En trippelburgare utan bröd tack

Saknar ord för hur trevligt det var i lördags. Bättre tillställning kunde man inte önska sig. Två ofantligt trevliga lördagar direkt efter varandra. Vad blir det härnäst?

Willén vet precis vad vi behöver just nu och flaggar för en ”opretentiös boulder session” i Ballingsta redan nästa lördag. Hoppas huden hunnit ta igen sig fram till dess, börjar bli rätt många långa ute sessions just nu.

Som om inte det skulle vara nog så kommer Solna gänget att dra i gång Klättercentret Boulder Comp Series, med tre stycken omgångar, varav den första går redan den 10:e oktober. Räkna med hög klass och ordentliga fester då de kommer att fira sin fem års jubileum den andra omgången.

Tillbaka till Orhem där Bloxc Boulder Bonanza gick av stapeln för den tredje gången i lördags. Märks klart att gänget lyckas få kläm på gamla SBO konceptet när folk lyckas ta sig hela vägen från Linköping och Mora för att få delta. Låt oss inte glömma att Danken tog sig från Oslo över helgen bara för att närvara. Att inte fler locals närvarade är nästintill en skandal. Det fanns faktiskt inga ursäkter.

När tom ett flertal växande klätterfamiljer orkar ta sig ut med sina avkommor som precis lärt sig ordet padda så kan man undra varför alla friska personer med två ben inte ens pallade ta sig ut. Extra kul var det dock att se lite gamla ansikten som trots fingerskador och faktiskt fysiska besvär hindrade dem från att delta i själva evenemanget, ändå tog sig ut och bidrog ytterligare till den goda stämningen.

Området i sig bjöd på problem i den högsta klassen, i dubbel bemärkelse. Än idag så känns underarmarna som blyklumpar efter alla höga linjer som man fick en baila ifrån diverse urtoppningar just för att pumpen tog slut. Den allra högsta väggen gav verkligen känsla på soloklätrttring. Kul att hitta den när orken var typ slut. Men det gick bra trots allt, även om jag nästan fegade ut på There will be blood i min ensamhet, lika bra att ta ut det sista, för jag hade nog aldrig prickat paddan om jag valt att baila.

Dagarna före tävlingen så fick jag ett sms från Danken som ville veta vart slagfältet skulle vara. Efterfesten skulle faktiskt kunna beskrivas som just det. Precis som Robo skriver; ”Underbar urspårning på natten med brottning, hejarramsor såsom 'jeansen på elden!' och trippelburgare med bacon och ost, utan bröd”

Brottning? Den luckan behåller jag nog stängd, svagt minne att jag var inblandad.

The Umeå Show...

Nu börjar det likna något. Det enda vi saknar är en vettig numrering på greppen à la Gollum Cave.

TBS känner att det är fel med kombinationer och varianter inom bouldring och kommer därför i framtiden att ge mindre värdefullt utrymme för detta på bloggen. Ni som sysslar med detta gör fel och bör omedelbart tänka över era prioriteringar i livet ;-)

---

Följande film har faktiskt en klar klätteranknytning. Finns det någon icke-Stockholmare som klarar av att lista ut vilken?



---

När vi ändå är inne på snoriga brats kommer på begäran en gammal klassiker från Kobra:

Kulturvarning

Bruce Robinson gjorde regidebut 1987 med kultfilmen Withnail and I, där vi bland annat får följa Richard E. Grant’s karaktär Withnail som är lätt förfriskad genom hela filmen. Ett besök på den engelska landsbygden och vips så dyker en massa minnen upp.

För sanna fans till filmen så finns det ett litet drinkspel som man kan följa under filmens gång. Det går ut på at man ska dricka samtidigt som Withnail, och det går undan.

Följande får han i sig; nio och ett halvt glas rött vin, halv pint med cider, en shot tändvätska, två och en halv shot gin, sex glas med sherry, 13 glas med whisky och en halv pint ale.

Lifestyle? Om du inte håller med så kan du sträcka dig efter en riskaka så att du behåller sommarformen.

Tillbaka till den engelska landsbygden. Inte långt ifrån den plats där filmen spelades in, Sleddale, så ligger Lake District. Mer behöver inte nämnas.

Visserligen har tider förändrats, men när giganter som Moffat och Moon lämnade sina signil på ett flertal av linjerna som fanns i krokarna så spenderades knappast någon tid på vågen med tillhörande BMI mätare när de inte skickade.

Ni som vet, vet.

Utan att romantisera alltför mycket om dekadent leverne så kan man inte sluta undra om det var roligare förr. Har vi gått och blivit för seriösa? Eller har vi bara vuxit upp?

En vän till mig sa för ett par år sen följande en kväll när vi stod på Debaser och tyckte att alla på plats var ofantligt tråkiga; ”det är bara döda fiskar som flyter längst med strömmen” – varpå denne sveper en long island. Det är det enda som jag minns från den kvällen om vi säger så.

Fuck lifestyle. Nu kör vi old-school wildstyle.

Just idag är jag stark... NOT

Alkohol är verkligen djävulen verk. Och firmafester är arbetsgivaren sätt att testa din smärttröskel. Blir du för full och skäller ut chefen så är det dags att gå vidare.

”Hörrö tu du, vi sig snacka tu och ja, åkei?”

Tack och lov så var inte chefen med igår. Annars hade man stått på AMS och tryckt på knappen som framkallar det förnedrande ljudet. ”Duuu du”. Varför inte bara byta ut det mot Nelsons ”HAHA”?

OK. Nygrillade spädgrisar är inte lika goda som de ser ut att vara i Asterix böckerna. Rätt smaklösa faktiskt. Boven i dramat är ölen som man tvingas skölja ner för att få fart på smaklökarna när man gnagar på sina ribs. Stor gris. Många öl.

Mörker.

- Söder? Fan gör vi här?
- Ali, vi ska kolla på matchen.
- Ah. Check.

Mother Russia förlorade tydligen. Dränka sorgen med sprit? Känns som en bra idé.

Helt seriöst. 170 pix för en grogg. Då är den fan stark. Uppenbart var man inte karl nog att hantera den heller.

”Halu, schaxi schtockholm. Schicka en pulle till maria i torget, typ nu. *hick”

Mörker.

”Gullmarsplan, fan gör jag här? Var e min taxi?”
1 missat samtal på mobilen. Plus ett röstmeddelande. Fan.
5 minuter kvar hem. Kom igen Ali, du grejer detta. Annars hamnar du i Hagsätra och blir plockad av nymuckad väktare som behöver få sin dagliga dos av ”nödvärn”.

Mörker.

Klockan ringer alldeles för tidigt. Att jag befinner mig på jobbet tidigare än 9:30 hör till ovanligheterna. Solförmörkelser är ett frekventare fenomen. Men för att göra en dag som detta mer spännande så måste man infinna sig på jobbet tidigt för att snacka med någon stackare som sitter på Pacific Time. Alltså -8 timmar. Kul. Not.

Chefen glider in.

- Fan gör du här så här tidigt?
Lyckas mumla fram ”Möte”. Han skakar på huvudet och går. Samtidigt som han ler och säkert tänker på Nelson. HAHA.

Receptionisten får syn på mig.
- Tungt igår?
- Stick.
- Ok?
- Lämna kaffetermosen.