Boulderorientering

Det finns sporter som anses vara lite coola, åtminstone av dess utövare, och sporter som inte anses vara coola. Quidditch får nog räknas till den senare kategorin. Tillsammans med innebandy och casting hamnar quidditch på den absoluta bottennivån. Casting och quidditch kanske till och med är snäppet över innnebandy eftersom de förra i alla fall är garanterade islossare när man avhandlat hälsotillstånd och väder.

I söndags introducerades den nya sporten boulderorientering av ett gäng våghalsiga uppsalaklättrare. Jämför man med andra galna kombos som nordisk kombination och modern femkamp så förefaller den nya aktiviteten ganska vettig. Så värst galen kanske den inte heller är med tanke på hur många kartor jag har sprungit runt med på jakt efter block. Hur boulderorientering kommer att mötas av stans hipsters är ännu för tidigt att säga. Med åtanke att den ständigt avantgardistiske Tväråna är hela projektets andliga fader och det ornitologiska nyintresset på söderön, vilket vittnar om starka nynaturromantiska trender, borde sporten få ett snabbt uppsving.



...

Uppenbarligen har intresset för UKC och Bjoern-Paul svalnat borta på aktiebolaget, åtminstone för tillfället. Istället riktas det gudomliga raseriet mot andra sidan kanalen, mot Frankrike och Kairn. Kampanjen innehåller ett antal gamla välbeprövade element, men också ett nytt:

Ett relativt okänt rykte har medvetet underblåsts och tagit gigantiska proportioner

En dåligt konstuerad poll

Upprepade anklagelser och ”debate-artiklar” mot en annan site och företrädare för denna

Allt inlindat med dövörsmetodik och skygglappar

Klass.

I brist på annat tar vi en titt på ett par killar som spelar P4 Värmland ett spratt.

Bristen på annat beror främst på att vår gamla laptop har dött och allt skönt material från Sydafrika ligger oåtkomligt på en extern hårddisk. Jag misstänker att det är grafikkortet som kastat in handduken men jag vet inte om det är värt att undersöka den saken närmare i jämförelse med vad nytt kostar.

re:Västervik

Också vi hoppade på tåget till Västervik och fyllde bilen med Bulten Woijchec och Påhlman. Vi var och tittade på Fallataket som blött där det inte var fuktigt och synnerligen överbefolkat. Folket var mest bara trevligt men fukten var väl mer sådär. Det hindrade inte de lite mer lyckligt lottade bland oss att visa ungefär var skåpet ska stå. Efter att ha stött sig trötta på David och Goliath, några med viss framgång, klev Daniel Woods gjorde den som uppvärmning.


Utöver klättring prövade Woijchec och Påhlman på två andra lokal specialiteter från Västervik: Rockabilly-festival, ankarstock och åka raggarbil. Som vanligt när man är i Västervik blir fyllorna episka. Den blåa containern nere i hamnen som annars fungerat som ett adekvat och välbeprövat ställe att sova bakom var dock försvunnen. Och ingen vaknade nygaddad upp i Gunnebo. Alla kom hem tryggt och säkert. Vilken besvikelse. Låt oss liva upp några gamla minnen. (John: 2007)


Aaaaaah vilka guns du har Sydde. Större får man leta efter söder om Dalälven.

Reppremiär

Reppremiär på det kontroversiella Finnsvedsberget. Kan inte annat än instämma att det är märkligt att styva Finnsvedsberget har fått rykte om sig att vara soft. Syddes och Scotts senaste tillskott Snatch eller Finger of Fury (up a Swedes a..) eller vad den nu heter är nog en kandidat till Stockholms största påse sand.

Som Erik skriver plockade vi med oss ett par 5.10 Anasazi Verde hem. Björn Borg-kallingarna fick Jerk ta hand. Huruvida Jerk drog nitlotten i sammanhanget är inte givet. Skorna luktar gammal sardinburk. Vad kalsongerna luktar kanske Jerk kan svara på. Men är det någon gick hem igår frenchstyle utan ett par ceasardressing-stinkande skor är det bara att dra iväg ett mail så ordnar vi upp saken.

