Robo 30

Lagom till att herr Dahlberg fyller 30, så levererar Jonas Paulsson hans bestigning av Gaia, E8 6c. (~7b+) i en vacker förpackning.

Grattis på födelsedagen Robin, och grattis till en bra tick.

Gaia Robin Dahlberg from Jonas Paulsson on Vimeo.

Dolphin Free Tuna

Då och då dyker det upp linjer som man känt på, sett, möjligen endast hört talas om, som aldrig tycks vilja lämna en i fred. Fjolårets topprepsbestigning av ’Skepp å Hoj’ i Tunaberg var en av dessa linjer.

Kan bero på allt etiksnack till höger och vänster, men jag kände någonstans att jag ville inte sätta mitt namn på en linje som inte gjorts i bästa möjliga stil. En av anledningar till att den inte registrerat på SF.

Fram tills nu så att säga.

Martin J skickade en puck häromdagen och frågade om jag inte skulle med till Tunaberg. Ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till.

Denna satans linje har spökat i huvudet det senaste året. Säkringsplaceringar var ett frågetecken tidigare, sen blev det bara en fråga om vart det var bekvämt att falla ifrån utan att man skulle behöva skita knäck.

Efter lite hjärngymnastik på klippans övriga linjer så blev det till slut dags att gå på press.

Voila.

måndagar...

... brukar innebära ångest, kaffe, avstämningar, mer kaffe, ett och annat argt mail, mer ångest, ni fattar...

Vi hjälper er att stilla ångesten eller framkallar mer om ni nu är handikappade efter någon fyllehelg ute i Östersjön.

Elixirfilm på Skandia ikväll.

Till dem av er som inte kommer att sitta front row med en toarulle och dregla över Honnald så bjuder vi på detta.

Outside

Bimbo Pär kommer med filmtips när andra föreslår att man ska greppa isyxorna?! så att man får sig lite klättring.

Så länge jag minns vad som hände Hari Berger så kommer jag aldrig gå i närheten av isklättring. Det skrämmer mig mer än kåta rymdgrisar.

Nej, ikväll blir det att vila lapparna, samt tända några ljus och ställa fram en låda våtservetter.

Slanga ditt exemplar av lite katalansk bouldring, som tydligen innehåller scener från en jävla massa områden.

Tack Pär.

Jul med TBS

De vise påstår att hela Sverige har inte varit helt snötäckt sedan 1995. Det var ett tag sedan. Somliga av er var inte ens födda då, ni andra kanske hade precis bett tomten om edera första klätterskor.

Vi jagade ner Benjamin Syrsa, och frågade snällt om lite film.

Han levererar som vanligt, men passar samtidigt på och ber om ursäkt för brittisk humor som kan vara lite... äh, ni får se själva.

Några ansikten borde nog mertalet av ni känna igen. Två invidider figurerade nyligen i en väldigt uppmärksammad film som vi gav 4 av 5 möjliga stålborstar till.

God Jul önskar vi på TBS.

About fucking time!

I fredags var det premiär för trailern till den efterlängtade Crackoholic.

Nu finns den tillgänglig för alla.

Untitled from Jonas Paulsson on Vimeo.

Kommer bli hur bra som helst.

En regning fredag

Vi gillar produktioner med låg profil. Le Stefs huecorulle inspirerade oss. Kanske kan man åberopa jäv. Det samma kan man kanske göra med Keith Bradburys 85-dagars skildring. Vi tillbringade trots allt en helkväll med att försöka bryta oss in i fru Eichlers dator. Och som alla vet så finns det inget som gjuter ihop lika bra som brott eller en redig fylla. Hur det än är med den saken så gillade vi filmen och har den nog som förra årets största klätterfilmupplevelse. Efter Ty:s extremt sensuella bröstkorgssmekande har vi förstås skyhöga förväntningar på nästa alster:

Teaser 3 - Between The Trees from unclesomebody on Vimeo.

Roa er med att hittat namnen på problem i trailern. Jag tror jag har 11 av 13; Ali hamnade en bra bit efter.

