Hänt i veckan

Innan vi ger oss i kast med veckans väsentligheter gör vi en liten tour d´horizon och spanar in vad som faktiskt har hänt här i klättervärlden.
Till att börja med måste vi ta och gratulera Karbin-Steffo till att ha klättrat sina drömmars problem The Vitruvian man i Chironico. Problemet har allt som Steffo drömmer om: grytkaraktär, slutmantel i höfthöjd och graderad 7c. Det blir inte så mycket bättre än så här om man har den där läggningen. Möjligtvis skulle det då vara Kendo uppe på Mont pivot. När vi ändå är inne på Schweiz rakade Steklund och Flamman av ett gäng hårdare problem. Fake pamplemousse, Le pillier, The arete with the pocket och Komilator för att nämna några. Jag är osäker på om Flamman gjorde det förstnämnda och det sistnämnda har han ju gjort förr.

Steffo

Om vi istället riktar blicken mot hemmaplan börjar vi med att gratulera Sydde till en fin bestigning av Enigma. Hemligheten för att lyckas den här gången var att ta till Brunos specialknep: Daniels vänstra Boldrini apache. Täckta med gummi och helt raka. De fungerade perfekt. Han misströstade med sina Solution när han fick det gyllene erbjudandet av Danne. En minut senare stod han på toppen av problemet. Grattis! Du har verkligen jobbat hårt för det här. Duracellkaninen Cosmo frustrerade på Enigma men kan trösta sig med att ha gjort en sällsynt repetition av Bastard förra fredagen.

En kort post om Grandelius

Grande Grandelius.

Just nu gillar vi verkligen blandning av hög och lågupplöst i Sverige.

Top gun

Woijchec tog sin feta amsterdamstuss över Moonlander assis. Inte illa pinkat av en snubbe som så sent som förra veckan var i riktigt dålig form enligt Felix. Dålig form tar sig olika uttryck lite beroende på vilken fallhöjd man har. Cosmos dippar ligger naturligtvis många nivåer över de flestas toppar. Daniel Andersson ville inte vara sämre och värmde upp med Enigma inför en imponerad publik. Hemligheten låg tydligen i skorna. Tack för lånet förresten. De satt som en smäck i söndags. Olof körde sin sedvanliga ’Det här går aldrig’-rutin på sittstarten innan det faktiskt såg ganska så bra ut. Gissar på att Peter och Sydde är sugna. Även ståstarten är en liten pärla i sig. Ryde knep dagens sista bestigning innan tövattnet stoppade festligheterna.

Inte dabba nu!

Några som håller sig undan vårvädret här hemma är karbin-boysen som jobbar på beach-11 nere i soliga Tessin. Det går ganska bra vad vi hört. Steklund har betat av både Komilator och Le pillier. Det sistnämnda har nog den allra skönaste sittstarten i världen. Finns det några andra som är så anala på att starta lågt som schweizers och amerikaners?

I lördags när vi skulle köra en sen lite session på Koblocket dök det plötsligt upp tre avslappnade snubbar. Eller två, Maverick Emil cabbade ner direkt när han såg kameran.

Till onanistens försvar

En del klättrare verkar ha komplex över att då och då ta sig en skön runk. Inget konstigt med det eftersom vi har millennier av religiösa normer inpräntade i våra hjärnor. Men som en man av min tid kan jag ändå inte undgå att undra om det inte är lite smått viktorianskt att hålla på att förknippa onani med fenomen som du ringaktar? Nuförtiden när alla är rika, sett ur ett globalt perspektiv, har kampen om överlevnad övergått till att maximera vårt njutande.

Det mesta i det här samhället handlar om att maxa myset och ha det så skönt som möjligt. Ta en sväng ut i den stora bloggvärlden och du kommer gå vilse i skog av sinnesstimuli. Det handlar om vin, hemproppade korvar, kaffebönor, surdegsbröd, semlor och så vidare i all sinnrik oändlighet (säg mig, går du igång på orden hemvevad och bea?), allt för att nå kulinariskt orgiastiska nivåer. Vad har vi mera? Spotify, chokladhealing, spabehandlingar, Yasuragi och fredagsmys; vi är så upptagna av att smeka våra sinnen medhårs att vi helt och hållet glömmer bort att en egenhändig herdestund är det holistiska kittet som saknas för att tångbadet på Hasseludden ska fogas samman med en champagne- och lakritsprovning på Vin & Sprithistoriska till det sinnenas nirvana som vi så hett eftertraktar.

Av någon anledning har jag fått för mig att det mest är apartheid-traddare som är ute efter att pinka in lite större revir. Jag har säkert, som så oftast, fel men det är ju alltid en trygg tanke att falla tillbaka på.

