Kreti och pleti i fokus

Dags för lite kvalitet här på sidan. Som vanligt måste vi plocka in konsulter utifrån om det ska bli något av den varan. Tack Sydde för den fina intervjuen.


Hej Lars. Du har just gjort ditt hårdaste sänd hittills – Milestone 8a på Midskogs – hur känns det?

- Tack utmärkt. Det känns lite högtidligt att klättra 8a efter ca 8 år.

Rankar du denna bestigning högst eller är det fortfarande din second go av Land of Broken dreams i Beatelund? Kan du beskriva Milestone?

- Störst är nog fortfarande vår 3h bestigning av "Vita leden genom Dödlarshålet" 4+ på Dödlarsberget 2004. Milestone är det hårdaste jag gjort. Tre stjärnor. En rak uppenbar linje uppför högsta delen av klippan. 20 meter lång kanske? Hänger över ca 3 m. Runt 45 flytt med mina sekvenser. Det är en passande led för klena som jag. Inget flytt hårdare än 6A-B. Brytigt krux efter ca 15 move men då är man ännu fräsch. Sju flytt senare bjuds man på ett knålås som tog lite tid att bli vän med. Därefter ett par meter känslig klättring på små sidotag upp till ännu en halvvila i ett underclingjam. Där får man lugna ner sig innan det känsliga slutkruxet m ett brytigt skick på känsliga fötter där man har vänstern i ett bra undercling och går m högern två gånger till ett bra gaston. Där skippade jag ett klipp och gick vidare i lättare laybackklättring mot ankaret. Jag kan starkt rekommendera leden och klippan i övrigt. Föredömligt rensad och bultat samt kort anmarsch. All heder åt Bodin som satte upp den och alla andra som bidragit: Dag Knutsson, Johan Hedman, Per Wermelin etc.

Ja vilket härligt debacle. Det var en upplevelse att följa genom Dödlarshålet – jag litade blint på din förmåga att bygga stand. Minns annars mest hur jävla svårt det var att få loss kilarna…

Det känns som att du fick ihop Milestone hyfsat snabbt - kände du direkt när du provade leden att den var inom räckhåll eller kändes den som ett lååångtidsprojekt?

- Jag har varit sugen på att testa leden ända sedan jag såg Fredrik Bodins FA i den klassiska klätterfilmen 24 bitar. När jag visste att jag skulle flytta till Hudiksvall kändes tiden mogen för projektering. Under min tid i Stockholm/Uppsala har det ofta blivit ett eller ett par besök till en massa olika klippor vilket försvårar envist redpointande. T ex Frisco Kid och Sator känns görbara men det räcker inte att åka dit då och då. I vår har det blivit många besök till Midskogs. Tyvärr har min kopia av 24 bitar gått sönder men enligt många var det tur då få lär kunna göra Bodins fulsekvenser.

Första besöket klappade jag ihop totalt efter att ha doggat mig halvvägs. Nästa besök tog jag mig till ankaret och då tänkte jag att det nog går men kanske inte förrän till hösten. Klippan är sydvänd och jag har nojat mycket för att det skulle hinna bli för varmt. Sekvenserna förfinades eftersom och förförra veckan tog jag mig upp till den nämda underclingvilan, då kändes det riktigt på gång.

Ledsen Lars men just nu har jag inte tillgång till något bättre foto.

Kommer du att sända fler hårda leder nu? Är det bra för din utveckling att bo i obygden?

- Hudiksvall bra för min utveckling? Oklart. Att bo med Ingrid och slippa distansande är definitivt det. Hudik saknar inomhusklättring vilket är ett problem. Mitt hopp står till framtida greppbrädepass per sms m chefsideolog Tväråna och hans allierade. Graceland måste förstås testas så småningom.


Hur är scenen där uppe? Ringkallens tradare i ena hörnet, Midskogs sportare i andra och du i mitten?

- Ringkallen är fantastiskt men ligger 20 mil bort. Har mest mött Umeåbor där. Midskogs och Sundsvallsboulderingen frekventeras av en brokig men vänlig skara. Det bisarraste inslaget är nog utbrytarfalangen från Matfors som mest gillar firning och verkar missnöjda med det mesta. Det ryktas om några bouldrande gymnasiekids i Hudik men jag har inte hittat dem ännu.

