NK + NKB2

Stefan går på vatten just nu och det löjliga är att han knappt klättrar något alls. Om vi skulle ta Syddes moveantal den senaste månaden skulle vi fråga oss om det verkligen var en klättrare som vi jämförde med. Nu tillhör duracellkaninen Sydde den ena extremen och le Stef är vid dess antipod. Le Stefs nya problem i Nacka kvarn till vänster om UF kallas inte längre Hubs projekt utan går under benämningen Wild style och är troligtvis i samma gradspann som sin granne.





Carl-Ola har nått till Stockholm på sin lilla rundtur. Imponerande flash av Moonlander. Lika imponerande som Bosmas fortsatta krökning av statistiken genom att addera en sittstart till Armstrong. Statistikt sett börjar det nu se löjligt ut. Säkert 30 8b i Stockholm och bara några enstaka i resten av landet. Har stockholmarna lärt sig hemligheten av schweizarna? Schweiz har ju som bekant sjukt många fler hårda problem än slovakerna. Ja, jävlar! Och här sitter man med tanter och farbröder på DDR-parkbänken när alla andra ungar får leka i karusellen.

How does it feel?

Jag åt min lunch på en parkbänk invid en skola idag. En grupp pojkar i åttaårsåldern sprang omkring och lekte.

-Ska vi kolla vem som har längst stånd? utbrast plötsligt en av pojkarna.

Vår lunchkonversation tystnade och uppmärksamheten riktades mot gossarna som nu hade format en liten ring. Samtliga med båda händerna i skrevhöjd.

-Ian har längst! Ian har längst! började en skandera och snart föll alla in i sången.

IAN HAR LÄNGST! IAN HAR LÄNGST! IAN HAR LÄNGST! IAN HAR LÄNGST!

Typsikt östermalmskids. Om några år kommer gruppdynamiken vara densamma men lekarna snäppet mer avancerade när de förflyttats från Gustav Adolfs parken till Lundsbergs elevhem.

Inte varje dag som man får en nära-snopp-upplevelse på lunchen ( ...i alla fall inte en masse). Apropå nära-snopp-upplevelse kan vi inleda helgens hedonistiska förlustelser med att njuta av D'angelos blotta uppenbarelse.

D'Angelo - Untitled (How Does It Feel)
Uploaded by loustick

Kameran jobbar sig långsamt ner över den muskulära torson, girar retligt undan och stannar vid de pulserande magmusklerna precis precis när man tycker sig ana ett litet hårstrå i nedre bildkant... njut! Snart tid för svalkande öl

Letters from Spinoza

Hello everybody!

It’s me again! Your all-time favorite climbing philosopher. I’ve been thinking a lot lately. Oh yes, I have. This week about the hard and difficult matter of grading. It is a tricky one but this time I’ve come up with an astonishing finding. Well, yes it’s true. The outcome is really outstanding: Grading is truly and utterly sick. Listen to this!

There are mainly two ways to grade a climb.

1. Facts
2. Feelings

After some hard and long thinkenings I realized that facts are superior than feelings. In fact, feelings are just silly – it’s just feelings! Compared to hard facts feelings are nothing. It’s so stupid. There are actually people using their feelings while grading!

You know those people who walk around the place with their bluetooth headseats? And, you know the way you look at them and think “twat”? Well “Feelers” is the climbing worlds equivalent of those people. Someone forged by the unholy union between Phil Collins and Genisis, squeezed into the world through the septic bottoms of Satan himself. A “Feeler” out-twats a billion wearers of bluetooth headsets. You see? This is why feeling is wrong while grading a climb. You shall just use facts.

That’s the kind of analogy that I know keeps you coming back for more, readers. I know you like it. I know I do, too. Next week I’ll present some astonishing news about my fantastic click-rate and other incredible world-records. That’s the kind of news that I know keeps you coming back for more.

Yours truly,

Bruno Spinoza

Bärsta Boulder Challenge

Säkert tröttnade du på Focksta efter det n:te besöket för våren i lördags.

Uppsala klätterklubb bjuder på en lösning för dig som vill se något nytt och samtidigt samla lite fräscha poäng och kanske få FA-hetsa lite och på köpet få lite socialt umgänge och...

