och så lite kultur

Det gamla parisgänget med Jibé och Menestrelbröderna i spetsen utvecklade klättringen i Buoux under tidigt 80-tal. Den kanske mest talangfulle av de tre, Antoine, hade en lite annorlunda hållning till klättringen. Enligt ryktet lär det också ha varit Antoine som varit gladast i dalen när det gällde röka. Huruvida det har något med saken att göra ska vi inte spekulera för Antoine var och är en överjävligt vass klättrare även i dagens mått. 1986 gjorde han movet som fick en hel klättervärld att göra i brallan och som det fortfarande refereras till. Året dessförinnan hade han varit över i England och solat den tidens hårdaste led och enligt sägnen gjort tre nutgrabs och fyra euroblows varav hälften av dem på kruxet till engelsmännens stora förtret. Som en parantes kan tilläggas att det gjorde ett så stort intryck på en engelsk yngling vid namn Ben Moon att han åkte ner och friade den tidens hårdaste projekt och döpte dem till Maginot line och Agincourt - dock utan euroblows. Sen hände det något med Antoine. Jibé och Marc fortsatte att senda hårt men inte Antoine. Tillsammans med klätterhunken Patrick Berhault och lite annat löst folk (här börjar mina kunskaper att tunnas ut som ni kanske märker) började Antoine spränga gränser. Fransmännen har alltid älskat den gracila och smidiga klättringen och steget över till dans var inte långt.

Tack Jerk för tipset.