Det sägs att det finns outforskad blockklättring i närområdet (Blaxås? Norra Hornslandet?) – har du rekat ordenligt? Ser du fram emot att få göra en massa FA:s nu? Har du någon som kan hjälpa till med letande och utveckling?

- Rekningen är eländig. Bättring utlovas. Runt elljusspåren på Öster finns flera stora block. Stenkvaliten ser inte ut att vara den bästa men definitivt värt att göra (bilder utlovas). Blacksås och Norra Hornslandet återstår att utforska. Ingrid är peppad. I övrigt är det ensamt. Jag är generellt lat och bortskämd. Låt oss hoppas att även jag drabbas av nytursdjävulen.


Vad är närmaste mål nu?

- Att överleva Mongenjuras sydpillar i juli. I övrigt är jag peppad på blockletning och fler besök till Ringkallen.

Tack för din tid och lycka till med både sportprojekt och tradprojekt, men framför allt blockletning. Vi kommer och hälsar på när du borstat upp och fixat landningarna på minst 10 kvalitetslinjer.

- Tack.

En sen kväll på Diset - ett kort samtal med Per Norgren

Det är måndagen den nionde mars. Vintern visar att den ännu inte är beredd att ge upp sitt grepp över staden. Hela dagen har snön yrt på Stockholms gator och de enda som gläds över detta är nog den takskottande delen av klätterpopulationen som annars har haft en mager vinter. Liksom alla andra har jag överraskats av kylan och står, allt för snålt klädd, utanför tunnelbanan i Örnsberg och huttrar i väntan på att Per ska dyka upp.

Fem minuter försenad till vår träff dyker Per upp och vi glider in på den närbelägna restaurangen Diset, Örnsbergs pärla. Stämning är redan hög trots att klockan knappt har passerat fem. Karaokemaskinen går på högvarv och något par har redan svängt loss i en svettig bugg. Jag och Per slår oss ner lite avsides för att undvika det värsta larmet. Ganska snart inser vi att bordsservering knappast kan komma på fråga. Vi rasslar över till baren och frågar efter en meny. ”Meny?” säger bartender och tittar frågande på oss. ”Det finns grillbiff med pompa och bea och nån jävla pasta med stekt kyckling.” Vi nöjer oss med varsin öl och en jäger.

Per skapade stor uppståndelse i klättersverige när han gjorde sittstarten till Houdini 8b, en grad han aldrig hade gjort tidigare. Detta ledde till en inflammerad diskussion på klättersiten 8a.nu där grundaren Jens Larssen ifrågasatte huruvida det var möjligt att göra så snabba framsteg som Per gjorde. Per valde att tiga.

- Jag kan ärligt säga att diskussionerna inte påverkade mig nämnvärt. Som Erik Massih skrev så är jag nöjd med min prestation dvs. bestigningen av linjen, sen hur andra värderar och jämför detta är upp till var och en. Ibland kan jag tycka att det skulle vara enklare att inte ha ett scorecard på 8a.nu, men eftersom det är så roligt att kunna hålla sig uppdaterad på vad andra klättrar så får man väl bjuda tillbaka. Sen att diskussioner på internet tenderar bli lite mer extrema än irl är något man får leva med. I detta fall upplevde jag ändå att de flesta var positiva och gratulerade, något som helt klart väger upp.

Istället har han flera gånger under det senaste året visat att den där vårdagen på Långholmen inte var någon engångsföreteelse. Nu senast, förra söndagen lyckades han knyta ihop The Queen Mother. I dag är ingen längre förvånad – det är få som inte har hört talas om Per och Peter Lindmarks exceptionella arbetsmoral. Ett jävla tålamod helt enkel. Många har nog intrycket att de sätter sig under en sten i en skog och inte går därifrån innan stenen tröttnat och givit upp.

- Antal dagar under bitchblocket är för många för att avslöjas. Men jag kan erkänna att jag gjort sprickan nio gånger under en och samma dag. Jag önskar att jag hade en mirakelmetod på hur man ska angripa projekt, men jag antar att det är just tidsaspekten som varit avgörande för oss. Man får väl se det positiva dvs. att man blir lite extra nöjd när man lagt ner mycket tid och energi och till slut lyckas. Å andra sidan känns det viktigt att variera mellan att tidsmässigt ha korta och långvariga projekt. Till exempel är ett av mina bästa klätterminnen en snabb send på brunoblocket i Magic Woods med hejande vänner.

Per forcerar det första kruxet på The Queen Mother. Slap that fat bitch-sprickan bjuder på tekniskt intrikata taksekvenser.