Här är inbjudan:

BBC - Bärsta Boulder Challenge Uppsala Klätterklubb bjuder in till Bouldertävling! Platsen är det nyetablerade området Lilla Bärsta (se karta). Tävlingen startar kl 11 och håller på i 4 timmar. Varje deltagare får en karta över området och ett scorecard. Reglerna är förhållandevis enkla. Tillåtna hjälpmedel är klätterskor, krita, vilja och muskler! Den som klarat flest/hårdast problem när tiden gått ut vinner. Ta med egna paddor!
Ett antal nya problem kommer att ha borstats upp inför tävlingen för att ge lite nya utmaningar.
Tävlingen går av stapeln söndagen den 26:e april kl 11.

Mera Uppsala

I helgen åkte vi två gånger till Uppsala. Som vanligt fick jag sitta i utvisningsbåset med mitt sargade finger men det blev tid till lite fruktlös rekning. Ricky Chubby Hubby plockade upp mig i sin nya bil som han fått av Julian.



Hubs visade stolt upp sitt stora sparkapital som han fått ärva från Julian.




Utöver enorma mängder pant var bilen späckad med massa lyxiga extras. Ett fett Cassette deck, en fungerande dörr på passagerarsidan och schyssta möjligheter att kvarta i baksätet.




Första pit-stop blev Skansberget där Hubby raskt betade av Blanka ss och Shout it out loud på första. På Skansberget hittade vi ett gäng vilsna fd Karbin kids, Steffo och Steklund. Steffo hade som vanligt med sig sitt allra bästa temperament och lärde oss hundra nya språkliga varianter på det manliga könsorganet och dess beståndsdelar. Fascinerande! Skulle det inte vara intressant ur ett semantiskt, lexikologiskt och psykolingvistiskt perspektiv att para ihop Tannenbaum, en Perminator och Fredrik Andersson i en riktigt frustrerande bouldersession? En riktig melting-pot och guldrgruva för det svenska språket.

Nåväl, hela hopen hamnade så småningom vid Svälthammaren där Hubby satte upp Jail Break 8a.



Skansberget repriserades på söndagen. Sydde fick komma upp för Shout it out loud innan vi fortsatte till en ny sten i proximiteterna till Focksta.









En halvok arete, ett hårt projekt och diverse annat.

Skansberget

Utflykt till Uppsala i morgon, igen. Uppsalabouldringen har varit extra pooulär den här våren. Besök från storstan, varje helg.

Steklund har klippt ihop en liten film från Skansberget. Eftersom DDR är allmänt tårtiga när det gäller datasystem har jag inte längre flash(den version man behöver för allt i dag 2009) så jag vet inte riktigt vad det är jag lägger upp. Men det är ju Steklund. Och som vanligt när det gäller Steklund så arbetar han alltid med kvalitet.


Good times from stefan eklund on Vimeo.

Nytt i Nacka

Rastlösheten sitter ganska djupt rotad i kroppen. Ett klätterfritt liv kan kännas ganska påfrestande, i synnerhet när säsongen är i full blom. Det kan inte bli bättre förhållanden än så här. Från nu och framåt gå det långsamt utför - medan temperaturen makligt jobbar sig uppåt lämnar mygglarverna sina smutsiga gölar för att förgylla vår tillvaro ute vid klipporna. Klockan slår tolv och jag sitter fast i t-banan samtidigt som festen pågår någon annanstans.

Den unge Jocke fick hjälp av evigt unga(?) farbröderna Tannerskog och Sydstrand att masa sig upp för Lapsilainens sittstart i går. Nacka kvarn är verkligen inget inbjudande ställe men bouldringen håller ändå förvånansvärt hög nivå. Sydde lyckades enkelt få till Lapsis ståstart. Gårdagkvällens stora knall var Le Stefs rykande färska Ultimate Fighting alldeles till vänster om Lapsilainen. Ett stort kapitel för Le Stef som avslutar sitt nioåriga projekt. Naturligtvis handlar det inte om nio års kontinuerligt arbete utan några försök då och då . Kul för honom och kul för oss alla andra. Grad? Det glömde jag helt bort men gissningsvis fiser den inte i 7c+-träsket. Sydde talar om 8:or.

Och så ska vi inte glömma bort att gratulera Anja HodaNN som är tillbaka efter sin freak knife accident. Angående skadan är hon i gott sällskap. Kalle Kula hackade också av en sena i handen med sin Zwilling under en matlagningssession, Canizares missade VM efter en incident med parfymflaskan och John Smoltz brände sig på strykjärnet när han strök skjortan han hade på sig.

