En oväntad påminnelse

När man kliver ut ur dörren och påbörjar den korta promenaden mot tricken för att helt plötsligt känner kyla, som sakta kryper sig innanför de tunna plaggen som man ansåg räcka när man såg solen skina genom den smutsiga fönster rutorna. Då vet man att hösten är på ingång. Nu börjar säsongen.

Klättring är inget som utövas sedan resan i somras. Några obligatoriska träningstillfällena har enbart ökat medvetenheten om att tillfällena är för få, samt för oorganiserade. Men det är väl vitsen, man ska klättra när man känner för det, samt när man anser att det är kul. Eller?

Självgranskning varvas med rehabilitering, återigen. Denna gång är det ett knä som tagit stryk av högbollarna som lockade mig så mycket i Sydafrika. Möjligen kan det vara en kombination av allt annat jox som man intresserat sig för också.

Nåväl. Vi har än till synes ett fungerande sjukvårdsystem i Moder Svea. Får se vad räddningspatrullen hittar. Några knäböj och en avhållsamhet från högbollarna borde hjälpa i slutänden.

När man väl kommer igång efter sommaruppehållet så sköljs man över med förnedring. Åtminstone känns det så. Här trodde man att man var i form, men icke. Inte klättermässigt. Är det möjligt att känna pump efter 7 moves?

Än en gång så står man där, som ett blåbär. Hur var det man gjorde nu igen? Höger fot dit, vänster arm hit. Twister någon? Jag vill ju bara upp, helst nu.

Känslan av att behöva börja om tär mer på själen mer än fingertopparna när man väl lyckats hitta hemma och summerar sitt session. Utvecklande? Knappast. Möjligen om man föreläser alternativ livsskådning för uttråkade nyskilda förortsmammor från håla.

“Du måste ta det första steget, inget kommer gratis i livet” - Pastorn.

Något som däremot kommer gratis i livet är påminnelser. Ibland må de vara oönskade sådana. Men när de väl medför något gott, så kan man inte annat än le.

I Rocklands så kickade jag sönder ett steg på In between dreams. Dessa steg letade jag efter i minst 15 minuter, innan jag gav upp och trodde att de hade pulveriserats till intet. Hade blivit ett fint minne att ha stående i bokhyllan.

Under videogranskiningen av bestigningen så ser jag hur Peter plockar upp dessa stenar och lägger ner dem i min kritpåse. “En liten present” riktar han mot Lotta som filmade.

Än idag ligger dessa stenar kvar i kritpåsen, som en påminnelse över att man faktiskt kan lyckas även när man är trött och känner sig klen, som jag tidigare gjorde den dagen.

När jag idag stoppar ner händerna i kritpåsen och förbereder mig, så känner jag stenarna. Oavsett hur långt det än må kännas tills man kommit över kullen så hinner man tänka. Nu ska jag ha kul.