Enligt obekräftade rykten hade Per gjort Slap that fat bitch-traversen sjuttio gånger redan under hösten. Många av oss avundas och inspireras medan andra menar att det ligger på gränsen till vansinne. Men hösten handlade inte bara om att komma upp på The Queen Mother.

- Efter Schweiz har vi klättrat del hel del på Brudberget, men vi har även lagt många dagar på Långholmen samt en del nya bra ställen runt Stockholm. Dessvärre har det inte gett lön för mödan. Man får hoppas att detta tar en ur den svackan.

En orsak till uppståndelsen kring Houdini i våras var att Per var ganska färsk på planen. 2004 började han klättra och det gick bra ganska omgående. Första sommaren gjorde han sin första 6c och redan året efter gick han Orgasme Cosmique vid La Mare à Piat i Fontainebleau. Det kan låta lite i en värld där folk sportar 8a redan efter något år men det är inte långt efter.

Per gick länge under beteckningen ”Den andre Per”. Genom invecklade svågerförhållanden hade Per kommit i kontakt med den på den tiden betydligt mer illustre Per Holm. Tillsammans tillbringade de den heta sommaren 2007 ner i Magic Woods och det var där som en lite bredare krets fick upp ögonen för Per Holms svåger. ”Vem i helvete är den där långa killen med det rufsiga håret som kommer från ingenstans och river av Du Côté de Seshuan?” undrade någon i den stora svenskkolonin som låg och kippade efter luft på stranden nedanför Grit de Luxe under de heta middagstimmarna. En annan ryckte på axlarna och frågan flöt dåsigt bort i den dallrande värmen.

Under den följande hösten och vintern skedde det stora lyftet Någonstans här teamade Per också upp med den före detta styrkelyftaren Peter Lindmark. Peter hade tillsammans med sin bror Per haft en enastående vårsäsong i Schweiz. Per och Peter betade sig metodiskt igenom den ena klassikern efter den andra ute på Brudberget. Slap that fat bitch, Freak Gasoline accident och Code Red för att nämna några. Sen smällde det till. I april och maj gjorde gick de som bekant två av Stockholms hårdaste problem, sittstarten till Houdini och Enigma.

Sommaren 2008. Lockarna har fallit. Per skickar Voigas.

Per och Peter hade blivit varandras katalysatorer. Den enes framsteg drev hela tiden på den andre utan att för den delen ha en destruktiv inverkan på deras relation. Att Peter ännu inte har kommit upp för The Queen Mother beror mer på vädermässiga omständigheter än oförmågor. Och Brudberget lockar fortfarande, trots den gedigna ticklistan därifrån.

– Tidigare när någon av oss gjort ett problem har det bara sporrat den andra istället för att skapa en obalans. Min gissning är att så även blir fallet denna gång och att Peter gör den på nästa försök. Men skulle det kräva fler resor till Brudberget så är det ingen katastrof, vi har runt tio projekt till där att försöka göra.

I Stockholm finns det tre problem som är graderade till 8b: Houdini assis, The Queen Mother och en låg start till Enigma. Ska man kategorisera problem är Enigma ett brutalt powerproblem med avig dynamik, Houdini assis är en riktig bad ass till linje med tunga kylskåpsflytt och en något mer uthållighetskrävande karaktär medan The Queen Mother är en sammanlänkning av två i sig fina problem, vilket ger en touch av miniled.

– Jag kan bara hålla med dig angående beskrivnigarna av problemen, som jag tycker är klassboulders. Av Houdini Assis och The Queen Mother känns den förra som en mer värdefull skalp för mig, just med din beskrivning som motivering. Däremot har det krävts mycket mer för att göra The Queen Mother och jag skulle ha klart svårast för att repetera denna.


Enduranceproblem brukar ju sällan vara en renodlad bouldrares starka sida. Men nu är det kapitlet avslutat. Bara för att de hårdaste problemen i Stockholm är avklarade betyder det inte att det saknas projekt och planer framöver.

– Det finns en hel del bra saker kvar i Stockholm som jag vill göra. Det som lockar extra mycket är att toppa ur den sista ogjorda areten på Långholmen (dock jävligt läskigt), Supercool och vattenpolerade väggen på Brudberget samt en del brutala projekt på nya områden.