Skickandet fortsätter både till höger och vänster. Perminator var på Åland och massade sig upp för Dodo, hela vägen med röva i backen (hm, det där lät konstigt men ni fattar). Steklund som slutat regga på 8a kommer att få en spårsändare inopererad i armvecket för att vi ska kunna följa hans framfart - nu är det excel som gäller. Vad vi vet kom även han upp för The Office under den gångna påsken. Apropå 8a-reggandet har ju Sydde börjat igen.

Vi avrundar med att ta en titt på ytterligare ett svenskt bidrag till problemfloran i Font. Rumsrent namn till skillnad från de tidigare bidragen.

Årliga uteliggarträffen i Kjugekull

- Är du uteliggare?
- ...?!?

Frågan repeteras av en äldre herre som helt missat paddornas ändamål.

- Är du uteliggare?
- Nej, är du?

Varpå herrn medger att han inte förstår vad det är för något som Peter går omkring och släpar på.

Precis som alla de andra 100 personerna som hittat till Kjugekull denna solfyllda påskhelg. Vädret var det sista man kunde klaga på, möjligen att det var aningens varmt till och från på några linjer som nyligen antecknas ner på projektlistan.

Det göttigaste schysstaste är att man träffar så många vänner och bekanta på ett och samma ställe som man egentligen borde stöta på oftare på hemmaplan. Inte helt fel att få träffa personer som man hört så mycket om och få en guidad tur bland dessa oändliga block.

Kjugekull har jag aldrig fått någon riktig uppfattning om. Detta blev min andra gång till ”Nordens bästa bouldering”. Den första gången slutade i misär, läs regn.

Med ett gäng lokals och en våghalsig Lill-Erik så ändrades min syn på Kjugekull från en rivig grushög till en mentalt lekpark, där både tålamod, vilja, och hud sätts på prov.

Att en vecka träningsläger i Peak samt Yorkshire skulle komma till nytta i Kjuge var möjligen naivt att tro. Kjuge är tekniskt, men samtidigt väldigt fysiskt. En kombination som kan erbjuda fin klättring, om man bara tar sig tid till att acklimatisera sig. Vilket jag inte gjorde.

Den gamla Bleau inställningen kastades ut i skogen som ett bananskal efter några press på Huggsexa. När kroppen väl bekräftat att den inte riktigt hade koll på läget så blev det att sätta skallen på prov i stället när Harald trevligt presenterade Hjälten för mig och Lill-Erik strax efter att han visat sig ha ett stark huvud och repterat Ett långfinger åt döden.

Erik gled även upp för Hjälten med mindre ansträngning efter att jag tagit en susare ner i blockhavet och lämnat två Kalmarbröder inklusive en Sydde undrande över hur långt fallet egentligen var. De övriga försöken resulterade med att crimparna smulades sönder under mina blodiga fingrar och gav mig tid att tänka på mitt liv när jag återigen befann mig i luften på väg ner mot den erkännande förnedringen på marken. Nästa gång, med bättre hud, så borde den sitta.

Photo: Carl-Ola Boström

En lagom linje som inte kräver lika mycket hud.

Att Kjugekull passerat ett generationsskifte har inte passerat många obemärkt. Nya linjer sätts upp med jämna mellanrum, och nya talanger visar att saker och ting inte är omöjliga. De projekt som det arbetas på just nu är helt sjuka, och skulle verkligen förtjäna att få sig en bild på framsidan av en internationell klättertidning.

Vi tar en titt på en av Sveriges meste klättrare som återigen tillför skogen med en hård linje.

Det känns lite tråkigt att bouldersäsongen börjar gå mot sitt slut här hemma i Sverige iom de ökande tempraturerna. Det skulle verkligen vara trevligt att åka tillbaka till Kjuge inom en snar framtid och få knyta igen påsen på de linjer som det offrades så hud på.

Ett par tråkiga rader om tråkiga ämnen...

Förra deltävlingen av Sverigecupen lockade inte många och den sedvanliga diskussionen på 8a.nu sköt fart mellan de sedvanliga personerna. Ganska ointressant egentligen om det inte vore för att alla helt och hållet missar målet. För det första är det Västervik som historiskt har de sämsta deltagarantalen och för det andra så har utomhussäsongen kickat i gång på allvar.