Det är ju fredag och då är det lättsamt så vi fortsätter med film. Har ni missat frassarnas Rocklandsfilm kan ni kolla på den här:

Rocklands Return from Grimpeabloc on Vimeo.

---


Någon, jkb, hub eller rob har signad upp mig på Lantbrukets Affärstidning. Normalt sett är sånt där ett otyg men den här gången är det en fullträff. Hur hade vi annars fått reda på att Norrbete startar nätbutik för naturkött? Skynda fynda!

Lockfågel - le film

Ikväll kommer Sharma till staden. En del kommer dit, andra inte. Prognoserna just nu säger inte utsålt om man litar på vad de säger i kassorna på gymmen. Sannolikt beror det lite på att hela evenemanget är lite otydligt i sin utformning, tom när man frågar på KV så är det svårt att få några raka svar, och att biljettpriset inte är ringa. Lägg till det att klättrare generellt sett är en samling snåljåpar. Är ni intresserade går det fortfarande att få tag i biljetter på PollDaddysiten eller direkt på KV. Vi blir nästan sugna på att ställa in utesessionen i kväll för att se Chris spela på sin flöjt.

----

Nu boulderlööövers, nu är det Focksta time:

Tidelagstaket from Fredrik Sydstrand on Vimeo.

och så slänger vi in en liten film på Påhlmans senaste master piece:

Karatekid i knarkarkvarten from Fredrik Sydstrand on Vimeo.

THE SENDS

Först gjorde Shawn Boye 20 på Kjuge, en beta film, och fick oförtjänt ljummen kritik. Sedan blev det Swedish Meatballs, en roadtripp film som fick välförtjänt bättre kritik. Nu har han gjort The Sends för att ge oss inblick i vad som krävs för att sända.

Först och främst så måste jag berömma engagemanget som Shawn har lagt ner. X antal omtalade problem och leder är filmade med proffs prylar vid FA tillfället. Totalt 2000 timmar har det tagit. Kort och gott så är det upplagt för full frontal Swedish climbing porn.

Det bjuds på en massa Väst och Östkust Sends. Det bär av till bad och Ålands resa med seniorer. Man får bekanta sig närmare med urdjuret från Västervik. Framförallt får vi se Peter Bosma ta i och höra vad han går igång på.

Välkända doldisar som tex. Ry Morrison, Chris Ellis, Stefan Pettersson och Henrik Bolander står för inhoppen, men var är brudarna? Då filmen förs helt på engelska kan jag tycka att de engelska herrarna skall föra dialogen istället för dem infödda förmågorna. Å andra sidan så glömmer jag allt vad klätterflum heter när jag får höra Scott Mooneys klockrena anledning till varför han klättrar. När han sedan traddar sig upp för ett gäng super fina Bohus linjer njuter jag.

Björn Strömberg sliter sig upp för Leroy och visar, både med kropp och språk, vilket engagemang som krävs för att klättra snorhårt. Men att låsa projekt samtidigt som man uppmanar fler att pröva dem kommer jag aldrig förstå?

Bäst i hela filmen är ändå solobestigningen med Stefan Wulf på Elefantsprickan. Wulfens inte superstabila bestigning av sprickan ger mig en handsvett utan dess like. Han såg faktiskt ut att kunna dra i backen vilken sekund som helst. Att klippet backas upp av bra musik gör det hela till något unikt.

Sammanfattningsvis så påstår jag att The Sends, är den bästa filmen som Kanadensiske Uppsalabon Shawn Boye gjort. Det är en film som visar när några av dem bästa skickar hårt. Utan att för den delen vara en Dosage film, och det gillar jag! Good work Mr Shawn and thanks for bringing Swedish climbing movies to the silver screen.

Fantastiskt
Elefantsprickan med Wulf
Bosma ser ibland ut som han måste ta i vilket är ovanligt.
Scott Mooney på film (enfingers mono undercling på en 7c+ trad led e fan sick).
Stefan Rasmussens V-viks legacy. Att den mannen inte har körkort gör det hela ännu mer galet.
Mängden klättring, klättrare, stilar och ställen.