Utomsocknes är det nog Dreamline i Rosendal som står överst på listan. Det vore även roligt att få se vad Västervik och Göteborg har att erbjuda. Jag har inte klättrat på något av dessa ställen (ja vet, får skämmas för det). En trip till Mosjön lockar också, mest för att få se bröderna Lindmark klättra tillsammans. Bröderna Lindmark klättrar alltid med en enorm glädje och energi, vilket smittar av sig.

Utomrikes finns det för mycket för att det ska få plats här. Men en roadtrip till hösten är planerad och delmålen är än så länge, Schweiz, Fontainebleau och Albarracin. Men det blir nog även en hel del annat.

Som du märker finns det många och stora planer och 'vill göra'-listan, som snart är uppe på tresiffrigt, fylls på snabbare än den betas av.
Man får bara hoppas att man kan summera 2009 med nöjd min.

Långtidsprojektet på Långholmen. Areten går under arbetsnamnet Gravediggerz och har varit föremål för en längre belägring utan att ge med sig. Ingen har ännu gjort det respektingivande slutet.

Att året har börjat bra är en mild underdrift. Stämningen på Diset har under tiden vi suttit där vridits upp ytterligare ett snäpp. Det är kö till Jack Vegas-maskinerna och några verkar vara i luven på varandra om vems tur det är att spela. Vid bordet intill försöker en herre sätta sig på en stol men missar sitt mål och faller dråpligt till marken. En diskplockare är snabbt framme hjälper honom upp och tar hand om hans medtagna systempåse med bira. Det är dags att gå.

Om stussar och frassar med mera

Sedan en tid tillbaka har jag stigit upp tidigt om morgnarna och spelat en timme squash innan jag rasslar vidare till jobbet. Klart vuxet, kanske till och med gubbigt. Men med ålderns rätt kan jag faktiskt försvara det, istället för att patetiskt hålla mig fast vid en icke-existerande ungdom. Ingen poncho, verve eller prana på jobbet alltså.

Tricket med squash är att det är en riktig alibisport. Du kan säga att du idrottar men i själva verket rör du knappt en muskel. Inte riktigt i paritet med badminton och pingpong men nästan. Vill ni se en fet herre i medelåldern? Leta er då ner på badmintonhallen vid Eriksdalsbadet så får ni se rader av knubbisar, frenetiskt vevandes med armarna och fötterna fastgjutna i parketten. Kommer bollen utom räckhåll? Tant-pis - vi spelar om en ny istället...

Som bekräftelse på detta noterade jag i morse att även toaletterna är dimensionerade efter stussar med något större omfång. I källaren på huvudkontoret till en av våra största banker ligger banan jag brukar spela på. Toaletterna är helt enorma och ser. Minst en dm extra i diameter jämfört med våra här på DDR och ser ut att svälja hur mycket skit som helst.

Liten stuss försöker sig på ett stort stycke klättring. Sunset arete/Nutsa 7b/c/8a, en av Rocklands absoluta klassiker.

Restips från Marco Troussier. St Victoire. Fint område om man inte har ambitioner att klättra brant och hårt. Hårt kanske men i sådana fall får man ta fram svaskillsen. Redan på 1984 satte Edlinger upp La Boule 8a+. Kruxet på La Boule består av en så kallad svadyno ca två meter sidledes. Vill man klättra ännu hårdare lär gubben Duboc ha satt upp direktversionen av Aubade 9a. Klart skum men intressant intervju. Typiskt franskt tänk angående gullichmoven.

Crimper filmfestival

Som vi tidigare nämnt så kommer ett par människor anrdna en mindre klätterfilmsfestival i Stockholm, precis som då som nu så undrar vi varför den blir barnförbjuden.

Jag beslöt mig för att jaga ner en av dessa människor och tryckte upp honom mot väggen för att få några svar.

Hörrö, du stal min idé, vad har du att säga till ditt försvar?
Alla bra idér blir stulna till slut. Jag har själv ... inspirerats av idén från annat håll.

Yeah whatever. Hur kommer det sig att det är barnförbjudet? Endast för vuxna, i en mörk lokal med en massa sprit kan ge lite fel signaler...
Hur gammal är du egentligen? Hur kan endast för vuxna, mörk lokal och alkohol ge fel signaler? Det kan ju bli hur kul som helst att låta vuxna klättrare mötas och diskutera bästa Pinchen, Crimpen, Juggen, Redpointen,Klätterfilmen,Guldtajtsen ... under trevliga former utan att behöva jaga bort barnen från bouldermattan varje kvart.
Ölen kommer vara kyld och musiken kommer vara grym, upplagt för en unik klätterfest med andra ord!