Benjamin Linné Ryn citerar Ekehed:

”"Att jaga grader är som att runka" sa Rikard Ekehed till mig för ett tag sen. Det är helt rätt, man jobbar, sen är det gött i typ 5 sek, sen är det över, och så är det bara att börja jobba/jaga igen. Tyvärr blir du blir aldrig nöjd, du kommer aldrig klättra tillräckligt hårt. Dessutom måste folk fatta att det inte finns något objektivt som en 8a eller 5a, det är ju bara en jävla föreställning. Tuff Shit.”

Men, de där euforiska 5 sekunderna när adrenalinet sjunger högt i ditt blod kanske gör alla de där dagarna värda? Det hänger ju lite på hur man är funtad som person men för många är det så livet ser ut. En del är zen, andra inte. En del gillar ’vägen’, andra inte.


Vi avslutar med några axplock från nätet och det är mer eller mindre variationer kring samma tema.

Sport climbing in patagonia is like masturbating in a whore house

Bouldering at the Gunks is like masturbating in a brothel

Hallå? Som att det vore att föredra att umgås med prostituerade.

Bouldering is like masturbation: not as good as the real thing but you don't need to worry about your protection

Top roping is like masturbation…it will satisfy the urge when you can’t get the real thing

Visst blir det tradigt i längden?

Visst blir det tradigt i längden?

Visst blir det tradigt i längden?

etc.

Utvecklas 2011

Igår kväll fick jag nys om Utvecklas 2011 programmet.

"Vi har valt ut två personer - en kille och en tjej - som är beredda att fokuserat träna klättring 4 pass i veckan enligt ett individuellt utformat träningsprogram mars till december 2011."

Som hastigast. 2 personer med minimal erfarenhet av klättring ska på 9 månader ta sig upp för 7a med hjälp av 4 tränare. Nu råkar det inte vara vilka tränare som helst.

Utöver det att det ska bli spännande att följa deras utveckling, så är det trevlig läsning av kandidaterna. Önskar dem lycka till.

Och till alla som behöver gratis träningstips, så rekommenderas sidan som bra referens material. Kanske inte just för Dig! Men en vän?

Pip pip

I vår strävan för att hålla er läsare uppdaterade med de senaste sändsen, etc, så har TBS efter 4 års bloggande börjat tweeta.

Nu behöver ni inte längre vänta på att vi ska skriva något halv miserabelt inlägg om vår senaste trip till Focksta.

Kändes som att vi var tvungna att styra upp det innan Håkan Juholt regga sitt. Annars är man inte down with the kidz. #teamTBS #winning

Robo 30

Lagom till att herr Dahlberg fyller 30, så levererar Jonas Paulsson hans bestigning av Gaia, E8 6c. (~7b+) i en vacker förpackning.

Grattis på födelsedagen Robin, och grattis till en bra tick.

Gaia Robin Dahlberg from Jonas Paulsson on Vimeo.

Vårens lista

Utesäsongen börjar så smått ta fart. Jag har noterat en viss oroväckande bekvämlighet i mitt klättrande de senaste åren. Om vi bortser från tusenmilafärden över Ågestas snötäckta ängar för ett par veckor sedan, har jag på tryggt avstånd iakttagit de andras första trevande steg ute vid blocken. Trevande är kanske en underdrift med tanke på den ansträngning som krävs för att forcera snömassorna som fortfarande fyller skogarna. Det är jävligt råddigt att bouldra när det är snö exakt överallt utom just på de bitar av stenen där jag tänkt hålla. Av och på med skorna så fort man inte klättrar och garanterad snödrivekratning när man visslar av kruxet. Fråga Olof vad som hände borta på Wild thing, skrock skrock… Kanske är jag lite mätt på klättringen i närområdet också. Kanske lite mätt på klättring i allmänhet. Ja, eller inte mätt – bara inte sådär vrålhungrig som jag brukar vara så här års. Suget kommer, det är till och med antågande. Nästa helg då måste det nog bli en vända till Smörhålet och kanske något annat närmare lokus. Listor är alltid bra för att sparka igång sig själv. Förra årets lista duger bra i år också, några punkter är borta men de som är kvar går ju definitivt att återvinna den här våren:

Uppsala
Fibyareten + ett annat problem på andra sidan bäcken
Väggproblem i kaoset
Sittstart till Watchtower
Alliansen
Skansbergsproblemen, har fortfarande inte klättrat där.
Åloppe

Stockholm
Verve
Bastard ss
Wild style


Det gäller att lägga ribban högt, då sliper jag riva när jag glider under den. Hinner man med alla innan Fontan i april? Tveksamt men om Fibyareten får vänta några månader till är det kanske möjligt. Steklund hävdar bestämt att Woijchec mörsat sönder ett av startstegen på Fibyareten. Oavsett hur det är med den saken får areten kanske vänta tills min wingman, eller om det är tvärtom, har läkt ihop. Problemet har väntat i mer en ett halvt decennium så några månader hit spelar ingen roll.