Mindre fantastiskt
Stundtals haltande engelsk monolog
Aningen mycket lägereldsfilosofi
Inga tjejer, så när som ett par sekunder i slutet.

Av Pierre Ropero

John Deutschendorf...

... hette den numera bortgångne sångaren John Denver en gång i tiden. Tillika namnet på en av de längre problemen som finns tillgängliga i Roadcrew area. Läs pumpfest.

Inga problem dock för Katrin som imponerade stort under resan.

Poäng till den som kan gissa soundtracket. Here's a hint. Det är inte John Denver. Dubbla poäng till den som är född -90 eller senare.

Mellan skinkorna...

... så kan man säkert hitta något trevligt om man letar på rätt ställe. Vi stannar där. Den slentriana fredagshumorn som råder på jobbet är inte något som alla klarar av.

Rocklands bjuder på mer än bara överhängande väggar, det finns rätt bra sprickklättring på en del områden oxå. Hade jag vetat det så hade jag snott Simons tradrack så att den kom till användning.

Lyckades hitta en fin linje som bjöd på mer än vad jag trodde till en början. Än idag sitter jag och pillar på sårskorporna trots att det snart gått lite mer än två veckor. Men, det var det värt.

Volia.

Trevlig helg.

ZA 09 - The Movie

Här kommer den första kortfilmen från vårt besök till Rocklands. Första, brukar innebära att det kommer en andra. Men efter att ha gått igenom allt material så kanske detta blir den enda.
Men, man vet aldrig. Kanske kommer något annat än överhängande väggar och småcrimpar...

Enjoy.

Whatever!

Vart ska man egentligen börja? 12 stegsprogrammet för Anonyma forumpostare tycks ha gett resultat. Men häromdagen fick jag mitt första återfall. Som tur är så finns det knappt några bevis kvar för mitt utbrott då jag upptäckte att chefredaktören fick ta emot obefogad kritik som egentligen skulle ha varit riktad mot mig. Some people just can’t handle the truth.

Nog om det. Efter att ha kontemplerat Arno Inglers filosofi så känns hela utbrottet som en vattenpärla på en gås. Vi på redaktionen kommer fortsätta att bedriva revolver journalism i Strindbergs anda i bästa mån.

Igår kväll stod Orhem på schemat. Sydde dök upp lite senare, vilket även ett mertal andra gjorde.

Att Sydde är i bra form är ingen underdrift. Det visade han tydligt igår. Linkan och andra Mosjö locals bör få sina projekt gjorda i dagarna eller gå emot strömmen och låsa sina projekt innan han kommer upp i helgen. Alternativt sträcka fram dunken till honom. Så sköter han resten själv.

Orhem tycks intresset börja växa mer för. Med all rätt oxå. Det är bra. Samt så finns det en hel del kvar i skogarna att utveckla.

Bara på tid att de gamla rävarna dokumenterar sina gamla testpieces. Annars blir det som vanligt. Någon kommer, retroborstar, toppar ur, och claimar en nytur när det egentligen är något som funnits i minst 10 år.

En av dessa gamla linjer fick sig ett ordentligt sändartåg igår. Paladinos gamla La Fissure de la Forest, som Andreas fint gör här.

Ett misslyckat flashförsök resulterade med mina underarmar ser ut att tillhöra emobarn efter att jag kanat ner för slabben. Den vänstra varianten är snäppet hårdare.

Ett praktexempel på sämre dokumentation. Vilken variant gjordes först? Kan graden verkligen stämma eller har jag klättrat fel linje?

Att jag i skrivande stund avskyr dålig dokumentation är en klar arbetsskada när man har x serverparker att underhålla. Att påbörja en boulderinventering är inget jag tänker ta mig på.

Därför bör alla som känner till något hjälpa SF killarna och fylla på ”inventeringslistan” annars kommer vi alla att stå i skogen och begå spekulationsklättring. Något som vi klara oss utan, bl.a.

Låt oss nu hålla händerna tillsammans och rädda världen från dåliga förare. Sjung med nu.