En kebab innan hemgång så låter det som en vanlig lördagkväll. Vad har ni fått in för bidrag som ska locka kultursociteten?
Fokus är snarare på vanliga klättrare, som du och jag, än på kultursocieten så vi har fått in allt mellan top-dollar filmer med ledklättring till snudd på smalfilmsproduktioner med okända aktörer på boulderblock i mörkaste Skåne.
Allt funkar och så länge det håller kul, intressant eller snygg klass så har vi inget emot att det visas på Crimper!

Hmmm. Kan ni inte berätta lite om er själva och var idén stals ifrån?
Vi är Maria och Jacob som båda har mer talang för att organisera och planera än det här med klättringen. Hur det än blir så står man och stampar på samma grader... men så länge det är kul så.

Idén har faktiskt varit med oss sedan år 2001 då jag var på en inspirerande filmfestival för sporten fallmskärmshoppning. Filmas gör det ju även mycket inom klättringen så jag tänkte att det här borde vi försöka dra igång men efter olika om och men; problem att hitta lokaler, tidsbrist och problem med öl&party-tillstånd i samband med filmvisningen blev det först nu, 2008 det blir av.

Att det dessutom ges möjlighet att ta en kall pilsner, vilket brukar vara aja-baja inom klätteranknutna event, gjorde mig än mer peppad att drag igång det här.

Keep talking feela!
feela? är det isländska?

Ok wiseguy, sista frågan, vad önskar ni få ut av kvällen?
Att det blir såpass kul för besökarna att de börjar tjata på oss att dra igång det även nästa år.
Vi har hittils sålt biljetter till tyskar, skåningar, göteborgare och ett gäng stockholmare som dyker upp den 8:e november så det här kan ju som sagt bli hur kul som helst.

För mer information gällande festivalen så kan ni besöka Crimper.

Christer Holmlund

I en ny artikelserie så kommer vi att försöka leta rätt på individer som inte är allt för folkskygga och orkar sitta still en stund innan hungern slår till. Vi riktar om vår blick bort från områdena och diverse projekt, och ställer in siktet på personerna som bidragit till att vi samtliga har något att klättra på.

Denna intervju skulle ha ägt rum för länge sedan, men möjligheterna att slutföra denna uppgift har ständigt försetts med käppar i hjulet. Men när jag nu befinner på resande fot med huvudpersonen i nedanstående intervju så blir det betydligt enklare än styra upp något på hemmaplan.

Första personen som vi sätter i den elektriska stolen är ingen mindre än Christer Holmlund. Christer har jag personligen kommit att lära känna sedan tiden då Kolartorp fortfarande kallades för Slab World, och inte riktigt hunnit komma på kartan utöver en och annan rad på gamla jug.

Lika vänlig då som han är nu så erbjuder han alltid en guidning till sina senaste fyndområde. Jag tog aldrig erbjudande att få mig en tur i skogen då. Allt löste sig på egen hand när Kolartorp tråden på jug fylldes med 20+ sidor om utvecklingen.

Detta resulterade i att Magnus Linderholm startade Bloxc.com för att dokumentera utvecklingen av området efter att pubertala konsekvensbefriade ungar fått Jug admin att total tilta.

Med åren så har jag kommit att lära känna Team Bloxc väl, som består av Christer Holmlund, Magnus Linderholm och John Påhlman. Dessa har på egen hand stått för den främsta utvecklingen av området.

Precis som många andra så började Christer sin klätterbana i Häggsta kring -92 efter att en polare släpat ut honom. Efter ett par år med stilje så hamnade han i Charmonix -96 och tog sig en promenad uppför Mont Blanc. När han väl kom hem så var han fast i kärleken.

Från att ha varit i väg i Charmonix och skådat ljuset så hamnar du i Orhem och kollar på parkingensväggen, sköna kontraster?

Det var av en ren slump att jag hamnade där, jag skulle egentligen kolla lederna vid Ekstubbeberget, men jag gick vilse, och helt plösligt så stod jag vid parkeringesväggen

Efter att ha köpt en orienteringskarta över Orhem så förstod Christer att det fortfarande fanns väldigt mycket kvar där att utveckla. Område fick sina första spadtag av Mikael Meyer, som sedan Christer och Jimmy Paladino var aktiva i.

