Bräda nerför 6+

OK, dagens coolaste film levererat av Herr Spång. Om inte årets. Men det är ännu januari månad så vi väntar med prisutdelningen.

...stajl

Att Erik Grandelius har humor är något vi känt till länge. Sagan om Rosa Bandet är ännu något som kommer att leda till att jag får glädjerynkor i förtid.

Efter att ha sett Kalle B tvinga honom till att toppa Lajfstajl i proper stajl så kan man inte låta bli att undra om en ny ståuppkomiker fötts.

Lyfter på fedoran till Erik som inte bara lyckades nagla sig upp för denna onda linje en gång, utan hela 3 gånger bara för att El Director skulle få några schyssta vinklar.

Frågan är om han lyckas diala in den tillräckligt nu för att ge sig på sitten. Om nu det finns något där att crimpa sig blodig på.

Från en stajl till en annan. Vi har myntat det förut. Kom ihåg vart ni läste det först.
Wildstajl.

Herr Brismo fortsätter att visa oss grötslevande träningsnördar vägen till ett vinnande koncept.

Mjuka svennar...

"Maybe the Swedish folk have it a bit spoilt... "

Digressioner

Allt jag kan tänka på är mat. I huvudet flimrar uppslag efter uppslag förbi men när jag sätter mig ner för att få ner alla tankar är det enda som dyker upp den högrev som förvandlades till ett mjällt litet stycke häromkvällen. Högreven hade allt: finmaskig fettstruktur, en djupt djurisk eftersmak och, framförallt, en gudomlig textur. Muskelfibrer, bindväv, senor och fett i ljuv förening. Den är borta nu men vi hade två fina stunder ihop. I vilket fall gissar jag att erat intresse för diverse köttbitar är högst begränsat så vi lämnar styckets vidare öden i fred. Frågan om dieter var uppe och vi vill bara dementera eventuella LCHF-rykten. Är det något vi jobbat med är det HCHF. Knappast något som givit några större avtryck så vi lär fortsätta på det vinnande spåret ännu en stund. Liksom, vem kan leva utan fettkokt plugg?*

Tillbaka till tråkigare ämnen som till exempel klättring. Stockholm har länge varit klättergymmens gudabenådade hemvist. Det har faktiskt varit svårt att önska sig så värst mycket mer än vad som har funnits här. Visst har man kunnat ha små synpunkter på det ena eller andra men på det stora hela så har det mest varit försumbara krusningar på förnöjsamhetens sköna bölja. Om man för en stund lyfter blicken från magens nav kan man lugnt konstatera att stockholmaren har mycket att vara tacksam över. Och så händer det här förlåt, det här och det här.

Det är som att punda i guds paradis. Det är fusk! Och på det, som guldflarnet på körsbäret på grädden på moset så kommer Karbin att bygga en övervåning. Men hey! Visst gör de väl så för att kompensera sin brist på klätterområden. Liten schnabel stor bil brukar det heta. Världens sämsta bouldring och med ett Göteborg och Bohuslän som kastar en evig skugga rätt över hela landet. Klart att gymmen blir stora och vice versa hålls klättergymmen på andra sidan landet i schack av granitmassiven runt omkring. Apropå listan på 8a.nu är det mest skandalösa att Nåsten inte kom sist. Vilket naturligtvis är en indikation på den listans värde.

Tillbaka till våra krusningar. Vår girighet är naturligtvis starkare än vår förnöjsamhet. Man kan ju inte bara nöja sig med det man har eller får, eller hur? Samhälle bygger ju på vårat ha-begär så vilken rätt har vi att undanta oss från det? Vi listar:

• Mattor som går sönder och mattor som är hårda. Inte bra. Det blir skador på fotleder och knän. Både Karbin och K2 verkar ha anlitat HGB (rätta mig om jag har fel) och efter vad man har hört är det en leverantör som inte är helt lätt att hantera btb så att säga. Hasse klev igenom på Karbin och på K2 skapade de hårda mattorna ett gäng skador redan första dan. Förhoppningsvis blir vi av med detta problem i takt med att mattorna mjuknar.

• Nya problem. K2 har ca en biljon kvadratmeter bouldring. Strålande! Karbin har fått eld i baken och det är en sann nyproblemsfiesta varje gång vi kommer dit. Tack Steffo och ledbyggarna för ert fina arbete. Samtidigt ställer vi oss frågan med vad som har hänt med problemproduktionen på verket? Visst, det är inte som på Fabben, men i ett Stockholmsperspektiv har det varit extremt trögt den sista tiden. Även KV borde känna att det nya etablissemanget flåsar i nacken. Vi ser fram emot en uppryckning på den fronten.

• Vi älskar plyfa. Vi har aldrig riktigt blivit vän med färdiga friktionsväggar. Oavsett hur noggrann man är med tårna så äter det randgummi och nöter av kanten på nolltid. Och så kan man stå överallt, nästan. Men för tusan, man kan ju inte få allt, och det finns säkert de som gillar det.

