den en gång - sen blöder fingrarna. Vi rekommenderar att man går vidare med VH till den vertikala listen istället för att ta den med högern. Crell kommer kanske bistå med ett litet filmklipp där John grimaserande hyperventilerar med ansiktet mot väggen.
Förnedringsproblem: http://bleau.info/rochequitourne/2216.html.
En 6c som jag, Crell och John tillsammans hade ca 100 försök på. Problemet består av ett litet överhäng med bra slopers. Borde inte det passa oss? Tydligen inte. Det finns ett par filmsnuttar med Crell samt Påhlmans vackrare delar på detta problem. Vi väntar på redigering.
Ber ni riktigt snällt kan vi ordna med en vägbeskrivning till Montignotte och Roche qui Tourne. Områdena ligger på varsin sida av stigen så egentligen är det ett och samma område. Det är svårt att hitta dit med hjälp av de förare som finns. Några av problemen är riktigt fina. Det är dock bra att skriva ut en problemlista från bleau.info om man vill hitta alla problem. Den här pärlan fick en halvtimme av min inte allt för dyrbara tid när jag irrade runt i skogarna:
























Scott Mooney är en maskin. Det visste vi redan. Vi väntar spänt på vad han kommer att göra i år. Gränslandet, som gick under arbetsnamnet Durchfall vilket Bosma av någon underlig anledning inte riktigt uppskattade, ligger löst till. Tillsammans med Robin Dahlberg klättrar han snyggast i Stockholm. Det är något visst med de rakade killarna.
---
Vi väntar oss mer av pojkarna i staterna. De har kapacitet till mycket mer än de visar på scorecarden. Bli inte förvånade om det smäller till från Daniel inom kort. Vi vågar inte riktigt gå inte på granitbiten längre av räddsla för att bli överfallen av en snö- och bergblogg.
---
Slutligen börjar Shawn bli färdig med sina svenska köttbullar. Inför den här filmen har Shawn lite mer erfarenhet, bättre utrustning och gräddan av problemen i Sverige. Kul, det känns faktiskt lite mer spännande än inför Kjugefilmen där jag sålde en snäll recension mot ett exemplar. Billig? Javisst! Uselt av mig och den var inte särskilt välskriven heller.
Nästa projekt för Shawn blir enligt honom själv en liten film om Uppsala.

Att återvända

Efter en något försenad hemresa med ambulans genom bilköerna i Paris kunde Katrin konstatera att det var skönt att hon bröt benet i Font och inte i Stockholm. Akuten på SÖS var översvämmad av nödställda människor. Britsarna stod dubbelparkerade med människor som väntade på hjälp. Det luktade sött från variga ruttnade sår och några spydde blod. Avdelningar ute på sjukhuset var, enligt sköterskorna, trippelbelagda. Katrin, som kom in med ett redan opererat benbrott, blev av naturliga skäl lågprioriterad i detta olyckans limbo.

För övrigt kan jag konstatera att det är grymt att ha hemförsäkring. Det var lite som att koppla på en autopilot efter det första samtalet.

Som tur är verkar det ha hänt en del att glädja sig åt. Först och främst: Steklund har äntligen haft turen att en lucka i regnet har sammanfallit med en lucka i arbetsschemat. Resultat? En 7c, två 7b och en 7a+ flash på en och samma dag. Personligen skulle jag känna mig mycket nöjd efter en sådan dag.
Stefan hade också turen att få umgås med den levande legenden John Dunne. För att citera Stefan:

"Helt obegripligt hur han over huvudtaget kan klattra nagonting - nu har han opererat knat ch under lakningsprocessen gatt upp ca 10 kg till att ligga strax under 100-strecket. Trots detta och det faktum att det var tredje gangen han klattrade pa ett ar gjorde han 7b's hur latt som helst."

Vad kan man säga? Det finns ändå hopp för oss som sjunker allt djupare ner i sittdynorna på kontoren. Problemet på bilden är i alla fall Ringpiece 7c och snott från nån brittisk sida. Som tur är så är det ju Ali som blir dragen inför skranket för det här. I tidens anda kör också vi med klickbara bilder. WOW!

