Burgare

Det finns ett fenomen som jag inte riktigt vet vad det kallas. Associativa förmågar kanske kan vi kan kalla det här. För att ni ska få en uppfattning om vad jag försöker syfta på ska jag berätta en liten annekdot som Olof ibland kommer dragandes med från sin barndom.

När man är uppvuxen på landet har man ganska fria tyglar från sina föräldrar och lekarna urartar kanske lite oftare än de gjorde för oss inne i stan. Det var valborgstider och brasa skulle tändas på kvällen. Olof och hans kompisar var otåliga och bestämde sig för kolla om det var nogon fjutt i fjolårets förtorkade gräs som det varma vårvädret hade blottat. Och satan vilken fjutt det var, det brann alldeles utmärkt; till en början till pojkarnas glada tillrop men elden tilltog ganska snabbt och några började bli lite oroliga.

- Hörni, ni tror inte att det kan vara lite farligt? frågade någon oroligt.
- Det är lugnt grabbar! Min pappa är brandman, svarade en annan.

Pojkarna godtog givetvis svaret. Här hade att göra med en snubbe som helt klart kan sina grejer - killens farsa var ju brandman. Fem minuter senare brann det i granplantagen intill ängen. 30 minuter senare var platagen försvunnen.

Bara så ni vet, min mamma är läkare och jag känner ett gång sådana också. Har ni några krämpor vet ni vem ni ska fråga.

---

Vad blir det till middag i kväll? Jag vet vad som kommer ligga på Brunos tallrik i kväll:



"From bottom to top: brioche sandwich roll, slice of vidalia onion, roast sweet red peppers, tomato slices, burger stuffed with 2 fresh oysters and blue cheese, cheddar cheese, double smoked bacon, topped with Thai red pepper garlic sauce."

Men vi ska inte avsluta det här inlägget förrän vi har fått en dos klättring från nostalgiarkivet:



Johan Gyllensvärd klättrar Gränslandet. Man blir glad varje gång man ser det här klippet.

Hodo

En del personer med bristande självinsikt brukar uppmana sina meningsmotståndare på internet att klättra mer och skriva mindre. Klättra och skriva på internet är sällan rena substitut, något vi ganska handgripligt har förevisat med den senaste månadens relativa inaktivitet. Vi har knappt skrivit en rad på bloggen, samtidigt har vi inte rört oss många meter i höjdled. Senast vi intog en horisontal position var när Italien sparkade ut Frankrike från mästerskapen.

Men det är ju inte riktigt sant.

Ibland sker det saker som får en att förstå att något särskilt är på gång. När vi för någon månad sen upptäckte att det för en gångs skull fans tvål på muggen på KV höjde vi på ögonbrynen. Något särskilt var helt klart i görningen. Hur ofta får man tvaga labbarna efter konstens alla regler på ett klättergym i Stockholm? Det är som att komma till gymmet och upptäcka att det är rent och välstädat. Inte särskilt sannolikt - det sker ungefär med samma regelbundenhet som våra kärnkraftverk havererar. Definitivt skumt. Och när vi kom ner till väggarna och möttes av inte bara en utan tre David Hodo-kopior insåg vi att KV äntligen äntligen börjat styra upp sin interiör. Boulderväggarna under fjällrävenväggen såg annorlunda ut. KV har länge varit i behov av lite uppryckning och vi ser fram emot fortsättningen.


Hodo

Ali kommenterar:

"Märkliga rykten hade redan börjat cirkulera att den nya väggen skulle eventuellt vara en fara för dem som körde rep på fjällräven.

”Någon kommer att skada sig. Kidzen är rädda att falla.”

Men vid första anblick av den gamla bullen så poppar den första frågan upp;

”Hur f*n kan man skada sig om man tar ett fall där?”

och alla eventuella farhågor dementeras av Bozman.

Hur som helst så är väggen ett fint ansiktslyft för verket. DJ båset på toppen får en redan nu att ladda inför nästa Boulder Bash. Flip the beat."

---

Ibland ångrar man att man inte knäppte på kameran. I fredags gjorde Olof en episk bestigning av Frispel i Kasviken. Hade vi fått den på film så hade veckan varit räddad för samtliga läsare av denna blog. Nu fick endast närvarande privilegiet att njuta av Olofs konventionsprängande ordsvador och klättring.

En annan grej som borde dokumenterats var Flammans expriment med diverse hudvårdsprodukter. Efter att ha tillbringat minst två timmar för mycket i solen gick Flammans nylle i rödrosa. Naturligtvis känns det inte bra och sånt måste smörjas. Vad finns till hands? Jo, Climb-On!

-Hrm, är det någon som har något annat än Climb-On.

Tystnad tillbaka. Så Flamman börjar nogrant kleta in hela fejjan med Climb-On. Funkar så där - det vet Flamman nu. Men fett blir det, riktigt fett. Då kommer Bruno på att Steklund med hela sitt Himbo-kit sitter i samma bil.