Vi avrundar med lite musik. I helgen kunde vi läsa att en brittisk begravningsbyrå listat de tio mest populära musikvalen på brittiska begravningar. Rätt trist lista. Men det är nere på Quirky choices - a selection som det börjar bli intressant. Vad sägs om ett sista farväl till det här, men framförallt blir man ju lite nyfiken på vad som föranledde det här valet. Man blir ju lite inspirerad så vi avsluta med ett hommage till denna humormästare. Så dåligt att det blir till bra underhållning.

100%...

Återigen befann jag mig på Idrottskliniken i Solna. Trots att jag till 99,9% säkerhet kände till beskedet som läkaren skulle ge, så kändes det lite nervöst.

Vila, rehab, stretching samt lite fuskträning tyckts ha varit precis vad som behövdes för att undvika kniven. Bakercystorna kommer jag dock att få leva med. Men...

... ett glädjande besked gav åtminstone läkaren. "Du får dock ta det lugnt med långdistanslöpningen en tid fram över".

Med dessa ord så började jag undra om han verkligen läste från rätt journal.

- Långdistanslöpning? Moi? Kompis, taxi?

"Gå hem och träna nu!"

Efter att ha sett Claus nya Kjuge linje så känns det som att det finns något att se fram emot, bara formen hittar tillbaka lagom till våren.

Följande läsning ställer mig undrade till om det är förbjudet med blåslampor i Kjuge. Det är väl något som mertalet av oss äger eller har tillgång till.

Späck

Jag är mätt. Fortfarande, trots att drygt ett halvt dygn har förflutit är gravitationen i min bål ungefär tre och en halv gånger större än normalt. Jag kan inte minnas att jag någonsin har vaknat upp en morgon och att gårdagens middag har känts så påtaglig att man undrat om den ens har påbörjat resan neråt. Det lustiga med fett är att det är förhållandevis lätt. Fett flyter. Ska du klara en consommé låter du buljongen kallna och så är det bara att pilla bort fettklumparna. Stoppar du in fett i magen är det precis tvärtom. Det sjunker. Fettets metamorfos i matstrupen har det forskats lite om. Men de facto övergår det till bly eller något liknande och det förtjänar att undersökas noggrannare. Kanske blir det till guld om man återför det tillräckligt många gånger à la Gustaf Bonde?

Hur gick det till? Genidraget att mala med 100 g späck ister osmällt depåfett från gris i köttbullsfärsen gjorde sitt för både smak, textur och saftighet. Men det var en ren katastrof ur mättnadssynpunkt. Två rejäla bullar på kalv, lamm och grisfett är ekvivalent med en full tallrik på Palmyra. Si señor, utan överdrift.

Vi noterar KC-bojsarnas ”PR-kupp” och konstaterar att den troligen ger mer klirr på Landet än på nya Centret. Men det är en så kallad kul grej och även om Bruno nog inte själv skulle kommer lägga sig i en porta-ledge när en varm säng bara ligger ett par stopp bort så kan han kanske frammana förståelse för att andra gör det (ett tecken på vuxendom och mognad men i själva verket är det bara en pose). Den andra delen av den dynamiska duon som varit drivande i utvecklingen av K2 torde vara ungefär lika späckspäckad som Bruno i skrivandes stund och lär knappast vara 100 procent arbets- och klätterför idag. Allt blir ca 30 procent jobbigare och en och en halv helgrad svårare.

Vi har redan varit inne på K2 och inspekterat lokalerna och kan konstatera att det är något alldeles extra som har byggts i närheten av Karbin. Och samtidigt som vi blir alldeles till oss över det fantastiska nya gymmet blir vi lite oroade vad konkurrenssituationen ska göra med klätterutbudet i stan på lite längre sikt. Vi sätter vårt hopp till att positiva synergi- och klustereffekter skapar en klätterboom i söderort.

Ålderskramp

Nytt år för två äldre män. Den ene påbörjar snart sitt trettiofemte och den andra är redan inne på sitt trettionde. Fantastiskt! Stora delar av vänkretsen lider av åldersångest.

- Ali, är det i år du fyller trettio?
- Tala inte om det.
- …

Byt ut Ali mot Crell eller annan valfri åttiotalist och dialogen upprepas. Kidsen i dag alltså. På det stora hela blir det nog bara bättre och bättre, om man bara accepterar att kroppens funktioner så smått börjar kollapsa. Men för det mest går det att kompensera. Hjälpmedelsbutiken har varit en värdefull bekantskap de senaste åren. Om man letar hittar man säkert något mot sin knägikt...

Vi har varit i Frankrike och klättrat. I alla fall försökt oss på. Som inbiten bouldrare blir det tufft när klippan ser ut så här:



En lite låga tändes och kanske kommer rep ges lite mer utrymme framöver. Notera kanske. Lite bouldring hann vi även med på finfin sydfransk sandsten:




I helgen fick vi se ett par spännande finaler på Verket. Damernas final blev tightare än väntat där Anja knep segern, med ett grepps marginal, före Mia och Katrin. Duracellkaninen Geir hade ungefär lika mycket marginal före Erik Grandelius och Magnus Högström. Det var absurt mycket folk i lokalen men alla verkade mer än nöjda.

Nästa helg hägrar boulder, beef and barolos på nya KC. Äntligen!