Old fashioned

För ett en tid sedan började jag på ett inlägg som jag inte hann med att avsluta. Och det är fortfarande oavslutat, men ett inlägg om anekdotisk bevisföring på Ekonomistas fick mig att leta reda på utkastet. Som ni ser vet jag varken vart jag vill komma eller vilken färdriktning jag har. Jag gissar dock på att jag försöker greppa lite om vårt växande behov av nostalgi. Kanske är det dit vi sjuttiotalister, men även åttiotalister, håller på att trilla. Kommer våra generationer i ett retrospektiv ses som den nostalgiska? Ett gäng sentimentala åldringar som sörplar sitt bryggkaffe ur ett par lindbergkoppar?

Har du någon gång varit gäst på K2 så har du säkert noterat antalet så kallade fixed gear som står där utanför. Det är konstant en sådan mängd fixed gears att vi misstänker att de är en del av gymmets rekvisita, fastsvetsade mot det för ändamålet ditmonterade metallräcket. Fixed gear är en cykel som är så lite cykel som möjligt eller om man vänder på det: en cykel som bara uppfyller funktionen cykel - allt som inte behövs för att funktionen cykel uppfylls ska elimineras. Ringklocka? Nej! Stänkskärmar? Pfffff! Bromsar? Get the fuck out of here! Helt enkelt den minimalistiske heminredarens eget lilla snuttedjur. Just detta bevisas av förekomsten av speciella fixie-caféer dit husse och matte kan ta med sina små älsklingar. Och nu kommer vi till poängen. En fixie ska gärna vara så gammal som möjligt, helst från Eddie Merckx dagar eller ännu äldre. Retro är ordet. Tillbaka till rötterna - till den tid när Hepburn åkte nedcabat på croissetten.

Nu tar vi oss an några av los karbinistas senaste faiblesse: vinyl. Sedan Flamman fick ärva Henriks gamla grammofonspelare har vaxet gått varmt borta på Maria Präst. Med sitt smått ekivoka: ”Jag vill inget annat än att stanna hemma från jobbet och lyssna på skivor hela dagarna” för han hela sin generations önskningars talan. Sjuttiotalisternas musiklyssningskarriär har gått enligt följande: Från vinyl och kassett via cd till Spotify. Några enstaka stackare föll dit på minidisc – lite monoski av det hela, eller hur? Pumpade bara in lite extra av sin deg i elektronikbranschen. Vi tar om det hela en gång till: Från vinyl och kassett via cd till Spotify. Merparten av vår generation har alltså prioriterat bort ljudkvalitet till förmån för kvantitet och reklam. Om vi säger så här: degen har inte blivit större, den har bara jäst och fyllts av luft. Nu kan vi kanske invända med att vinylspelandet egentligen aldrig har dött ut men, om två personer i ens närhet på kort tid visar stort intresse för detta är det ingen slump. En generation som återvänder till källorna. En generation som börjat simma uppströms för att leka av sig. Om ett år har vi slutat upp med att byta spellistor på Spotify. Om ett år, då byter vi blandband igen.

Simon. Kan vi börja ett stycke med det? Finns det något som kommer bli populärt kan man ge sig fan på att Simon gjorde det redan förra året. Igår noterade vi att Jimmy smet upp från ett källarvalv i en grannfastighet. ”Jag har varit nere och kollat in Simons fotolabb. Asballt, med mörkrum och allt!” Anar ni vart vi är på väg? Jo, om vi säger så här så uppvisade Simon galna PS-skills redan som elvaåring när han shoppade in Crello i mer eller mindre bekväma situationer. Det var väl för cirka tio år sedan. Nu när det digitala fullformatet socialiserats tar vi därför raskt ett steg åt sidan för att undvika mobben.

Tradklättring. Mannen med Stockholms elegantaste klätterstil, känd som det klättrande kvicksilvret eller kort och gott Robin, sysslar med det. Robin har ungefär samma känsla för feeling som Simon. Ska chinosen rullas två eller tre varv i år. Sånt vet han, för han har koll. Robin traddar. Det gör Simon också. QED. Återgång till old school? Check!