Årliga uteliggarträffen i Kjugekull

- Är du uteliggare?
- ...?!?

Frågan repeteras av en äldre herre som helt missat paddornas ändamål.

- Är du uteliggare?
- Nej, är du?

Varpå herrn medger att han inte förstår vad det är för något som Peter går omkring och släpar på.

Precis som alla de andra 100 personerna som hittat till Kjugekull denna solfyllda påskhelg. Vädret var det sista man kunde klaga på, möjligen att det var aningens varmt till och från på några linjer som nyligen antecknas ner på projektlistan.

Det göttigaste schysstaste är att man träffar så många vänner och bekanta på ett och samma ställe som man egentligen borde stöta på oftare på hemmaplan. Inte helt fel att få träffa personer som man hört så mycket om och få en guidad tur bland dessa oändliga block.

Kjugekull har jag aldrig fått någon riktig uppfattning om. Detta blev min andra gång till ”Nordens bästa bouldering”. Den första gången slutade i misär, läs regn.

Med ett gäng lokals och en våghalsig Lill-Erik så ändrades min syn på Kjugekull från en rivig grushög till en mentalt lekpark, där både tålamod, vilja, och hud sätts på prov.

Att en vecka träningsläger i Peak samt Yorkshire skulle komma till nytta i Kjuge var möjligen naivt att tro. Kjuge är tekniskt, men samtidigt väldigt fysiskt. En kombination som kan erbjuda fin klättring, om man bara tar sig tid till att acklimatisera sig. Vilket jag inte gjorde.

Den gamla Bleau inställningen kastades ut i skogen som ett bananskal efter några press på Huggsexa. När kroppen väl bekräftat att den inte riktigt hade koll på läget så blev det att sätta skallen på prov i stället när Harald trevligt presenterade Hjälten för mig och Lill-Erik strax efter att han visat sig ha ett stark huvud och repterat Ett långfinger åt döden.

Erik gled även upp för Hjälten med mindre ansträngning efter att jag tagit en susare ner i blockhavet och lämnat två Kalmarbröder inklusive en Sydde undrande över hur långt fallet egentligen var. De övriga försöken resulterade med att crimparna smulades sönder under mina blodiga fingrar och gav mig tid att tänka på mitt liv när jag återigen befann mig i luften på väg ner mot den erkännande förnedringen på marken. Nästa gång, med bättre hud, så borde den sitta.

Photo: Carl-Ola Boström

En lagom linje som inte kräver lika mycket hud.

Att Kjugekull passerat ett generationsskifte har inte passerat många obemärkt. Nya linjer sätts upp med jämna mellanrum, och nya talanger visar att saker och ting inte är omöjliga. De projekt som det arbetas på just nu är helt sjuka, och skulle verkligen förtjäna att få sig en bild på framsidan av en internationell klättertidning.

Vi tar en titt på en av Sveriges meste klättrare som återigen tillför skogen med en hård linje.

Det känns lite tråkigt att bouldersäsongen börjar gå mot sitt slut här hemma i Sverige iom de ökande tempraturerna. Det skulle verkligen vara trevligt att åka tillbaka till Kjuge inom en snar framtid och få knyta igen påsen på de linjer som det offrades så hud på.