Skansberget

Utflykt till Uppsala i morgon, igen. Uppsalabouldringen har varit extra pooulär den här våren. Besök från storstan, varje helg.

Steklund har klippt ihop en liten film från Skansberget. Eftersom DDR är allmänt tårtiga när det gäller datasystem har jag inte längre flash(den version man behöver för allt i dag 2009) så jag vet inte riktigt vad det är jag lägger upp. Men det är ju Steklund. Och som vanligt när det gäller Steklund så arbetar han alltid med kvalitet.


Good times from stefan eklund on Vimeo.

Årliga uteliggarträffen i Kjugekull

- Är du uteliggare?
- ...?!?

Frågan repeteras av en äldre herre som helt missat paddornas ändamål.

- Är du uteliggare?
- Nej, är du?

Varpå herrn medger att han inte förstår vad det är för något som Peter går omkring och släpar på.

Precis som alla de andra 100 personerna som hittat till Kjugekull denna solfyllda påskhelg. Vädret var det sista man kunde klaga på, möjligen att det var aningens varmt till och från på några linjer som nyligen antecknas ner på projektlistan.

Det göttigaste schysstaste är att man träffar så många vänner och bekanta på ett och samma ställe som man egentligen borde stöta på oftare på hemmaplan. Inte helt fel att få träffa personer som man hört så mycket om och få en guidad tur bland dessa oändliga block.

Kjugekull har jag aldrig fått någon riktig uppfattning om. Detta blev min andra gång till ”Nordens bästa bouldering”. Den första gången slutade i misär, läs regn.

Med ett gäng lokals och en våghalsig Lill-Erik så ändrades min syn på Kjugekull från en rivig grushög till en mentalt lekpark, där både tålamod, vilja, och hud sätts på prov.

Att en vecka träningsläger i Peak samt Yorkshire skulle komma till nytta i Kjuge var möjligen naivt att tro. Kjuge är tekniskt, men samtidigt väldigt fysiskt. En kombination som kan erbjuda fin klättring, om man bara tar sig tid till att acklimatisera sig. Vilket jag inte gjorde.

Den gamla Bleau inställningen kastades ut i skogen som ett bananskal efter några press på Huggsexa. När kroppen väl bekräftat att den inte riktigt hade koll på läget så blev det att sätta skallen på prov i stället när Harald trevligt presenterade Hjälten för mig och Lill-Erik strax efter att han visat sig ha ett stark huvud och repterat Ett långfinger åt döden.

Erik gled även upp för Hjälten med mindre ansträngning efter att jag tagit en susare ner i blockhavet och lämnat två Kalmarbröder inklusive en Sydde undrande över hur långt fallet egentligen var. De övriga försöken resulterade med att crimparna smulades sönder under mina blodiga fingrar och gav mig tid att tänka på mitt liv när jag återigen befann mig i luften på väg ner mot den erkännande förnedringen på marken. Nästa gång, med bättre hud, så borde den sitta.

Photo: Carl-Ola Boström

En lagom linje som inte kräver lika mycket hud.

Att Kjugekull passerat ett generationsskifte har inte passerat många obemärkt. Nya linjer sätts upp med jämna mellanrum, och nya talanger visar att saker och ting inte är omöjliga. De projekt som det arbetas på just nu är helt sjuka, och skulle verkligen förtjäna att få sig en bild på framsidan av en internationell klättertidning.

Vi tar en titt på en av Sveriges meste klättrare som återigen tillför skogen med en hård linje.

Det känns lite tråkigt att bouldersäsongen börjar gå mot sitt slut här hemma i Sverige iom de ökande tempraturerna. Det skulle verkligen vara trevligt att åka tillbaka till Kjuge inom en snar framtid och få knyta igen påsen på de linjer som det offrades så hud på.

Three from Roaches

Roaches ligger i södra delen av Peak District, och bjuder på en hel del kvalité. Ska man få ut så mycket som möjligt av detta område så bör man packa med sig racket. Men vår tid i England denna resa var för kort för att någon i gänget skulle orka engagera sig till att stå och säkra hela dagarna.