Ett par år senare så befinner han sig tillbaka på kartbutiken vid Kungsgatan, där han letar bland kartorna med så många linjer som möjligt. Detta leder till att han helt plöstligt står med en karta över Ågesta, idag känt som Hundklubbsområdet.

Efter att ha breddat synen i området, och gjort det som var möjligt tillsammans med gänget som var aktiva där så ledde stegen tillbaka till kartbutiken. Varpå Kolartorp blir aktuellt.

En bidragade faktor till att Kolartorp blev populärt går nog lite i hand med att boulder hypen precis slog till. Klättergymmen började rikta sin fokus bort från ledklättingen och började bygga propra boulders, istället för att behålla den systemväggsstruktur som fanns tillgänglig.

Ok, än idag så finns det väldigt många blockklättrare som ännu inte tagit sig till Kolartorp, vad rekommenderar kocken?

I 5-registret så skulle jag säga Solsländan, samt Jungfrufärden eftersom att det är den första linjen som gjordes vid Stora väggen. Bland sexorna så är det Scaramanga och Hajen som gäller, även om jag inte gjort den sistnämnda. 7:or så är Moma väldigt populär, personligen så tycker jag att linjen John är en av de finaste linjerna som finns i skogen.

Men hur är det med ditt hjärtebarn Chilly Mazarin?

Helt klart. Det är en sann testpiece för de crimpstarka. Tycker det är lite tråkigt att det inte är så många som försöker den.

Helt seriöst, du hade lite mer 400 press på den utspritt över 2 år, vad var det som drev dig?

Det var någon som sa att den inte gick att göra, och då gav jag mig fan på att bevisa denne fel.

Det har tidigare nämnts att en boulderförare över Stockholm är aktuell, har du lust att utveckla det lite, varför behövs det en förare?

Det hela började med att vi, Påhlman och jag fick en fix ide på fyllan. Han behöver jämt hålla på med något för han kan inte sitta still, och jag tycker helt enkelt att det är på tiden att det kommer en över Stockholm. Mindre orter än Stockholm har ju tom förare. Främsta anledningen till att det behövs är ju för att områden tenderar till att glömmas bort, och då växer de igen. Sen så är det ju kul med själva dokumenteringen av områdena, alla klassiska linjer, historiebeskrivningarna etc.

Tanken är ju att så många som möjligt ska kunna bidra till föraren. Mikael Meyer och Jimmy Paladino samt alla andra gamla rävar som varit framme.

Det finns en hemsida som är på gång där man skall kunna lägga in sina bidrag, där vi kommer att ha fortlöpande information om utvecklingen av föraren. Tills dess så är det bloxc.com som gäller. Tanken är att vi ska försöka hinna sätta upp 100 nya linjer innan den går till tryck.
100 linjer? Finns det något kvar att utveckla i Stockholm?

Ja, det finns hur mycket som helst. Ågesta kommer att bli bättre än Kolartorp, finns mycket som inte nämnts. John satte nyligen upp 2 stycken 7C aretér. Finns för alla klätterstilar.

Mao så är det inte bara vertikala, och positiva linjer som finns i skogen, finns även något för plastkramarna som ligger och trycker på gymmen?

Där har vi just anledningen till att områden växer igen. Inomhusklättringen efterliknar inte den blockklättring som finns i tillgänglig i Stockholm. Det leder till att folk åker till ett område, inser att de suger, åker hem och bokar i bästa fall en resa till Albarracin eller Fontainebleau. Kollar man exempelvis på Antrebloc gymmet i Paris, som byggs det just Bleau liknande linjer. Skulle man göra så i Stockholm så skulle förmodligen det bidra till att en större andel människor tog sig ut.

Men för att svara på din fråga, så nej, det finns linjer i Ågesta som passar ett bredare målgrupp.

Nu är det inte helt obekant att du syns på något klättergym, något finns det väl ändå där för dig?

Inne funkar endast de gånger som väder eller tid inte erbjuder möjligheten att klättra ute. Men oftast så klättra jag kanske bara 5-6 linjer sen sitter jag bara och dricker kaffe och snackar skit med folk för att hänga med om vad folk har för sig. Helt ärligt så är styrketräning på ett skrotgym mer lockande än att klättra på ett plasthak, då får man i allafall en fullständig genomkörare av kroppen.

