Jag åt min lunch på en parkbänk invid en skola idag. En grupp pojkar i åttaårsåldern sprang omkring och lekte.
-Ska vi kolla vem som har längst stånd? utbrast plötsligt en av pojkarna.
Vår lunchkonversation tystnade och uppmärksamheten riktades mot gossarna som nu hade format en liten ring. Samtliga med båda händerna i skrevhöjd.
-Ian har längst! Ian har längst! började en skandera och snart föll alla in i sången.
IAN HAR LÄNGST! IAN HAR LÄNGST! IAN HAR LÄNGST! IAN HAR LÄNGST!
Typsikt östermalmskids. Om några år kommer gruppdynamiken vara densamma men lekarna snäppet mer avancerade när de förflyttats från Gustav Adolfs parken till Lundsbergs elevhem.
Inte varje dag som man får en nära-snopp-upplevelse på lunchen ( ...i alla fall inte en masse). Apropå nära-snopp-upplevelse kan vi inleda helgens hedonistiska förlustelser med att njuta av D'angelos blotta uppenbarelse.
Kameran jobbar sig långsamt ner över den muskulära torson, girar retligt undan och stannar vid de pulserande magmusklerna precis precis när man tycker sig ana ett litet hårstrå i nedre bildkant... njut! Snart tid för svalkande öl
1 kommentar:
Var den lilla lunchhistorien egentligen en metafor för 8a.nu?
Skicka en kommentar