En helg i väst

Kanske gjorde jag bort mig när jag valde att lämna den östra delen av landet för att socialisera i väst. Inte sedan tidigt nittiotal har man kunnat skåda så många manliga skrev vid en klättervägg som man gjorde i fredags på KC. Jag undrar hur Ali såg ut. Vid närmare eftertanke borde jag kanske inte göra det – kanske finns där en anledning till sjävlcensur eller så var han helt enkelt inte med?

Hade jag rådfrågat min mor borde jag dessutom ha legat nerbäddad i sängen hela helgen. Jag avstod till och med ett pass på den i internetpress så bespottade Fabben, trots trevligt sällskap från Sennelöv och Daniel O. Men så är man inte funtad när det vankas utomhusklättring. Efter en vinter som erbjudit två dagar i Font och en i Claret, en vacker dag vid Campusblocket och en inte lika vacker men likväl värdefull dag i Brotorp så är man ganska svältfödd. Vintern har faktiskt visat sig kunna vara både kall och snöig det här året men den har kombinerat med den lite modernare varmregnrinniga stilen, särskilt många möjligheter har vanliga lönetagare inte fått till kvalitativa utomhuslekar. Viljan och suget däms successivt upp och till slut måste man ut; att avstå kräver benbrott. Och det kanske inte var så långt borta när Peter i en klassisk bergspanarincident höll på att sladda in i bilen framför - skygglappar till nästa orustutflykt.

Efter några stopp vid framtida utvecklingspotential landade vi till slut i Bro och det mycket imponerande Nick Cave-taket. Både Henry Lee och Stagger Lee hör till de skojigare problem jag klättrat i Sverige på länge. Sen var det egentligen slut med urtoppningarna för dagen- vi leken ”Tre män och ett hål” innan vi fortsatte med leken ”Var är Walkers socka”. Problemet i hålet kanske inte är så mycket att skriva hem om men det sista vi prövade på i Bro väckte ett stort återvändabegär hos mig. Två tunga axelmove, där kruxet inte är att flytta sig mellan greppen. Svårigheten är att komma i position för att gå vidare till sista greppet, både brutalt och ovanligt.

Innan mörkret han lägga sig hann både jag och Walker med att inte komma upp för den stiliga areten Buddha Rubarb Butter 7? Enligt ryktet har det till och med offrats semesterdagar på detta problem. Värt en resa. Innan det sista ljuset försvann passade vi på att återigen inte komma upp för något. Fult skriver Peter, snyggt säger jag. Snygg formation och fina sluttande grepp i början. Elak landning.

Och så tog energin slut. Jag måste erkänna att jag helt patetiskt tillbringade kvällen i helt horisontalt läge. Ingen bildvisning och ingen öl, är han helt kokt i roten?

På söndagen introducerade Hanna och Magnus mig för Stora väggen i Utby, Petter hade dygnsskift och slapp frysa tårna av sig. Det var kul att få se och klättra leden där Niki tog en av nittiotalets mest omtalade susare. Eftersom alla leder har ölnamn är det lite svårt att veta vilken som är vilken men samtliga gav mig mycket stort nöje. Och jag åter konstatera hur mycket jag gillar att topprepa – ren klättring och inga klipp som stör rytmen. En annan sak som jag noterade var hur mycket lösa flak det fortfarande fanns kvar på väggen. Med tanke på trafiken och borde ju det mesta lösa rykt vid det här laget.

Efterhand dök det upp lite folk nere vid Dub 7c och då tog bouldersuget över så jag och Martin F, som anslutit med Oskar, rasslade nyfiket ner för slänten. Dub ser nästan omöjligt ut vid första anblick men med rätt startsekvens får man ett fint och jämnt problem. Jag vet inte hur den gängse betan var men både jag och Walker stod kvar i det högra startsteget ganska länge vilket löste det initiala kruxet på ett mycket smidigt sätt.

Efter en sån här helg är det ganska givet att man leker med planer på att ta sitt pick och pack och flytta till andra sidan. Vädret var visserligen exceptionellt bra för att vara i på vintern men ändå. Bara de får ordning på problembyggandet på gymmen så är saken avgjord...