Die zwergnase

Under ett kort pass på KV häromdagen aktualiserades två gamla favoritämnen: snoppar och grader. I omklädningsrummet stod det en yngling och i bara kallingar och kliade på sin lilla zwergnase samtidigt som han förde en konversation om de olika gymmens för- och nackdelar. I gott och väl tio sekunder stod han där och reallokerade sina genitaler innan han tog på sig shorts och åter förde ner handen till den varma kalsongtryggheten. Och såg oerhört bekväm ut i situationen. Hans kompis verkade inte heller så värst oavslapnad. Imponerande av båda. Det förföll som om ingen av vederbörande såg något onaturligt i situationen. Jag pinnade ut och funderade en kort men obehaglig stund på det hela.

Lite senare hörde jag en kille som inte kom upp för en röd säga att ”den här är ju nästan Karbin-hård”. Om vi ska gå in på den populära metoden att genom diktat definiera rätt och fel i klättringen, konstaterar vi att grader eller points* är det centrala. Formulera om “if you want a friend, get a dog” med valfri klyscha som social gemenskap, ”läget”, naturupplevelse, frihet, inre frid, zen etc. Huuuuh. Det är troféerna vi vill åt, ingen slump att det finns både Big four och Big five i Rempart. Men så har vi den där förhatliga deflationen som tagit sitt grepp om stadens gym. Efter en kort diskussion med KPI-folket fastslogs det att insatsen är real medan graden är nominell. I den verkliga världen vill man ju varken ha särskilt mycket av inflation och i synnerhet inte deflation, även om du som privatperson skulle kunna argumentera för att det för ögonblicket är ganska schysst om allt blir lite billigare. Men det som händer i klättervälden nära dig är att all din reala kraft går åt helvete på en sketen liten lök. Är det någon som ens orkar lägga energi på att hetsa upp sig över att världseliten blåser upp graderna lite väl mycket när du har en ledbyggare på hemmaplan som dagligen dunkar upp en fet rulle färgglad tejp i ditt ansikte? Som regelbundet återkommande gästspelare på Karbins banor kan jag tänka mig att några av er har ett och annat att säga mig.

Någon har sagt att en svart ska vara max 6c+. På K2 händer det inte sällan att jag i godan ro värmer upp procedurenligt på blått blått blått och så några röda. För att lägga lite skön finish på uppvärmningen hoppar jag på någon svart. Intet ont anande sharmaliseras uppvärmningen plötsligt med ett desperat kroppsspänningsluggande mellan obefintliga sloopers. Kampen mot det förnedrande av att inte klara sitt ”uppvärmningsproblem” styrs helt och hållet av förmågan att behålla mynningarnas intakthet när hela bålstyrkan belastas till sitt yttersta. Förvisso ett bra problem men associationerna går mer mot The Vice än till la Joker.

Än sen, kanske ni invänder, det är ju bara en färg! Nej, det är mer än så. Även om du är medveten om att det är tufft graderat, så är det ändå demoraliserande att behöva harva under sin upplevda nivå. Och vice versa: det är alltid uppfriskande att klara av att boxa lite ovanför sin viktklass. Vi kanske inte behöver dra det till ytterligheterna men på den gamla goda tiden brukade man säga att färgerna var hämtade från cirklarna i Font. Översättningen mellan Bas Cuvier och inomhusgym kanske inte är den lättaste att göra, därför brukar det generellt sägas att blå=4, röd=5, svart=6 och att vit fyller på upp till och med 7b+ där grå/grön tar över.
Är vi där just nu? Inte riktigt men vi blir i alla fall starka av det.

Många ord för att säga ganska lite.