Nu vet vi att Anja och le Stef lever. Stefan såg lite tärd ut bakom skägget men verkade ha haft det bra i Tessin. Han lovade att komma hem så fort att han hade lyckats göra ett problem i Cul de Chien. Det involverar en toehook så då kan ni sluta er till vilket det är. Anja har dykt upp i Stockholm med en fin ticklista i bagaget. Finns naturligtvis att beskåda på 8a.nu. Väl i Stockholm slog Anja till och gjorde den riktiga sittstarten till Footlocker på Djurgårdsblocket. Eftersom jag inte har varit där kan jag inte säga hur den skiljer sig från sittstarten som Pierre satte upp, men det är möjligt att varianten har ett existensberättigande. Då jag själv har syndat på det här området tar det emot lite att kasta sten i det här ämnet men jag gör det gladeligen ändå - så länge jag inte gör varianter à la Olof Eriksson i Ålandsdal kan jag säga vad jag vill. Jonas W har varit vänlig och skickat en länk där norrlänningar är gulliga mot varandra i det här ämnet: http://tkak.mine.nu/forum/topic.asp?TOPIC_ID=44


Den stora frågan i detta ämne är naturligtvis inte huruvida varianter har existensberättigande, för det har de, utan var gränsen går för vad man kan lägga in på sitt scorecard. Vi återvänder därmed till etikfrågorna och självklart borde den här aktiviteten också bli föremål för kortutdelning.
Grönt kort: Stå- och sittstart. Eventuellt hopp/sving och etablering. Eliminering
Gult kort: Etablering när det redan finns stå- och/eller sittstart. Eliminering.
Rött kort: Numrerade eller prickade grepp. Liggstarter och andra lekar. Eliminering.
Vi får återkomma när vi har brainstormat lite. Ni är välkomna att inkomma med förslag.

Mer om det och annat om någon dag. Jens har varit i farten och diskuterat läskiga mantligar och världens bästa boulderområden allt med små sköööna smileys ;-). Carlos har startat blog http://carlos-ontherocks.blogspot.com/. Mer info fås om man googlar carlos-ontherocks. Och så har vi klättrat lite i Font innan och efter olyckan. Kan säga till Steklund att Fata var soft. I alla fall för mig. Väntar på att första 8a ska dyka upp. Tror det underlättar lite i början att ha lite räckvidd.Dais travers är inte så fin som jag läste i Grimper. Lite uppklättring, lite nerklättring och så en riktigt ful match i ett hål som man knappt får in fingrarna i. Vandale också soft, bra nybörjar 7c. Kolla in betan på bleau.info, det underlättar verkligen att rycka vidare VH när man ska över kanten. Coolt problem för alla som är bra inomhus men tycker det är tekniskt ute. Maitre a Tribord håller nog graden även om det egentligen är lite mer av ett pumpproblem. Fint och avig catch på slutet även om man får skippa padda för att undvika att knäna skrapar i.

Trakigt

Katrin har brutit benet sa det ar inte sa roligt langre. Det var efter att ha susat ner fran toppen pa Attention Chef d'Oeuvre som foten hamnade snett pa kanten mellan paddorna. Pang och ambulans. Operation i Fontainebleau.

Crell och John palman ar ocksa nere.

Har ingen storre lust att skriva sa mycket mer just nu.

Jag aterkommer nar vi ar hemma igen.

J

Bleau

Franska tangentbord. Gar knappt att skriva pa nar man har tidsbrist.

Det ar lite varmt men sticket funkar nar det inte regnar. Mellan skurarna har jag bland annat hunnit med:

http://bleau.info/cailleau/1069.html
http://bleau.info/rochequitourne/11180.html
http://bleau.info/longsvaux/1499.html

Nu kan jag antligen fa koncentrera mig pa softa 7b-c som jag gillar bast.

Ledsen for att det ar kort och tort men det blir mer senare.