Så det blev att njuta av höjderna på andra sätt som vi behåller för oss själva då vi inte vill inspirera kidsen till att ge sig på s.k. dumheter.

Men ska man ge sig på de finaste linjerna så får man vara beredd på att offra lite hud. Fråga Pålle som fick sig någon form av manikur på The Hard Arete.

Vi tar en titt på hur det ser ut när man faktiskt lyckas ta sig upp för något, eller nått i den stilen.

Enjoy. Trevlig helg.

The Horror Arete

Delar av redaktionen har precis hunnit med 6 soldränkta dagar i Peak samt Yorkshire tillsammans med Team Bloxc.

Då det var dåligt med filmer den senaste tiden så bjuder vi på en fin linje med en less than bright pepple wrestler som har ett minne likvärdigt med måsskit.

Det sägs att man ska repetera sina bestigningar för att få ut som mycket av som möjligt av sin sitt rörelseminne. Vi tar en titt på hur det går till när man försöker repetera något som man upplevde enkelt 1 minut tidigare.

Burgare

Det finns ett fenomen som jag inte riktigt vet vad det kallas. Associativa förmågar kanske kan vi kan kalla det här. För att ni ska få en uppfattning om vad jag försöker syfta på ska jag berätta en liten annekdot som Olof ibland kommer dragandes med från sin barndom.

När man är uppvuxen på landet har man ganska fria tyglar från sina föräldrar och lekarna urartar kanske lite oftare än de gjorde för oss inne i stan. Det var valborgstider och brasa skulle tändas på kvällen. Olof och hans kompisar var otåliga och bestämde sig för kolla om det var nogon fjutt i fjolårets förtorkade gräs som det varma vårvädret hade blottat. Och satan vilken fjutt det var, det brann alldeles utmärkt; till en början till pojkarnas glada tillrop men elden tilltog ganska snabbt och några började bli lite oroliga.

- Hörni, ni tror inte att det kan vara lite farligt? frågade någon oroligt.
- Det är lugnt grabbar! Min pappa är brandman, svarade en annan.

Pojkarna godtog givetvis svaret. Här hade att göra med en snubbe som helt klart kan sina grejer - killens farsa var ju brandman. Fem minuter senare brann det i granplantagen intill ängen. 30 minuter senare var platagen försvunnen.

Bara så ni vet, min mamma är läkare och jag känner ett gång sådana också. Har ni några krämpor vet ni vem ni ska fråga.

---

Vad blir det till middag i kväll? Jag vet vad som kommer ligga på Brunos tallrik i kväll:



"From bottom to top: brioche sandwich roll, slice of vidalia onion, roast sweet red peppers, tomato slices, burger stuffed with 2 fresh oysters and blue cheese, cheddar cheese, double smoked bacon, topped with Thai red pepper garlic sauce."

Men vi ska inte avsluta det här inlägget förrän vi har fått en dos klättring från nostalgiarkivet:



Johan Gyllensvärd klättrar Gränslandet. Man blir glad varje gång man ser det här klippet.

Årets klätterklipp?

Kan inte killarna i Umeå sätta upp en sån här film i stället?



Annars kan ni ju vänta in Obsession och Martha.

Core Climbing

Bleaustone. Bra grepp brukar vara det första man tänker när man hör dem. Som somliga känner till så har de blivit uppköpta av Slovenien baserade Schlamberger P&J som tidigare erbjudit Lapis och ”23” greppen.

Precis som många andra företag så startar tidigare anställda ett nytt företag i samma bransch för att de brinner för sin sak.

I Bleaustone fallet så har gänget tagit och startat Core Climbing som är baserad i Sheffield även de. Kjugekull strong boy Carl-Ola Boström är den man ska snacka med om man är intresserad av dessa grepp.

Av det lilla som jag sett så påminner greppen just Bleaustone, vilket är bra. Om det är för att gänget fick behålla formarna kan jag inte svara på. Kanske Carl-Ola kan fylla på med info i kommentarerna.

Speaking of core. Detta var rätt imponerande att se.