Time out

Ryktet om vår död ska vi inte underskatta men samtidigt in bry sig allt för mycket över. Klättervärlden är fortfarande full av lustiga människor och händelser. Och så händer vi att vi är ute och klättrar. I somras var vi ute nästan en månad i sträck. På tok för lite. Men så är det, hur mycket vi än klättrar så är det just lite för lite. Suget är lite större för varje gång man har varit iväg.



Katrin håller i kameran medan Jimmy gör ett desperat försök att rädda en kille i panik. Kylskåpet Time out är ett av de bättre problemen i Rocklands.

Hynnö

Efter en månad i Sydafrika har jag nästan glömt att vi en vända i Bohuslän. Jag hade föreställt mig att det gamla projektet vid Hynnöbukten inte skulle vara så bitigt nu när jag hade lite mer sällskap och paddor av modernt snitt. Så var det inte. Lägre temperaturer och/eller starkare klättrare krävs för detta stiliga problem.

SA Update

Kort om vad som händer nere i Clanwilliam.

Gypsy crew (Karbin kids 2.0) har inte haft det lätt. Listan med mindre tacksamma händelser börjar snart närma sig bibliska mått. Det varma vädret har bidragit till close encounters med lokala kräldjur, solstinta våldsmän, pulshöjande bilresor. Och när kylande vindar sveper in i Boskloof så drar de med sig hustak. Obehaglig syn. Ingen kom till skada som tur var.

Mer om detta senare.

Det har klättrats en del oxå. Jocke tickar på bra. För 2 dagar sedan så var antalet 8A eller hårdare upp i 15+. Däribland Black Shadow, Black Velvet, In between Dreams, etc.

Almqvist går det också bra för. Black Shadow och Witness the Sickness är 2 av den finare linjerna från hans ticklist.

Även Brunos form är bra. Pendragon och Gliding through waves like dophins, kan karln numera kryssa av från listan.

För min egna del så tog det ett tag för kroppen att hitta formen efter ett numera slentriant rutin uppehåll från blocken. Efter lite om och men så lyckades kroppen vakna till liv och ta sig upp för Kings of convenience.

Foto: Jimmy Karlsson

Vädret i Clanwilliam...

...har varit ungefär som våra senaste dagar. Steklund har skickat en ny statusrapport om lite av vad de klättrat och det imponerar. Tänk att alla timmar i Pete's gamla Love shack på Karbin äntligen börjar ge utdelning!

Och så ska man inte glömma att man behöver tillstånd för att klättra i de olika områdena:

"För övrigt kan jag meddela att de verkar ha blivit hårdare på permits när det gäller områdena i passet (roadside till campground). Vi hade en liten run-in med en revolverbeväpnad man från turistkontoret som så att säga inte var helt nöjd när det visade sig att vi inte hade köpt permits. De ska tydligen börja köra round-ups i de olika områdena och de klättrare som inte har permits kommer att, och jag citerar, "- go straight to jail". Han verkade rätt allvarlig så jag kommer iaf att skaffa day permits från nu..."

Nu när jag tänker efter träffade vi också på ett par parkvakter som avkrävde oss betalning up front. Tänk vad man kan förtränga obehagliga upplevelser. Hursom kids och alla ni andra som ska dit, se till att ha era papper i ordning. Turistkontoret ligger i Citrusdal..

Samtidigt i Clanwilliam...

...sitter Steklund och filar på huden.

Allt vi hört från det svenska quadrumviratet på de meat Pakhuis var ett mess som trillade in förra helgen. Vårens form verkar hålla i sig. Stekund och Flamman har gjort ärkeklassikern Nutsa, sittstarten till den ännu finare Sunset arete. Henke, som upplever en andra ungdom, var tydligen inte heller så långt ifrån gjorde den också. Sist men inte minst passade även Steklund på att göra Steffos drömgryt Pendragon. Problemet som har allt man kan önska sig av ett gryt: krystat låg start, desperata moves med dabskräck och urtoppning i navelhöjd. Nej, det där är inte helt sant. Problemet är ganska coolt och i samma kaliber som Soucoup-blocket i Chironico.