På sina håll är det faktiskt närapå torrt och snöfritt. Problemet börjar dock något längre till höger.


Vi avrundar med att gratulera både Robin och Oscar till två fina bestigningar av Gaia. E8 6c säger mig absolut ingenting förutom att det definitivt är en hårig historia.

Die zwergnase

Under ett kort pass på KV häromdagen aktualiserades två gamla favoritämnen: snoppar och grader. I omklädningsrummet stod det en yngling och i bara kallingar och kliade på sin lilla zwergnase samtidigt som han förde en konversation om de olika gymmens för- och nackdelar. I gott och väl tio sekunder stod han där och reallokerade sina genitaler innan han tog på sig shorts och åter förde ner handen till den varma kalsongtryggheten. Och såg oerhört bekväm ut i situationen. Hans kompis verkade inte heller så värst oavslapnad. Imponerande av båda. Det förföll som om ingen av vederbörande såg något onaturligt i situationen. Jag pinnade ut och funderade en kort men obehaglig stund på det hela.

Lite senare hörde jag en kille som inte kom upp för en röd säga att ”den här är ju nästan Karbin-hård”. Om vi ska gå in på den populära metoden att genom diktat definiera rätt och fel i klättringen, konstaterar vi att grader eller points* är det centrala. Formulera om “if you want a friend, get a dog” med valfri klyscha som social gemenskap, ”läget”, naturupplevelse, frihet, inre frid, zen etc. Huuuuh. Det är troféerna vi vill åt, ingen slump att det finns både Big four och Big five i Rempart. Men så har vi den där förhatliga deflationen som tagit sitt grepp om stadens gym. Efter en kort diskussion med KPI-folket fastslogs det att insatsen är real medan graden är nominell. I den verkliga världen vill man ju varken ha särskilt mycket av inflation och i synnerhet inte deflation, även om du som privatperson skulle kunna argumentera för att det för ögonblicket är ganska schysst om allt blir lite billigare. Men det som händer i klättervälden nära dig är att all din reala kraft går åt helvete på en sketen liten lök. Är det någon som ens orkar lägga energi på att hetsa upp sig över att världseliten blåser upp graderna lite väl mycket när du har en ledbyggare på hemmaplan som dagligen dunkar upp en fet rulle färgglad tejp i ditt ansikte? Som regelbundet återkommande gästspelare på Karbins banor kan jag tänka mig att några av er har ett och annat att säga mig.

Någon har sagt att en svart ska vara max 6c+. På K2 händer det inte sällan att jag i godan ro värmer upp procedurenligt på blått blått blått och så några röda. För att lägga lite skön finish på uppvärmningen hoppar jag på någon svart. Intet ont anande sharmaliseras uppvärmningen plötsligt med ett desperat kroppsspänningsluggande mellan obefintliga sloopers. Kampen mot det förnedrande av att inte klara sitt ”uppvärmningsproblem” styrs helt och hållet av förmågan att behålla mynningarnas intakthet när hela bålstyrkan belastas till sitt yttersta. Förvisso ett bra problem men associationerna går mer mot The Vice än till la Joker.

Än sen, kanske ni invänder, det är ju bara en färg! Nej, det är mer än så. Även om du är medveten om att det är tufft graderat, så är det ändå demoraliserande att behöva harva under sin upplevda nivå. Och vice versa: det är alltid uppfriskande att klara av att boxa lite ovanför sin viktklass. Vi kanske inte behöver dra det till ytterligheterna men på den gamla goda tiden brukade man säga att färgerna var hämtade från cirklarna i Font. Översättningen mellan Bas Cuvier och inomhusgym kanske inte är den lättaste att göra, därför brukar det generellt sägas att blå=4, röd=5, svart=6 och att vit fyller på upp till och med 7b+ där grå/grön tar över.
Är vi där just nu? Inte riktigt men vi blir i alla fall starka av det.

Många ord för att säga ganska lite.

Veckans hudtips

Crimpmagistern CH presenterade igår sitt senaste vapen i kampen mot splitters som uppstår vid hårt crimpande eller om du bara lider av kass hud. Pappersallergi är tydligen ett fenomen som också bidrar till självsprickor.

Fungera väldigt bra enligt redaktionens testpanel. Prisvärt om inte annat. 39 pix och den är din.

Passa även på att läs DO’s välskrivna artikel om övriga hudvårdsartiklar.

Tycker ni att det saknas något på listan? Har ni något gammalt recept från mormor som ligger och skräpar?

Såvida man inte känner någon med stort yvigt hår som gillar att koka shebutter med extra allt i sitt kök så känns listan ganska komplett.