-Stekis, har du något åt Flamman?

- Visst, vad vill ni ha? Elisabeth Arden?

I ren desperation applicerades även EA. Resultat? En välvaxad Red Delcious:



---

Har ni extremt lite att göra kan ni scrolla igenom denna guldtråd på TKAK. Är inte de norrlänningar underbara när de kommer i gång? Grälsjukare folk får man leta efter.

"-"Jag anser att jag har gjort för få (garanterat under tio) sprängningar, blockförflyttningar, markberedningar mm för att kunna tilldelas "cred" för att ha gjort en betydande insats på Skravelsjö och därmed så besitter jag ej kunskap att förstå vad som är rätt och fel för detta område."

-"För att jag inte ska kunna anklagas att "glida" på andras bekostnad så förbjuder jag er härmed att använda mitt namn i erat register på platser som jag ej själv godkänt"
"

Till Svarttjärns försvar

Halvdag på jobbet och snart bär det i väg till Långholmen. Igen. Le Stef ska köra på sitt projekt Gravediggerz och jag ska väl mest heja på. Linjen går på framsidan av stenen och skulle, som Steklund skulle ha uttryckt sig, följa båtkölen uppåt. Tyvärr slutar problemet i intet och tur är väl kanske det då stenen är obehagligt hög på det stället.

Johan Luhr gjorde ett snabbesök i Noret och konstaterade att det var för kallt för att köra på sitt projekt. För kallt! Ni läste rätt. Mannen som svettas inifrån så fort nålen passerar 5 grader tyckte att det var för ruggigt. Som ni vet sken solen och var riktigt behaglig när vinden inte levde om. Istället drog han till Uddeuddsberget för att tradda lite. Det var några som trotsade "kylan": Olof gjorde en 2:go av en ny 7c+/8a och Johan N gjorde detsamma med Kaxi. Olof är nog en av dem som verkligen anammat och omhuldar 2:go konceptet. Enligt honom har det lyft hans scorecardrelation till en helt ny nivå.

Med risk att få Sur-Hasse efter oss: lite tjat.

Jens är ånya ute på korståg mot softa branta småklippor i Stockholm. Trots att vi misstänker att belägringen av Flaten ännu inte är avslutad så har han nu valt att öppna upp på flera fronter. Vi känner att vi måste säga ett och annat ord till Svarttjärns försvar.

Periferi var ursprungligen ansedd som 7c+. En och annan har därefter tyckt att den den hållit 8a. Vad har vi då? Jo, ett föremål för uppgradering! Personligen anser jag att det är ett fall av självbedrägeri att anse att den är hårdare än det ursprungliga gradförslaget. Luhrens två 8b-varianter har bara varit gradförslag. Samtliga repetitörer av Anatomi har ansett att 8a+ varit mer rimligt. Samma sak med Paff. Nya metoder helt enkelt. Det är ju inte direkt så att det är gamla grader som skall nedgraderas, det är snarare nya grader som skall stabiliseras. Samma sak gäller Kristallbandet och Gränslandet. Jag skulle gissa på att Kristallbandet i framtiden kommer att ses som antingen lätt 8b+ eller hård 8b och Gränslandet landar på en gedigen 8c.


"Jag skulle gissa att 80 % av de leder som blir nedgraderade i Sverige är mycket korta och överhängande leder. Den främsta anledningen till detta är att det är relativt sätt enklare för nya klättrare att tillskansa sig '8a power' i jämförelse med '8a teknik och uthållighet'.
8 av 10 som sätter pers gör det på mycket korta leder!"

Jag tror att Jens glömmer att folk tillbringar extremt mycket mer i gymmen idag än 1995. Samtidigt som aktiviteten ute på klipporna, i synnerhet de mindre branta har avstannat, så har aktiviteten inne på gymmen exploderat. Att flera av de branta leder som sattes upp på den tiden har nedgraderats är inget att förvånas över.

Påstående att det relativt sett är enklare att skaffa sig power än teknik är inget som enkelt låter sig bekräftas. Idag tillbringar de flesta fler timmar i gymmet än ute på klippan. När jag började klättra var det i princip uteslutande sva/vertikalt som gällde eftersom det var det enda som fanns i Uppsala. Efter något år kunde jag göra 8+ och hade topprepat Bolanders 9- men jag tyckte ändå att den enda överhängande turen, 8-, som fanns i Ålandsdal var den hårdaste jag hade klättrat. Idag skulle jag campusera den överhängande leden men jag skulle inte ens lätta på de hårdare sva/vertikala turerna.

Kottkrig

En skön måndag efter en skön helg och det känns ganska bekvämt att sitta nedsjunken i kontorsstolen. Kroppen känns ganska sargad då jag inte kunde motstå frestelsen att också klättra på söndagen. Snart halvvägs till sjuttio och kroppen börjar skrika efter stretching och upp- och nervärmning så fort man tar trapporna i stället för hissen.