Visserligen så kommer jag nog att kanske klättra lite mer inomhus då jag vill känna mig starkare på de överhängande linjerna som finns tillgängliga i Stockholm. Men vi får se hur det blir med den saken, jag känner redan en markant ändring bara genom att jobba på överhängande linjer.

Vad är grejen då? Vad är det som lockar dig att fortsätta fixa så pass mycket ute som du ändå gör? Kort och konsist, hur fan pallar du?

Det har ändrats med åren, förut lockade det att utveckla ett helt område, känslan att göra en nytur är betydligt roligare än att repetera någon annans.Nu är siktet inställt på att hitta snygga linjer istället. Mer kvalite istället för kvantité. Helt ärligt så har jag borstat fram en hel del skit. För att citera Ludde Hagberg; ”det ser ut som att ni kört Operation Agent Orange med avlövningsmedlet”. Detta bara för att få en vägg snyggt borstat. Och då rensas en hel del skit fram.

Vad är det som gäller i Sverige, om du blickar bort från Stockholm?

Helt ärligt så har jag inte klättrat så mycket runtom i landet, men jag kan tänka mig att jag skulle tycka att Hönö har bäst bouldring i landet. Tyvärr så var inte vädret det bästa när jag besökte Kjugekull så jag hann inte få någon ordentlig uppfattning om det. Det ska dock besökas igen. Uppsala är verkligen bra också.

Vad saknas inom Stockholms klätterscen?

Framförallt så är det gemenskapen som saknas, folk hälsar knappt på varandra väl ute vid klipporna. Det är en sån tydlig segregering bland kretsarna. Det är jämt en massa snack om att viss information endast är tillgänglig för klubben för internbeundran. Det stämmer till viss del. Men folk verkar inte orka sluta upp med andra när det väl arrangeras större evenemang utomhus. Det är samma tappra skara som kommer.

Du som är ute och letar rätt på nya områden, vad har du för syn på Secret spots, är det inte lite beigt att hålla saker hemligt?

Ibland så väntar jag med att informera om att jag hittat en cool vägg med några linjer tills jag gjort det som passar mig. Finnas oftast några projekt kvar för dem som orkar ta sig ut. Det är en annan sak att ticka något och sen regga det på 8a.nu i just ’secret spot’. Det blir nästan lite töntigt att hålla på och jaga poäng när ingen vet vad man skickat.

Detta får en att tänka på det klassiska citatet; ”it’s not such a great thing being first, if nobody else is trying”

Nu finns det ju ändå en massa människor som inte använder sig av 8a.nu av diverse anledningar, men finns det någon klättrare i Sverige som du skulle vilja hålla koll på?

Christer Jansson helt klart. Sätter upp helt fantastiska linjer som få människor ens vet om. Säger vi så här, när man väl känner sig bekväm med klättringen i Kolartorp, så kan man börja kolla på vad han satt upp och försöka repetera dessa linjer.

Det bör nämnas att när Jansson gjorde FA:n på sprickan Janssons Frestelse så var han helt själv ute i skogen med 1 padda, slog in siffrorna 112 på mobilen och hade den tillgänglig utifall att något olyckligt skulle ske vid bestigningen.

Har du träffat någon som bidragit till din klätterstil?

Träffade Johnny Dawes när han höll föreläsningar i Stockholm, och fick möjligheten att klättra tillsammans med honom. Då beskrev han de 3 nivårerna av en bestigning;
Den första är när man väl visualiserat sig göra en linje, den andra är när man väl gjort den och står på toppen, och den tredje är när man repeterat linjen så pass många gånger att man gjort den helt perfekt.

Beskriv ett roligt ögonblick.

Vi var ett gäng i Fontan ett par år sen och jag traskade om i Bas Cuvier och sen hittade jag Forge linjen. Samtidigt som jag började packa upp mina grejer så ilsknade några italienare till som höll på med La Rhume Folie. Förstörde deras fokus eller något. Forge i sig var helt omöjlig tyckte jag när jag kände på den, Henrik Sennelöv var med också, men han stack och testade någon annan linje. När jag väl jobbat in den lite och närmade mig toppen så började det småregna lite. När jag befinner mig vid cruxmovet så märker jag helt plötsligt alla står och hejar på mig, inklusive de arga italiernarna. Fick en ordentlig boost av det och lyckades ta juggen på toppen. Väl på toppen så började det spöregna så jag hade inte haft något mer försök.

Ali Kraufvelin
Peak District, april 2008