Carl-Ola var i närheten av Västervik förra helgen. Vad gjorde han? Jo, ett helt gäng schyssta problem i Järnforsen. Ska vi inte ha utomhustävlingar istället med à la SBO, BBB och liknande i något av våra större boulderområden. Det beror ju lite på vad syftet är med tävlandet. Om inriktningen är att man ska träffas och ha trevligt som på SBO så går ju det bra naturligtvis. Men det är ju naturligtvis helt galet ur ett regelrätt tävlingsperspektiv. Hur ska man kunna konkurrera med någon som regelbundet besöker ett område och har varenda problem grundligt inpräntat i synapserna?

En metod att öka tävlingsdeltagande är att pusha på storstadsklubbarna att arrangera fler tävlingar och se till att de flesta tävlingar hålls när utomhusförhållandena är som sämst. Både i Stockholm och Göteborg finns det ordentligt underlag att fylla ut och även upp i resultatlistorna. Tävlingar på mindre orter drar generellt färre deltagare.

Kul att man bryr sig om saker som man egentligen inte bryr sig om.

---

När vi ändå är inne på tävlingar kan vi studera ett stycke genitalisk genialisk planering:

"Inbjudna till nästa Bosön läger 17/4: Matilda Söderlund, Geir Söderin, Anja Hodan, Daniel Andersson, Joakim Berglund.
18-19/4 Träningsläger i Göteborg för Senioe, Junioe, Lead och Boulder.”

Läger på Bosön(som för övrigt har fler deltagare än de listade) den 17/4
Träningsläger i Göteborg de följande två dagarna. Det finns säkert någon bra förklaring men spontant undrar man ju lite hur man har tänkt egentligen? Är det inte bättre att ha ett träningsläger i Stockholm än att låta folk göra dagsturer från Götet till Stockholm och sen skicka ner stockholmare till Götet.

---

Bosma har piskat upp en shitstorm genom att ofint nog säga rakt ut det som det sedan ett bra tag tillbaka har viskats om i Fockstakretsen. Ryktet om att det skulle vara stifft i Göteborg är betydligt överdrivet. Eftersom det hela naturligtvis är en enormt tråkig diskussion att föra offentligt har vi låtit det vara fram tills nu. Den är tråkig för att den kommer att leda till en helt meningslös Stockholm kontra Göteborg-diskussion. Den är tråkig för att den ofrånkomligt kommer att leda till att väcka 8a.nus lillebrorskomplex gentemot Stockholm, vilket det har gjort. Och det är extremt tråkigt, oavsett om man försöker lätta upp det hela med smileys.

Egentligen gör Bosma inget fel när han uttrycker sin åsikt men i den rådande kontexten känns det lite onödigt hårt.

Lördag i Focksta

Mycket att skriva om. Lite tid att leka med. Lite fingrar att skriva med. Liten hjärna att tänka med. Inga optimala förutsättningar men det är väl som livet i övrigt. Så länge lillfingret ligger i mitella kommer det textmässiga innehållet på bloggen vara något stukat. Vi lovar att återkomma med superintressanta inlägg om skadan och en intervju med kirurgen. Wohooo! Spännande…

Libby på en av sina två sends på Candyman


Jag får följa med ut i alla fall. Focksta var den stora destinationen i helgen.

Utan tvekan.


Sydde lyckades komma upp för den imponerande Watchtower på Svälthammaren. Dyl och Scott hade gjort det redan tidigare. Sydde och Crell la till en urtoppning till Captain Bringdown. Katrin hade en fin dag och vågade sig upp för både Candyman och Lust. Steklund och jag rekade fram en dunderlinje och en bra linje. Steklund passade även på att repetera det mycket anonyma problemet Fultjack långt långt bakom Söderängarna.

Katrin skickar Lust all världens väg

Tankar om scorecardbeteenden, bouldertävlingar och grader i gbg får vänta tills fingertopparna kan valsa igen.

Le Stef

Stefan har haft några fina dagar i Font. Efter en hyfsat trög start har det lossnat. Förra veckan letade vi oss upp till UBIK. Ett av det moderna Fonts nya klassiker. Hur frustrerande takten klättra-en-vila-en kan kännas så har det onekligen givit resultat.



Förberedelser är viktiga. Östtysken till höger i bild mäter signalstyrka, Stefan spanar in Björkbarkborren. Foto: Katrin


Stefan sänder UBIK. Foto: Katrin

Två dagar senare var det dags för Opium. Och idag kom han upp för det mäktiga taket i Rocher Gréau.

Mannen i högerkanten kortade ner sin projektlista efter gårdagens besök till Pivot.

Riktigt imponerande av LeStef, nästan så att man börjar tänka på Hubertus storhetstid innan armbågarna gav vika.