I lördags lurade jag och le Stef ut en större delegation Stockholmare att prova problemen på och under Berghuset på Mörkö. Förra året var vi där och Stefan gjorde ett antal ganska häftiga och bisarra takproblem på undersidan medan jag ägnade mig åt utsidan. På undersidan går Crazy roof problem 7c+, Grottbjörnens folk 7a och Mammutjägarna 7c. För att göra dessa problem bör man ha med fem marshaller som man ställer upp i ett pentagram och en pannlampa. Visst det kan uppfattas som lite bökigt men det är definitivt värt besväret. Stefan har även klämt till med problemet Den onde 7b+ som jag är lite osäker på var det går. Utsidan av Berghuset erbjuder några få men mycket fina problem. Crell och John bjöd på en smakfull FA i form av Pruttlukt (6c-igt skulle jag gissa), som förutom en rejäl portion mod också kräver ett gäng paddor och någon som spottar spottaren. Vi fick också en FA av förnedringsproblemet Betonghäck (svårgraderat, möjligen 7b+/c någonstans). Som namnet antyder så är det riktigt jobbigt att lyfta från backen. Golden Reciever SS gick också ner för räkning som en potentiell 7c+. Rock Mollester och Golden Reciever blir nog föremål för uppgradering måste jag ödmjukt tillstå. 7b+ för båda kan vara ett rimligt förslag. Steklund kanske vet mer då han är den ende repetitören av Rock Mollester. Robin gjorde ett nytt crimpproblem, som fick mina fingerleder att gnissla, i närheten av Pruttlukt och Matte och Pierre gjorde en vägg i närheten av Golden Reciever. Bilder och filmer kommer så småningom, tyvärr tog minnsekortet slut efter halva betonghäck men man hör några riktigt råa hånskratt vid vid ett misslyckat försök vilket gör klippet lite intressant. Trots den höga medelåldern på sällskapet var det en ganska ung stämning hela dagen. John, Robin och Crell visade i ett inspirerat ögoblick sällsynt uppfinningsrikedom och släpade upp 500 kottar till toppen av Berghuset som de sedan hällde ner över le Stef.

Sydde hade en bra helg och lyckades göra Styx i Uppsala trots att Olof Eriksson enligt uppgift klättrade i åttor runt honom. Styx är en rundad arete som är betydligt svårare än den ser ut och kräver, enligt skolböckerna, tvivelaktiga knämetoder för att klättras. Olof fortsatte klättra i åttor runt oss andra på problemen i Orhem under söndagen och flashade Huggormsattack. Kollar man in statistiken för Huggormsattack på 8a.nu ser man att det bara är Miriam Centerwall som har den som 7a men jag är benägen att hålla med. En eloge till Sydde för den fina betan och för hans "typ flash" av the Great Orme" som inte kändes så soft han försöker ge sken av.

Och som vanligt gillar vi när folk säger dumma saker till varandra. Ingen har väl missat Mikael Skagviks blinda korståg på 8a.nu. Det förefaller som han missuppfattat frågeställningen en smula vilket skapar en del komiska missförstånd. Tyvärr drar det fokus från den viktiga diskussion. Någon påpekar att det faktiskt är en demokratiskt vald församling som skall spegla medlemmarnas åsikter. Jag misstänker att det dock är mycket skev demokratisk process där en viss del av medlemmarna är mer engagerade och drivna än andra. Och jag tror inte heller att de representerar den genomsnittliga klättraren i Sverige. Men det är såklart bara misstankar. Det som stör mig mest är att jag är medlem i ett förbund som jag inte delar värdegrund med och jag kan heller inte se fördelarna i ett medlemskap. Det skulle kunna vara accessarbetet möjligen. Men jag är också genuint misstänksam till accessarbete efter Magnus Knekts värv i Uppsala på 90-talet där han lierade sig med markägarnas intressen istället för klättrarnas. Det känns som om vissa element i Bohuslän hellre skulle vilja se en stängd klippa framför en bultad. Ni vet vad jag tycker om BS och försäkringen är mer eller mindre onödig om man redan har en hemförsäkring och olycksfallsförsäkring. Engagera mig och verka för förändring? För det första har jag alltid haft lite svårt för förenings- och klubbmänniskor och för det andra är diplomati inte min starka sida.

Det är inte bara virtuellt som folk misshandlar varandra med tangentborden. I helgen gjorde jag slag i saken och gav igen för all spam och alla mäklarsamtal som J-B Andrén orsakat mig. I söndagens DN kunde man läsa följande:

Stenkakor säljes mest jazz
även vinyl 60-70 tal
pris enl ök 070XXXXXX

Gissa vems telefon som gick varm.

I helgen var det Klart Kol i Anneberg som alla klättrade men Scott var i Träskberget och rensade upp medan Luhren gick på repeat igen.