Old fashioned

För ett en tid sedan började jag på ett inlägg som jag inte hann med att avsluta. Och det är fortfarande oavslutat, men ett inlägg om anekdotisk bevisföring på Ekonomistas fick mig att leta reda på utkastet. Som ni ser vet jag varken vart jag vill komma eller vilken färdriktning jag har. Jag gissar dock på att jag försöker greppa lite om vårt växande behov av nostalgi. Kanske är det dit vi sjuttiotalister, men även åttiotalister, håller på att trilla. Kommer våra generationer i ett retrospektiv ses som den nostalgiska? Ett gäng sentimentala åldringar som sörplar sitt bryggkaffe ur ett par lindbergkoppar?

Har du någon gång varit gäst på K2 så har du säkert noterat antalet så kallade fixed gear som står där utanför. Det är konstant en sådan mängd fixed gears att vi misstänker att de är en del av gymmets rekvisita, fastsvetsade mot det för ändamålet ditmonterade metallräcket. Fixed gear är en cykel som är så lite cykel som möjligt eller om man vänder på det: en cykel som bara uppfyller funktionen cykel - allt som inte behövs för att funktionen cykel uppfylls ska elimineras. Ringklocka? Nej! Stänkskärmar? Pfffff! Bromsar? Get the fuck out of here! Helt enkelt den minimalistiske heminredarens eget lilla snuttedjur. Just detta bevisas av förekomsten av speciella fixie-caféer dit husse och matte kan ta med sina små älsklingar. Och nu kommer vi till poängen. En fixie ska gärna vara så gammal som möjligt, helst från Eddie Merckx dagar eller ännu äldre. Retro är ordet. Tillbaka till rötterna - till den tid när Hepburn åkte nedcabat på croissetten.

Nu tar vi oss an några av los karbinistas senaste faiblesse: vinyl. Sedan Flamman fick ärva Henriks gamla grammofonspelare har vaxet gått varmt borta på Maria Präst. Med sitt smått ekivoka: ”Jag vill inget annat än att stanna hemma från jobbet och lyssna på skivor hela dagarna” för han hela sin generations önskningars talan. Sjuttiotalisternas musiklyssningskarriär har gått enligt följande: Från vinyl och kassett via cd till Spotify. Några enstaka stackare föll dit på minidisc – lite monoski av det hela, eller hur? Pumpade bara in lite extra av sin deg i elektronikbranschen. Vi tar om det hela en gång till: Från vinyl och kassett via cd till Spotify. Merparten av vår generation har alltså prioriterat bort ljudkvalitet till förmån för kvantitet och reklam. Om vi säger så här: degen har inte blivit större, den har bara jäst och fyllts av luft. Nu kan vi kanske invända med att vinylspelandet egentligen aldrig har dött ut men, om två personer i ens närhet på kort tid visar stort intresse för detta är det ingen slump. En generation som återvänder till källorna. En generation som börjat simma uppströms för att leka av sig. Om ett år har vi slutat upp med att byta spellistor på Spotify. Om ett år, då byter vi blandband igen.

Simon. Kan vi börja ett stycke med det? Finns det något som kommer bli populärt kan man ge sig fan på att Simon gjorde det redan förra året. Igår noterade vi att Jimmy smet upp från ett källarvalv i en grannfastighet. ”Jag har varit nere och kollat in Simons fotolabb. Asballt, med mörkrum och allt!” Anar ni vart vi är på väg? Jo, om vi säger så här så uppvisade Simon galna PS-skills redan som elvaåring när han shoppade in Crello i mer eller mindre bekväma situationer. Det var väl för cirka tio år sedan. Nu när det digitala fullformatet socialiserats tar vi därför raskt ett steg åt sidan för att undvika mobben.

Tradklättring. Mannen med Stockholms elegantaste klätterstil, känd som det klättrande kvicksilvret eller kort och gott Robin, sysslar med det. Robin har ungefär samma känsla för feeling som Simon. Ska chinosen rullas två eller tre varv i år. Sånt vet han, för han har koll. Robin traddar. Det gör Simon också. QED. Återgång till old school? Check!